En föranstaltning för andlig hjälp då behov föreligger
NÄR stormen rasar och regnet vräker ned, känns det skönt att vara på en plats där det är tryggt och säkert, eller hur? Och när solens strålar bränner jorden, då är det vederkvickande och livsbevarande att befinna sig i en oas, där det finns gott om vatten och skugga, inte sant?
Den kristna församlingen i våra dagar är just en sådan plats, där man kan få tröst och uppmuntran. För länge sedan förutsades det att de som har ansvariga ställningar i Guds synliga organisation i dessa mycket prövosamma tider skulle vara såsom en tillflykt i stormen och såsom en oas under en torrperiod. Om de mogna män, som skulle ta ledningen i den kristna församlingen, förutsade profeten Jesaja följande: ”Var och en av dem skall vara såsom en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren; de skola vara såsom vattenbäckar i en ödemark, såsom skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land.” — Jes. 32:2.
Sådan hjälp, som bereder skydd, ges av dessa mogna kristna tjänare i Jehovas vittnens församlingar, men inte bara genom att enskilda individer erbjuder hjälp och bistånd åt andra, utan också när frågor av allvarlig natur kräver att några av dessa tjänare kommer tillsammans såsom en kommitté för att begrunda en uppkommen situation. En sådan kommitté består vanligen av tillsyningsmannen, dvs. församlingstjänaren, biträdande församlingstjänaren och bibelstudietjänaren, men den kan inbegripa någon annan mogen kristen broder.
Den rätta synen på kommittén
Det är viktigt att församlingsmedlemmarna förstår varför det finns en sådan kommitté i församlingen. Dessa män bör inte betraktas som andliga poliser som man skall frukta. Visst vakar tillsyningsmannen och de båda andra bröderna i kommittén över de fårlikas andliga väl, deras som de har i sin vård, men de skall göra detta såsom kärleksfulla herdar, med ömhet, och inte på ett godtyckligt och diktatoriskt sätt. De är inte några befälspersoner utan är tjänare.
Jesus själv har givit Guds tjänare, i synnerhet dem som har det tyngsta ansvaret när det gäller församlingen, det rätta exemplet vad deras uppförande gentemot bröderna beträffar. Jesus sade till sina lärjungar: ”Ni vet, att de som räknas som folkens furstar uppträder som herrar över dem och att deras stormän låter dem känna deras makt. Men så är det icke bland er. Den som vill vara stor bland er, han skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er, han skall vara allas träl.” — Mark. 10:42—44, Hedegård.
För att belysa sina ord tvådde Jesus lärjungarnas fötter, och därmed blev han ett föredöme för dem i ödmjukhet. Kristi efterföljare i våra dagar, i synnerhet församlingens kommitté, måste utveckla sådan ödmjukhet. Härom sade aposteln Petrus: ”Omgjorda eder allesammans med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men han giver oförtjänt godhet åt de ödmjuka. Ödmjuka eder därför under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja eder i sinom tid.” — 1 Petr. 5:5, 6, NW; Joh. 13:1—17.
Om församlingens kommitté har en sådan rätt syn på sitt förhållande till bröderna, kan alla i församlingen veta med sig att dessa tjänare finns där för att bistå alla och envar som vill vända sig till dem. De kommer inte att känna det som om dessa ansvariga bröder sökte dra fram deras tillkortakommanden i rampljuset. Det är alldeles tvärtom. Dessa bröder spanar efter tillfällen att kunna hjälpa, och särskilt inriktar de sig på dem som kan ha svårigheter att brottas med.
De som har svårigheter
Då och då kan en kristen göra något som plågar hans samvete. Det kan vara något som han inte har planerat att göra, men han kan ha givit efter för en frestelse. När en sådan brydsam situation uppstår, kanske han vill tala med en mogen broder i församlingen, och detta är i överensstämmelse med bibelns råd: ”Bröder, även om en man begår något felsteg, innan han blir varse detta, då må ni som äga andliga förutsättningar försöka föra denne man till rätta i en ande av mildhet, medan du för egen del håller ett öga på dig själv, av fruktan för att också du skulle kunna bliva frestad. Fortsätt att bära varandras bördor och uppfyll så Kristi lag.” — Gal. 6:1, 2, NW.
Det är alltså nyttigt för en person som har ett allvarligt problem, om han vänder sig till en mogen broder, en som har andliga förutsättningar, och söker få hjälp av honom. Den mogne brodern kan vara församlingens tillsyningsman eller en av de andra medlemmarna av kommittén. Dessutom finns det på sina håll andra mogna män i församlingen, och även dessa kan man med förtroende vända sig till, om man behöver hjälp. Detta betyder emellertid inte att man regelbundet måste gå till en annan person i församlingen och tala om alla små förseelser man begår. Alla är vi ofullkomliga och kommer till korta, när det gäller att handla enligt Guds rättfärdiga måttstock. Det är såsom aposteln Paulus framhöll: ”Alla hava syndat och äro i saknad av Guds härlighet.” (Rom. 3:23, NW) Detta är orsaken till att Jesus, när han lärde sina efterföljare att bedja, uppmanade dem att i sin bön till Gud kläda denna tanke i ord: ”Förlåt oss våra skulder, såsom vi också hava förlåtit dem som äro oss skyldiga.” — Matt. 6:12, NW.
Men när allvarligare svårigheter uppstår, då är tiden inne att söka råd hos en mogen broder. Jehova Gud, som känner våra svagheter, har i detta syfte gjort en kärleksfull föranstaltning för oss, däri att vi kan få hjälp av våra bröder, när vi är i allra största behov av detta. Lägg märke till vad Jakob 5:14—16 (NW) säger i detta sammanhang: ”Finnes det någon [andligen] sjuk ibland eder? Må han kalla de äldre männen i församlingen till sig, och må de bedja över honom och smörja honom med olja i Jehovas namn. Och trons bön skall göra den opasslige frisk, och Jehova skall uppresa honom. Också om han har begått synder, kommer det att förlåtas honom. Bekänn därför öppet edra synder för varandra och bed för varandra, att ni må bliva helade. En rättfärdig mans bön har mycken kraft, när den är i verksamhet.”
Det bistånd som mogna män kan ge oss är en föranstaltning som Jehova har gjort till vårt bästa; det är inte rätt och slätt en anordning förmedelst vilken vissa personer har förordnats att kontrollera vad alla andra gör. Om någon begår allvarliga synder, då är detta naturligtvis tecken på andlig svaghet. Den som har råkat i en sådan belägenhet behöver hjälp för att komma till rätta med sina brister, och han är förståndig om han ber om sådan hjälp.
Det ligger stor fara i att inte begära hjälp och bistånd. Om en person som brottas med svårigheter underlåter att göra detta, kan han komma att vanemässigt följa syndens väg, så att han blir oförbätterlig, eller också kan det hända att han, även om han inte gör om det onda han har gjort, likväl drar sig bort från gemenskapen med Jehovas organisation av fruktan för att någon kan få vetskap om hans orätta handlingssätt. Hur mycket bättre är det inte om den som felat ödmjukt inser att det finns tillfällen, då vi kan behöva hjälp, och så drar nytta av den kärleksfulla föranstaltning som Jehova har gjort.
Tänk på orden i Ordspråksboken 28:13: ”Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl; men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.” Om någon har hemfallit åt ett syndigt handlingssätt och är uppriktigt bedrövad över det, visar han detta genom att bekänna vad han har gjort och söka hjälp och bistånd och inte genom att söka överskyla sin överträdelse — och därefter undviker han omsorgsfullt att råka i sådana situationer som skulle kunna medföra att han på nytt handlade orätt.
Behöver kommittén underrättas?
Om någon som har felat söker en mogen persons råd, är det då nödvändigt att underrätta hela kommittén om varje sådan orätt handling? På tal om detta är det nyttigt för oss att minnas att kommittémedlemmarna inte har i uppgift att kontrollera allt vi gör. De önskar bara hjälpa våra bröder att handla så att de vinner Jehovas ynnest.
Om alltså en broder eller en syster i församlingen vänder sig till en broder som vederbörande tycker skall kunna hjälpa honom eller henne andligen, då blir vanligen denne broder glad, om han kan vara till någon hjälp. Om han verkligen är en broder med ”andliga förutsättningar”, kommer han naturligtvis inte att nöja sig med att säga till den som har felat att han bör glömma sitt icke kristna handlingssätt. Han kommer att söka efter bevis för att den felande uppriktigt och ödmjukt ångrar sig och kommer att hjälpa honom att vidta alla nödvändiga mått och steg för att rätta till det orätta han har begått. I en del sådana fall kan den mogne brodern anse att han har lyckats ge sådana råd från Guds ord som fyller behovet i det föreliggande fallet och kan vara tillräckliga för att ”föra denne man till rätta”. Skulle det vara så, då kan saken stanna mellan dessa två. Den behöver inte föras vidare.
Om det under samtalets gång skulle visa sig att en orätt handling av det slag som omnämns i 1 Korintierna 5:11 har blivit utförd upprepade gånger, bör naturligtvis församlingens kommitté underrättas. Det är en mycket allvarlig sak att gång på gång begå sådan synd, men om den felande själv frivilligt har bekänt sin synd och uppriktigt önskar göra det som är rätt inför Jehova, då kan man kanske hjälpa honom.
Vissa andra fall, som inte gäller ett upprepande av en synd, bör också komma till kommitténs kännedom, och detta bör de göra även om behövliga råd och hjälp till andlig återställelse har givits. Denna regel gäller om fall av sexuell omoraliskhet, som berör andra människor, antingen överträdelsen har begåtts av vuxna eller av överlämnade och döpta minderåriga, och om andra allvarliga överträdelser som har blivit allmänt kända eller som lätt kan bli ett samtalsämne i församlingen.
Men när församlingens kommitté underrättas om allvarliga saker, behöver detta då innebära att personen i fråga kan förvänta att bli utstött ur den kristna församlingen? Nej, det behöver det inte alls innebära. Kommittén finns där för att hjälpa dem som önskar tjäna Jehova. Låt oss inte glömma att det i Jakobs brev, kapitel 5, framhålls att den som är andligen sjuk bör kalla till sig de äldre männen i församlingen för att de skall hjälpa honom. Och vad skulle följden bli? Skulle de prygla honom? Nej, de skulle på honom tillämpa de nyttiga råden i Guds ord. De skulle bedja över honom. Och om han hade begått synder och verkligen ångrade sig, ja, då sade ju Skriften att de skulle bli honom förlåtna.
Men om dessa kommittémedlemmar, som representerar församlingen, skall kunna visa barmhärtighet mot den som har begått en allvarlig synd, då måste de göra detta i överensstämmelse med Guds skrivna ord. De får inte visa den felande barmhärtighet bara därför att de tycker synd om honom. De måste undersöka om det verkligen finns orsak att visa barmhärtighet, ta reda på om personen i fråga verkligen ångrar sig. Om överträdaren är ledsen bara därför att någon har kommit på att han har handlat orätt, inte är bedrövad över felsteget i sig självt, eller om han är likgiltig och söker rättfärdiga sig, då är han naturligtvis inte verkligt ångerfull, och Gud kommer inte att förlåta honom. Kommittén skulle inte av Guds ord vara bemyndigad att visa barmhärtighet mot en sådan person som inte fått förlåtelse.
Den åtgärd, som kommittén vidtar och som den måste besluta om, sedan den ägnat saken allvarlig begrundan under bön, beror i hög grad av omständigheterna. Det kan hända att det i några fall räcker med att ge nyttiga, skriftenliga råd. I andra fall kan det, om det orätta som blivit begånget var av allvarlig natur, vara förståndigt att inte låta personen i fråga framträda på podiet för att undervisa andra i församlingen, åtminstone inte förrän en lämplig tid förflutit. Detta ger den som har felat tillfälle att ådagalägga ånger och bättring under en viss tid, och det ger även de mogna bröderna tillfälle att styrka honom andligen.
Om det orätta som begåtts inte lett till någon offentlig skandal men är en tillräckligt allvarlig sak för att påkalla en disciplinär åtgärd, då kan den som har felat åläggas prövotid utan att församlingen underrättas härom. Under denna tid, vanligen ett år, bör han få regelbundet andligt bistånd för att kunna komma till rätta med sitt problem. Därpå upphävs prövotiden, vilket också sker utan att församlingen underrättas. Vilken kärleksfull föranstaltning från Gud för dem som verkligen ångrar sig och som har begått en allvarlig överträdelse!
Om synden skulle vara mycket allvarlig och det har blivit offentlig skandal, då skall också, ifall barmhärtighet visas, överträdaren åläggas prövotid, men i sådana fall underrättas församlingen. I detta fall, såväl som när församlingen inte underrättas om prövotiden, gör man sig dock kärleksfull möda att hjälpa överträdaren.
Det finns emellertid människor som har kommit in i Jehovas rena organisation och har blivit döpta men som så småningom visar att de inte är verkliga kristna. De tycker om att vara tillsammans med Jehovas vittnen, därför att de har funnit dem vara mycket pålitliga människor, och de drar fördel av detta för onda syften. Om människor av det slaget skrev lärjungen Judas i vers 4 i sitt brev: ”Vissa människor hava smugit sig in, vilka genom Skrifterna för länge sedan blivit bestämda för denna dom, ogudaktiga människor, som vända vår Guds oförtjänta godhet till en ursäkt för lösaktigt uppförande och bevisa sig vara falska mot vår ende ägare och Herre, Jesus Kristus.” — NW.
När en person visar sig vara av det slaget, en uppsåtlig ogärningsman, då har han inte i den teokratiska organisationen att göra, oavsett om han har begått en allvarlig överträdelse en gång eller flera gånger. Han bör bli avslöjad, och det är på församlingens kommitté som ansvaret vilar att utesluta honom. — 1 Kor. 5:11, 13.
När man tänker på alla de olika slagen av problem som församlingens kommitté kan komma att ställas inför, står det klart för en att dess medlemmar intar en mycket ansvarsfull ställning, en ställning som kräver andlig styrka. Men det är också ett stort privilegium för dem att kunna tjäna sina bröder, och ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot”, sade Jesus. (Apg. 20:35, NW) Hur sant är inte detta, då nyttiga råd kan ge hjälp åt dem som felat, så att de klarare och tydligare inser sitt ansvar inför Jehova och kan axla det!
När människor får hjälp att göra Guds vilja på rätt sätt och inser vilken förunderlig föranstaltning Jehova har gjort för att ge dem andlig lyftning och tröst genom församlingen, håller de med om att dessa ”människor såsom gåvor” (NW) verkligen är ”en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren; ... såsom vattenbäckar i en ödemark, såsom skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land”. — Ef. 4:8, 11, 12; Jes. 32:1, 2.