Hur man ådagalägger Guds ande
”Så låt oss ... fortsätta att vandra ordningsfullt genom ande.” — Gal. 5:25, NW.
1. Vilken uppfattning breder ut sig i denna tid, och varför har inte alla lagt sig till med den?
I VÅR moderna tid omges människan av rikt begåvade människors senaste uppfinningar. Nationerna har nått mycket högt inom de områden de har satsat sina krafter på. Den nationalistiska andan ingjuter i folks sinnen den föreställningen att deras nations vetenskapsmän och ingenjörer är de allra främsta. Äran för det som man åstadkommer ges åt människor. Ja, detta inflytande är så kraftigt att människorna, allteftersom tiden går, finner det svårare och svårare att tro att Gud verkligen åstadkom de många underverk och vördnadsbjudande gärningar som bibeln beskriver. Samma inflytande kan få sådan makt med en människa att orden i 2 Petrus 3:3, 4 (NW) visar sig passa in på henne. Vi läser där: ”Ty ni veta detta först och främst, att i de yttersta dagarna skall det komma bespottare med sin bespottelse, vilka vandra efter sina egna begärelser och säga: ’Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden fortfar ju allt precis som från skapelsens början.’” Men det är inte alla som handlar på detta sätt; några har villigt erkänt Gud vara den kraft, som står bakom hans ord, bibeln. Om dessa heter det i 1 Korintierna 2:12, 13 (NW): ”Vi [hava] icke mottagit världens ande, utan den ande som är från Gud, för att vi måtte känna de ting som Gud i sin godhet har givit oss. Detta tala vi också, icke med ord som mänsklig vishet lär oss, utan med dem som anden lär oss, i det att vi förbinda andliga ting med andliga ord.” För att pröva din egen inställning kan du begrunda några händelser, som skildras i bibeln och som en del människor gör spe av, under det att andra tror på dem, och så tänka över hur du reagerar inför dem.
2, 3. a) Hur kan du pröva din egen inställning till den här saken? b) Vad anser du om Paulus’ råd, Uppenbarelsebokens budskap och Mose förkovran?
2 Om du hade varit med vid ett möte för kristna år 60 eller 61 v.t. i staden Efesus, då en kristen vid namn Tykikus överlämnade ett brev från aposteln Paulus, ett brev som skulle läsas upp för den till ett möte samlade församlingen, skulle du då ha tänkt att det bara innehöll råd från en gammal man i Rom, eller skulle du ha förstått att råden kom från Gud förmedelst hans ande? Om Uppenbarelseboken hade blivit uppläst för dig omkring år 96 v.t., skulle du då ha sagt att du lyssnade till de drömmar som en ensling hade haft, medan han varit i landsflykt på en ö, eller skulle du ha godtagit det som du fick höra såsom ”en uppenbarelse från Jesus Kristus, en som Gud gav honom”, (Upp. 1:1) och ha förstått att den tillkännagavs förmedelst Guds ande, som var det medium, genom vilket underrättelsen nådde jorden?
3 När Jehova Gud utvalde Mose till att leda israeliterna ut ur slaveriet i Egypten för att de skulle kunna utöva sann gudsdyrkan, sade Mose: ”Vem är jag, att jag skulle gå till Farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?” (2 Mos. 3:11) Och återigen: ”Ack Herre [Jehova, NW], jag är ingen talför man; jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu, sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt målföre och en trög tunga.” (2 Mos. 4:10) Bibeln säger att Mose trädde fram inför Farao ett antal gånger, och vid dessa och andra tillfällen talade han med övertygelse och kraft till ett stort antal människor. (Se 2 Moseboken 7:10—10:29; 5 Moseboken 32:1—33:29.) Skulle du ha ansett att detta bara berodde på att Mose hade vuxit till sig och vunnit mogenhet tack vare sina fyrtio mycket verksamma tjänsteår, eller skulle du ha insett att det var Guds ande som frambragte en mogen man till att utföra Guds vilja?
4. Varför drar du den slutsatsen att Jeremia vägleddes av Guds ande?
4 Tänk dig in i att du stod vid Jeremias sida år 647 f.v.t., när Jehova Gud sände honom såsom profet till Juda, och att du hörde Jeremia säga: ”Ack, Herre Jehova! Se, jag förstår verkligen icke att tala, ty jag är bara en gosse.” (Jer. 1:6, NW) Föreställ dig så att du följde denne man i mer än fyrtio år, under vilka han oförskräckt kungjorde och nedskrev Jehovas domar över nationen. Skulle du ha förundrat dig och påstått att detta utfördes av en framstående människa, eller skulle du ha givit Jehovas ande äran, alldeles som Jeremia själv gjorde: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’Må den vise mannen icke skryta med sig själv för sin vishets skull, och må den mäktige mannen icke skryta med sig själv för sin makts skull. Må den rike mannen icke skryta med sig själv för sina rikedomars skull. Men må den som skryter med sig själv skryta med sig själv för just denna saks skull, att han har insikt och att han har kunskap om mig, att jag är Jehova, han som utövar kärleksfull godhet, rättvisa och rättfärdighet på jorden; ty i dessa ting finner jag verkligen behag’, är Jehovas uttalande”? (Jer. 9:23, 24, NW) Här är en sak värd att begrunda: Jeremia var son till prästen Hilkia från Anatot. Om inte Jehova hade ingripit, skulle Jeremia förmodligen ha fortsatt att vara en präst rätt och slätt, och vi skulle inte ha hört något mera om honom än vi hör om tusentals andra som jämte honom var präster. Men redan innan Jeremia föddes, bestämde Jehova att han skulle bli en profet. Genom Jehovas ande blev han alltså en oförskräckt profet, historieskrivare och utarbetare av en del av bibeln.
5. Vilka olika förklaringar skulle man kunna ge till de mirakulösa händelserna vid pingsten, och vilken syn på saken är den rätta?
5 Om du hade varit med vid det viktiga möte, som hölls i Jerusalem den 6 Sivan år 33 v.t., på pingstdagen, då skulle du ha fått höra ett dån såsom av en stark vind och ha fått se eld fara ned över de församlade. På olika tungomål började de tala om ”Guds väldiga gärningar”. Talade de språk som de hade studerat? Var de druckna, såsom somliga menade? (Apg. 2:11, 13) Eller skulle du ha förstått den hela och fulla innebörden av den förklaring som ges i Apostlagärningarna 2:4: ”Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål”? Instämmer du med Petrus, som talade vid detta enastående tillfälle, och har du samma uppfattning som han beträffande något av det första som han nämnde? Han sade: ”Dessa människor äro i själva verket icke druckna, som ni förmoda. ... Tvärtom, detta är vad som sades genom profeten Joel: ’”Och i de yttersta dagarna”, säger Gud, ”skall jag utgjuta något av min ande över varje slag av kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra unga män skola se syner, och edra gamla män skola drömma drömmar; och även över mina slavar och över mina slavinnor skall jag utgjuta något av min ande i de dagarna, och de skola profetera.”’” — Apg. 2:15—18, NW.
6. Vilken uppgift har Guds ande haft i förbindelse med tretton andra händelser eller förhållanden, som är beskrivna i bibeln?
6 Begrunda bara några få av de många andra händelserna och förhållandena, som du finner beskrivna i bibeln och som var resultat av att Jehova Guds ande var i verksamhet: 1) Skapelsen — 1 Moseboken 1:2; Psalm 104:30; 2) Jesu födelse — Matteus 1:18; 3) Jesu uppståndelse — Romarna 8:11; 4) underverken som Jesus utförde — Matteus 12:28; Apostlagärningarna 10:38; 5) Jesu dop — Matteus 3:16; 6) nya Guds tjänare som blir döpta måste erkänna andens verksamhet — Matteus 28:19; 7) Kornelius fick hjälp — Apostlagärningarna 10:1—48; 8) tempelbygget utförs på Salomos tid — 1 Krönikeboken 28:11, 12; 9) israeliterna blev livnärda — Nehemja 9:20, 21; 10) Faraos och Nebukadnessars drömmar blev uttydda — 1 Moseboken 41:25, 38, 39; Daniel 4:15; 11) frambringandet av bibeln — 2 Petrus 1:20, 21; 2 Timoteus 3:16; 12) förordnandet av tillsyningsmän i den kristna församlingen — Apostlagärningarna 20:28; 13) arbetet med att kungöra Guds rike blir fullgjort jorden utöver nu i de yttersta dagarna — Uppenbarelseboken 1:1; 14:6; Matteus 24:14.
Hur man finner den skyddade platsen för gudsdyrkan
7. Vilket förståndigt handlingssätt bör de människor följa, som erkänner att det är Gud som har låtit alla dessa under inträffa i flydda tider, och vem har givit oss ett föredöme häri?
7 Det bör alltså inte råda minsta tvivel hos oss om att den bästa platsen är den där Jehova Guds ande är verksam och åstadkommer resultat, som medför lov och pris åt Gud. Detta innebär att du bör söka efter människor som också i denna tid ödmjukt underordnar sig denna andes inflytande. De bör ådagalägga Guds ande. Sådana människor påminner om Josef, Daniel och Kristus Jesus; de ger äran åt Gud såsom den som genomför det som han har bestämt. Det är intressant att lägga märke till vad som sägs om Jesu Kristi sinnesstämning vid det tillfälle, då sjuttio lärjungar, som han hade sänt ut att predika, återvände och talade om vad följden hade blivit av deras arbete. Lukas skriver: ”Just i den stunden kände han övermåttan stor fröjd i den heliga anden och sade: ’Jag prisar dig offentligen, Fader, himmelens och jordens Herre, för att du omsorgsfullt har dolt dessa ting för de visa och intellektuella och har uppenbarat dem för barn. Ja, Fader, ty att göra så blev det sätt som du godkänner.’” (Luk. 10:21, NW) I stället för att hårdnackat stå emot anden och alltså strida mot den livsuppehållande födan är sådana ödmjuka människor ivriga att avlägsna allt som kan hindra det fria tillflödet av Guds ande i deras liv. Där Guds ande har ett sådant inflytande finner man lätt andens nio frukter, som räknas upp i Galaterna 5:22, 23 (NW): ”Andens frukt [är] kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning. Mot sådant finnes ingen lag.”
8, 9. Förklara hur andens frukter verkar bland en skara kristna.
8 Kan du föreställa dig att sådana ting skulle vara i verksamhet inom en grupp människor i dessa yttersta dagar, när ”kritiska tider, svåra att komma till rätta med”, är här? (2 Tim. 3:1, NW) Tag dig tid någon minut och tänk över dessa nio egenskaper, som man bör finna vara i verksamhet inom en församling av Guds folk. Egenskapen kärlek kommer oss osökt att tänka på det som Jesus sade: ”’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne.’ Detta är det största och första budet. Det andra, som är likt det, är detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’” (Matt. 22:37—39, NW) Om man lyder en sådan befallning, avhålls man från att följa det av girighet och självupptagenhet präglade handlingssätt som beskrivs i 2 Timoteus 3:1—5.
9 Glädje är den djupa tillfredsställelse som kommer av att man tjänar Jehova, om det så sker i förföljelsetider, i tider av svårigheter och familjesorger eller i mera bekymmerfria tider; man känner sig nöjd och tillfreds med att förbli trogen mot Gud för beständigt. Det råder också frid; det förekommer inga gräl eller trätor på grund av bagateller. Fejder släktingar och grannar emellan hör det förgångna till, ty ”stridsyxorna” har grävts ned, och ingen minnessten har rests över dem, så att man kan finna dem igen. Frid är en underbar atmosfär, som befrämjar ens växt till mogenhet och som de nya kan förnimma vid församlingens möten. Eftersom alla begår misstag och är långt ifrån fullkomliga, har långmodigheten till uppgift att få envar att ha fördrag med andra. En långmodig människa blir inte lätt upphetsad, när en annan ådagalägger sin omogenhet genom förhastade ord. Vänlighet är det där mjuka draget, omtänksamheten i verksamhet. Hjälp som ges i en mycket svår stund eller förståelse för någons prövande omständigheter, ord som vittnar om villighet att hjälpa, det är vänlighet. Vänligheten innebär inte att man avhåller sig från att ge råd eller anvisningar, när det behövs, bara för att man vill undvika att såra någons känslor. När den mat vi äter fyller kravet på renhet och är tillräckligt näringsrik, säger vi att den är bra. På motsvarande sätt är rena Ordets förkunnare bra människor i Guds ögon. Det är bra och nyttigt att vara tillsammans med dem. Tro vinner man genom att omsorgsfullt studera Guds ord, som har rett ut många frågor beträffande Guds vilja. De många bevisen har givit oss en kraftig övertygelse, som inte sviktar och som lätt kan urskiljas i det som en Ordets förkunnare gör. Mildhet är ett drag som kännetecknar en Guds tjänare med jämvikt; en sådan har ett jämnt lynne och är inte benägen för att gå till ytterligheter i någon riktning. För att kunna fortsätta med att odla andens frukter utövar den kristne självbehärskning i fråga om såväl sina fysiska som sina mentala krafter, och på så sätt undviker han att handla omoraliskt, vilket skulle kunna diskvalificera honom som en Guds tjänare.
10. Varför är dessa frukter normer för levnadssättet, och vad kan du då förvänta av Guds tjänare?
10 Och dessa frukter skall inte ådagaläggas bara vid församlingens möten. De är normer för levnadssättet. Paulus framhåller detta klart och tydligt i samma kapitel, i Galaterna 5:25 (NW). ”Om vi leva genom ande, så låt oss också fortsätta att vandra ordningsfullt genom ande.” Just denna ande kommer att uppodla kärleksfull lydnad hos de mottagliga, i det att de fortsätter att vandra under andens inflytande dag efter dag. Om du söker efter Guds folk, finner du alltså att de är likadana på sina möten, där de ägnar sig åt sin gudsdyrkan, som de är i hemmen; de ådagalägger andens frukter gentemot sina hustrur, sina äkta män, sina bröder och systrar, liksom de gör mot sina medkristna vid mötena.
Mötena — uppbyggande tillfällen
11. Varför är mötena bland Jehovas folk annorlunda?
11 Detta är orsaken till att Jehovas vittnens möten är sådana lyckliga, uppbyggande tillfällen. Man märker att Guds ande är i verksamhet. Den atmosfär som råder vittnar om livaktighet, om att något blir uträttat, men det är Jehova Gud som får äran och lovprisningen härför. Detta är inte vår egen uppfattning. Fråga andra; undersök olika redogörelser, av vilka vi här anför en enda: i Congressional Record, den officiella tidning som utges då Förenta staternas kongress är samlad, finner vi i bihanget till årgången för 1958, sidan A6907, ett meddelande från New York Times som gäller ett av våra konvent: ”Vittnena betecknas som stans bästa gäster — de 180.000 vid världssammankomsten prisas för hänsynsfullhet, lugn och renlighet.” Tonvikten läggs vid den andliga hälsan och mogenheten i stället för vid påkostade, ålderdomliga kyrkobyggnader för gudsdyrkan. I vittnenas enkla och anspråkslösa sammankomstlokaler förnimmer man en sådan anda som kännetecknar en fast sammansluten familj, som hälsar dig välkommen åter.
12. Nämn några orsaker till att dessa möten är uppbyggande, och förklara vilken uppgift anden har i förbindelse med dem.
12 En annan orsak till att Jehovas vittnens möten är så uppbyggande är dessa människors hjärtetillstånd, ty det bidrar till att du kan känna dig avspänd. Tänk på Paulus’ ord: ”I de yttersta dagarna skola kritiska tider, svåra att komma till rätta med, vara här.” (2 Tim. 3:1, NW) Man behöver kraft och styrka för att ständigt kunna vara vaksam och hela dagen lång inta en försvarsställning, på arbetsplatsen såväl som i skolan, gentemot dem som utövar köttets gärningar, som beskrivs i Galaterna 5:19—24 (NW): ”De äro otukt, orenhet, lösaktigt uppförande, avgudadyrkan, utövande av spiritism, hat, missämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridigheter, söndringar, sekter, avund, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant. ... De som ägna sig åt sådant skola icke få ärva Guds rike.” Sådana människors hjärtan skärskådas så att säga i Psalm 14:1 (NW): ”Den oförnuftige har sagt i sitt hjärta: ’Det finnes ingen Jehova.’ De hava handlat fördärvligt, de hava betett sig avskyvärt i sina handlingar. Det finnes ingen som gör vad gott är.” Men vid Jehovas vittnens möten är människorna annorlunda. Hjärtana är annorlunda. Någonting har förändrats. Orden i 2 Korintierna 3:3 (NW) hjälper oss att få klarhet i vad som har skett: ”Ty ni visas vara ett Kristi brev, skrivet av oss såsom tjänare, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens ande, icke på stentavlor, utan på tavlor av kött, på hjärtan.” Du behöver inte vara på din vakt i en fridsam, spänningsreducerande atmosfär, i vilken ingen konkurrensanda förmärks. Och hur vederkvickande kan inte detta vara i sig självt! Ordspråksboken 14:30 (NW) försäkrar oss: ”Ett lugnt hjärta är den köttsliga organismens liv.” Detta är orsaken till att de båda mötena församlingsbibelstudiet och teokratiska skolan, som hålls varje vecka, blir uppbyggande tillfällen för en, både fysiskt och psykiskt, om man beger sig till dem, fastän man kan känna sig fysiskt trött när dagen är slut. Mose handlade på detta sätt: ”Genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att kallas Faraos dotterson. Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning.” (Hebr. 11:24, 25) När man går hem igen från sådana möten, känner man det som de israeliter gjorde, vilka hade hörsammat kallelsen till högtiden som firades då templet som Salomo hade byggt blev överlämnat åt Guds tjänst. Efter åtta dagar, heter det i skildringen, ”sände han [Salomo] bort folket till deras hem, glada och väl till mods i sina hjärtan över den godhet som Jehova hade bevisat mot David och mot Salomo och mot sitt folk Israel”. — 2 Krön. 7:10, NW.
13, 14. Är det den fasta beslutsamheten som åstadkommer förändringar hos de enskilda individerna, och vad vittnar resultaten om?
13 Det är bara Jehovas ande som kan förändra personligheten. Organisationer och mäktiga regeringar, som människor har bildat, försöker stävja ondskan, men härom skrev tidningen U. S. News and World Report för 13 maj 1955 i en ledande artikel: ”Tolerans och osjälviskhet — liksom moral och ädelmod — kan inte med framgång åstadkommas genom lagstiftning.” (Vakttornet för 1957, sidan 273) Att övergå från att ägna sig åt köttets gärningar till att ådagalägga andens frukt innebär att förändra sin personlighet. Paulus skriver härom i Efesierna 4:22—24 (NW): ”Att ni skulle lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter edert forna handlingssätt ... och skulle ikläda eder den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet.” Lägg nu märke till de förändringar som beskrivs i de följande verserna, 25—32. En lögnare blir en sanningssägare. En tjuv skaffar sig arbete, så att han kan dela med sig åt den som lider brist. En högröstad smädare lägger sig till med ett vänligt, tillmötesgående sätt. Förnedrande, ruttet tal blir utbytt mot ett uppbyggande, rent språk. Äktenskapsbrott, otukt, dryckenskap och allt slags omåttlighet får ge vika för ett sådant uppförande som Guds ande frambringar.
14 Vid mötena i Jehovas vittnens församlingar träffar sådana slags människor samman för att göra ytterligare framsteg hän emot mogenhet. Om det är ett nöje att vara tillsammans med en enstaka människa som har vidtagit sådana förändringar beträffande sin personlighet, tänk då på den glädje det måste medföra att komma tillsammans med en hel grupp sådana människor. Det är en regelbunden välsignelse, som du inte har råd att gå miste om. Paulus framhåller vilka stora fördelar man kan få genom att vara med vid sådana möten. Vi läser i 2 Korintierna 13:11 (NW): ”Slutligen, bröder, fortfar att fröjdas, att bliva återställda, att bliva tröstade, att tänka i överensstämmelse med varandra, att leva fridsamt, så skall kärlekens och fridens Gud vara med eder.”
Att vandra genom ande
15. Hur kommer det sig att några slutar upp med att vandra genom ande, och är det ett åtråvärt tillstånd som de slutligen uppnår?
15 Vi har emellertid ännu en sak att begrunda här. Sedan Paulus räknat upp köttets gärningar och därpå, å andra sidan, andens frukter, säger han med stor övertygelse, såsom vi läser i Galaterna 5:25 (NW): ”Om vi leva genom ande, så låt oss också fortsätta att vandra ordningsfullt genom ande.” Man kan dra sig undan andens inflytande, man kan bli laglös, kallna i sitt förhållande till Gud. (Matt. 24:12) Ja, man kan ge upp — det går så lätt. Den princip du bör följa var du än är, vad du än gör, lyder så: ”Vandra ordningsfullt genom ande.” När människor slutar upp med att tjäna Gud, beror inte detta på att Gud har förändrats eller på att han har fört fram något som de inte har räknat med. Nej, Guds vilja uppenbaras eller kungörs i hans ord, bibeln, nu i denna tid liksom när bibeln skrevs under Guds andes överinseende och frambragtes genom denna ande. En människa upphör inte heller med detta verk helt plötsligt, efter moget övervägande. Om hon upphör med det, beror det på att hon efter hand underlåter att ta till sig andlig föda; och liksom man, när man avhåller sig från att äta lekamlig mat, inte ögonblickligen faller ned död, utan sakta tynar bort, börjar man lida av andlig undernäring, varvid modet och övertygelsen viker för fruktan och tvivel. Entusiasmen ebbar ut. Den Guds tjänare, som en gång var uppfylld av anden, blir en trög, slö och likgiltig individ. Litet i sänder förlorar han andens frukt. Det är inte att förundra sig över, om man märker att en sådan, som råkat i ett försvagat tillstånd, åter har börjat ägna sig åt köttets gärningar. — 2 Petr. 2:20.
16. Vart för det en, om man vandrar genom ande, och vilka faror leds man då bort ifrån?
16 Det råd vi får från Guds ord lyder: Vandra, arbeta och roa dig i Guds andes atmosfär. Låt anden påverka dig och tillväx under dess inflytande. Låt dig inte klavbindas av något hinder genom Satans inflytande. Den ande som behärskar institutioner och människor i det stora Babylon driver dem att söka göra sig gällande i denna tingens ordning. Det egna jaget och de egna intressena har en framskjuten plats; man sätter detta främst. Tänk på nytt över innehållet i 2 Timoteus 3:1—5 och lägg märke till hur många det är av dessa ting, vilka vållar ”kritiska tider, svåra att komma till rätta med”, (NW) som har sitt upphov i själviskheten. Och lägg för all del även märke till att dessa förhållanden framkallas av religiöst sinnade människor, av sådana som påstår sig tjäna Gud, i det att de har ”en form av gudaktighet” (NW).
17. När vi måste träffa avgöranden varje dag, vilket handlingssätt är det då tillrådligt att vi följer, och vilket är farofyllt?
17 Guds ande frambringar något helt annat. Ja, i Titus 1:7 (NW), som talar om de krav tillsyningsmannen i en församling bör fylla, heter det: ”Han får icke vara självrådig.” Å andra sidan beskriver 2 Petrus 2:10 (NW) den sinnesförfattning, som råder bland dem som inte röner påverkan av Guds ande. De sägs ”löpa efter kött i begärelse efter att besudla det och ... se ned på herravälde. Dristiga, egensinniga bäva de icke för dem som äro härliga, utan tala skymfligt.” Om vi skall uppnå jämvikt mellan våra dagliga plikter och vår dyrkan av Jehova, måste vi ta följande i övervägande: 1) Det som man måste göra — t. ex. sörja för familjens materiella behov. (1 Tim. 5:8) 2) Det som man kan behöva göra — t. ex. söka uppnå bästa möjliga ställning för att kunna tjäna Jehova mera helt och fullt. (Ef. 5:16; Kol. 4:5) 3) Det som man kan ha lust att göra — t. ex. resa till någon annan plats på jorden eller tillfredsställa en ständig hunger efter nöjen. (2 Tim. 3:4) Om man låter de egna intressena få försteg före dyrkan av Jehova, då vandrar man utanför andens inflytande. Det finns inga gränsområden.
18. Är Guds ande verksam inom alla områden, och vad betyder detta för ditt liv?
18 Roa dig innanför trygghetens råmärken och riskera inte livet tillsammans med de tygellösa. I 1 Korintierna 15:33 (NW) heter det: ”Låt eder icke vilseledas. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”, och dessa ord har aldrig visat sig felaktiga. Guds ande befinner sig inte där ute och verkar inte på dem som benämns dåligt umgänge. Dåligt umgänge frambringar omoraliskhet, oäkta barn, oförnuftiga giftermål, narkotikaslavar och sorg och bedrövelse för fäder och mödrar. (1 Kor. 7:39; 1 Petr. 3:17; 1 Kor. 6:9, 10) När det blir fråga om avkoppling och rekreation, var kan du då finna den skyddade platsen? Inte bland dem som inte står under andens ledning; och ”emedan ni icke fortsätta att löpa med dem i detta lopp till samma djupa pöl av liderlighet, äro de förbryllade och fortfara att tala skymfligt om eder”. (1 Petr. 4:4, NW) Att man roar sig tillsammans med dem som av Guds ande hindras att följa en sådan kurs kan vara uppbyggande. Man behöver inte med sorg se tillbaka på sådan samvaro.
19. Hur kan enskilda individer och hela familjer ådagalägga Guds ande?
19 När Jesus höll sin bergspredikan, framhävde han hur betydelsefullt Guds rike är, och enligt vad vi nu läser i Matteus 6:33 (NW) sade han: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skola alla dessa andra ting även givas eder.” Detta innebär att man måste fatta beslut. Vad skall vi då göra, skall vi följa vår egen vilja eller förbli under andens ledning? Det kan gälla valet av en äktenskapspartner. Kommer vi att vara kortsynta vid vårt val, låta oss påverkas av dåligt umgänge, eller kommer vi att i samband med vårt val höra Guds ord ljuda i våra öron och ge oss följande varning? ”Bliv icke ojämnt sammanokade med icke troende.” (2 Kor. 6:14, NW) Kanske gäller det en arbetsanställning. Kommer du att låta en sådan få den främsta platsen, i det att du låter privilegierna att tjäna Gud träda tillbaka för den, såsom somliga gör? (Jak. 4:13—17) Gäller det att fostra och öva barnen att se framåt med förväntan om att göra karriär i den nuvarande kortfristiga tingens ordning eller att med iver inrikta sig på att få större välsignelser av tjänst i Jehovas blomstrande, skyddade organisation? (Ords. 22:6; 1 Sam. 1:28; 2:26) Om enskilda individer och hela familjer fattar sådana beslut, i det att de låter Guds ledning få företräde i livet, då kommer familjekretsen att befinnas ådagalägga Guds ande. Hemlivet blir uppbyggande och vederkvickande, alldeles som församlingens möten är. ”Ära Jehova med dina värdefulla ting och med de första frukterna av all din avkastning.” — Ords. 3:9, NW.
20. Kan ofullkomliga människor åt andra anbefalla de välsignelser de får röna genom att följa andens ledning?
20 Om vi då skulle finna något som är värdefullt för oss, något som är så nyttigt att det inte alltid går att beskriva det, skulle vi då inte önska delge andra detta? Vi kan delge dem det genom det talade ordet, men förmodligen är det de handlingar, vilka utförs av dem som har rönt sådant gagn, som övertygar allra bäst. Den allt annat överskuggande fråga som skall avgöras är denna: Vilket gensvar ger du till andens ledning? Anbefaller ditt handlingssätt andens frukt åt andra? Har du förändrat din personlighet i sådan grad att andra människor, som ger akt på ditt handlingssätt, förstår att du har funnit något som är riktigt värdefullt? Vad är det som ditt handlingssätt anbefaller? Guds ande får saker och ting utförda, och andra människor kan skönja dess verksamhet i ditt levnadssätt, om du ger belägg för detta Guds inflytande. Låt oss se saken från en annan sida. Uppenbarelseboken 7:9, 10 (NW) talar om ”en stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i vita, fotsida kläder; och de hade palmkvistar i händerna. Och de hålla i med att ropa med hög röst och säga: ’Frälsning hava vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” Kan du se dig själv bland medlemmarna av denna stora skara, som befinner sig i en rättfärdig ställning inför Gud? Välsignelserna bör i sanning få dig att genom ett mycket nitiskt liv anbefalla ett sådant tillstånd åt andra.
21. Om du betraktar denna sak i ljuset av en lantbrukares erfarenheter, vad finner du då, och vilket handlingssätt anbefaller du?
21 Låt oss belysa allt detta med bilden av en lantbrukare och hans åker. Med stor omsorg plöjer, harvar, vältar och sköter lantbrukaren jorden, bearbetar den så att den blir lämplig att så ut säden i. Sedan sår han sitt vete. Sår han vete därför att han inte kan tänka sig att så något annat, eller sådde han vete bara därför att han händelsevis hade säd av det slaget i spannmålsboden? Nej, han har ett bestämt syfte med det han gör. En del av vetet skall han ha till mat åt sin familj, en del skall han spara till utsäde följande år, och resten skall han sälja, så att han kan köpa andra varor som hör till livets nödtorft. Det vete han har sått ut kommer att ge god avkastning, om det växer och formeras såsom det borde göra. Men om det växer upp och blir spinkiga, ynkliga strån, som bara frambringar ringa vete av dålig kvalitet, då blir inte lantbrukaren glad. Han kanske inte ens kommer att skörda den åkern, ifall det inte är värt besväret. Vi finner att Jehova, den störste jordbrukaren, har förberett allting mycket omsorgsfullt. Han har sänt ut dem som plöjt och harvat, såningsmän och folk som sett till åkern samt skördemän. Vilket gensvar bör vi då ge? I Ordspråksboken 12:11 läser vi: ”Den som brukar sin åker får bröd till fyllest, men oförståndig är den som far efter fåfängliga ting.” Väx till, frambringa frukt, förbli under sanningens strömmande vattenflöden och Jehovas andes växtbefordrande värme, bär rik frukt, ja, ge hundrafalt till Jehovas ära.