Verket att göra lärjungar fullbordas

”Vi äro Guds medarbetare. Ni äro Guds åkerfält, Guds byggnad.” — 1 Kor. 3:9, NW.

1. a) Hur bör man känna det när man har utfört ett arbete väl, och vilka faktorer bör inte få inverka? b) Ge några exempel från Skriften på uppdrag som blev väl utförda och som måste ha skänkt dem som utförde dem tillfredsställelse.

EN MÄNNISKA känner glädje när hon ser att hon har utfört ett arbete väl. Det gör detsamma om det arbete hon utfört är stort eller av ringa omfattning, har med många människor att göra eller bara med henne själv, kan fullgöras snabbt eller drar ut på tiden. Noa och hans familj måste ha känt djup tillfredsställelse över att ha fullbordat arken i tid, varpå de samlade tillhopa djuren i den och slutligen stängde igen, innan regnet började falla. Mose och israeliterna måste ha känt en liknande jublande glädje då de fullbordade tabernaklet i öknen med alla dess invecklade detaljer. Salomo och de som arbetade tillsammans med honom måste ha glatt sig då det storslagna templet fullbordades på Moria berg i Jerusalem år 1027 f.v.t. och molnskyn, som utgjorde ett tecken på Guds godkännande, uppfyllde templet, så att prästerna inte kunde gå in i det.

2. Redogör för ett verk som bör framkalla ilningar av glädje.

² Hör du till dem som känner de där ilningarna av glädje som resultatrik strävan framkallar? Hur skulle du då känna det, om du fick privilegiet att ta del i det mest storslagna verk som någonsin har utförts på jorden av människor? I detta verk skulle du vara förenad med tusentals Gud hängivna män och kvinnor i alla nationer. Du skulle vara upptagen av en verksamhet som medför det största möjliga goda åt rättfärdighetsälskande människor. Vi tänker på ett verk som började för mer än nitton hundra år sedan och som nu håller på att nå sin höjdpunkt. Det kommer att fullbordas i den nu levande generationens tid. En verksam människa som älskar Gud borde sannerligen vara intresserad av ett sådant arbete.

3. Vilken invändning kan någon göra när det blir tal om ett religiöst arbete, en verksamhet såsom Ordets förkunnare?

³ ”Men det där låter ju som om det vore fråga om ett förkunnarverk, och jag har fått för mig att det håller på att bli allt mindre och mindre populärt att vara Ordets förkunnare”, invänder du kanske. Och du kanske har lust att tillägga: ”Jag tycker mig faktiskt veta att detta är orsaken till att det råder sådan brist på pastorer och präster utöver hela världen och att denna brist blir allt allvarligare och allvarligare. En sådan levnadsbana skulle förmodligen te sig mycket meningslös.”

4. Vad bör man ha klart för sig, om man gör invändningar mot ett sådant verk som det kristenhetens präster utför?

⁴ Låt oss redan från början anlägga den rätta synen på detta arbete och göra detta på ett rättframt sätt. För att kunna ta del i detta storslagna verk behöver man inte bli en Ordets förkunnare i något av vår tids nominella religionssamfund. Inbjudningen gäller visserligen en verksamhet såsom Ordets förkunnare, men denna påminner inte alls om det predikande, som kristenhetens olika samfund i våra dagar utför, och inte är den heller i något avseende förbunden med det. Det föreligger en underbar olikhet.

5. a) Vad bör först och främst intressera en? b) Vem står bakom detta verk, och vad har han sagt?

⁵ För det första bör man vara intresserad av att få veta vem som står bakom detta verk och alltså utfärdar inbjudningen att ta del i det. Möjligheten att ta del i denna verksamhet, som är det storslagnaste av alla arbeten, har erbjudits människor genom en befallning som Kristus Jesus gav sina efterföljare och som är nedtecknad i Matteus 28:19, 20 (NW), där vi läser: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.”

6. a) Vad är en lärjunge enligt en erkänd källa? b) Vilket slags lärjunge skulle man kunna bli enligt den här definitionen?

⁶ Innan vi går in på denna verksamhets njutbara detaljer och särskilt den hänförande känsla det ger att nu få vara med om dess fullbordan i dessa yttersta dagar, ställer vi frågan: Vad är en lärjunge? Det är ”en person som åtnjuter undervisning av en annan. En person som godtar en annans läror och hjälper till med att sprida dem och få dem tillämpade.” Vidare: ”En övertygad anhängare av en skola (t. ex. filosofisk, konstnärlig eller politisk).” Denna definition, hämtad från en av denna världen erkänd källa, ordboken Webster’s Third New International Dictionary, 1963 års upplaga, hjälper oss visserligen att få en ganska god uppfattning av ordets innebörd, men det är inte tillräckligt. Vi är intresserade av den bibliska innebörden. Den senare delen av den här definitionen, som anger hur ordet brukas i våra dagar, ger vid handen att man skulle kunna vara lärjunge till en person eller organisation som lär ut falska religiösa läror och rentav skulle kunna vara lärjunge till det som inte alls har något med bibeln att göra.

7. Vilket slag av lärjungar tänkte Jesus på, när han gav befallningen att man skulle göra sådana?

⁷ Vi tänker emellertid på den sanna, verkliga omfattningen av ordet, den som Kristus Jesus gav det, när han gjorde det uttalande, som vårt tema bygger på. Han uppmuntrade inte sina efterföljare att göra lärjungar till någon ”filosofisk, konstnärlig eller politisk” skola, nej, inte ens till ”den kyrka som passar dig bäst”. Han uppmanade dem att göra lärjungar till honom och att ”hålla allt som jag har befallt eder”. Vi bör också komma ihåg att Jesus inte gjorde sig till språkrör för sina egna uppfattningar utan handlade i överensstämmelse med dessa sina ord: ”Jag kan icke göra någonting alls av mitt eget initiativ; alldeles så som jag hör, så dömer jag; och den dom som jag fäller är rättfärdig, tv jag söker icke min egen vilja, utan dens vilja som har sänt mig.” (Matt. 28:20; Joh. 5:30; NW) Vi talar alltså om lärjungar i ordets sanna kristna bemärkelse och inlägger inte någon sådan världslig innebörd i detta ord som har kommit till sedan Jesus rätt och riktigt använde det. Lärjungarna skulle vara människor som förstod och godtog Kristi Jesu undervisning och följde honom tätt i spåren i att vidarebefordra det som han lärde.

8. a) Vilket är det bästa tillvägagångssättet, om man önskar få veta hur man kan göra lärjungar? b) Vilkas exempel följde Jesus inte, och hur vet vi att han inte gjorde det?

⁸ När vi nu har fått klart för oss vad en kristen lärjunge är, är vi intresserade av att få veta hur man kan göra sådana. Kan det då finnas något bättre sätt att få svar på detta än att gå tillbaka till den tid, då Kristus Jesus uttalade befallningen, och ta reda på exakt vad han hade gjort, då han gjorde lärjungar? Hade han följt sin tids prästers exempel? Knappast! Till dessa sade han: ”Ve eder, skriftlärda och fariséer, ni skrymtare! Ty ni fara över hav och land för att göra en enda proselyt, och när han har blivit det, göra ni honom till ett föremål för Gehenna dubbelt så mycket som ni själva äro.” (Matt. 23:15, NW) Han hade också sagt om dem: ”De skriftlärda och fariséerna hava satt sig på Mose stol. Gör och håll därför allt vad de säga eder, men gör icke i enlighet med deras gärningar, ty de säga väl men handla icke därefter. De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva äro de icke villiga att röra dem med sitt finger. Alla de gärningar, som de göra, göra de för att bliva sedda av människor; ty de göra kapslarna där de förvara skriftställen, vilka de bära såsom skydd, bredare och göra hörntofsarna på sina kläder större. De tycka om den mest framträdande platsen vid aftonmåltider och de främsta platserna i synagogorna och hälsningarna på torgen och att kallas rabbi av människor. Men ni, låt icke kalla eder rabbi, ty en är eder lärare, medan ni alla äro bröder.” (Matt. 23:2—8, NW) Nej, det var inte den metoden Jesus använde för att få fatt i fårlika människor och för dem öppna vägen att bli hans efterföljare.

9. a) Vilket slag av människor sökte han efter, och vilket slag sökte han inte efter? b) Hur sökte han efter dem, och hur gick han inte till väga?

⁹ Hans metod var revolutionerande, avsedd att fylla ett särskilt behov. Han sökte inte efter anhängare i största allmänhet, sådana som bara passivt lyssnade till hans förkunnelse. Han sökte efter lärjungar, efter människor som ville lära sig de ”goda nyheterna”, som han uttryckte sig, efter människor som var villiga att ta ståndpunkt för sanningen, när de förstod den, och som i sin tur skulle ägna livet åt detta verk att göra ytterligare andra lärjungar, när de fick veta hur det gick till. Och letandet efter dem innebar inte att ställa i ordning en kyrkobyggnad och bara vänta att någon skulle stiga på. Det innebar att han måste ta initiativ och gå ut till folk för att kunna tala med dem personligen. Han visste från början att det inte fanns något bättre sätt att nå folk med det livsviktiga budskap han hade att frambära än det sätt som han nu var den förste att använda.

10. Hur visade han sig uppfinningsrik i sitt verk att göra lärjungar?

¹⁰ Och hur uppfinningsrik var han inte i sin verksamhet! Han predikade för stora skaror på en bergssluttning, i sin hemstads synagoga och i andra synagogor, i templet i Jerusalem, från en båt vid sjöstranden, på isolerade platser, i privata hem och ”från stad till stad och från by till by”. — Matt. 5:1; 12:9; 13:54; 14:13, 14; Luk. 5:3; 8:1; 10:38, 39; 19:2, 5, 6.

11. Vilka slags människor predikade han för, men vilket slag väckte han störst genklang hos?

¹¹ Och för vilket slag av människor predikade han? För unga och gamla, män och kvinnor, rika och fattiga, sjuka och friska. Han talade visserligen med alla, men det var bland vanligt folk som han rönte det bästa gensvaret. Flertalet av hans apostlar till exempel tillhörde arbetarklassen.

12. Varför borde vi förvänta att lärjungar ur arbetarklassen skulle bli dugliga Ordets förkunnare?

¹² Kunde människor i dessa olika samhällsställningar bli dugliga Ordets förkunnare? Varför inte? De kunde inhämta läror och principer lika bra som någon annan. Dessutom skulle Jesus inte bara undervisa dem i sanningen beträffande Guds uppsåt, utan han skulle också lära dem hur de skulle predika och undervisa och även öva dem häri. De skulle vara kraftfulla, entusiastiska människor, som var villiga att arbeta och kunde arbeta.

13. Hur började uppövandet av Ordets förkunnare för verket att göra lärjungar, och finns det något vittnesbörd om att de fick grundliga föreskrifter?

¹³ Först var det de tolv apostlarna som ”Jesus [sände] åstad och gav ... denna förhållningsorder: ...” (Matt. 10:5, NW) Jesus talade vidare med dem och gav dem detaljerade föreskrifter för arbetet från hus till hus och stad till stad, vilket de skulle ta del i. Vi kan läsa redogörelsen härför i Matteus 10, och därpå heter det i Matteus 11:1: ”När Jesus hade givit sina tolv lärjungar alla dessa bud, gick han därifrån vidare för att undervisa och predika i deras städer.”

14. Hur utvidgades verksamheten längre fram, och hur vet vi att den hade framgång?

¹⁴ Längre fram utvidgades denna verksamhet, när ”Herren [utsåg] sjuttio andra och sände ut dem två och två framför sig till varje stad och ort, dit han själv ämnade komma. Sedan började han säga till dem: ’Skörden är i sanning stor, men arbetarna äro få. Begär därför av skördens Husbonde att han sänder ut arbetare till sin skörd.’” (Luk. 10:1, 2, NW) Blev denna deras första färd i Guds tjänst lyckosam? Lukas 10:17 (NW) svarar: ”Därpå kommo de sjuttio tillbaka med glädje.” Och vers 21 (NW) tillägger: ”Just i den stunden kände han [Jesus] övermåttan stor fröjd i den heliga anden och sade: ’Jag prisar dig offentligen, Fader, himmelens och jordens Herre, för att du omsorgsfullt har dolt dessa ting för de visa och intellektuella och har uppenbarat dem för barn. Ja, Fader, ty att göra så blev det sätt som du godkänner.’” Den metod som Jesus använde för att göra lärjungar var sund i själva sin uppläggning, och den visade sig hänförande verkningsfull och framgångsrik när den tillämpades!

15. a) Hur vet vi att den metod, som Jesus använde för att göra lärjungar, var framgångsrik också efter hans död? b) Visade Jesu efterföljare prov på övertygelse och mod, när de fullgjorde sitt uppdrag?

¹⁵ Att den var detta skulle besannas i rentav större omfattning kort efter Jesu död. Att apostlarna och andra Jesu efterföljare klart och tydligt insåg vad som förväntades av dem framgår av den verksamhet de ägnade sig åt och de resultat den fick. Petrus’ tal, som är återgivet i Apostlagärningarna 2, ledde till att 3.000 personer blev döpta, och kort därefter växte antalet till 5.000. (Apg. 2:41; 4:4) Översteprästen bar vittne om deras framgång, när några av apostlarna fördes in i Sanhedrins sal. ”Och översteprästen förhörde dem och sade: ’Vi bjödo eder bestämt att icke fortsätta att undervisa på grundval av detta namn, och se, ändå hava ni uppfyllt Jerusalem med eder undervisning.’” (Apg. 5:27, 28, NW) Att det inte gick att skrämma dessa Guds tjänare utan att verket att göra lärjungar skulle fortsätta, det framgick av deras svar: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” (Apg. 5:29, NW) Predikoverket fick snabbt en allt vidare utbredning, och lärjungarnas antal ökade hastigt!

Ett avbrott i verket att göra lärjungar

16. Kom denna första verksamhet med att göra lärjungar att fortsätta och utvidgas till den religiösa verksamhet som man ägnar sig åt i kristenheten i våra dagar? Ge skäl för det nyss givna svaret.

¹⁶ Hur har detta verk skridit framåt sedan dess? Har det utvidgats och givit upphov till de flera hundra s. k. kristna religionssamfunden med deras millioner anhängare i olika delar av världen nu i vår tid? Hur underbart skulle det inte vara, om vi kunde svara ja på dessa frågor! Men tyvärr kan vi inte svara så. Det som vi ser i kristenheten i våra dagar är nämligen inte alls en utvidgning av den gedigna kristendomen som existerade i Jesu dagar. Såväl Skriftens som den allmänna historiens vittnesbörd utvisar att det förhåller sig annorlunda. Det blev ett avbrott i det verk, som Jesus och apostlarna hade påbörjat, och Jesus och några av hans apostlar hade klart och tydligt förutsagt att det skulle bli ett sådant avbrott. Att det inträffade bör inte ha varit någon överraskning då, och inte bör det heller vara svårt nu att förstå att det inträffade.

17. Vad var det som Jesus ville illustrera i liknelsen om såningsmannen?

¹⁷ I liknelsen om såningsmannen, som vi finner i Matteus 13:24—30, 36—43, gav Jesus en illustration av hur denna ursprungliga kristendom skulle bli fördärvad; och detta fördärv skulle drabba såväl organisationen som lärorna. Skenkristna såddes av Satan likt ”ogräs” ut bland de sanna kristna, som liknades vid ”vete”. Eftersom det, såsom förhållandena utvecklade sig, skulle komma en tidsperiod då det skulle vara svårt eller omöjligt att skilja de båda sorterna åt, skulle det bli nödvändigt för husbonden att låta dem växa tillsammans intill ”skördetiden”. Då skulle ”ogräset” klart och tydligt uppenbaras, och det åtskiljande verket kunde äga rum.

18. När började avfallet från den sanna kristendomen, och vad sade apostlarna Paulus och Petrus om detta avfall?

¹⁸ Denna första organisations avfall från den sanna kristendomen inträffade efter de tolv apostlarnas död, men den tog sin början redan innan de hade lämnat den jordiska skådebanan i och med sin död. Lägg märke till Paulus’ varnande ord i Apostlagärningarna 20:29, 30 (NW): ”Jag vet att efter min bortgång förtryckande vargar skola komma in bland eder och icke behandla hjorden med ömhet, och ur eder egen krets skola män uppstå och tala förvända ting för att draga bort lärjungarna efter sig.” Han sade också: ”Ty det skall komma en tidsperiod, då de icke skola fördraga den hälsosamma läran; utan i överensstämmelse med sina egna begär skola de samla lärare åt sig för att få sina öron kliade. Och de skola vända sina öron bort från sanningen och i stället ledas vilse till fabler.” (2 Tim. 4:3, 4, NW) Petrus skrev dessa varningsord: ”Men det kom också att finnas falska profeter bland folket, liksom det också kommer att finnas falska lärare bland eder. Just dessa skola i all tysthet införa fördärvliga sekter och skola förneka till och med den ägare som köpte dem och därigenom bringa snabb tillintetgörelse över sig själva.” — 2 Petr. 2:1, 2, NW; 2 Tess. 2:7.

19. Nämn några saker som vittnar om att kristenheten, ned genom århundradena och likaså nu, inte har varit och inte är kristen.

¹⁹ Alltifrån den tiden, ned genom århundradena, den ”mörka” medeltiden inräknad, var kristenheten med sina korståg, sina krig och sin inkvisition allt annat än kristen. Kunde kristenheten, med sin tro på sådana hedniska läror som ett brinnande helvete, skärselden, människosjalens odödlighet, treenigheten osv., verkligen vara kristen? Vad skall man säga om kristenhetens intresse för politik, köpenskap, krig och hasardspel? Och en annan sak: Lägger du märke till att kristenhetens präster eller vanliga kyrkomedlemmar ägnar sig åt det verk att göra lärjungar, som Kristus Jesus och apostlarna var sysselsatta med, och det på ett sådant sätt som bibeln beskriver och som vi tidigare här har redogjort för? Nej, kristenheten i våra dagar är inte kristen och fullgör inte Jesu befallning att göra sanna lärjungar. Framstående präster har gjort många uttalanden som visar att det förhåller sig så. Man tillstår det öppet.

20. a) Vilka är det som nu i vår tid utför verket att göra lärjungar, och hur har de förberett sig för sin uppgift? b) Vilken ytterligare befallning har nu förbundits med Matteus 28:19 såsom särskilt tillämplig i våra dagar?

²⁰ Vilka är det då i våra dagar som utför detta verk att göra lärjungar? Det råder inget tvivel om svaret. Det är Jehovas kristna vittnen som gör det. Det återupplivade verket att göra lärjungar finner vi i denna organisation nu i de yttersta dagarna. Jehovas kristna vittnen har gjort sig fria från de hämmande trosbekännelser och besmittande falska läror som omfattas av de namnkristna kyrkosamfunden. De har frigjort sig från de hierarkiska, kongregationalistiska och alla andra formerna av kyrkostyrelse, vilka är oskriftenliga, och de underordnar sig en teokratisk styrelse. Slutligen har de tillämpat den arbetsmetod, som Kristus Jesus först använde och som apostlarna och de första lärjungarna följde. Denna metod infördes inte ibland dem bara för att man skulle följa ett skriftenligt mönster, som inte längre är på modet. Nej, man har följt den mycket noggrant, därför att den alltjämt är den grundligaste och verkningsfullaste metod som finns, när det gäller att få detta verk utfört. Ja, Jehovas vittnen i våra dagar är de som lyder Mästarens befallning (som vi finner i Matteus 28:19): ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer.” (NW) Men därutöver lyder de den befallning, som gäller vår tid och är upptecknad i Matteus 24:14 (NW): ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” Verket att göra lärjungar är åter i full gång!

Hur verket fullbordas

21. a) Är det något som brådskar i förbindelse med verket att göra lärjungar, och varför det i så fall? b) Vad kan vi lära av Noas erfarenheter, när det gäller farofyllda och brådskande tider?

²¹ Till och med en flyktig iakttagelse av Jehovas vittnens verksamhet gör en medveten om att det brådskar. Men varför det? Verket att göra lärjungar kan väl fortsätta i all oändlighet! Där har vi knuten. Det kan inte pågå i det oändliga. Detta verk hade en början, och det kommer att ha ett slut. Den bibelvers, som vi citerade närmast här ovan, säger oss att predikoverket skall fullbordas, och ”därpå skall slutet komma”. De ”yttersta dagarna”, beträffande vilka bibeln innehåller så många varningsord, är nu här. (2 Tim. 3:1; Jak. 5:3; 2 Petr. 3:3) De som önskar få en klar och tydlig förhandssyn av dessa dagar kan läsa Matteus 24:37—39 och 1 Moseboken 6 och 7. De här dagarna, sade Jesus, skulle vara ”alldeles såsom Noas dagar voro” (NW). Noa kallades en ”rättfärdighetens förkunnare” eller ”predikare” (NW), och när hans verk att avge en varning var fullbordat och dörren till arken stängdes igen, gjordes det inte några fler lärjungar av den generationen. Möjligheten till frälsning var förbi.

22. Kan man göra lärjungar i en handvändning, eller vad måste till?

²² Om vi nu lever i farliga, brådskande tider och slutet på denna tingens ordning är nära, då måste man förmodligen snabbt ”avgöra sig för Kristus” efter Billy Grahams sätt, resonerar kanske någon. Men så enkelt är det inte. Jesu befallning gällde att man skulle ”göra” lärjungar. Dessa ord i sig själva anger att det skulle vara en hel del arbete förbundet med detta verk. De anger att lärjungarna skulle behöva gestaltas eller formas efter nya principer och uppfattningar. Det är just vad som behövs, enligt apostelns ord i Romarna 12:2 (NW): ”Sluta upp med att taga gestalt efter denna tingens ordning, och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne, för att ni må kunna för eder själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja.” Ett sådant verk skulle ta tid; det skulle inte kunna fullgöras genom en hastig omvändelse.

23. a) Vilket första steg måste tas, och vad måste man därpå göra i förbindelse med detta verk, vilket allt tar tid? b) Hur förhåller det sig med människors sinnen i våra dagar, vilket i viss mån bromsar verket att göra lärjungar?

²³ Detta verk innebär att man först måste söka. Genom arbete från dörr till dörr och på många andra sätt får man kontakt med intresserade personer, som får tillfälle att höra en kort framställning av bibelns sanningar. De som visar att de är fårlika och intresserade av att lära känna sanningen om Guds uppsåt blir noterade, och det görs flera besök hos dem för att stimulera intresset. Om intresset visar sig vara äkta, kan ett bibelstudium sättas i gång, varigenom det blir tillfälle att dryfta en mängd bibliska ämnen, rätta till missuppfattningar och besvara många frågor. Allt detta tar tid, såsom vi redan har sagt. De goda nyheterna har varit höljda av ett täckelse under lång tid, och människors sinnen har varit förblindade. Lägg märke till hur allvarligt Paulus betraktar detta förhållande i det han skriver i 2 Korintierna 4:3, 4 (NW): ”Om nu de goda nyheter som vi kungöra verkligen äro höljda av ett täckelse, så äro de detta bland dem som äro på väg att förgås, bland vilka denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinnen, så att glansen av de härliga goda nyheterna om Kristus, vilken är Guds avbild, icke skulle skina igenom.” Men genom ihärdig undervisning kan de goda nyheternas ljus bringas att skina igenom. Varje vecka under år 1965 ledde Jehovas vittnen 770.595 bibelstudier i andra människors hem.

24. Hur får lärjungar bistånd utöver den undervisning som ges dem personligen?

²⁴ Undervisningen inskränker sig emellertid inte till dessa studier på tumanhand, utan det finns också instruktiva och intressanta möten i församlingen, som man kan besöka och vid vilka man kan lära mera. Vakttornsstudiet, det offentliga föredraget, tjänstemötet, teokratiska skolan och församlingsbokstudiet är sådana möten, som de som är medvetna om sitt andliga behov och som önskar få sin törst efter sanningens vatten släckt är med om varje vecka. Detta sker utöver hela jorden i 24.158 församlingar i 197 länder, enligt uppgifter i Jehovas vittnens årsbok för 1966.

25. Hur kan vi vara förvissade om att denna oerhörda uppgift kommer att kunna fullbordas?

²⁵ Skall detta oerhörda arbete slutligen bli fullgjort? Gud försäkrar oss om att det skall det. Om allting som han sätter i gång säger han: ”Så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun: det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” (Jes. 55:11) Det är i själva verket Jehovas arbete vi utför, vilket framgår av Paulus’ ord i 1 Korintierna 3:9 (NW): ”Ty vi äro Guds medarbetare. Ni äro Guds åkerfält, Guds byggnad.” Verket leds av Kristus Jesus och änglarna. (Upp. 14:6) Vi kan vara förvissade om att detta verk, med en sådan ledning, kommer att fullbordas. Alla och envar i våra dagar, som verkligen älskar sanningen, har också möjligheter att på ett eller annat sätt få höra denna sanning.

26. Hur kan man lämpligen beskriva denna tid, då det görs lärjungar?

²⁶ Den tid vi lever i bör vara en fröjdefull tid, och det är den också. När Jesus i största allmänhet talade om våra dagar, sade han: ”Men när dessa ting börja inträffa, så räta upp eder och lyft upp edra huvuden, ty eder befrielse nalkas.” (Luk. 21:28, NW) Jesus beskriver också den fröjd och glädje som uppstår då ett enda vilsegånget får blir funnet, när han enligt Matteus 18:13 säger: ”Och händer det då, att han finner det — sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio, som icke hade kommit vilse.” I synnerhet nu är det en fröjdefull tid, när tusentals får blir funna.

27. Varför bör fullbordandet av arbetet med att göra lärjungar skänka ännu större glädje?

²⁷ Förväntningarna vid den tid då man griper sig an med ett arbete kan orsaka spänning, upphetsning. Men vad är det egentligen som skänker den största glädjen, att gripa sig an med en sak eller att fullborda den? Att fullborda den, naturligtvis. När man har fullgjort en sak, då ser man frukten av sitt arbete. Man ser inte bara huvuddragen, mönstret, de allmänna principerna, utan man ser verkligheten. Så förhåller det sig med verket att göra lärjungar. Predikandet av dessa goda nyheter om Guds rike och församlandet av lärjungar genom det ut ur alla nationer och raser är det största företag som någonsin igångsatts här på jorden. Vilken glädje är det inte att få leva i en tid då vi kan iaktta hur det håller på att fullbordas! Det finns i sanning många orsaker till glädje.

28. Vilka tankar bör uppta sinnet, när man ger akt på hur detta verk når sin höjdpunkt?

²⁸ Men att ha del i detta verk utgör en sann glädjekälla. Det räcker inte med att vara en lärjunge, utan man måste också själv göra lärjungar, och detta verk måste man ta del i nu. När möjligheten att ha del i detta verk är förbi, kommer det inte på nytt att ges någon sådan. Det är riktigt att Gud inte behöver oss för att få detta verk utfört, men vilken välsignelse är det inte att han låter oss ha del i det! När vi inser hur det förhåller sig, bör vi ägna oss åt det så långt vår kraft och vår förmåga tillåter.