Frågor från läsekretsen
● Kan man citera Johannes 17:17 för att bevisa att Jesus höll de hebreiska skrifterna för att vara inspirerade? Talade han inte om Guds ord som han själv gav de tolv apostlarna? — H. J., Danmark.
I bön till sin Fader sade Jesus om sina lärjungar: ”Jag har givit dem ditt ord.” Litet längre fram i samma bön tillade han: ”Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning.” — Joh. 17:14, 17.
Den muntliga undervisning som Jesus meddelade sina efterföljare var inte hans egna tankar eller åsikter, utan de kom från hans Gud och Fader. Detta erkände han offentligt när han sade: ”Jag har icke talat av mig själv [av min egen ingivelse, NW], utan Fadern, som har sänt mig, han har bjudit mig, vad jag skall säga och vad jag skall tala.” (Joh. 12:49; jämför Johannes 3:34; 7:16; 8:28; 14:10.) De ord som han personligen gav sina efterföljare kan alltså med rätta betraktas som Guds ord och sanning, men detta uteslöt inte utan inbegrep i stället de hebreiska skrifterna.
Under hela sin förkunnargärning citerade Jesus från de hebreiska skrifterna, från Första Moseboken till och med Malaki. (Matt. 19:5; 11:10) Ja, bara i den korta skildring ur Jesu liv som nu utgör Matteus, kapitel 22, finner vi att Jesus citerade från fyra olika ställen i de hebreiska skrifterna. (Matt. 22:32, 37, 39, 44) Vi kommer inte ifrån att Jesus höll de hebreiska skrifterna för att vara inspirerade.
Det som skildras i de hebreiska skrifternas böcker framstår såsom Guds inspirerade ord av flera olika skäl. För det första ger innehållet inte äran åt profeten eller skribenten, utan åt Gud, och detta är främmande för människonaturen. I skildringen av den händelse då Jehova gav sitt löfte till Abraham om att denne skulle få en säd läser vi: ”Jehovas ord [kom] till Abram.” (1 Mos. 15:1, Åk) Den ena gången efter den andra läser vi om att budskapet är Jehovas ord. (2 Sam. 24:11; Hes. 1:3) Första versen i Malakis profetia, som Jesus citerade ifrån, lyder: ”Detta är en utsaga, som innehåller HERRENS [Jehovas] ord till Israel genom Malaki.” — Mal. 1:1.
Eftersom de delar av de hebreiska skrifterna, som Jesus citerade, var Guds ords ofelbara sanning, måste de inspirerade hebreiska skrifternas hela innehåll vara ”sanningen”, såsom Jesus sade i Johannes 17:17. Även om Jesus alltså inbegrep sin muntliga undervisning, som nu är en del av de grekiska skrifterna, i sina ord: ”Ditt ord är sanning”, är det ofrånkomligt att han innefattade de hebreiska skrifterna då han talade om Guds ord, genom vilket hans lärjungar blev helgade.
● Är det orätt att bjuda hem några medkristna på nyårsafton? — G. M., Canada.
Det är inte orätt att bjuda hem medkristna till uppbyggande gemenskap och avkoppling. Men om bjudningen äger rum samtidigt med att världsligt inställda människor anordnar fester, är det en del saker som en kristen gör väl i att tänka på, innan han bestämmer sig för att ordna med en bjudning eller vara med vid en sådan.
Även om sedvänjorna varierar från land till land, är det på många håll tradition att vara uppe till midnatt den 31 december för att ”vaka in det nya året”. Under den här kvällen ger man sig ofta hän åt omåttligt drickande och lössläppthet könen emellan. Man avger också löften av olika slag inför det nya året. De sedvänjor man nu följer i många länder har direkt anknytning till hedniska fester. I ett uppslagsverk som utkom år 1966, World Book Encyclopedia, band 14, sidan 237, står följande att läsa: ”I det forntida Rom ägnade man årets första dag åt att fira Janus, portarnas och dörrarnas såväl som begynnelsens och slutets gud. ... Nyårsdagen blev en helgdag i den kristna kyrkan år 487 e. Kr., när man förklarade att omskärelsens högtid skulle firas den dagen. I början tilläts inga bjudningar den dagen, eftersom hedningarna hade följt den seden. Detta ändrades så småningom, och man kunde åter ställa till med fester.” (Utförligare detaljer ges i Vakna! för 8 januari 1958, sidorna 16—18.)
Somliga som nu är kristna kanske har fört ett sådant lössläppt liv innan de började leva i överensstämmelse med bibeln. Men nu följer de det inspirerade rådet: ”Låt oss vandra anständigt såsom om dagen, inte i vilt leverne och dryckenskap, inte i olovligt umgänge och lösaktigt uppförande.” (Rom. 13:13, NW) De söker ihärdigt motsvara Jesu beskrivning: ”De är inte någon del av världen.” (Joh. 17:16, NW) Det säger sig alltså självt att de kristna avhåller sig från att ta del i nyårsfester som har anknytning till hedniska sedvänjor.
Men betyder detta att de kristna måste avhålla sig från att vara tillsammans med andra kristna pä nyårsafton, därför att de som ägnar sig åt ”mörkrets gärningar” uppför sig opassande den dagen? (Rom. 13:12) Nej, det behöver de inte göra. Någon kanske vill ordna med att en grupp kristna kommer tillsammans den dagen, därför att de är fria från förvärvsarbete och har möjlighet att träffas. Om de kristna i Jerusalem efter pingsten år 33 v.t. heter det att de ”höll sina måltider i privata hem och åt mat med stor fröjd och hjärtats uppriktighet”. (Apg. 2:46, NW) Samvaron med medkristna och samtalen om andliga ting, som dessa troende ägnade sig åt, var utan tvivel mycket nyttiga för dem. Och när kristna kommer tillsammans i vår tid, blir verkan densamma om bibelns principer får vara vägledande för det som sägs och görs.
Om en person ordnar med en bjudning den 31 december eller tänker vara med om en sådan, är det nyttigt att han begrundar motivet såväl som de situationer som kan uppstå. Har bjudningen planerats, därför att det är nyårsafton, eller är entusiasmen särskilt stor därför att bjudningen skall hållas just den kvällen? Vittnar det som man skall företa sig, eller tiden då bjudningen skall vara över, om att man söker efterlikna vad världen gör den kvällen? I så fall firar den här personen nyår, vad han än må invända, och har del med världen i det som den gör. Det som han gör är inte kristligt.
Man behöver alltså inte fastställa någon ”regel” för denna dag. Om några kristna samlas av rätt motiv och om deras uppförande i alla avseenden anstår kristna, då behöver de sannerligen inte avhålla sig från samvaro med varandra vilken dag det vara må, bara därför att det är en dag som missbrukas av världen. Den kristne får själv tänka på motivet för sitt handlingssätt, de skriftenliga principer som är tillämpliga och sitt av bibeln fostrade samvetes röst. (1 Joh. 2:15—17; Rom. 14:13; 1 Tim. 1:19) Sedan kan han själv fatta beslut, i det han söker vara ett föredöme i kristen mogenhet som kan medföra Guds godkännande. Paulus uppmanar oss: ”Fortsätt med att förvissa er om vad som är välbehagligt för Herren.” — Ef. 5:10, NW.
● Jag har läst Vakttornet i några månader nu, och jag skulle sätta värde på ett råd. Jag har nyligen begärt skilsmässa av orsaker som jag förstår är i överensstämmelse med bibeln. Är det då orätt av mig, från Skriftens ståndpunkt, att sällskapa med eller söka vinna uppmärksamhet från någon annan av det motsatta könet än min före detta äktenskapspartner, innan skilsmässan är slutgiltig? — USA.
Först och främst bör man ha riktigt klart för sig vad bibeln säger om skilsmässa. Enligt Guds ord är äktenskapsbrott, som den andra parten har begått, den enda orsaken till skilsmässa som gör att en person kan bli fri att gifta om sig. (Matt. 19:9) Jesus sade inte att en person kan skilja sig från sin partner, om han hyser starka misstankar att denne har begått äktenskapsbrott. Man måste ha verkliga bevis på äktenskapsbrott, t. ex. en bekännelse från andra parten eller bevis på att mannen eller hustrun tillbringade hela natten tillsammans med någon av det motsatta könet under tvivelaktiga omständigheter. — Ords. 5:8—11.
Laglig skilsmässa, numera kallad äktenskapsskillnad, som man vunnit utan att ha bevis för att den andra parten begått äktenskapsbrott, kan upplösa äktenskapet inför lagen, men i Guds ögon är vederbörande därmed inte fri att gifta om sig. (Mark. 10:9) Den som fått laglig skilsmässa utan att ha bevis för att den andra parten begått äktenskapsbrott skulle begå äktenskapsbrott i Jehovas ögon, ifall han gifte om sig. Vi läser: ”Den som skiljer sig från sin hustru [utan att ha bevis för äktenskapsbrott] och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne. Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan man, då begår hon äktenskapsbrott.” — Mark. 10:11, 12; jämför Matteus 19:9.
Antag nu att någon verkligen har skriftenlig orsak till den lagliga skilsmässa som han har begärt. Hans situation tillåter likväl inte att han sällskapar med eller ”uppvaktar” någon annan, om skilsmässan inte är slutgiltig. Han är fortfarande gift. Skilsmässolagarna varierar från land till land. I vissa länder blir kontrahenterna i ett skilsmässomål omedelbart fullständigt och lagligen fria. På andra håll träder skilsmässan inte i kraft förrän efter sex månader eller, såsom i regel i Sverige, efter ett hemskillnadsår, som avser att ge tid till försoning.
I det fall, som gett anledning till den här frågan, är skilsmässan inte slutgiltig, och därför är båda parter fortfarande lagligen gifta, och domstolen medger tid för att det skall utrönas om de kan bli försonade. Det bör därför vara uppenbart att den som befinner sig i en sådan situation inte är fri att handla som om han vore ogift och skulle kunna ”uppvakta” en annan för att gifta sig med den personen. Den som gör så utsätter sig bara för svårigheter från Skriftens ståndpunkt. (Hebr. 13:4) Först sedan skilsmässan är slutgiltig och ett definitivt beslut om äktenskapsskillnad har utfärdats, har man frihet att handla som en ogift och är fri att gifta om sig.
Den som befinner sig i sådana omständigheter och som är intresserad av att handla så att han kan vinna Guds godkännande gör väl i att lägga märke till de råd Jehova har gett beträffande äktenskap, ifall han vill gifta om sig, sedan det nuvarande äktenskapet blivit upplöst enligt lagens och Skriftens krav. Gud befallde sina tjänare att inte gå med på äktenskap mellan en sann gudsdyrkare och en som inte tillbad Jehova i överensstämmelse med hans ords sanning. (5 Mos. 7:3; Neh. 10:30) Om man gifter sig med en icke troende, kan detta medföra Guds ogillande, såsom det skedde med konung Salomo i Israel. (1 Kon. 11:4, 9) Guds ord säger att sanna kristna får gifta sig, ”blott det sker i Herren”, dvs. bara med andra sanna kristna. (1 Kor. 7:39) Även om detta begränsar en människa vid val av äktenskapspartner, kan det bli till hennes eviga nytta genom att det hjälper henne att tillförsäkra sig en plats i det paradis, som Gud snart skall upprätta på jorden.
Genom att fortsätta att studera bibeln och bibelförklarande publikationer kan man få veta vad Jehovas vilja är och hur man skall kunna tjäna honom på ett godtagbart sätt tillsammans med hans vittnen. Än så länge är frågeställaren gift och bör motstå alla frestelser att utveckla tycke för någon ogift person. Och om han, efter det att skilsmässan är slutgiltlig, är intresserad av att gifta om sig, bör han se till att han söker sig en partner som troget kommer att tjäna Jehova. Genom att handla så kommer han att få Guds välsignelse. — Ords. 10:22.