”Lyckliga äro de som sörja” — varför det?

”LYCKLIGA äro de som sörja”? ”Vilken motsägelse!” kan någon med skäl utbrista, när han läser dessa ord i Jesu bergspredikan. Sörja och vara lycklig på samma gång? Hur hänger det ihop?

Med litet eftertanke kan vi emellertid förstå det. Visserligen har vi bland de många definitionerna på ordet ”lycklig” också denna: ”att ha den känsla som medvetandet om välbefinnande framkallar”, och bland dess synonymer finner vi munter, glättig, behaglig, glad och fröjdefull. Men ”lycklig” har också en djupare mening, såsom lyckosam, eller — från bibelns synpunkt — ”gynnad av Gud”. Det är denna mera vägande innebörd som är förbunden med Jesu ord: ”Lyckliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.” — Matt. 5:4, NW.

Att Jesus hade denna innebörd i tankarna står klart för oss, när vi ser vad det grekiska ordet makarios betyder. Det användes i hedniska grekers skrifter för att förmedla tanken på det högsta, det största, det ädlaste tillståndet av sällhet eller lycka, det slag som deras gudar förmodades erfara. Det är därför lämpligt att aposteln Paulus använder detta ord om Jehova Gud: ”den lycklige Guden”, och om Jesus Kristus: ”den lycklige och ende potentaten”. I Nya Världens översättning och även i Åkesons svenska översättning har därför makarios återgivits med ”lycklig”. Det mera ålderdomliga ”salig”, som används t. ex. i 1917 års svenska översättning, är besläktat med ”säll” och betecknar att någon är i hög grad lycklig. — 1 Tim. 1:11; 6:15; NW.

Varför kan det påstås att de som sörjer är lyckliga, att de är gynnade? Uttalade Jesus här en allmän princip: att alla som sörjer, av vilken anledning det vara må, är lyckliga? Nej, så tycks det inte vara, i synnerhet inte när vi tänker på sammanhanget. Alla de andra ”lyckligprisningarna” eller ”saligprisningarna”, som han uttalade i sin bergspredikan, gäller tillstånd, i vilka någon dygd eller förtjänst kommer till uttryck, som till exempel att somliga människor är ”medvetna om sitt andliga behov”, är ”milda till sinnes”, visar sig ”hungra och törsta efter rättfärdighet”, är ”barmhärtiga” och ”renhjärtade”. Vi måste alltså dra den slutsatsen att det inte är de, vilka sörjer av vilken orsak som helst, som Jesus sade skulle bli tröstade, utan de, vilkas skäl till att sörja utgör en viss dygd eller förtjänst. — Matt. 5:3—11, NW.

Att inte alla sörjande kommer att bli tröstade framgår klart av Guds ord, bibeln. Esau, en av den hebreiske patriarken Isaks söner, sörjde därför att han gick miste om den välsignelse som tillkom den förstfödde. Men blev han tröstad? Nej, ty ”när han önskade ärva välsignelsen, blev han förkastad, ... fastän han med tårar allvarligt sökte en ändring i sinnet, fann han intet rum därför”. Han blev inte tröstad, ty han var en sådan människa ”som icke uppskattar heliga ting”. Likaså sörjde förrädaren Judas över att han hade förrått Jesus för trettio silverpenningar, men han kunde inte få förlåtelsens tröst, därför att hans synd var uppsåtlig; hans hjärta var ont, och så begick han självmord. — Hebr. 12:16, 17, NW; Matt. 27:3—10.

De sörjande som är lyckliga är de som uppriktigt sörjer över orättfärdighetens skenbara triumf inom dem själva och i deras omgivning och vilkas synder har sin grund i nedärvd svaghet. Som exempel kan vi ta den kvinna, som var känd för att vara en synderska och som kom till ett hem där Jesus var gäst. Hon vätte Jesu fötter med sina tårar, torkade dem med sitt hår och smorde dem sedan med smörjelse. Det rådde inget tvivel om att hon sörjde. Blev hon tröstad? Ja, det blev hon, ty Jesus sade om henne: ”Henne förlåtas många synder; ty hon har älskat mycket.” (Benelius) Och därpå riktade han sig till henne och sade: ”Dina synder äro dig förlåtna. ... Din tro har frälst dig. Gå i frid.” — Luk. 7:36—50.

Vidare har vi de båda lärjungarna som Jesus träffade på vägen till Emmaus den dag då han uppstod. De sörjde över Jesu död, ty de hade hoppats ”att han var den som skulle förlossa Israel” från det romerska oket. Jesus tröstade dem genom att han ”uttydde för dem, vad som i alla skrifterna var sagt om honom”. Med fog kunde de efteråt säga: ”Voro icke våra hjärtan brinnande, när han talade till oss på vägen, när han till fullo upplät Skrifterna för oss?” — Luk. 24:13—32; v. 32 enl. NW.

Att inte vilka som helst som sörjer är lyckliga, det ser vi tydligt av bibelns profetior. Vi finner att profeten Jesaja förutsade att Jehovas smorde tjänare, i första rummet Jesus Kristus, skulle ha i uppdrag att ”trösta alla sörjande”. Men skulle han trösta alla sörjande, oavsett vad orsaken var till deras sorg? Nej, ty profetian säger i fortsättningen att ”glädjeolja i stället för sorg” skulle ges åt ”dem som sörja över Sion” (NW). Ja, Jesus fick inte i uppdrag att trösta bokstavligen alla sörjande, utan i första hand alla dem som var bekymrade över det bedrövliga andliga tillstånd, vari Guds folk befann sig. — Jes. 61:1—3; Luk. 4:18—21.

Profeten Hesekiel skrev också om en kategori av sörjande, som Jesu ord är tillämpliga på: ”De män, som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne”, dvs. i Jerusalem. (Hes. 9:4) De verkliga förhållandena visar att denna profetia har sin särskilda tillämplighet i vår tid, när de som älskar rättfärdighet sörjer över de förhållanden som råder speciellt i kristenheten. Dessa människor blir tröstade genom att få ”dessa goda nyheter om riket” predikade för sig av Jehovas vittnen. — Matt. 24:14, NW.

Dessa goda nyheter talar om hur Guds Son tar bort världens synd, så att alla som utövar tro på honom kan få sina synder förlåtna och så inte längre behöver sörja över dem. (Joh. 1:29; 3:16) De förtäljer också om Guds rikes upprättande i himmelen och att det nu snart skall skrida till aktion mot Satan och alla som lyder under hans kommando. Detta får till följd att jorden blir befriad inte endast från all ondska utan också från allt vad sorg, lidande och död heter, ja, från allt som har givit människor anledning att sörja. Detta budskap förtäljer till och med om en uppståndelse för de döda, vilket skänker tröst åt dem som sörjer över förlusten av sina kära, men naturligtvis endast om de utövar tro på Guds föranstaltning för uppståndelsen. — Upp. 11:15—18; 20:13; 21:4.

Ja, ”lyckliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade”, om de har det rätta hjärtetillståndet och sörjer över de rätta tingen!