Sändebud i forna tider

PÅ DEN tid då bibeln skrevs var en konungs sändebud högt uppsatta personer, vars ämbete åtnjöt stor aktning. I likhet med våra dagars sändebud av olika rang framförde de viktiga budskap från sin konung till överhuvudet i andra stater och vice versa. Medan de uppehöll sig inom ett annat lands gränser garanterades de säkerhet till sin person, liksom förhållandet är med sändebud i våra dagar. Men det är också den enda likheten.

I motsats till våra dagars sändebud bodde de inte i ett främmande lands huvudstad, t. ex. vid en beskickning med många anställda, sekreterare, kontorister, rådgivare och andra. De hade inget annat uppdrag än att vara kurirer mellan sin konung och andra härskare. De hade inte någon myndighet att underhandla, och de hade inte rätt att träffa avgöranden för sin konungs räkning. När de överlämnade ett budskap till en härskare och svaret de fick inte var vad man hade hoppats på, måste de återvända hem för att få vidare instruktioner. Det förekom emellertid undantag från denna regel ifall deras konung till exempel hade förutsett det svar de fick och hade givit dem ytterligare föreskrifter om hur de då skulle förfara. De sändebud, som gibeoniterna skickade till Josua, hade tydligen fått anvisningar på förhand om att ingå ett fördrag med israeliterna. — Jos. 9:3—15.

Om ett sändebud misshandlades, kunde det leda till krig. Detta inträffade på konung Davids tid. David skickade några sändebud till ammoniterna för att de i all fridsamhet å hans vägnar skulle beklaga deras konungs död. Men de misstydde hans avsikter och förolämpade hans sändebud genom att raka av dem halva skägget och skära av deras kläder ända uppe vid sätet. Därmed förgrep de sig på vedertagen praxis att visa hänsyn för ett sändebuds person och garantera hans personliga säkerhet. Detta ledde till krig, och Ammons barn blev besegrade. — 2 Sam. 10:2—19.

Ett sändebuds uppgift inför krigshot

Tvärtemot den nutida sedvänjan att kalla hem ett sändebud, när de diplomatiska förbindelserna med en regering bryts, skickade folken på den tid då bibeln skrevs sändebud till varandra när förhållandena hade blivit spända i en strävan att återställa de fridsamma relationerna. Följaktligen skickades sändebud ut när det såg ut att bli krig. Jesus Kristus använde denna sedvänja som en illustration, då han sade: ”Om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot honom med tjugu tusen? Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt borta, skicka sändebud och underhandla om fred.” — Luk. 14:31, 32.

Ett exempel på att man skickade ut sändebud för att söka förhindra krig utgör den historiska skildringen om Jefta, som var domare i Israel. Han skickade sändebud till ammoniternas konung för att om möjligt få en tvist som gällde landområde uppklarad. I skildringen heter det: ”Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom genom sändebuden.” (Dom. 11:28) I det krig som detta ledde till gav Jehova Jefta segern.

Medan israeliterna uppehöll sig i öknen hade de bruk för sändebud då de sökte utverka tillstånd att tåga igenom edoméernas område. De som skickades till konungen i Edom sade bland annat: ”Låt oss tåga genom ditt land. Vi skola icke taga vägen över åkrar och vingårdar och icke dricka vatten ur brunnarna; stora vägen skola vi gå utan att vika av vare sig till höger eller till vänster, till dess vi hava kommit igenom ditt område.” (4 Mos. 20:17) Fastän edoméerna avslog denna rimliga begäran och vägrade israeliterna tillstånd att tåga igenom landet, ja, till och med sände ut soldater för att förhindra det, finns det inga som helst uppgifter om att de gjorde sändebuden illa. Sändebuden vände tillbaka till Mose och meddelade honom att den framställda begäran hade blivit avslagen, och därpå förde Mose israeliterna omkring Edoms område.

Sändebud togs också i bruk för att framföra utmaningar och krigsförklaringar. Så skickade till exempel Amasja, som var konung i Juda, sändebud till Joas, Israels konung, och utmanade honom till strid. (2 Kon. 14:8) Rab-Sake var ett av de sändebud som konung Sanherib i Assyrien skickade med en krigsförklaring till konung Hiskia i Jerusalem. Vid det assyriska kungliga hovet användes namnet ”Rab-Sake” som en titel med innebörden ”överste munskänken”. Denne framträdande hovfunktionär blev av konungen i Assyrien använd som hans personlige budbärare, hans personliga sändebud, till konung Hiskia. Trots det assyriska sändebudets skryt lyckades assyrierna inte erövra Jerusalem, eftersom Jehova Gud stred för sitt folk och dödade 185.000 assyrier på en enda natt. — 2 Kon. 18:19; 19:35.

Kristna sändebud

I de kristna grekiska skrifterna används benämningen ”sändebud” i bildlig bemärkelse i förbindelse med Kristi smorda efterföljare. Eftersom Kristus gjordes till sändebud för Guds rike, kallas hans efterföljare, som för nationerna kungör hans budskap om detta rike, för sändebud. I olikhet med de officiella sändebud som skickades ut av konungar skickas de inte speciellt till regeringsöverhuvuden. Deras budskap är ett budskap om försoning för alla människor för att de må uppnå goda relationer med himmelens konung, Jehova Gud, genom hans Son, Jesus Kristus.

På tal om Kristi smorda efterföljare sade Paulus, en av Jesu Kristi apostlar: ”Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud, som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud.” (2 Kor. 5:20) Människor som hörsammar deras uppmaning och sluter fred med Jehova Gud genom hans kunglige Son kommer att undvika att råka i konflikt med Gud och Kristus i den stundande striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. (Upp. 16:14, 16) På det sättet fullgör Kristi smorda efterföljare i våra dagar sin uppgift som sändebud för konungen Jehova Gud.