Jag ville vandra med Gud

BERÄTTAT AV ENOK ÖMAN

JAG föddes i norra Sverige, nära finska gränsen, för åttiofyra år sedan. De senaste sextio åren har jag framlevt mitt liv såsom en åt Gud överlämnad kristen, och nu kan jag såsom en vithårig man med glädje se tillbaka på femtiotre år i heltidstjänst för Jehova Gud.

Jag kommer alltjämt ihåg hur jag brukade sitta i mors knä, medan hon talade med mig om Gud och hans makt. När jag var 13 år gammal, vaknade min kunskapstörst, och jag började läsa en hel del. Världens nöjen föreföll mig tomma. När jag i unga år läste i bibeln om att Hanok (Enok) ”vandrade i umgängelse med Gud”, gjorde detta djupt intryck på mig. Jag ville göra detsamma.

Så hände det sig att jag en stjärnklar kväll, när jag var tjugotvå år gammal, stod utanför vårt hus och såg upp mot Vintergatan. Den kvällen överlämnade jag mig åt honom som danat detta underbara universum, som fyller en med fruktan och bävan. Men det dröjde några år, innan jag verkligen fick lära mig hur man vandrar med Gud.

När jag var tjugofyra år, var jag upptagen av studier vid en skola i norra Sverige. På samma ort fanns det en lantbruksskola, och dess föreståndare var rektor också vid den skola där jag gick. När jag blev agronom år 1905, sade rektorn till mig: ”Jag skulle vilja flytta tillbaka till södra Sverige. I flera år har jag hoppats finna en elev, som jag skulle kunna hjälpa till vidare studier och som sedan skulle kunna överta min plats såsom rektor för de här båda skolorna. Jag har funnit den eleven. Det är ni, Öman. Ni får litet betänketid, och sedan är jag glad över att få höra ert svar.”

Jag tänkte grundligt över saken, eftersom jag hade bestämt mig för att vandra med Gud. Jag bad till Gud om vägledning. Sedan jag tänkt på saken i tre dagar, hade jag bestämt mig. Jag meddelade rektorn att jag ville vända tillbaka hem såsom lantbrukare. Han blev mycket besviken men sade: ”Öman, ni åtnjuter min fulla respekt, och jag tror jag förstår ert goda motiv. Jag önskar er de största välsignelser.”

Eftersom jag ville ha ett eget hem, byggde jag en gård nära min fars. Det tog mig sex år, eftersom jag gjorde arbetet själv. Men under dessa år försummade jag inte bibeln. Jag studerade ofta Guds ord, såväl som religiösa böcker, i hopp om att finna sanningen om hur man på ett rätt sätt bör vandra med Gud. Läran om evig pina hade gjort mig mycket beklämd. När jag frågade religiösa ledare om den, gav de mig inga tillfredsställande svar. De sade: ”Enok, du är ung, du bör inte tänka på sådant.”

Jag lär mig hur man vandrar ”i umgängelse med Gud”

År 1911 träffade jag en ung pionjär eller heltidspredikare från Jehovas vittnen, August Abrahamson, och han delgav mig budskapet om Guds sanning, och av honom skaffade jag första delen av Studier i Skriften, Den gudomliga tidsåldersplanen. Jag läste boken och förstod att den tid, som profeten Daniel hade talat om, nu var inne. Boken hjälpte mig att inse att läran om evig pina är falsk. Sedan jag hade studerat denna första del, bestämde jag mig för att vandra ”i umgängelse med Gud” genom att använda all min tid för att meddela folk kunskap om Gud och hans rike; jag ville bli pionjär.

Från Sällskapet Vakttornets avdelningsexpedition i Sverige, som då låg i Örebro, fick jag de andra fem delarna av Studier i Skriften, och jag prenumererade på Vakttornet. Jag fick också adressen till broder Abrahamson. Jag cyklade omkring 120 km för att nå hans hem. Hans hustru och fyra andra vänner var närvarande vid mitt dop i Lule älv i september 1911.

Jag talade med mina föräldrar om sanningens strålande ljus, som jag hade funnit. Både far och mor gladdes åt att få höra om detta, och far sade: ”Det måste vara som du säger; sådan måste en kärlekens Gud vara.” Jag sade till honom: ”Från och med nu önskar jag använda all min tid till att vandra med Gud såsom pionjär för hans rike. Du kan sälja din gårdsbyggning och flytta in i mitt nya hus; jag ger det åt dig och åt min älskade mor.”

När jag begav mig i väg som pionjär, stod mina föräldrar på förstutrappan med tårar i ögonen, och far sade: ”Jag vet att du tjänar Herren och må han välsigna dig.”

De följande sex åren reste jag omkring i norra Sverige och i delar av norra Finland. En natt skidade jag omkring åttiofyra kilometer, och vid ett annat tillfälle åkte jag sparkstötting en väl så lång sträcka. Sommartid använde jag cykel. På vintern färdades jag på skidor, med min ryggsäck fylld av bibliska skrifter, till isolerade familjer som bodde bortom bergen. I regel visste jag inte på förhand var jag skulle sova, när natten kom, men det hände aldrig att jag blev utan härbärge. Jag placerade en hel del biblisk litteratur hos folk. Jag har många omhuldade och glada minnen av alla de vänliga och gästfria människor som jag träffade och de många upplevelser som jag hade.

En gång omkring 1915 kom jag till Bergsjö. Jag behövde nattkvarter. Det fanns många hus där, men av någon anledning valde jag ett visst hus. När jag började tala med frun i huset om min förkunnarverksamhet, svarade hon genast: ”Min man och jag är i sanningen, och vi tycker det var mycket roligt att få träffa dig; du får gärna stanna hos oss så länge du är här.” De båda vännerna, broder och syster Brodin, gladdes över att jag fick placera åtta inbundna böcker och en del småskrifter där i trakten. Ja, den tid jag tillbragte i deras hem var rikt välsignad. Många år senare, vid konventet i Stockholm år 1955, kom en broder fram till mig och sade: ”Jag är adoptivson till dina gamla vänner Brodins. Jag var fyra år gammal, när du gick igenom Bergsjö, och jag kommer ihåg att du sade till mig att jag borde bli ett vittne för Guds sanning. Jag har aldrig glömt dina ord.”

Under 1914—1915 var jag en tid vid Sällskapet Vakttornets expedition i Sverige. I september 1914, började vi visa ”Skapelsedramat i bilder”, en film som skildrade Guds uppsåt med jorden och människan. Fram till maj 1915 var det många tusen som såg filmen vid gratisföreställningar. Den väckte stort intresse för bibeln och för Jehovas vittnens verksamhet.

Till Norge

Under vintern 1916—1917 var jag en tid vid Sällskapets expedition i Örebro, och därefter kom jag till Oslo för att tjäna såsom landstjänare. Det var den 7 februari 1917, och jag tänkte då: ”Jag känner andra bröder, som är dugligare än jag.” Men Hebréerna 10:38 hjälpte mig: ”Om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom.”

Under flera år hade den svenska avdelningsexpeditionen tillsyn över arbetet i Norge, men år 1921 fick jag brev ifrån Sällskapets president, broder Rutherford, i vilket han meddelade mig att jag skulle arbeta direkt under ledning från presidentens kontor.

År 1922 fick jag norskt medborgarskap och samma år blev syster Maria Dreyer min hustru. Maria hade lärt känna sanningen år 1911, samma år som jag. Hon dog år 1944, sjuttioett år gammal, i förhoppningen om ”den segerlön som tillhör Guds kallelse uppåt förmedelst Kristus Jesus”. — Fil. 3:14, NW.

Nazistförbud mot verksamheten

Rikets verk hade framgång i Norge; och år 1940 var vi sju stycken som arbetade vid expeditionen. Några dagar efter det att tyskarna ockuperat Norge, blev jag satt i fängelse. Sedan jag tillbringat en tid i fängelset, fick jag återvända hem, men man hämtade mig ofta och höll långa förhör med mig. Den 8 juli 1941 förbjöd nazisterna vår verksamhet och konfiskerade all Sällskapets egendom. Endast min hustru och jag själv fick stanna i huset; de andra fem måste bege sig av. Vi framlevde några mycket svåra år i huset. Efter någon tid gjorde också de norska nazisterna påhälsning hos oss, och jag utsattes för flera förhör. Under de fem årens ockupation förde de tyska och norska nazisterna mig till sin expedition mer än hundra gånger. Varje gång jag tog mina papper och lämnade huset kände både min hustru och jag det som om vi sett varandra för sista gången, eftersom tusentals norrmän skickades till koncentrationsläger i Tyskland eller dödades här i Norge.

Under kriget arbetade vi ”under jorden”. På många förunderliga sätt sändes Vakttornet till oss från Danmark och Sverige, och vittnena i Norge gjorde avskrifter, så att många kunde få del av den andliga födan. Hela tiden stod jag i förbindelse med bröderna; de skrev till mig indirekt, eftersom Gestapo höll mig under ständig bevakning.

Mina upplevelser under krigsåren hade tagit mycket av min fysiska kraft och styrka, och jag ansåg att det skulle bli till större gagn för Rikets verk om en yngre broder trädde i mitt ställe. När Sällskapets president, N. H. Knorr, besökte oss i Oslo i slutet av 1945, sade han till mig att jag kunde stanna på Betel så länge jag önskade. En annan broder förordnades till landstjänare.

Under krigsåren hade en syster Haldis kommit till Betel för att hjälpa min hustru och mig. Hon var en mycket god hjälp och skötte Betelhemmet och även min sjuka hustru till dess denna dog. Flera år senare, år 1953, bad jag syster Haldis bli min hustru, och vi gifte oss och flyttade till ett eget hem och fortsatte vår verksamhet för Guds rike. Jag blev pionjär, och Haldis verkade som sjuksköterska och använde även mycken tid i Rikets tjänst.

Jag är alltjämt pionjär. Det är ett synnerligen dyrbart privilegium att få vara i pionjär tjänst en. Det skänker mig också stor glädje att få vara med vid mötena i församlingen, och jag tycker att jag går miste om så mycket, när det inte är möjligt för mig att vara med. Det var verkligen ett stort privilegium för mig att få vara med vid Jehovas vittnens sammankomst ”Eviga goda nyheter” i Stockholm år 1963. Nu, vid åttiofyra års ålder, kan jag med glädje och tacksamhet se tillbaka på mitt liv och glädja mig åt att min stora längtan har blivit uppfylld, att få vandra ”i umgängelse med Gud” och tjäna hans härliga rikes intressen.