Frågor från läsekretsen

● Hur bör barn till åt Gud överlämnade kristna föräldrar förhålla sig, då de får i uppgift att göra teckningar eller dylikt, som har anknytning till någon helg som firas? Kan de ta del i julfester och sjunga julsånger? Hur bör de förhålla sig till årsdagsfestligheter i klassrummet eller aulan? — M. C, USA.

Alla eleverna i en klass kan få till uppgift att färglägga eller själva göra en teckning, vars motiv har anknytning till den helg som firas. Det är då en arbetsuppgift som hela klassen får, och genom att rätt och slätt göra en teckning eller färglägga en sådan ger den unge eleven inte till känna att han deltar i helgfirandet eller anser det vara av någon betydelse. Han utför bara en uppgift för skolan, och hans färdigheter prövas och uppövas. Eftersom det här är fråga om att eleven skall visa sina färdigheter och uppgiften har givits åt hela klassen, kan ett barn till överlämnade föräldrar fullgöra en sådan uppgift.

Men när det är fråga om att ta del i julfester eller annat helgdagsfirande, som inte är av undervisande eller uppfostrande natur utan först och främst syftar till förströelse och avkoppling, så är detta en helt annan sak. Jul, nyår, påsk, valborgsmässoafton och midsommar är helger eller ”dagar”, vilkas firande stammar från hedendomen. De kristna grekiska skrifterna nämner inte några sådana helgdagar eller anbefaller att de skall firas. Om dem alla gäller aposteln Paulus’ ord: ”Jag säger att vad nationerna offra, det offra de åt demoner och icke åt Gud; och jag vill icke, att ni skola bliva meddelaktiga med demonerna. Ni kunna icke dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke taga del av ’Jehovas bord’ och demoners bord. Eller ’reta vi Jehova till nitälskan’? Vi äro icke starkare än han, eller hur?” ”Vilken harmoni råder mellan Kristus och Belial? Eller vilken del har en trogen människa med en icke troende? Och vilken överensstämmelse förefinnes mellan Guds tempel och avgudar?” — 1 Kor. 10:20—22; 2 Kor. 6:15, 16; NW.

Och så var det frågan om årsdagsfestligheter. Det är sannerligen minst sagt säreget att fastän det finns omnämnt att födelsedagar firades så långt tillbaka som i det forntida Egyptens dagar, känner vi inte till vilken dag Jesus föddes, och detsamma gäller om apostlarna. Detta anger klart och tydligt att Jehova Gud inte önskar att vi skall fira några sådana födelsedagar, ty om han hade önskat det, skulle han ha sett till att det fanns någon uppgift om när dessa män föddes. I Guds ord nämns endast två födelsedagsfester. I båda fallen var det gudlösa kungars födelsedagar som firades, och båda gångerna var festen förbunden med en avrättning: av Faraos överste bagare och av Johannes döparen. (1 Mos. 40:20—22; Matt. 14:6—10) Till och med judarna på den tiden ”betraktade födelsedagsfirande såsom ett slags avgudisk tillbedjan”, och utan tvivel ”berodde detta på de avgudiska riter, som ingick i firandet, till ära för dem som betraktades såsom den dags skyddshelgon, på vilken personen i fråga var född”. — McClintock och Strongs Cyclopaedia.

Barnen till åt Gud överlämnade kristna föräldrar bör fördenskull inte ta del i helgdagsfirande eller årsdagsfestligheter. Detta gäller såväl nationella helgdagar som de, vilka delvis eller helt och hållet stammar från hedendomen. Barnen kan själva framhålla sin ståndpunkt för sina lärare; och genom att de på detta sätt frambär ett vittnesbörd, visar de sig äga en fast kristen övertygelse fastän de är unga till åren. Men om barnen inte kan göra detta på rätt sätt, då bör för all del en av föräldrarna ta sig an saken, så att barnen kan bli befriade från deltagande, och denna begäran om befrielse bör grundas på deras rätt att handla som samvetet bjuder dem och frihet att tillbedja Gud enligt det egna samvetets bud.

● Varför anser Jehovas vittnen att talet 144.000, som nämns i Uppenbarelseboken 7, skall fattas bokstavligt och inte symboliskt, eftersom de anser att andra tal som förekommer i Uppenbarelseboken skall fattas symboliskt? — G. S., USA.

Det är inte alla tal i Uppenbarelseboken som skall fattas symboliskt. De sju inseglen och de sju vredesskålarna var bokstavligen sju, vilket framgår av böckerna Ljus. (Upp. 5:1; 16:1) De fyrtiotvå månaderna och de 1.260 dagarna har fått en bokstavlig uppfyllelse, och detsamma kommer de tusen åren av Kristi regering att få. (Upp. 11:2; 12:6; 20:2, 3, 6, 7) När det gäller talet 144.000, så är det förnuftigt att fatta detta tal bokstavligt, därför att det jämförs med den ”stora skaran”, som ingen kunde räkna. (Upp. 7:9) Dessutom läser vi, i Uppenbarelseboken 14:1, 3, om att Jesus Kristus står på Sions berg tillsammans med 144.000 andra. De 144.000 bör rimligen vara just så många, liksom Jesus bokstavligen är 1, vilket innebär att det allt som allt är 144.001 som står på berget. Och vidare: varför skulle ett så stort, definitivt tal anges, om det inte var avsett att ge upplysning?

De som har svårt att godta tanken att detta tal skall fattas bokstavligt är uppenbarligen de som tror att himmelen är målet för alla som skall vinna frälsning. Men när vi kommer till insikt om att endast Abrahams andliga säd, Kristus och de som ”tillhöra Kristus”, skall vinna den himmelska belöningen, under det att flertalet människor vinner evigt liv på jorden såsom medlemmar av alla de nationer, som skall välsigna sig i Abrahams säd, då blir inte talet 144.000 något problem. (1 Mos. 22:17, 18; Gal. 3:16, 29, NW) Var det inte också så, att Jesus sade att antalet av dem som skulle vinna den himmelska belöningen skulle vara litet? ”Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket.” Vid en jämförelse med de milliarder människor, som slutligen skall uppfylla jorden, är de 144.000 relativt få. — Luk. 12:32.

● Varför gjorde Jesus det parentetiska tillägget ”må läsaren bruka urskillning”, vilket återfinns i Matteus 24:15 (NW)? Bör vi inte göra bruk av urskillning närhelst vi begrundar profetiska utsagors tillämpning? — R. B., USA.

Jo, urskillning bör man alltid bruka, då man begrundar Guds ord, men det föreligger tydligen ett särskilt behov att vara vaken när det gäller tillämpningen av den del av Daniels profetia, som det hänsyftas på i Matteus 24:15. ”När ni därför få syn på den vämjeliga företeelse som vållar förödelse, och som är omtalad genom profeten Daniel, stående på helig plats (må läsaren bruka urskillning).” — NW.

Judarna tillämpade Daniel 11:31, som Jesus här åsyftade, på det förorenande av templet, som Antiokus IV (Epífanes) år 168 f. Kr. gjorde sig skyldig till. Eftersom denna tillämpning, som alltjämt allmänt godtas, var felaktig, lade Jesus tydligen till de nämnda varningsorden för att inte också vi skulle hemfalla åt att omfatta den felaktiga uppfattningen. Daniels profetia om ”den vämjeliga företeelse som vållar förödelse” fick inte alls sin uppfyllelse så långt tillbaka i tiden, nej, den uppfylls nu i våra dagar, och uppfyllelsen utgör en del av det stora tecken som bevisar att vi lever under Kristi andra närvaro. Såsom det gång på gång framhållits i Sällskapet Vakttornets publikationer är denna ”vämjeliga företeelse” djävulens surrogat för Guds rike och motsvaras just nu av Förenta nationerna. Därför att det tar Guds rikes plats, är det vederstyggligt och vämjeligt i Guds ögon, och det vållar förödelse därigenom att alla som sätter sin tillit till det, i stället för att förtrösta på Guds rike, kommer att bli förödda, ja, förgås, i Harmageddonstriden.