Hur jag tagit ståndpunkt på Jehovas sida i den stora stridsfrågan
Berättat av LILIAN RÜTIMANN
JAG var en liten flicka på sex år, när flygplanen brummade över våra huvuden en varm eftermiddag i augusti år 1914. I den vackra engelska trädgården lutade jag mig mot min fars knä och lyssnade då de vuxna talade om kriget som just hade börjat.
Min far var aktiv medlem av det liberala partiet och föreståndare för en avdelning av Kooperativa förbundet i vår landsortsstad i England. Min mor var lärarinna, intresserad av all bildningsverksamhet. Hon hade köpt en bok kallad Den gudomliga tidsåldersplanen. Mina föräldrar läste den med iver och tog sedan del i ett regelrätt bibelstudium tillsammans med två andra gifta par. På våren 1916 blev mina föräldrar döpta såsom symbol av deras beslut att göra Jehovas vilja.
Ett bibelstudium i hemmet påbörjades med oss barn, och det förväntades att vi alla fyra skulle vara med vid mötena tillsammans med de kristna, som nu kallas Jehovas vittnen. Vi förenade våra krafter med de få trosfrändernas i de närliggande städerna och höll bibliska föredrag i städerna längs floden på en sträcka av sextio kilometer, ända fram till Themsens mynning. Medan vi nitiskt delade ut traktater och inbjudningar, började små grupper spira upp och blev slutligen blomstrande församlingar av Jehovas folk, som kantade Themsen öster om London.
På hösten 1916 intog min far en fast neutral ställning emot kriget. Detta väckte ganska stort uppseende i vår lilla stad, där han hade varit politiskt aktiv tidigare. Det förekom inte bara en rättegång åtföljd av publicitet, utan även vi barn måste försvara vår tro i skolan. Far blev slutligen befriad av hälsoskäl och anvisades arbete hos kommissionen för födoämnesdistributionen.
Vårt hem på landet var öppet för våra uttröttade stadsvänner, men jag visste ingenting så spännande som att besöka London och vara med vid ett ”stort” möte. Där såg jag ”bibelforskarnas” Skapelsedramat i bilder, en vacker förklaring av bibeln förmedelst ljusbilder, tal, upptaget på grammofonskivor, och lämplig musik. Under ett av dessa besök i London fick vi höra spännande nyheter om Vakttornets numera historiska konvent i Cedar Point i Ohio år 1922.
Personligt beslut
Predikoarbetet var nu i gång under mottot ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” Min äldre bror hade rest till Indien, och min syster var döpt. Jag tog allt detta alldeles för givet ända tills en mogen kristen vän år 1924 visade mig mina individuella privilegier. Jag kom plötsligt underfund med att man inte växer till i tron automatiskt, utan man måste fatta ett personligt beslut. Kunde jag göra det?
Ända från min barndoms dagar hade jag sett fram emot tusenårsriket, då lejon och björn skulle ligga tillsammans med en oxe och ett litet barn skulle valla dem. Naturligtvis önskade jag göra Jehovas vilja, men hans vilja, som vi förstod den på den tiden, var att föra fram de sista medlemmarna av Kristi brud till himmelskt liv. Det innebar att ge upp alla jordiska förhoppningar och att slutligen dö. Mina föräldrar rådde mig att beräkna kostnaden omsorgsfullt. Om jag förblev trogen, skulle jag få se Jehova och Kristus Jesus. Detta storslagna hopp blev avgörande. Kort innan jag fyllde sjutton, döptes jag i London i januari 1925.
Predikandet från hus till hus utgjorde en källa till ständig stimulans och övning för mig. På den tiden hade vi just börjat, men några heltidsförkunnare som kom för att hjälpa till att bearbeta vårt distrikt gav mig många goda råd. Uppskattningen av sanningen trängde djupare och djupare in i mitt hjärta.
Konventet i Alexandra Palace i London 1926 var en framträdande händelse. Jag tror att jag aldrig kommer att glömma känslan av spänning när boken Befrielse offentliggjordes. Det offentliga talet i Royal Albert Hall, ”Varför världsmakterna vackla — Räddningen”, utgjorde höjdpunkten vid detta konvent, och vi återvände hem för att sprida broschyren Ett baner för folken under återstoden av vår semester. Jag formligen slukade boken Befrielse med dess hänförande tema om den stora stridsfrågan mellan Jehova och Satan och det kommande hävdandet av Jehovas namn. Insikten om denna stridsfråga var lik en eld i mina ben. Från och med nu fyllde jag varje lördag eftermiddag, när jag var fri från mitt arbete som sekreterare, min bokväska, satte mig på cykeln och predikade på den avsides belägna landsbygden, och på söndagsförmiddagarna tog jag del i tjänsten från hus till hus tillsammans med mina föräldrar och den lilla församlingen.
Min syster inträdde i predikoverket som heltidsförkunnare i februari 1927, och jag och min bror blev kvar som de enda yngre medlemmarna i vår lilla församling. Det var ett ganska flackt landskap som vette mot Themsens mynning, och ibland längtade jag att få resa och se vackra landskap, men jag undertryckte snabbt denna längtan i det jag tänkte att eftersom den återstående tiden för denna tingens ordning var så kort, hade jag ingen tid att förlora. Jag skulle ju få se allting så mycket bättre från himmelen. Jehova gav akt på min längtan och välsignade mig senare långt över mina drömmar.
Inget blandat äktenskap
Jag höll nu på att bli kvinna, en impulsiv, entusiastisk flicka med en överflödande vitalitet, men jag hade lyckligen genomgått de olika faserna i växandet. Nu fann jag mig själv djupt förälskad. Olyckligtvis accepterade den unge mannen inte sanningen, och jag insåg att detta var en av kostnaderna som jag måste ta med i räkningen. Jag visste att jag aldrig skulle kunna stå helt på Jehovas sida i stridsfrågan, om jag fortsatte att hysa denna tillgivenhet, och jag gav Jehova ett högtidligt löfte att jag aldrig skulle gifta mig utanför sanningen. Detta utgjorde ett kraftigt skydd för mig. Jag började utrota denna känsla ur mitt hjärta. Man kan göra det, om man sätter Rikets intressen främst.
En episod från den tiden står klar i mitt minne, och den har blivit ledstjärnan i mitt liv. Det hade varit en ganska händelserik eftermiddag på landet. Flera människor hade uppträtt ohyfsat mot mig, och en kvinna, som var sjuk och låg till sängs, hade uttryckt en önskan att jag skulle bedja med henne. Jag sysslade i tankarna med den stora stridsfråga som Satan uppväckt och upprördes i mitt innersta, då jag tänkte på verkningarna av Satans uppror. När solen sjönk ned i väster, satte jag mig på min cykel för att fara hem. På vägen hem fanns en ganska brant backe, ett par kilometer lång. Jag åkte nedför den och lät vinden blåsa om i mitt hår och vissla kring öronen. Genom sammanbitna tänder sade jag gång på gång: ”Jag kommer att kämpa emot Satan tills jag dör!” I svåra tider har denna kvällsscen kommit i mitt minne och utgjort en stimulans i mina ådror. Ge aldrig upp! Kämpa på Jehovas sida i den stora stridsfrågan!
På våren 1930 var vi med på en liten sammankomst, eller jag tror vi kallade dem ”truppsammandragningar” på den tiden, på en badort nära mitt hem vid Themsen. Många hade rest ned också från London, eftersom det bara var en timmes resa dit. Detta var en lycklig tilldragelse för mig, därför att jag då fick tillfälle att träffa andra av den yngre generationen. Det var medan vi roade oss på stranden efter tjänsten på fältet som jag träffade en allvarlig ung schweizare. Jag lade märke till hans utländska brytning och nämnde att jag höll på att lära mig tyska. Alfred var vänlig, stillsam och helt upptagen av studier, men han gav intryck av att vara litet ensam. Och han verkade bortkommen i vår glada, skojfriska familj.
Alfreds bakgrund var så annorlunda än min. Han växte upp i ett vänligt schweiziskt hem, och sedan han genomgått läroverket och handelsskolan och avslutat sin tid som praktikant, reste han till Belgien för att ägna sig åt språk och bokföring. Före sin resa hade han sett Skapelsedramat i bilder och erhållit något av Sällskapet Vakttornets litteratur. Medan han i Belgien tog aktiv del i den schweiziska församlingens sociala verksamhet, uppstod det frågor i hans sinne som hans pastor inte kunde besvara. Han kom ihåg boken Den gudomliga tidsåldersplanen, och då han återvände till Schweiz för att fira semester, använde han mycket av sin fritid till att studera den och andra publikationer som behandlade samma ämne. Sedan han besökt Sällskapets expedition där, reste han tillbaka till Belgien och tog tillsammans med en broder från Holland del i Sällskapets allra första verksamhet i Belgien. När den välkände finansmannen Löwenstein, hos vilken han var anställd, föll från sitt plan över Engelska kanalen, blev Alfred erbjuden att komma till London för att arbeta åt en schweizisk finansman. Och det var så våra vägar möttes.
Vi tillbragte ett mycket lyckligt och arbetsfyllt år, och i maj 1931 gifte vi oss i Tabernaklet i London och reste sedan till Schweiz. Här var jag nu och fick se detta vackra land, som har blivit mitt hem. Senare reste vi till konventet i Paris, där Alfred tolkade några av talen. I Paris inbjöd Sällskapets president, broder Rutherford, oss att arbeta vid Sällskapets expedition i Paris. Jag insåg att detta var Jehovas vilja, och när min make önskade veta vad jag tänkte om det, tog det mig inte en sekund att fatta mitt beslut. Så vi återvände till England för att göra oss av med hemmet, som vi alldeles nyligen hade gjort i ordning, och förbereda oss för ett nytt liv tillsammans.
Livet i ett Betelhem
Vid expeditionen i Paris ställdes jag inför två språkhinder, tyska i hemmet och franska utanför. Det var inte lätt för mig, och jag kände mig ofta ensam. Så kom jag underfund med att jag väntade barn. Alfred blev överlycklig för att vi fick fortsätta vårt liv på Betel. Det fanns mycket översättningsarbete att göra för att förse en samling entusiastiska engelska och schweiziska pionjärförkunnare, som arbetade i Frankrike, med litteratur.
Då drabbade slaget Betelhemmet i Paris. Vårt arbete hade irriterat biskopen, som bodde i närheten, och vi utlänningar fick order om att lämna landet inom några få dagar. Detta innebar att fem av oss på Betel och omkring ett dussin pionjärer måste finna nya platser där vi kunde tjäna Jehova. Alfred och jag lämnade Paris en tidig morgon tillsammans med en amerikansk pionjärsyster för att resa till Schweiz.
Och så kom det sig att vår lilla dotter föddes tio dagar senare i Schweiz. När hon var några månader gammal, flyttade vi till Betelhemmet i Bern och inriktade våra sinnen på att tjäna Jehovas sida i den stora stridsfrågan. Men tro inte att livet från och med nu var en dans på rosor. Min man gick helt upp i sitt arbete och brände ständigt sitt ljus i båda ändar, och jag hade en liten flicka att fostra upp utöver mina plikter i Betelhemmet. Jag var ofta irriterad över disciplinen på Betel med dess stränga schema i motsats till mina sorglösa flickår. Tidvis kände jag mig hämmad och missräknad, liksom en fågel fångad i en bur. Ibland var jag modlös, och vågorna hotade att dränka mig. Då brukade jag tänka på stridsfrågan.
Så småningom började jag lära mig alla hushållsgöromålen, tvättning och strykning, matlagning och lagning av kläderna. Vår Betelfamilj i Bern omfattade omkring sextio personer på den tiden. Sorlet och rörelsen, kommandet och gåendet avbröt enformigheten av tallrikshögarna och torkningen av disk varje dag och den ändlösa raden av korgar med strumpor som skulle stoppas — lik en bottenlös brunn! Årstiderna kom och gick med ständigt samma rytm: vi vårstädade, konserverade frukt och grönsaker och plockade till sist in den sista korgen äpplen i källaren. Ja, jag lärde mig att djupt uppskatta privilegiet att tjäna Betelfamiljen här och att sköta om dess medlemmar när de var sjuka. Och jag lärde mig att sätta värde på de duktiga kvinnorna som jag arbetade tillsammans med. Så gick de tio första åren.
Krigsåren
En händelse från den tiden har jag aldrig glömt. Alfred hade blivit sänd till Tjeckoslovakien för att se till våra bröders intressen där. Tyskarna höll på att tränga in i Sudetlandet. När de tyska trupperna ryckte in och folket flydde undan, reste min man emot dem. Vår lilla dotter var hos sina morföräldrar i England innan hon skulle börja skolan, och jag skulle hämta henne senare. Kriget närmade sig, och vår lilla familj befann sig i tre olika länder. Då kom Chamberlain med sitt paraply; Hitler lugnade ner sig för en tid, och kriget avvändes. Vår familj förenades lyckligt och väl igen.
Men kriget var ofrånkomligt. Jag låg på lasarettet för att undergå en operation, när Frankrike föll för Tyskland år 1940. Jag hade knappast hunnit tillbaka hem igen förrän Betel ockuperades av militärmyndigheterna och genomsöktes. Sällskapet blev senare föremål för en stor rättegång, och min man ådömdes tre månaders fängelsestraff på grund av sin neutralitet. Vår Betelfamilj minskade till mellan tjugofem och trettio personer, och jag lagade mat åt dem under någon tid. Alfred kom ut ur fängelset precis i tid för att kunna vara med vid ett konvent i Zürich, där vår dotter döptes såsom symbol av att hon överlämnat sig och tagit ståndpunkt på Jehovas sida i den stora stridsfrågan.
Med tiden höll kriget på att komma till ett slut. När tyskarna tvingades att retirera, började rapporter komma in från länder som tidigare varit underställda Sällskapets centraleuropeiska avdelning, och alla dessa rapporter måste översättas. Jag drogs gradvis in i denna nya sfär av verksamhet, och jag kastade mig in i den med stor glädje. Kriget tog slut, och vi trädde in i den mest spännande fasen av teokratisk verksamhet. Knappast hade gränserna hunnit öppnas förrän Sällskapets nye president, broder Knorr, och hans sekreterare, broder Henschel, anlände med förstahandsrapporter om vad som höll på att ske i andra delar av världen.
På resande fot
För min man började nu den mest intressanta och spännande perioden i hans liv. Han följde med broder Knorr som tolk på besök i flera olika länder, träffade mycket kära vänner igen och fick höra hur de hade haft det under de svåra krigsåren. Under tiden var tryckeriet vid vårt Betel flitigt i gång för att hinna ifatt med att trycka de senaste publikationerna. År 1946 reste de första av vår växande Betelfamilj till konventet i Cleveland i Ohio och genomgick Vakttornets Bibelskola Gilead. Jag hade knappast vågat hoppas att jag en dag skulle få komma till Gilead och var därför överlycklig när broder Knorr inbjöd oss och vår dotter att komma. I januari 1950 reste vi till New York för att genomgå den femtonde klassen vid Gilead. Det var en storslagen erfarenhet. Vi utexaminerades som en liten familj vid konventet på Yankee Stadium 1950. Alfred och jag återvände till Betel i Bern; vår dotter färdades till Italien för att förena sig med den lilla gruppen Rikets förkunnare där.
Den korta tid av frihet man hade åtnjutit i länderna i öster efter befrielsen från nazistförtrycket tog slut, när kommunismen trädde till och slog ned på vårt arbete. Min mans resor blev mindre regelbundna och mera riskfyllda. Detta decennium kännetecknades av ständigt ökande arbete i tjänsten för våra bröder, avbrutet av den ena storslagna internationella sammankomsten efter den andra i olika länder. Alfred gick fullständigt upp i sitt översättningsarbete. Vid den stora sammankomsten i New York 1958 gav han en rapport om arbetet bakom järnridån och spelade då upp en bandupptagning med en Rikets sång, insjungen av bröderna i denna del av världen.
En stor förändring skedde i mitt liv 1956 då den tyska översättningsavdelningen flyttades till Wiesbaden för en mera effektiv produktion. På en enda gång var mina kolleger och mitt dyrbara arbete borta. Men man har alltid händerna fulla på Betel. Snabbt insattes jag i arbetet på tidskriftsavdelningen, där jag fann djup tillfredsställelse i att tjäna mina bröder på fältet och i att känna pulsslagen av predikoarbetet utöver hela världen, allt till min fortsatta förundran och entusiasm.
Hjärtesorg
Alfreds motståndskraft tycktes ge vika under den ständiga både emotionella och fysiska påfrestningen av hans arbete. Hans kondition försämrades än mer genom att han ådrog sig influensa, kort innan han skulle ge sig ut på en viktig resa på våren 1959, och han återhämtade sig inte så bra som han borde ha gjort. När han återvände från sin resa, verkade han mycket trött och tystlåten, men tillfredsställd. Vi var lyckliga över att tillsammans få vara med på en kretssammankomst i slutet av april. Det var inte sent när vi kom hem igen, och vi hade det sällsynta nöjet av en rofylld stund tillsammans i ”vår borg”, som Alfred tyckte om att kalla vårt hem.
När vi åt den lilla supén som jag hade gjort i ordning, tog Alfred fram sin anteckningsbok och började skriva ned olika tilldragelser som skulle inträffa, bland dem broder Knorrs väntade besök. Vi log i lycklig förväntan. I det jag såg på dessa anteckningar, utbrast jag: ”Vadhelst som kommer att hända i framtiden, så har vi tillbragt goda, innehållsrika år av tjänst tillsammans, inte sant, älskling?” Med djup tacksamhet omhuldar jag minnet av denna sista lugna stund av begrundan, eftersom han insjuknade nästa natt och dog några få timmar senare i hjärtförlamning — utsliten i trogen tjänst. Bedövad av chock och sorg föll jag på knä bredvid hans bädd och gav uttryck åt min djupa förvissning: ”Älskling! Jag vet att du kommer att få en tidig uppståndelse.” Mor dog några få månader senare. Jag erfor vilken stor fiende döden är.
Under veckorna och månaderna som följde arbetade jag som en automat, upptagen av många förpliktelser, underligt likgiltig och frånvarande, men hela tiden blickade jag upp till Jehova som min stödjepelare. Jag levde i kretsen av denna älskade familj och fick del av familjemedlemmarnas vänlighet och omtanke. Att tjäna andra är den största läkedomen. Så småningom helades mitt sår, och jag började komma till rätta igen. Tomrummet existerar, men jag håller på att lära mig att finna mig i det. Att sjunga och jubla till Jehovas ära är vårt stora skydd när sorgens vågor hotar att överskölja oss vid sådana tider.
Fortfarande på Jehovas sida
Jag är mormor nu, och mitt hår håller på att bli vitt. När jag ser min dotterson, hur tröstande är det då inte att höra honom ropa: ”Mormor, kom och berätta för mig från bibeln!”
Många har kommit och gått igen under de trettio år som jag varit medlem av detta Betelhem, och jag har älskat dem alla. I denna svärm av flitiga arbetare, vilkas liv regleras av klockan som ringer, lär man sig respektera vars och ens individuella karaktär, att vara vän med alla men att inte bli för intim med någon, att vara opartisk och kunna anpassa sig och att respektera den lilla avskildhet som var och en önskar att få åtnjuta. Ja, livet på ett Betelhem är ett gott liv, ett innehållsrikt liv.
När jag kommer till slutet av min berättelse, har ett brev anlänt med en inbjudan att följa med en kär vän från Kalifornien på konventresan jorden runt, som snart skall ta sin början. Jag böjer mitt huvud ödmjukt i djup tacksamhet för denna oförtjänta godhet från Jehova, som välsignar oss ”långt mer, än allt vad vi bedja eller tänka”. I mitt hjärta brinner samma levande hopp som blev avgörande för mig för många år sedan, att få se Jehova och Kristus Jesus och få del av hävdandet av Jehovas namn. I tacksamhet förenar jag min röst med den stora skara som lovprisar honom i förvissning om det triumferande resultatet, när den stora stridsfrågan blir slutgiltigt avgjord.