Hur Guds oförtjänta godhet varit till glädje och gagn

Berättat av Eero Nironen

HUR storslaget är det inte att Jehova Gud, universums Skapare, vars storhet är sådan att himlarnas himmel inte kan rymma honom, visar godhet gentemot oansenliga människor! Kärleksfullt har han låtit människor lära känna honom och hans ojämförliga egenskaper. Han har givit oss goda skäl till att fatta mod och äga hopp och har även inbjudit oss att bli hans medarbetare. Vilken vänlighet! Vilken oförtjänt godhet! Det är uppskattningen av denna Guds egenskap som har givit mitt liv dess inriktning.

Ända sedan min tidiga barndom på den gamla herrgården i Mäntyharju i Finland har de underbara tingen i skapelsen, vilka Gud i sin godhet givit till människan att glädja sig åt, fått mig att blicka upp till honom med en känsla av respekt och vördnad. Men ändå fanns det ingenting i de olika kyrkosamfunden som hos mig kunde uppväcka önskan att överlämna mitt liv åt deras verksamhet. Jag var fascinerad av musik och av att lära språk, och dessa skulle ha förblivit mina huvudintressen i livet, om jag inte hade funnit något som var långt viktigare. Vad var det?

Ett arbete att utföra

Jag hade alltid hyst en känsla av vördnad gentemot Gud, men år 1910 började jag förstå hans uppsåt. Min egen bror riktade då min uppmärksamhet på sanningen i bibeln. Han skaffade mig första delen av en bokserie, känd som ”Studier i Skriften”. Jag gick i skolan vid den tiden, men eftersom jag inte hade svårt för mig, fick jag gott om tid för andra saker, och att läsa Studier i Skriften blev min nya hobby. Genom det jag inhämtade där började jag förstå att Guds föranstaltning för människor att uppnå evigt liv, somliga i himmelen och andra på en paradisisk jord, var ett uttryck för en ännu större godhet än vad jag sett bevis på i skapelsen. ”På grund av denna oförtjänta godhet”, förklarade en av Jesu Kristi apostlar, ”hava ni i sanning blivit frälsta genom tron, och detta icke tack vare eder, det är Guds gåva.” (Ef. 2:8, NW) Då jag fick ta emot en sådan godhet, kunde jag inte underlåta att förverkliga dess syfte. Det fanns ett arbete att utföra. Jag måste ta del i det tillsammans med andra, och trots att det i allmänhet mötte motstånd från mina skolkamraters sida, började jag tala med dem. — 2 Kor. 6:1.

Medan åren gick, tillväxte min kunskap. Vakttornets publikationer och tal av mogna bröder i församlingen hjälpte mig att få en klarare syn på mitt ansvar. Så på sommaren 1914, sedan jag sett det underbara Skapelsedramat i bilder, som visade Guds uppsåt från tiden för skapelsen och in i hans nya värld, drevs jag till att överlämna mig åt Jehova, och jag symboliserade mitt överlämnande genom vattendopet vid en sammankomst i Helsingfors.

Liksom Skapelsedramat i bilder hade hjälpt mig, fortsatte det att hjälpa många andra. Det åstadkom ett väldigt vittnesbörd i Finland. Under de senaste fyra åren hade ett gott vittnesbörd avgivits om att ändens tid för denna världen skulle ta sin början år 1914, och många människor kände till det. Det resulterade i att första världskrigets kanoner i själva verket blev till en hjälp att kungöra visningarna av Skapelsedramat. Även många ryska officerare kom till föreställningarna.

Krigstid

Det var svåra tider. Såsom bibeln hade förutsagt, hade världen sannerligen kommit in i ändens tid. Världskriget förde med sig mörkläggning, brist på mat, farsoter och moraliskt förfall på många olika sätt. Skyttegravar grävdes även i landets inre delar, och det förekom oroligheter ständigt och jämt. Mitt i denna förvirring träffade jag en tyskfödd rysk officer som var så intresserad av bibelns sanning, att han önskade få alla Vakttornets publikationer som var tillgängliga på tyska tillsammans med en bibel. Han läste dem sent inpå natten, och så sökte han upp mig dagen efter för att få förklaring på saker och ting som han inte kunde förstå. Men han försvann snart vid ett byte av truppförbanden.

Oroligheterna i landet utvecklade sig så småningom till ett inbördeskrig mellan höger och vänster, de ”vita” och de ”röda”. Jag råkade vara hemma i Mäntyharju vid den tiden, inom det område som tillhörde de ”vita”, skild från våra bröder i söder. Det rådde en stark spänning människorna emellan, och de betraktade som fiende var och en som inte aktivt ställde sig på deras sida. Det fanns många som blev mycket förargade över att jag förkunnade bibelns budskap om fred i en sådan tid, men Gud höll godhetsfullt sin beskyddande hand över oss. Inbördeskriget slutade efter en kort tid, och så började de reguljära inkallelserna till militärtjänst.

Detta gav mig tillfälle att förklara min kristna neutralitet för flera officerare. Trots de svåra omständigheterna var somliga av dem mycket vänliga och humana mot mig. En av dem sökte upp mig ganska ofta för att utbyta tankar om saker och ting, och jag hade många tillfällen att vittna för både officerare och soldater. Jag minns till exempel en officer, som, när han fick reda på att jag inte trodde på samma sätt som den lutherska kyrkan, gjorde flera frågor. ”Jag tror inte på den eviga pinan”, förklarade jag. Detta syntes rätt och riktigt för honom. ”Inte heller tror jag på själens odödlighet.” ”Å, så har även jag tänkt”, svarade han. Detta resulterade i att han önskade att jag skulle tala om dessa ting till pojkarna i hans bataljon, och det kunde jag göra vid flera olika tillfällen.

Att lära talets konst

Under alla de år jag besökte mötena kunde jag inte låta bli att beundra de mogna bröder som talade offentligt, och jag tänkte ofta hur storslaget det skulle vara, om jag också kunde göra det. Men jag var säker och viss om att jag inte skulle kunna klara av det. År 1917 mottog jag emellertid ett brev från Sällskapet Vakttornets avdelningsexpedition med förfrågan om jag någonsin hade tänkt på att tala offentligt. Mitt svar: ”Visst har jag tänkt på det och beundrat andras förmåga, men själv är jag absolut oförmögen att göra det.” Till detta svarade landstjänaren: ”Vi ger dig bara en kort rutt till att börja med.” Jag var förvånad och utom mig av glädje, samtidigt som jag darrande vände mig i bön till Jehova och bad om hans hjälp.

Jag kommer ännu ihåg mitt första offentliga tal. Jag hade skrivit ut det och lyckades på något sätt genomföra det, delvis genom att läsa, delvis genom att improvisera. Fastän det hölls i en by på landet, kom det omkring fyra hundra åhörare, och jag kände mig yr av fruktan inför dem. Där började det emellertid, och tack vare Jehovas oförtjänta godhet har jag varit i stånd att hålla drygt 1.500 sådana offentliga tal hittills på både finska och svenska, de flesta under veckosluten.

På 1920-talet hade jag privilegiet att göra flera resor till olika länder i Europa, närvara vid konvent och även hålla tal. Den mest hänförande av dessa erfarenheter var konventet i London i England, som hölls 25—31 maj 1926. En ny broschyr, Ett baner för folken, spreds där, och jag minns ännu lika klart som om det varit i går hur lycklig jag kände mig vid slutet av dagen över att ha fått vara med om detta. Resolutionen, ”Ett vittnesbörd till världens styresmän”, som antogs vid sammankomsten, var mycket modig, i synnerhet med tanke på den tid då den antogs. Och det offentliga talet, ”Varför världsmakterna vackla — Räddningen”, som broder Rutherford höll i den fullpackade Royal Albert Hall, liknade domedagsbasunen. Jag satt högt uppe på läktaren fylld av vördnad inför det jag nu fick bevittna.

Så kom det andra världskriget. Finland befann sig åter i svårigheter. Unga bröder, som hade kommit upp i den ålder då de togs ut till militärtjänstgöring, blev arresterade och införpassade i straffanstalter, där de blev underkastade svåra prövningar och blev behandlade kallt och ovänligt på grund av deras kristna neutralitet. Vårt predikoverk och den bibliska litteraturen blev bannlyst, mötena förbjöds, och landstjänaren sattes i förvar. Men på grund av Guds oförtjänta godhet fortsatte emellertid arbetet. Vi lyckades studera tillsammans och även samlas till konvent! Under hela denna tid kunde jag leda bibelstudier i hemmen regelbundet.

Kort efter kriget besökte Sällskapets president, broder Knorr, oss vid avdelningsexpeditionen i Helsingfors, och hjälpte oss med att organisera arbetet på ett bättre sätt. Det var en stärkande erfarenhet för mig, och det gjorde ett starkt intryck på mig att se organisationens teokratiska tillvägagångssätt. Men jag visste ännu inte hälften.

I skolan igen

Efter detta besök blev fyra finska bröder från Betel inbjudna att komma till Bibelskolan Gilead i Förenta staterna, och jag var ibland dem! Kunde jag tro mina öron och ögon? Ja, genom sin organisation visade Jehova denna godhet också mot mig.

Kort efter vår ankomst till Amerika fick vi närvara vid konventet i Cleveland i Ohio i augusti månad 1946. Det var en storslagen erfarenhet att framföra de korta tal jag fått i uppdrag att hålla till denna skara om sjuttio tusen personer. Och det fanns så många överraskningar i beredskap åt oss alla: nya böcker att användas vid våra studier, nya organisatoriska anordningar och meddelandet om ett program för utvidgning av Sällskapets arbetsmöjligheter. Glädjeämnena tog inte slut i och med konventet utan fortsatte att öka när vi reste till Gilead, missionärsskolan.

Vi fick ett mycket vänligt mottagande. Instruktörerna presenterade sig och fick oss att känna oss som hemma. Kursen var visserligen ansträngande, men fylld av välsignelser. Först nu fick jag lära mig att verkligen studera bibeln. Nya vida vyer öppnade sig inför mina ögon. Att lära känna organisationens verksamhet och se brödernas hjärtliga hängivenhet stärkte mitt hjärta. Nu, åter i Finland och många år senare, ser jag ännu tillbaka på denna erfarenhet och inser att den utgör ett uttryck för Jehovas oförtjänta godhet gentemot mig.

Hans oförtjänta godhet tillräcklig

Under årens lopp har det naturligtvis hänt saker och ting som fått mig att önska att jag ägde större fysisk kraft och uthållighet. Min kroppsliga skröplighet har ibland avbrutit mitt arbete, och det sista avbrottet var nära att medföra slutet på min tjänst, då jag drabbades svårt av magplågor. Jag fördes i all hast direkt till operationsbordet, men eftersom jag helt förtröstade på Jehova, fann jag ro även under dessa omständigheter. Kirurgen var en gentleman, och fastän han inte hade mycket hopp att ge mig, var han villig att respektera min religiösa synpunkt som förbjöd användandet av blod, och han gjorde ett fint arbete. Till allas överraskning gick tillfrisknandet bra, fastän det tog tid. Det får mig att känna på samma sätt som aposteln Paulus måste ha känt i fråga om det lidande som han kallade för ”en törntagg i köttet”. Han längtade efter att bli befriad från det, men Herren sade till honom: ”Min oförtjänta godhet är tillräcklig för dig, ty min kraft fullkomnas i svaghet.” (2 Kor. 12:7—9, NW) Även min kraftlöshet, min svaghet, öppnade vägen för ett gott vittnesbörd för sjukhuspersonalen och andra patienter, som alla var mycket vänliga mot mig.

Mer än fyrtio år har gått sedan jag började arbeta vid Sällskapet Vakttornets avdelningsexpedition i Finland, och ändå synes denna tid mycket kort. Jag gav upp en karriär inom musiken, men jag har blivit helt förvissad om att verklig lycka inte kommer av att man söker materiell vinning eller personlig ära. Jag har funnit långt större lycka i att lovprisa Gud. Och mitt intresse för språk har kommit att betyda mycket mera än det någonsin gjorde när jag var pojke, för det har gjort det möjligt för mig att ha del i att översätta livets budskap till det språk som talas av de människor bland vilka jag tjänar. Det är Guds oförtjänta godhet som har öppnat mig vägen till alla dessa tillfällen och skänkt glädje åt mitt liv och satt mig i stånd till att ägna mig åt att dela den med andra.