Hur gör man någon till en kristen?

◆ Många millioner kronor samlas in årligen till stöd åt missionsverksamheten i icke kristna länder. Tusentals människor i mycket avlägsna delar av jorden blir vunna för kristendomen genom de materiella fördelar som de får tack vare de bidrag som samlas in. Men är dessa som blir omvända sanna kristna? Har de ett rätt motiv till att de bekänner kristendomen vara deras religion? Är deras motiv starkt nog, för att de skall hålla stånd när motgångar och prövningar kommer på? En händelse som skildrades i Ottawa Journal för 28 maj 1960 kastar ljus över svaret på dessa frågor.

◆ På en avlägsen plats på Filippinerna lade en gång en läkarmissionär märke till en mycket nedstämd igorot, som satt vid vägkanten. Den stackars infödingen såg så hopplöst förtvivlad ut, att läkaren stannade och frågade hur det var fatt. Mannen svarade modstulet att han kände sig mycket illa däran. Läkaren frågade hur det kunde komma sig. När igoroten då svarade att biskopen skulle komma dagen därpå, lugnade missionären honom med att säga att biskopen var en god människa, som inte gjorde någon något för när.

◆ Infödingen höll villigt med om detta och sade med värme i rösten att han tyckte om biskopen. ”Vad är det då som är på tok?” undrade läkaren. ”När han var här sist”, svarade mannen, ”gav han mig en hatt, och jag blev medlem av episkopalkyrkan.” ”Det var ju bra. Det är en bra religion”, lugnade honom läkaren.

◆ Infödingen började då förklara att en tid därefter hade en katolsk präst kommit dit och givit honom ett par byxor, och så blev han katolik. ”Nåväl”, sade läkaren, ”katolicismen är också en bra religion.” Med sorg i stämman sade infödingen att nu hade prästen farit sin väg och biskopen skulle komma tillbaka, och han ville inte göra biskopen ledsen. Den gamle mannen såg så bedrövad ut där han satt och funderade på sitt problem, att missionären till sist frågade honom vilken grupp han skulle välja. Infödingen svarade: ”Jag tror att jag skall ge tillbaka hatten till biskopen och byxorna till prästen och bara bli en hedning igen.”

◆ Det här kan tyckas som rätt och slätt en rolig historia; men det framhäver en beklämmande sak: det finns många som inte har antagit kristendomen till följd av hjärtats uppskattning utan därför att den är populär och kan ge en del materiella fördelar. Detta gäller inte bara om förhållandena i icke kristna länder utan även i de länder som anses vara kristna nationer. Hur många av våra dagars kristna skulle — om de ställdes inför en liknande situation — göra som den gamle igoroten, som ville ge tillbaka hatten och byxorna och bara bli en hedning igen?