Varför firas den 25 december

DET vanligaste svaret på den frågan är nog: ”Därför att Jesus föddes den dagen.” Men det finns ingen som på allvar förfäktar att Jesus föddes den 25 december. Det är rentav ganska uppenbart att han inte alls föddes i december. Även om man inte med någon visshet känner datum för Jesu födelse, utgör det förhållandet att herdarna befann sig ute under bar himmel om natten bevis för att tiden för hans födelse inte kan ha infallit under december. Hösten är en rimligare tidpunkt.

Många människor är böjda för att säga: ”Eftersom vi inte vet när han föddes, kan den ena dagen duga lika bra som den andra, bara vi firar hans födelse.” Men inte heller det är sant, som vi skall se.

Firandet av Kristi födelse är inte så gammalt som du kanske tror. Det kan inte ledas tillbaka till Jesu eller hans apostlars och lärjungars tid. De som skrev bibeln nämnde inte datum för hans födelse någonstans, fastän de säkert kände till det. Vad de däremot talar om är vilken dag Jesus dog. Denna dag är tydligt angiven — den fjortonde dagen i den judiska månaden Nisan. Jesus bjöd sina lärjungar att de skulle fira den dagen, men varken Jesus eller apostlarna eller lärjungarna talade någonsin om att fira Jesu födelsedag. Auguste Hollard säger rätt och riktigt i Les Origines des Fêtes Chrétiennes: ”De första kristna hade inte den ringaste tanke på att fira årsdagen av Jesu födelse: årsdagen av hans död intresserade dem mycket mera, liksom också dagen för hans uppståndelse, det vill säga för hans seger över döden.”

Såväl katolska som protestantiska auktoriteter är överens om detta. Oscar Cullmann, en protestantisk teologie doktor knuten till universiteten i Strassburg och Basel och till École des hautes études i Paris, har skrivit: ”Vår Kristmässodag, som firas den 25 december, var något okänt för de kristna under de tre första århundradena. Fram till början av 300-talet gick denna dag, som senare blev en sådan viktig dag i den kristna kyrkan, förbi utan att de kristna tog notis om den.”a Den romersk-katolske teologen L. Duchesne förklarade för teologie studerande vid Institut catholique i Paris att ”det inte finns någon klart fastställd tradition beträffande datum för Kristi födelse”. Därpå dryftade han de olika data som föreslagits av skilda kyrkliga auktoriteter under 200-talet och tillfogade: ”De som föreslog sådana sammankopplingar visste tydligen ingenting om förekomsten av ett Kristmässofirande.”b

Spekulationer beträffande hans födelse

Det är intressant att lägga märke till att man under de första århundradena allmänt hade den uppfattningen att han var född på våren. I den Heliga skrift nämndes ju ingenting direkt om när Jesus var född. Duchesne säger: ”Vad månaden och dagen beträffar, talar Clemens Alexandrinus [som levde på 200-talet] om tidsberäkningar som ledde fram till den 18 och till den 19 april och rentav till den 29 maj; men dessa var privata beräkningar, som inte låg till grund för något högtidsfirande. Boken ’De Pascha Computus’, som utgavs år 243, antingen i Afrika eller i Italien, säger att vår Herre föddes den 28 mars.”c

Vi kan lätt inse hur litet man verkligen vet om exakt vilken dag Kristi födelse inföll, då vi lär känna den underliga metod som det redogörs för i sistnämnda bok och enligt vilken man kommer fram till den 28 mars. Det påstås i boken att när Gud skapade världen, skilde han först ljuset från mörkret. Gud är fullkomlig, och därför måste åtskiljandet ha åstadkommit en lika fördelning. Natten och dagen är lika långa vid vårdagjämningen, den 25 mars enligt romerska kalendern. Solen skapades på fjärde dagen, och det skulle alltså ha varit den 28 mars. Nästa steg i detta virriga trollande med begreppen bestod i att man sade att eftersom Kristus enligt Malaki 4:2 är ”rättfärdighetens sol”, föddes han den dag solen skapades — den 28 mars.

Jesu födelse förlades helst till våren i dessa tidsberäkningar, därför att de flesta kyrkliga auktoriteter under denna epok, vilka fullständigt hade glömt Daniels utförliga profetia, som visade att Jesus skulle predika i tre och ett halvt år efter sitt dop vid trettio års ålder, trodde att Jesus hade levat ett jämnt antal år.d Åtminstone en författare, Clemens Alexandrinus, drev gäck med dem som genom sådana här spekulationer försökte fastställa datum för Kristi födelse. Men han var inte helt klanderfri, ty i annat sammanhang tycks han ha förespråkat den 17 november.

När övergick man till den 25 december?

Den 25 december var inte från början den dag då Kristi födelse firades. De olika spekulationer, som vi redogjort för här, låg inte till grund för införandet av ett högtidsfirande i syfte att hedra Jesu födelse, utan man valde en annan dag. Det är åter Clemens Alexandrinus som låter oss få veta att Basilides’ lärjungar firade Jesu dop den 6 eller den 10 januari. De ansåg att Kristi ”manifesterande” (grek.: epipháneia) inträffade vid tiden för hans dop, och de kallade den fest de firade för epifania. Kyrkan ansåg denna lära vara kättersk, och den bekämpade den genom att till det redan förekommande firandet av Jesu dop på samma dag lägga ett firande av Kristi födelse. Cullmann säger härom: ”Vi ser att från och med den första hälften av 300-talet firade kyrkan epifania den 6 januari och att den i denna fest förenade Kristi dop och Kristi födelse. Man tog inte bort något från det ursprungliga firandet av dopet; födelsedagsfirandet lades helt enkelt till det.”e

Även om epifaniadagen alltjämt i många latinska länder är den dag då man ger varandra gåvor, firas den inte längre såsom en påminnelse om Jesu födelse. När övergick man då till den 25 december? Duchesne säger att det äldsta vittnesbördet om övergången finns i en kalender ”utarbetad i Rom år 336”.f Cullmann tillägger: ”Att man firat den 25 december såsom årsdagen av Kristi födelse är omvittnat i Rom alltifrån år 336, och denna dag lär redan ha firats såsom en sådan högtidsdag tidigare, under Konstantin den stores tid.”g

Hednisk soldyrkan

Varför sedan Konstantins tid? Cullmann anger såsom en mycket betydelsefull orsak ”det förhållandet att man i den hedniska världen firade den 25 december såsom en särskilt viktig högtidsdag till solens ära och att kejsar Konstantin den store avsiktligt ämnade förena soldyrkan och den kristna gudsdyrkan”.h Kyrkan påstår visserligen att den valde de dagar då sådana hedniska fester firades ”för att konkurrera med den hedniska gudsdyrkan”, men den romerske kejsaren, Konstantin, som var i hög grad politiskt medveten, önskade se endräkt råda i sitt rike, inte söndring. Alltså ville han inte att seder och bruk, som hade kristna benämningar, skulle konkurrera med de hedniska utan smälta samman med dem.

Denne kejsare, som hade tillräckligt inflytande för att personligen kunna utfärda kallelser till det första av den katolska kyrkans tjugo allmänna (eller ekumeniska) möten — en befogenhet som nu på 1900-talet har förbehållits Johannes XXIII! –, var ingen motståndare till den hedniska festen utan var helt för den. ”Under hela sitt liv”, säger Cullmann, ”upphörde han inte att gynna soldyrkan.”i

Du kanske erinrar dig att det var den ännu odöpte Konstantins soldyrkan som gav upphov åt seden att lägga kristenhetens kyrkor i väster och öster, såsom det påpekades i Vakna! för 8 januari 1960. Det var också Konstantin som år 321 åstadkom en sammansmältning mellan de ”kristnas” vilodag och den dag som var helgad åt dyrkan av solen och som alltjämt kallas söndag (solens dag).

Cullmann säger: ”På grundval av vad man vet om söndagen, som blev officiell helgdag under Konstantins dagar, är det vår uppfattning att firandet av Kristi födelse redan under Konstantins livstid och utan tvivel även till följd av hans inflytande flyttades till den 25 december, den stora högtidsdagen till solens ära.”j

Att detta högtidsfirande började i Konstantins Rom och inte i någon annan för den första församlingen viktig stad, t. ex. Antiokia, Jerusalem eller Alexandria, påvisas av en författare från 300-talet. Duchesne förklarar: ”Kristmässofirandet var från början en fest som kännetecknade den romerska kyrkan. Sankt Johannes Chrysostomus vittnar i en predikan hållen år 386 om att det hade införts i Antiokia endast omkring tio år tidigare eller omkring år 375. Vid den tid han talade om detta firades denna fest ännu inte i Jerusalem och inte heller i Alexandria. I den sistnämnda staden lade man sig till med det omkring år 430.”k

Under påven Leo den stores dagar (440—461) fanns det katoliker som på denna hednadag alltjämt firade solens födelse och inte Kristi födelse. Och än i denna dag kvarlever detta hedniska högtidsfirande av Natalis invicti solis eller ”den obesegrade solens födelsedag” i många seder och bruk, t. ex. i tändande av eldar, som de som firar jul alltjämt följer.

Alla som är förtrogna med bibeln vet att Gud har uttalat sitt fördömande av soldyrkan. Så gott som alla hedniska folk utövade soldyrkan: romare, afrikaner, asiater, ja, även Amerikas indianer, men för Guds folk var sådan dyrkan uttryckligen förbjuden. Vid varje tillfälle som soldyrkan omnämns i den inspirerade Skriften fördöms den såsom ett av de medel, varigenom Satan drar människors tillbedjan bort från Skaparen och till något skapat föremål.

I 5 Moseboken 4:19 till exempel fördöms tillbedjan av ”solen, månen och stjärnorna” och sägs vara lika förkastlig som avgudadyrkan. Den är så fördömlig i Guds ögon, att 5 Moseboken 17:3—5 säger att den som tillbeder ”solen eller månen eller himmelens hela härskara” utövar ”en sådan styggelse” att han förtjänar döden! Och vidare läser vi om att när den gode konung Josia, som levde på 600-talet före Kristus, lät föra bort de orena ting som fanns i templet, portförbjöd han också ”avgudaprästerna” och dem som ”tände offereld åt Baal, åt solen, åt månen”. Men det är en liknande soldyrkan i Rom som har legat till grund för vår tids Kristmässo- eller julfirande! — 2 Kon. 23:5.

Vanhelgandet av Jehovas tempel, som skildras i Hesekiel 8, talar om ”styggelser” och allehanda vedervärdiga bilder, som var inristade på templets väggar och framför vilka de äldste i Israel frambar rökelse. Det talas vidare om ”styggelser” större än de som utövades av de kvinnor som begrät den babyloniske guden Tammus i det tempel som var helgat åt den sanne Guden. Vad var det för ”styggelser”? Tjugofem män som ”tillbådo solen i öster”. Men denna soldyrkan, som levde vidare och utövades av de hedniska romarna på 200- och 300-talen efter Kristus, är ursprunget till vår tids ”kristna” julfirande!

Vad de kristna bör göra

Det förhållandet att Skriften inte omnämner datum för Jesu födelse, fastän den mycket tydligt och klart anger dagen för hans död, bör vara en varning för de kristna. Det kan inte ha varit så, att bibelskribenterna inte kände till det. I stället verkar det som om de avsiktligt teg med det eller dolde det. Ingenting i bibeln — inte ett enda ord — anger att vi bör fira Kristi födelse. Om det hade varit meningen att vi skulle göra det, hade utan tvivel Guds redogörelse åtminstone uppgivit dagen. Inte kan det heller vara av förbiseende som datum saknas. Dessa bibelns skribenter hade den heliga anden, som Kristus hade utlovat, och denna ande påminde dem om allt som var nödvändigt. Jesus hade sagt dem: ”Men hjälparen, den heliga anden, som Fadern skall sända i mitt namn, denne skall lära eder allt och påminna eder om allt som jag har sagt eder.” — Joh. 14:26, NW.

En fullständig kontrast till denna dag, som är så nära förbunden med hedendomen, är den högtidsdag som de kristna blivit ålagda att fira. Denna högtid firas inte till minne av Jesu födelse utan av hans död. Datum är exakt angivet — dagen för påskfirandet, den 14 Nisan enligt den judiska kalendern. Denna dag infaller inte på vintern utan på våren. Om denna nya högtid, som Jesus instiftade, sade han: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” (Luk. 22:19, NW) Något sådant blev aldrig sagt om Jesu födelse. Åminnelsen av hans död, på våren, är den enda högtid som bibeln befaller de kristna att fira.

Även om de auktoriteter som citerats i den här artikeln inte är helt samstämmiga, framgår det att de första kristna, som levde under de första århundradena, hade rätt då de förkastade det hedniska högtidsfirande som man sökt ge en ”kristen” prägel. De sanna kristna kommer också att förkasta det och bara fira Kristi död, inte solens återfödelse, även om man på sina håll givit ett sådant firande namnet Kristmässa. De kommer att göra detta därför att de är överens med aposteln Petrus, som sade: ”Det är tillräckligt, att ni under den tid som har förflutit hava fullgjort nationernas vilja.” — 1 Petr. 4:3, NW.

[Fotnot]