Himmel och jord förkunnar: Gud lever!
Hur övertygande är deras budskap? Vederlägger de verkligen påståendet att Gud är död?
FRAMTRÄDANDE teologer och andra prästmän i våra dagar påstår att ”Gud är död”. Somliga tror att han verkligen har dött; att han inte längre finns till. ”Bibelns Gud var en gång levande”, förklarade Thomas J. J. Altizer, en professor i religionskunskap vid en metodistskola i Förenta staterna, ”men sedan dog han”.
Andra teologer menar tydligen att Gud är frånvarande, att han inte ser något, har övergivit landet och inte längre bryr sig om människorna och jorden. Så här yttrade sig William Hamilton vid det teologiska seminariet Colgate Rochester Theological School: ”Vi talar inte om frånvaron av att erfara Gud utan om att erfara frånvaron av Gud.”
De här uppfattningarna om att ”Gud är död” anses visserligen vara revolutionerande och väcker mycken diskussion och debatt, men de är långt ifrån något nytt. För mer än 2.500 år sedan, strax innan Juda rike föll för Babylon, var det många som sade ungefär detsamma. Hör här hur nära bibeln förbinder deras uppfattning om att ”Gud är död” med den omoraliskhet och ondska som då bedrevs: ”Israels hus’ och Juda missgärning är stor över alla gränser; landet är uppfyllt av blodskuld och staden är full av orättrådighet; ty de säga: Jehovah har övergivit landet och Jehovah ser intet.” — Hes. 9:9, My.
Många år senare, när Rom fortfarande stod på höjden av makt, var en sådan uppfattning eller inställning populär bland människorna i denna omoraliska och onda stad. Den kristne aposteln Paulus kände sig fördenskull manad att fördöma den avskyvärda lösaktigheten och de andra formerna av orättfärdighet som människorna där hängav sig åt. Samtidigt motbevisade han deras uppfattning att ”Gud är död” med orden: ”Ty hans [Guds] osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.” — Rom. 1:20—32.
Vad himlarna förkunnar
Har bibeln rätt? Kungör ”hans verk”, t. ex. himlen med sina milliarder tindrande stjärnor, som gnistrar likt ädelstenar, att Gud lever? För mycket länge sedan svarade en av bibelns psalmister fylld av uppskattning: Ja visst! ”Himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk; den ena dagen talar därom till den andra, och den ena natten kungör det för den andra.” — Ps. 19:2, 3.
Men skeptiker kanske påstår att psalmisten David inte var någon skolad vetenskapsman och därför inte var i stånd att tyda himlens vittnesbörd rätt. En av de största vetenskapsmän som någonsin levat, sir Isaac Newton, instämde emellertid med psalmisten David, då han sade: ”Detta oändligt storslagna system, bestående av solen, planeterna och kometerna, skulle endast kunna framgå ur en intelligent och mäktig varelses rådslut och herravälde.”
I denna dag förundrar sig en stor mängd förfarna vetenskapsmän, som har mycket större kunskap om himlen, likaså över den regelbundenhet och precision som utmärker stjärnornas rörelser. En framstående vetenskapsman och forskare vid institutet för kärnvetenskapliga studier i Oak Ridge, Cecil Boyce Hamann, har sagt:
”När vi ser upp mot himlavalvet, måste vi helt enkelt ge uttryck åt vår förundran över den ordning som utmärker stjärnorna i deras banor. Natt efter natt, månad efter månad, år efter år, århundrade efter århundrade har världarna i den yttre rymden följt sina fastställda banor i skyn. De återkommer så regelbundet i sina banor att förmörkelser kan förutsägas flera hundra år i förväg. ... Om de inte reglerades av några lagar, skulle väl människor då lita på att de skulle kunna vägleda dem över de sju haven eller genom rymden med dess outstakade vägar?”
En annan naturvetenskapsman, Marlin Books Kreider, som är medlem av ett sällskap av professionella amerikanska biologer, resonerade förnuftigt om himlens vittnesbörd, då han sade:
”Man kan finna vittnesbörd om Guds existens, som är lika bindande som de som ofta godkänns såsom bevis inom många områden för rationellt, vetenskapligt tänkande. ... Vår första samling vittnesbörd finner vi i kosmologien, i tillvaron av ett universum som styrs av bestämda, precisa, naturkrafter och präglas av en ordningsfullhet som tyder på en arrangör eller organisatör. Denna precision är så stor att planeternas banor och, på senare tid, även de konstgjorda satelliternas banor på förhand kan förutsägas. ... Enligt vanlig mänsklig erfarenhet härrör sådan ordning från ett ordnat sinne. Kaos i stället för ordning blir följden, om inte en planerande eller styrande kraft är i verksamhet.”
Men några framträdande män som teoretiserar om att ”Gud är död” skulle här vilja invända att detta bara bevisar att ”bibelns Gud ... en gång [var] levande”; han skapade himlarna, ”men sedan dog han”. De skulle vilja invända att himlarna bara förtäljer att Gud var vid liv en gång i tiden. Är det sunt tänkande som lett till en sådan slutsats?
Himlarna förkunnar att Gud lever ännu
Tänk ett ögonblick på vad detta betyder. De säger att den som skapade dessa milliarder vintergator med deras oräkneliga stjärnor och organiserade dem så att de fullbordar sin omloppsbana med sådan exakt precision att människor ställer sina klockor efter dem — de säger att han dog. Är det förnuftigt att mena att någon som är så mäktig skulle dö? Vad anser du?
Förmodligen håller du med den forntida profeten, som under Guds inspiration förkunnade: ”Är icke du från forna dagar, o HERRE, min helige Gud? Du dör icke!” (Hab. 1:12, AT; NW; Mo; Rotherham) Nej, Gud kan inte dö! Han är odödlig, ”evigheternas konung”. (1 Tim. 1:17) Psalmisten Mose utbrast: ”Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.” (Ps. 90:2) Det är helt enkelt orimligt, såväl som oskriftenligt, att tro att den Gud, som skapade detta förunderliga universum, skulle ha dött någon gång på senare tid!
Den lag och ordning som fortfarande styr himlakropparnas rörelser vittnar om att Gud alltjämt finns till, att han lever ännu. Det måste vara så, ty när lagar verkar och genomdrivs måste en härskare eller en regering fortfarande vara i verksamhet. Tänk t. ex. på trafikbestämmelserna, som reglerar och dirigerar fordonens framfart på stadens gator. Vad bevisas av att de finns? Jo, att det existerar en civil myndighet som har utfärdat och vidmakthåller eller tillämpar dessa bestämmelser!
Nå, men vidmakthåller och tillämpar denne, som fastställde de lagar som styr himlakropparnas rörelser, fortfarande dessa lagar? Ja, det gör han! Varje gång vetenskapsmännen skjuter upp en raket i rymden, räknar de med att dessa lagar kommer att vidmakthållas och utföra sin del i överensstämmelse med sin Skapares exakta beskrivning. Och när en raket kommer ur kursen, beror detta alltid på något fel som människor begått, aldrig på att de lagar som styr universum inte längre fungerar som de skall. Ja, himlarna kungör sannerligen: ”Gud lever”!
Vad tingen på jorden förkunnar
Hur förhåller det sig då med det som finns på jorden? Kungör det också att Gud lever? Vittnar det om att han bryr sig om människorna och är intresserad av deras välfärd?
Ja, absolut! Den kristne aposteln Paulus kände sig manad att utbrista: ”Den levande Guden, som har skapat himmelen, jorden och havet och allt vad som är i dem ... han lät inte sådant fattas, som bär vittne om honom: han gjorde gott, han sände er regn från himmelen och fruktbara tider och gav er mat och glädje i överflöd.” (Apg. 14:15—17, Hedegård) Och Jesus Kristus sade att Gud ”låter ... sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga”. — Matt. 5:45.
Att Gud ger oss solljuset, regnet, god mat att äta, ja, också ”liv, anda och allt”, vittnar om att han lever. (Apg. 17:25) Han sörjer dagligen för att mänskligheten skall kunna få sitt uppehälle och kunna glädjas. Han är inte frånvarande, vare sig från jorden eller från människan; han är inte utan vittnesbörd om att han är en levande Gud.
Tänk på hur förunderligt han vidmakthåller livet på jorden. All vår mat härrör från hans förunderliga process för att framställa mat som människor kallar fotosyntes. Den förefaller visserligen vara så enkel, men flertalet lärda naturvetenskapsmän är likväl förundrade över den. Gröna växter förenar ljusenergi, vatten och koldioxid och frambringar så mat på ett mirakulöst sätt. Förunderliga lagar, som människan inte kan tänka ut eller fatta, reglerar processen. I Science News Letter för 6 april 1957 beskrevs de olika faserna så här:
”Luftens koldioxid tränger in i ett blad eller en annan grön del av en växt genom ytterst små öppningar. När koldioxiden trängt in, löses den i det vatten som finns mellan växtens cellväggar. Lösningen tränger nu med lätthet genom cellväggarna in till små kroppar i cellerna som innehåller klorofyll, det ämne som ger växterna deras gröna färg.
Det är här som ’gudomligheterna’ utför sitt underverk. Solljuset ger energien till den stora kemiska omvandlingen, och klorofyllet tjänstgör som det ’växelbord’ som reglerar reaktionen. Genom påverkan av dessa båda faktorer förenar sig nu koldioxiden och vattnet och frambringar grundbeståndsdelen till all mat, enkla sockerarter. Det stora antalet fetter, proteiner och kolhydrater, som växter och djur förbrukar, måste senare bildas av sådant socker.”
Hur märkligt är inte detta! Hur enkelt och likväl förunderligt och verkningsfullt är inte det sätt Gud använder för att skaffa fram mat! Tänk också på att det är i förbindelse med denna häpnadsväckande process för att skapa mat som det alstras syre i växterna, som frigörs i luften. Människor och djur upptar detta syre — de behöver det för att kunna ”leva och röra” sig och vara till — och avger i sin tur koldioxid, detta ytterst viktiga ämne som växterna använder för att frambringa mat. Vilket förunderligt kretslopp som både växter och djur samverkar till! — Apg. 17:28.
Gud har sörjt för många andra förunderliga processer för livets vidmakthållande till nytta för människosläktet. Vi kan nämna kvävets kretslopp.
Kväve är ett av de ämnen som behövs för växt- och djurlivet. Kvävet är en gas, som utgör omkring 78 procent av luften vi andas, men i olikhet med syre kan vi inte uppta det direkt ur luften in i våra kroppar. Men i kvävets kretslopp tillförs jorden — vid åskväder, såväl som genom vissa bakterier — kväve i form av nitrater, som kan upptas av växterna. Vi människor får sedan i oss det behövliga kvävet genom att äta växterna eller genom att äta kött av djur som ätit dem. När växter och djur förruttnar, frigörs kvävet i luften, och så är kretsloppet fullbordat.
Gud lever!
Vad vittnar denna häpnadsväckande ordning och samverkan om, som vi ser runt omkring oss? En framstående matematiker och universitetsprofessor, Merlin Grant Smith, hänvisade till skapelsens under som förbryllar skeptikerna och sade:
”Hela Naturen fungerar enligt fastställda lagar. Nya lagar upptäcks oavbrutet. ... Skall vi godta teorien att de har sitt ursprung hos materien? Deras stora antal, deras samstämdhet, själva deras natur gör något sådant fullständigt omöjligt. Dessa lagar har ett högre ursprung än det universum där de verkar. Enligt mitt enkla, oförvillade omdöme finns det bara ett antagligt svar, och det är att dessa lagar kräver att man tror på en laggivare, som jag vidare kallar Gud.”
Många ”Gud är död”-teoretiker kanske håller med om att Gud från början fastställde dessa lagar, men de påstår att han nu antingen är borta ur tillvaron eller är fullständigt ointresserad av människorna. Men skulle det kunna förhålla sig så? Om han är död, vilken kraft eller makt vidmakthåller då de invecklade lagarna och obegripliga processerna genom vilka det frambringas mat? För att dessa lagar och processer skall kunna fortsätta med att verka måste det förnuftsenligt finnas någon som genomdriver och vidmakthåller dem.
Även om det är populärt att påstå att Gud är död, är det likväl så att alla vittnesbörd i stället bekräftar bibelns påståenden att Gud lever, att han är ”evigheternas konung”, att han inte dör, att han är ”från evighet till evighet”. — 1 Tim. 1:17; Hab. 1:12, AT; NW; Ps. 90:2.
Varför är de så skeptiska?
Vad kan då vara anledningen till det dåraktiga påståendet att Gud är död? Utan tvivel är det en hel del faktorer som bidrar. En viktig sak är att dessa skeptiska människor inte vill vara ansvariga inför Guds lagar. De önskar vara fria att följa sitt själviska, oavhängiga handlingssätt utan de hinder som Guds lagar skulle utgöra för dem. I likhet med onda, omoraliska människor i gångna tider säger de: Gud har övergivit landet, han ser inget, ja, han är död. (Hes. 9:9, My) Men genom en sådan hållning visar de att de är dårar. ”Dårarna säga i sina hjärtan: ’Det finnes ingen Gud.’” — Ps. 14:1.
En annan sak är att skeptikerna i sitt högmod vanligen vill att Gud skall handla såsom det passar dem. Och när han inte gör det, då börjar de förmätet kritisera, söker fel hos Gud och ifrågasätter rentav att han finns till. De är inte villiga att tålmodigt lära sig hur och när Gud skall råda bot på det mänskliga lidandet, nämligen vid sin egen bestämda tid och på sitt eget sätt. Genom sin brist på tro och bibelkunskap visar de sig svara emot de religiösa ledare, till vilka Jesus Kristus sade: ”Ni förstår icke Skrifterna, icke heller Guds kraft.” — Matt. 22:29, Hedegård.
Men det gör detsamma hur många människor som förkastar vittnesbörden i ”Skrifterna” och Guds makt och majestät, som är så uppenbara i det skaparverk han åstadkommit; detta faktum kvarstår: HAN LEVER. Himlarna och jorden förkunnar sannerligen: ”Gud lever.”
Vem kan icke lära genom allt detta, att det är HERRENS hand, som har gjort det? I hans hand är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda. Hos Honom finns vishet och makt, hos honom råd och förstånd. — Job 12:9, 10, 13.