Är Jehovas vittnen ovärldsliga eller samhällsfientliga?
REVOLUTIONER, lönnmord, upplopp — sådana ting försätter hela världen i gungning. Men finner man Jehovas vittnen bland upprorsmakarna? Tar de del i sådan samhällsfientlig verksamhet och bevisar sig vara ett hot mot nästan, mot dennes välfärd och trygghet?
Om de skulle ägna sig åt verksamhet som fick till följd att människoliv gick till spillo eller som innebar att man satte sig över lag och ordning, då vore detta verkligen samhällsfientligt. Men Jehovas vittnen försöker inte omstörta den nuvarande tingens ordning och avsätta dess styresmän eller krossa dess regeringar och ersätta dem med andra härskare. Vi återger här några ord ur en resolution som Jehovas kristna vittnen antog för någon tid sedan, vilka vittnar om att de till sin natur är fridsälskande:
”Vi har bildligt talat smitt våra svärd till plogbillar och våra spjut till vingårdsknivar, och fastän vi är av så många olika nationaliteter, kommer vi inte att lyfta svärd mot varandra, ty vi är kristna bröder och medlemmar av en och samma Guds familj, och inte heller vill vi mera lära oss att kriga mot varandra, utan vi skall vandra på Guds vägar i frid.” En sådan fridsälskande inställning kännetecknar deras olika förehavanden gentemot alla människor.
Men på grund av att Jehovas vittnen i vissa avseenden är olika människorna i sin omgivning blir de ofta missförstådda. Detta beror inte på att de söker vara något slags separatister, utan helt enkelt på att de söker följa beteendemönstret hos det första århundradets kristna.
Var de första kristna samhällsfientliga?
De första kristna var inte världsliga; dvs. de var inte någon del av denna världen; de tog inte del i några populära sysselsättningar och nöjen. Därför heter det i ett historiskt arbete: ”Urkristendomen mötte ringa förståelse och betraktades med ovilja av den hedniska världens härskare. Hedniska författare talade om ... de kristna som ’vilseledda människor’, vilka ... var ’hatfullt inställda mot hela mänskligheten’.” — Heckel och Sigman: On the Road to Civilization, A World History, 1937, sid. 237.
Varför framfördes dessa anklagelser mot de första kristna? Därför att de, såsom Jesus Kristus sade, inte var ”någon del av världen”, de var ovärldsliga. De slöt sig inte till sina grannar för att fira det forntida Roms helg- och högtidsdagar. Medan folket i gemen smyckade sina hus sådana dagar, gjorde de kristna inte detta. Om de hade förenat sig med sina grannar i att fira helgdagar till de romerska gudarnas ära, skulle de ha brustit i sin lojalitet mot den sanne Guden. Att de inte tog del i dessa högtider fick många människor, styresmännen inbegripna, att med orätt anse dem för att vara samhällsfientliga. — Joh. 17:16, NW.
De forntida romarna fann stort nöje i att besöka moraliskt förnedrande teaterföreställningar, blodiga gladiatorspel och hemska strider mellan vilda djur på arenorna såväl som de av hänsynslöshet präglade kappkörningarna i cirkus. Men de kristna undvek sådana förnedrande förlustelser. De greps inte av den allmänna hänförelsen över våldsbetonade idrotter, som var i strid med de kristna lärorna om kärlek till nästan och frid, för att inte tala om Skriftens bud emot att dräpa och mörda. Detta gjorde dem impopulära.
Om den ovärldsliga hållning, som de första kristna intog gentemot det forntida Roms förlustelser, skrev Tertullianus, en kristen författare som levde på 100- och 200-talen e. Kr.: ”Bland oss blir aldrig någonting sagt, sett eller hört som har något gemensamt med den dårskap som förekommer i cirkus, med oanständigheten på teatern, illdåden på arenan, de fåfänga övningarna i brottarringen. Varför tar ni anstöt av oss därför att vi skiljer oss från er i vad det gäller edra nöjen?”
Även om de första kristna inte förenade sig med världsliga människor i att fira helgdagar och ge sig hän åt förlustelser, så var de inte samhällsfientliga. De var inte fiender till staten. De var tvärtom en värdefull tillgång för vart och ett samhälle, i vilket de bodde. Ju fler kristna det fanns i en stad, desto tryggare var styresmännen, och desto färre problem mötte dem som hade hand om styrelsen. När dessa kristna bemödade sig om att hjälpa andra i samhället att leva ett moraliskt anständigt och fridfullt liv, utförde de en ovärderlig tjänst, som gagnade det allmänna bästa. Hör här vilka argument Tertullianus lade fram för de romerska myndigheterna till de kristnas försvar:
”Varifrån kom de som omringade kejsaren mellan de båda lagerlundarna? Varifrån de som övade sig i brottning för att kunna förvärva skicklighet att strypa honom? Varifrån de som i full rustning bröt sig in i palatset? ... Om jag inte misstar mig, så var de romare; dvs. de var inte kristna. ... Även om vi är sammanslutna, alltid redo att offra våra liv, vilket enda fall av hämndlystnad för liden oförrätt har ni möjlighet att visa på? ... Likväl väljer ni att kalla oss fiender till människosläktet i stället för till mänsklig villfarelse. ... Jag skall emellertid utan tvekan bekänna att det finns några som i en bemärkelse kan ha rätt att klaga över att de kristna är en onyttig skara: t. ex. sutenörer och kopplare vid baden; lönnmördare och giftblandare och trollkarlar; även siare, spåmän och astrologer. Men det är en av de kristnas ädla frukter, detta att de inte är till någon nytta för sådana som dessa. Och vilken förlust som edra intressen än må lida av den religion vi bekänner oss till, så är likväl det skydd ni får av oss ett rikligt vederlag härför.” — Apologeticus, översatt av Alexander Roberts i The Ante-Nicene Christian Fathers, band III.
Fastän man ansåg dessa första kristna vara samhällsfientliga, var de inte emot det allmänna bästa. De var rätt och slätt icke världsliga människor, och de var inte samhällsfientliga. Man ansåg dem vara vilseledda, men de var i själva verket vägledda av de allra högsta principer, av Jesu Kristi och hans apostlars bud och befallningar.
Bibelns läror vägleder dem
Så förhåller det sig också med Jehovas vittnen i våra dagar. De följer den kurs som Jesus Kristus bjöd sina efterföljare att vandra. Detta gör dem inte samhällsfientliga. Till svar på en fråga angående att betala skatt sade Jesus Kristus till exempel: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.” (Matt. 22:21, NW) Eftersom kejsaren eller staten präglar pengar eller mynt, bör en kristen betala tillbaka pengar till kejsaren för de många tjänster som staten gör honom. Denna villighet att betala all skatt gör Jehovas vittnen till en tillgång för samhället, inte samhällsfientliga.
Varhelst Jehovas vittnen bor följer de bibelns läror om att vara styresmännen underdåniga, i vilket samhälle de än må leva. Bibelns befallning till de kristna lyder: ”Må var själ vara underdånig de överordnade myndigheterna.” (Rom. 13:1, NW) Skriften bjuder dem ”att vara underdåniga och att vara lydiga mot regeringar och myndigheter såsom härskare”. (Tit. 3:1, NW) De är då sannerligen inte samhällsfientliga om de lyder detta bibliska bud. Tvärtom vägrar de till och med i tider av vittomfattande oro att delta i uppror mot den regering som har makten i landet eller att uppmana till ohörsamhet mot de civila myndigheterna.
Inte heller det förhållandet att Jehovas vittnen låter Gud få främsta platsen i deras liv gör dem samhällsfientliga. Om en härskare kräver att ett Jehovas vittne skall göra något som skulle få detta vittne att bryta mot en av Gud given lag, då tvingas vittnet att ta ställning i en strid mellan myndigheter och kan inte göra annat än lyda den som är förmer. Det var så de första kristna gjorde, när det forntida Roms styresmän krävde att de skulle frambära rökelse åt kejsaren. Den kurs de följde beskrevs av Jesus Kristus på detta sätt: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.” (Matt. 4:10, NW) Jehovas vittnen i våra dagar gör därför såsom Petrus och de andra av Jesu Kristi apostlar gjorde, när de hade att ta ställning till myndigheter som stod i strid med varandra. De lyder ”Gud såsom härskare mer än människor”. (Apg. 5:29, NW) Att de sätter Guds lag så högt utgör ett nyttigt föredöme för andra i samhället.
Ovärldsliga, men gör gott mot alla
Jehovas vittnen är inte samhällsfientliga. Däremot är de ovärldsliga; och detta av en speciell orsak, som Jesus Kristus själv angav, då han sade så här om sina efterföljare: ”Om ni vore en del av världen, så skulle världen tycka om vad som är dess eget. Men emedan ni icke äro någon del av världen, utan jag har utvalt eder ur världen, av den orsaken hatar världen eder.” — Joh. 15:19, NW.
Vad innebär det att inte vara ”någon del av världen”? För Jehovas vittnens del innebär detta att de inte utgör någon del av det mänskliga samhället som inte är överlämnat åt Gud och inställt på att göra hans vilja; det innebär att de håller sig avskilda från samhällets politik, krig, upplopp, falska religion, liderlighet, sedeslöshet och andra tygellösa utsvävningar. Men när de skyr sådant som är så vanligt bland människor i denna världen, vilka visar föga respekt för Gud och hans lagar, är de inte fördenskull samhällsfientliga, de hatar inte mänskligheten. De strävar tvärtom efter att göra gott mot var man.
Jehovas vittnen lyder följaktligen bibelns bud: ”Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra, vad gott är mot var man.” (Gal. 6:10) Dessa kristna vittnen bistår villigt andra, alldeles som Jesus Kristus gjorde. Han vandrade omkring och gjorde gott och hjälpte andra. I sin liknelse om den barmhärtige samariten talade han om en man som blev slagen, bestulen och lämnad halvdöd. En präst och en levit färdades förbi utan att ge honom någon hjälp. Men en samarit kom också förbi, och han hjälpte mannen genom att förbinda hans sår och förde honom till och med till ett härbärge och betalade räkningen åt honom. Jesus Kristus sade: ”Gå du och gör sammalunda.” (Luk. 10:29—37) Jehovas vittnen försöker fördenskull göra gott mot alla. Om de skulle undanhålla andra det som är gott, skulle de inte handla såsom Gud.
Jehova Gud älskade världen av människor så mycket att han utgav sin enfödde Son, på det att de som visar tro skall kunna vinna evigt liv; och när Jehovas vittnen bistår andra i att dra nytta av denna föranstaltning, är de inte hatfullt inställda mot mänskligheten! Tvärtom skönjer man hos dem en återspegling av det slag av kärlek som Gud har visat. — Joh. 3:16.
Men eftersom Jehovas vittnen är ovärldsliga, dvs. ”icke ... någon del av världen”, blir de ofta missförstådda i likhet med de första kristna; men sanningen är den att de inte är samhällsfientliga. Genom sin lydnad för bibelns läror blir de bättre människor, ovärldsliga, men gör samtidigt gott mot alla. De är inte alls samhällsfientliga, utan de följer bibelns råd att ”fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och med fullt allvar”. (1 Tim. 2:2, NW) Människor överallt i världen kan lita på att Jehovas vittnen följer en sådan fridsälskande kurs och därigenom gagnar det allmänna bästa.