Hur man tyglar sin tunga

”Tala icke mycket högmodigt i sådan utsträckning, låt ingenting utgå ohämmat ur eder mun, ty en kunskapens Gud är Jehova, och av honom bedömas gärningar rätt.” — 1 Sam. 2:3, NW.

1. Hur betydelsefull är tungan?

TUNGAN är ett av de mest användbara redskap människan äger och en underbar gåva från Jehova Gud. Borde inte människan då i de mest upphöjda ordalag ge ära och storhet åt Jehova? Bibeln överflödar av exempel på hur trogna Guds tjänare har använt tungan på det sättet, och dessa skildringar har blivit bevarade, så att vi kan läsa om dem och sedan använda våra tungor till att i likadana ordalag tacksamt erkänna Guds godhet.

2. a) Hur visar Jehova att det behagar honom att man talar till honom och om honom? b) Vad är det i synnerhet som behagar honom?

² Finns det något ljud som har berett större glädje än ett litet barns första ord? Och hur lyckliga känner sig inte sedan föräldrarna då barnet växer till och kan använda ord som det är mening i. Hur mycket rimligare är det då inte att tänka att den himmelske Fadern finner behag i att höra sina jordiska barn i ord ge uttryck åt sin uppskattning av livets gåva från honom! Böner som hans barn uppsänder till honom är som musik för hans öron, eftersom de är det medel de kan använda för att låta honom få veta vad deras hjärta längtar och trängtar efter. Enbart genom att samtala om honom kan vi bli belönade: ”Vid den tiden talade de som fruktade Jehova med varandra, var och en med sin kamrat, och Jehova fortfor att giva akt och att lyssna. Och en minnesbok började skrivas inför honom för dem som frukta Jehova och för dem som tänka på hans namn.” (Mal. 3:16, NW) Tänk på detta: Jehova gör en outplånlig uppteckning för dem som tänker på hans namn! Men att få använda tungan till att upphöja detta namn, i synnerhet nu, då det är okänt i vida kretsar, är en sällsynt ära. Att vi upphöjer detta namn genom att kungöra det vitt och brett ger oss skydd såsom bärare av namnet. Om vi underlåter att göra detta, kan det få olyckliga följder. ”Jehovas namn är ett starkt torn. Dit in skyndar den rättfärdige och får beskydd.” — Ords. 18:10, NW.

3. Vad bör alla människor vara angelägna om att göra? Kommer de att göra detta någon gång i framtiden?

³ Hur angelägna borde inte alla levande människor vara att låta sin Gud få veta hur mycket de uppskattar livets gåva, lyckan, Jehovas kärlek och Jehovas högt skattade råd som finns i bibeln! Slutligen skall alla som är förtjänta av evigt liv ge ära åt universums suverän och åt Jesus, hans härlige Son. ”Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden och på havet, och allt vad i dem var hörde jag säga: ’Honom, som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset och väldet i evigheternas evigheter.’” ”Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop.” — Upp. 5:13; Ps. 47:2.

4. a) I vilket avseende är den nuvarande generationen speciellt välsignad? b) Varför är bibeln särskilt värdefull i vår tid?

⁴ Människan intar en säregen ställning i denna tid. Hela bibeln, Guds skrivna ord, har blivit bevarad för att människan skall använda den och bli uppbyggd genom den. Detta ord är nu tillgängligt för praktiskt taget alla människor på deras eget språk. Paulus, den mest produktive av bibelns skribenter efter den vanliga tideräkningens början, talar om för oss hur detta kommer sig: ”Ty allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst, som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.” (Rom. 15:4) Varför är dessa ting så värdefulla i denna tid? Samme bibelskribent säger att de är ”till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar hava kommit”. (NW) Paulus skrev visserligen till de första församlingarna i Rom och Korint, men han skrev också för vår tid, vilket framgår av bibelöversättaren dr Richard Weymouths formulering. Han återger Paulus’ ord så här: ”Det blev upptecknat till förmaning för oss som leva i världens yttersta dagar.” Och i The Emphatic Diaglott, utarbetad av Benjamin Wilson och försedd med en mellanradig översättning ord för ord till engelska, heter det: ”Dessa ting hände dem förebildligt och blevo skrivna till förmaning för oss, på vilka tidsåldrarnas ändar hava kommit.” — 1 Kor. 10:11.

5. Varför är denna tid, de ”yttersta dagarna”, av sådan betydelse?

⁵ Vi har nu nått fram till den tid i världens historia då ”tidsåldrarnas ändar hava kommit”. Den tid är nu inne som Guds profeter såg fram emot. (Hebr. 11:10; Joh. 8:56; Dan. 12:8, 9) Den tid är här som Jesus uppmanade oss att bedja om. Den tid är här då de gamla ”tingens ordningar” måste rymma fältet och ge plats åt Guds härliga nya tingens ordning, som hålls i beredskap åt en rättfärdig mänsklighet. Tiden är nu inne för folk och nationer att erkänna den Evige, som säger: ”Giv efter, ni människor, och förnim att jag är Gud. Jag skall vara upphöjd bland nationerna.” (Ps. 46:11, NW; 2:10—12; Luk. 11:2) Den tid är nu inne då det struptag skall lossas, som Satan, världens furste eller härskare, har hållit människorna i. Hur skall detta oheliga grepp kunna lossas? Kan människorna göra slut på det demoninflytande som är så utbrett? Det är Guds krig mot hans uråldrige fiende, djävulen. Gud skall fullständigt förödmjuka djävulen genom sin Son och konung, Jesus Kristus, som verkställer hans vilja. — Joh. 12:31; 14:30.

6. a) Hur kan vi framgångsrikt kämpa mot Satans onda styrkor? b) Vilket föredöme har Jesus gett? c) Vilka hjälpmedel har vi?

⁶ Men människor i denna tid har privilegiet och plikten att föra krig mot djävulen och hans demonstyrkor. Och detta kan vi människor göra med framgång genom att dra fördel av de vapen som finns tillgängliga för andlig krigföring: ”Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen.” (2 Kor. 10:4) Mannen Jesus gav oss det rätta föredömet. Han kunde stå emot djävulen genom att stödja sig på Guds skrivna ord och säga: ”Det är skrivet.” (Luk. 4:1—13) Han använde inget bokstavligt svärd, inga jordiska vapen. Han använde sin tunga, sin rätt fostrade, rätt tyglade tunga, för att slå motståndaren på flykten. Vi måste göra likadant genom att lita till Guds ord, ”andens svärd”, då vi skall försvara oss. Men det finns andra vapen eller hjälpmedel som vi kan använda i kampen ”med furstendömen och makter, med dem som hava herraväldet i världen i dessa mörka dagar, med onda inflytanden i en högre ordning än vår”. Aposteln Paulus nämner de olika delarna av vår utrustning: sanningens gördel, rättfärdighetens pansar, skor för att villigt förkunna goda nyheter om frid, trons sköld, frälsningens hjälm och andens svärd, jämte bön. I vår egen kraft kan vi inte ta upp tävlan med ondskans osynliga styrkor. Men tack vare de hjälpmedel vi fått av Gud kan vi få framgång. — Ef. 6:11—18, Knox.

7. Förklara sambandet mellan ”andens svärd” och tungan.

⁷ Vi har alltså tillgång till en rustning. Guds ord, bibeln, ”är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom ända därhän att det åtskiljer själ och ande och leder och deras märg och är i stånd till att uppdaga hjärtats tankar och avsikter”. Att vi konsekvent använder detta ”svärd” i ”trons förträffliga kamp” medför att vi kan gripa ”fast tag om det eviga livet” och att vi blir bevarade av Jehova nu. Låt oss fördenskull lära oss hur vi skall använda detta ”svärd”, så att vi alltid kan vara ”redo att framföra ett försvar inför var och en som ... kräver ett skäl för hoppet i eder, men gör detta med ett milt sinne och djup respekt”. Detta betyder att vi måste använda tungan, en rätt tyglad tunga. — Hebr. 4:12; 1 Tim. 6:12; 1 Petr. 3:15; NW; Ps. 31:24.

8—10. a) Hur har herdeynglingen David gett oss ett gott exempel? b) Finns det någon ursäkt för att man förlorar besinningen?

⁸ Hur fullständigt kunde inte herdeynglingen David tygla sig, behärska sina rörelser! Han hade bara fem släta stenar och sin slunga att komma med mot den omkring tre meter långe Goljat med sitt fjällpansar och sin spjutspets, som vägde närmare sju kilo. Men med stor träffsäkerhet, med full kontroll över sina lemmar, besegrade han fienden genom att träffa prick, fastän han springande slungade i väg stenen. De släta stenarna var förmodligen mycket vackra, men där de låg i hans herdeväska var de värdelösa, om han inte visste hur han skulle använda dem verkningsfullt. Bibeln är lika onyttig för oss, om vi inte lär oss att använda den. Vi behöver göra mera med den än att bara ha den stående på bokhyllan för att beundra den som en vacker bok, vacker i fråga om både språk och stil. De ord och rättfärdiga principer som är utformade i den måste vi tillägna oss och tillämpa. De måste sjunka djupt ned i vårt hjärta och sinne, och vi måste vara redo att använda dem när tillfälle ges.

Hur man använder sin kunskap

⁹ Att man tyglar tungan innebär mera än att man äger kunskap; man måste göra rätt bruk av kunskapen, såsom det påpekats tidigare med hänvisning till 1 Petrus 3:15, och detta måste man göra ”med ett milt sinne och djup respekt” (NW). Bibeln visar att Guds tjänare har blivit befallda att tala för honom, ibland rentav fördömande ord. I ytterst få fall har de förlorat besinningen, och när de gjorde detta, fick de lida för det. Medlemmarna i församlingen i Filippi hade det inte lätt, då de skulle stå emot förhållandena som rådde där i staden. Tänk på den föreskrift de fick om ett tillbörligt bruk av tungan: ”Fortsätt med att göra allt utan knot och invändningar, på det att ni må komma att vara ostraffliga och oskyldiga, Guds barn utan vank bland ett vrångt och förvänt släkte, inom vilket ni lysa såsom ljusbärare i världen, i det att ni behålla ett fast grepp om livets ord.” — Fil. 2:14—16, NW.

¹⁰ Också Jesus kunde ha haft orsak att använda hårda ord, då han talade till ett ”vrångt och förvänt släkte”, till sin tids hårdnackade och upproriska människor. Men om honom heter det: ”Aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar.” (Joh. 7:46) Detta påstående kunde naturligtvis inte avse en människa som använde vårdslösa, tanklösa, meningslösa ord. Det måste avse en människa som kunde tygla sin tunga, som valde sina ord, som hade något av värde att säga och visste hur det skulle sägas. Framlockar dina ord sådana kommentarer från andra? Tänker du innan du talar? En devis som mången direktör haft på sitt skrivbord lyder ungefär så här: ”Tala inte förrän du fått ordning på dina tankar.”

11. a) Vad föranledde orden: ”Aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar”? b) Vad var det som gjorde Jesus frispråkig?

¹¹ Vem beskrev Jesu ord på det här sättet? Var det hans nära anförvanter, hans kött och blod, eller hans bekantskapskrets? Det var män som sänts ut för att gripa honom. Det var rättstjänare som blivit utsända av de judiska prästerna, vilka var mycket förtretade över att Jesus inte brydde sig om deras hotelser utan frimodigt fortsatte att förkunna sin Faders ord. Det var när de vände tillbaka tomhänta och blev tillfrågade: ”Varför har ni icke fört honom hit?” som de svarade: ”Aldrig har någon människa talat så, som den mannen talar.” Hans sätt att undervisa, genom att låta behagfulla eller vinnande ord gå över sina läppar, gjorde så starkt intryck på dem att de glömde bort varför de hade blivit ditskickade. De blev så gripna av hans budskap, av hur fullständigt han kunde behärska sin tunga, att deras religiösa uppdragsgivare anklagade dem för att ha blivit vilseledda och påminde dem om att ”ingen enda av styresmännen eller av fariséerna har satt tro till honom”. (Joh. 7:45—48, Hd; NW) Jesus var ingen framträdande vältalare; han hade ju inte blivit undervisad i rabbinskolorna. Men Matteus säger oss att när Jesus hade hållit sin bergspredikan, ”häpnade folket över hans lära, ty han undervisade dem som en som har makt och inte som deras skriftlärda”. — Matt. 7:28, 29, Hd.

12, 13. a) Varför var Jesu tal så verkningsfullt? b) Varför hyste han tillförsikt?

¹² Fariséerna hörde med obehag Jesus använda sin tunga såsom hans Fader hade avsett, men hans lärjungar lyssnade med lyckliga öron och blev rikligen välsignade. Jesus förlorade aldrig herraväldet över sin tunga. Han bevarade självbehärskningen också när han vredgat tillrättavisade de falska religiösa ledarna. Han var aldrig vulgär, oförskämd eller oanständig i sitt tal. Något ohöviskt eller ”ruttet” (NW) tal utgick aldrig från hans mun. — Matt. 13:15, 16, NW; Joh. 8:43—45; Matteus 23; Ef. 4:26, 29.

¹³ Jesus talade inte för att bli populär bland ledarna. Han talade sanningen oförskräckt, och därmed gav han sina lärjungar det rätta föredömet. Han kunde överlägset tygla sin tunga och var fullt och fast övertygad om att hans Fader skulle ge honom sitt stöd, då han gjorde ett rätt bruk av sin tunga, vilket han bekände med orden: ”Jag [gör] ingenting ... av mitt eget initiativ; utan alldeles såsom Fadern har lärt mig talar jag dessa ting. Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig åt mig själv, ty jag gör alltid det som behagar honom.” — Joh. 8:28, 29, NW; Apg. 4:31.

14—16. a) Behöver vår ofullkomlighet hindra oss att tygla tungan? b) Har vi egentligen någon rätt att komma med ursäkter om vi inte tyglar tungan?

¹⁴ Vilket exempel för oss att följa! Vi gör klokt i att följa honom tätt i spåren för att tillförsäkra oss Jehovas godkännande. Men du kanske skulle vilja invända att det är att begära för mycket att vi skall ha herravälde över tungan såsom Jesus hade, han som var en fullkomlig människa, när det heter i bibeln: ”I synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig”, och att Gud väl ändå inte kan förvänta att en syndig människa skall kunna tygla sin tunga lika fullkomligt som han? Det är sant att vi kanske inte kan tygla den fullkomligt nu, men vi bör inte lyssna till djävulens försåtliga förslag att ge upp utan att försöka. Han vet att vi är ofullkomliga och kommer att använda alla medel till att söka få oss att synda med våra läppar. Fastän han visste att Jesus var fullkomlig, avskräckte detta honom inte från att fresta Jesus. Eftersom Jesus hade kommit hit ned till jorden från den ställning han intog i himmelen i det direkta syftet att en gång för alla bevisa hur ohållbar djävulens utmaning var, kunde Jesus ha varit böjd för att ”sjunga ut” mot djävulen och ”läxa upp” honom. Gjorde han det? Lugnt och sansat använde han bibeln, då han svarade och sade: ”Det är skrivet”, och därmed gjorde han om intet djävulens försök att vinna över honom. — Ps. 51:7; Luk. 4:1—13; 5 Mos. 8:3; 6:13, 16; 1 Petr. 2:21.

¹⁵ Kanske någon menar att han är för gammal för att ändra på sig. Men när man får klart för sig att det som man sedan länge är van att göra är orätt, är det dåraktigt att slå ifrån sig det ansvar som nya lärdomar för med sig och säga: ”Jag är för gammal för att ändra på mig.” Man är aldrig för gammal att ändra på sitt handlingssätt. Om man framhärdar i att följa ett handlingssätt som är i strid med Guds ord, bibeln, misshagar man Gud. När man inser att ens tal är frånstötande för Skaparen, måste man göra något åt det. Skall man ta itu med det, även om det kan innebära en radikal förändring? Det krävs företagsamhet, mod och ödmjukhet för att bringa livet till överensstämmelse med bibelns rättfärdiga principer, men det medför rik belöning, eftersom Gud med välbehag kommer att se till den som handlar så. Och det är mycket viktigt att man vidtar en sådan förändring, om man hoppas få leva i Guds nya tingens ordning.

¹⁶ Att vi inte är fullkomliga är ett ännu större skäl till att vi flitigt måste bemöda oss om att få tungan att lyda oss, så att den inte gör som djävulen vill utan blir till ära för såväl Gud som oss själva. Ingen behöver vara en ”stor talare” för att kunna skaffa sig ett sådant bålverk mot djävulens angrepp. Paulus är ett utmärkt exempel på en människa som framgångsrikt kämpade mot det ”fallna köttets” benägenhet att låta sig påverkas av den gamla tingens ordning: ”Jag för min del löper alltså icke, såsom gällde det ett ovisst mål; jag kämpar icke likasom en man, som hugger i vädret. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den” såsom en slav. Inte heller oroades han av vad grannarna kunde tänka om hans bestämda, rättrådiga handlingssätt: ”Liksom vi hava av Gud bevisats värdiga att bliva betrodda med de goda nyheterna, så tala vi för att behaga, icke människor, utan Gud, som sätter våra hjärtan på prov.” – 2 Kor. 11:6, Hd; 1 Kor. 9:26, 27; 1 Tess. 2:4, NW.

17. Vad är det som avgör vad slags språk vi kommer att föra, att döma av Jesu ord?

¹⁷ Det är inte svårt att förstå att om tungan skall vara ett tuktat sinnes lydiga tjänare, måste den kuvas, göras till slav. Tungan uppenbarar vad som finns i sinnet och hjärtat. Jesus visste detta, vilket framgår av hans ord till fariséerna: ”Ormyngel! Hur skulle ni kunna tala något gott, ni som är onda? Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen. En god människa bär fram goda ting ur sitt goda förråd, och en ond människa bär fram onda ting ur sitt onda förråd. Men jag säger er: För varje onyttigt ord, som människorna talar, skall de avlägga räkenskap på domens dag. Efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig.” — Matt. 12:34—37, Hd.

Hur man motstår inflytanden från omgivningen

18, 19. Vad krävs av såväl föräldrar som barn med tanke på de ”kritiska tider”, i vilka vi lever, och folks vårdslösa talvanor?

¹⁸ Man behöver bara lyssna till arbetskamrater, andra kunder i butiken och skolkamrater, läsa tidningar och tidskrifter eller höra på radio, så blir man bombarderad med ”obetänksamma ord”, ”värdelösa ord”. Vart man vänder sig hör man oanständigt och fult språk talas, och populära böcker är späckade med sådant. Ja, i denna tid, då en tidsålder står i begrepp att avlösa en annan, söker man envist prisa ett lättsinnigt tal och en förvänd tunga. Det är så allmänt att folk vant sig vid det och lyssnar utan obehag. Salomo uttryckte saken så här: ”Ond man ger akt på syndigt [skadligt] tal; lögn lyssnar till en fördärvlig tunga.” — Ords. 17:4, Åk.

¹⁹ Men tänk på att också detta är något som en rättfärdig människa måste kämpa emot. Hon måste bestämt vägra att ta del i denna smutskampanj. Hon måste hålla fast vid mönstret av hälsosamma ord. Den tid vi lever i kallade aposteln Paulus för ”kritiska tider, svåra att komma till rätta med”, och det är en tid då det är mycket angeläget att vi använder tungan till att prisa Gud. (2 Tim. 3:1, NW) Hemmen i våra dagar har besmittats med skamligt tal. Far i huset snappar upp det på arbetsplatsen, mamma på butiksronden, barnen på lekplatsen. Utan att tänka på det vänjer sig de olika familjemedlemmarna vid sådant språk och gör det till en vana att tala på det sättet. Barnen föds inte med vulgärt språk, men om de inte blir fostrade i hemmet, gör de snart gatspråkets uttryckssätt till en del av det ordförråd de använder dagligdags. För er egen skull, såväl som för edra barns skull, bör ni föräldrar lägga er vinn om att ur ert sinne avlägsna allt som inte är uppbyggande och i stället fylla det med sådant som är nyttigt och uppbyggande. Då kommer edra barns tungor att kläda värdefulla tankar i ord, som de hämtar fram ur rätt fostrade sinnen.

20. a) Vart bör vi vända oss för att få råd om hur vi skall bevara sinnet och talet? b) Vad kan vi livnära sinnet med?

²⁰ Det finns inget bättre ställe att gå till för att få undervisning än till bibeln. Tänk till exempel på detta råd i Filipperna 4:8 (NW): ”Vadhelst som är sant, vadhelst som har vikt och betydelse, vadhelst som är rättfärdigt, vadhelst som är kyskt, vadhelst som är värt att älska, vadhelst som blir väl omtalat [är behagligt att lyssna till, har gott rykte], vad dygd som finnes och vadhelst lovvärt som finnes — fortsätt med att tänka över dessa ting.” I överensstämmelse med detta och den regel som Jesus framställde (att vad hjärtat är fullt av, det talar munnen) bringas tungan till överensstämmelse med rättfärdiga principer, när sinnet på tillbörligt sätt fylls med rättfärdiga tankar. Endast genom att skydda sinnet kan föräldrar och barn bli bevarade för sådant besudlande tal som har sitt ursprung i sinnet. Rena tankar frambringar ett rent tal; smutsiga tankar, ett smutsigt tal. Om talet skall vara rent, måste sinnet skyddas för allt orent intrång.

21, 22. a) Hur kan vi tillägna oss de råd bibeln ger? b) Kan en lat människa förvänta att få upplysning?

²¹ Bibeln innehåller ett rikt förråd av sådant som är sant, betydelsefullt, rättfärdigt, kyskt, älskligt, dygdigt och lovvärt. Men man måste söka efter detta. Tvärtemot vad somliga välmenande människor kanske vill påstå kan man emellertid inte finna detta genom att blunda, slå upp bibeln på måfå och sätta fingret på svaret. Den heliga anden vägleder inte folk på det sättet. Vem slår sig väl ned och väntar på att han skall få ”bröd för dagen” genom ett underverk, eller vem vill bli ”matad” på intravenös väg tre gånger om dagen? Flertalet människor säger att de ”lever för att äta”. Och därför måste de arbeta för att få mat och så kunna sätta sig ned vid bordet och äta den. Den andliga maten, som Jesus sade var viktigare än ”allenast ... bröd”, måste man likaså ivrigt söka efter, arbeta för och sedan tugga och smälta. Detta kan du få bekräftat genom att begrunda Salomos ord i Ordspråksboken 2:1—5: ”Min son, om du tager emot mina ord och gömmer mina bud inom dig, så att du låter ditt öra akta på visheten och böjer ditt hjärta till klokheten, ja, om du ropar efter förståndet och höjer din röst till att kalla på klokheten, om du söker efter henne såsom efter silver och letar efter henne såsom efter en skatt, då skall du förstå HERRENS [Jehovas] fruktan, och Guds kunskap skall du då finna.”

²² En människa som aldrig arbetar för sitt uppehälle utan nöjer sig med att leva av ”nådebröd” sätter sannerligen inte rätt värde på vad hon får ta emot. Paulus påminde medlemmarna i församlingen i Tessalonika att han inte väntade sig att få mat gratis av dem utan arbetade och strävade, såsom han sade, ”för att icke bliva någon av eder till tunga. ... Redan när vi voro hos eder, gåvo vi ju eder det budet: om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.” Därför är det en glädje och inte något latmansgöra att handla såsom de ädelt sinnade bereanerna, som var dag noggrant rannsakade Skriften. — 2 Tess. 3:8—10; Apg. 17:11.