Är din själ odödlig?

Vad lärde de första kristna om själen och odödligheten?

Varifrån har kristenheten fått uppfattningen om själens odödlighet?

I VÅR materialistiska tid tvivlar många människor starkt på läran om själens odödlighet, som de menar utgör en av den ”kristna religionens” grundläggande lärouppfattningar. Ytterst få känner till att de första kristna lärde något helt annat om själen.

Du blir kanske förvånad, när du får veta att nutida religionsforskare är på det klara med att det som bibeln lär om själen är något helt annat än vad våra dagars religionssamfund lär. Ja, kännedom om vad de första kristna verkligen lärde om själen och odödligheten kan få oerhört stor betydelse för din inställning till den nutida religiösa förkunnelsen.

I kristenheten citerar man ibland Justinus (som dog omkring år 165 enligt den vanliga tideräkningen) såsom en av dess martyrer. I stället för att säga att alla själar är odödliga, såsom vår tids religiösa ledare gör, skrev emellertid Justinus Martyren: ”Några själar förgås.”¹ Längre fram i tiden kunde en sådan uppfattning ha förskaffat honom benämningen ”kättare” i stället för ”martyr”.

Tatianos, en kristen skribent som levde under senare delen av 100-talet, skrev: ”O greker! Själen är inte i sig själv odödlig ... den dör och upplöses med kroppen, när den inte känner sanningen ... om den alltså förblir skild från ljuset, sjunker den ned i stoftet och dör med köttet.”² Också Tatianos skulle ha varit i direkt strid med nutida religiös förkunnelse.

I en för någon tid sedan utkommen vetenskaplig katolsk bok om kristenhetens forntida skriftställare framhålls det att andra ”kyrkofäder” också lärde att många själar dör. I boken heter det om själen: ”I likhet med Justinus och Teofilos från Antiokia [som levde på 100-talet] antar Arnobius [nära början av 300-talet] att den inte är odödlig av naturen, men att den kan göras odödlig genom den kristne Gudens nåd.”³

Det är sannerligen stor skillnad mellan den här uppfattningen, att själen ”inte är odödlig av naturen”, och den nutida uppfattningen att den är medfött odödlig.

En forntida grekisk uppfattning

Varifrån kommer då den här uppfattningen, att själen är medfött odödlig, eftersom de första kristna inte förkunnade den? Varifrån har kristenheten hämtat den?

Av vittnesbörden att döma var det från de avgudadyrkande forntida grekerna. Bibeln lär att själen dör och att hoppet om framtida liv är beroende av uppståndelsen. Den grekiska uppfattningen skilde sig härifrån. I ett förnämligt franskt bibliskt uppslagsverk, Dictionnaire Encyclopédique de la Bible (1956), framhålls det att de forntida grekerna trodde att ”själen, som skapats före kroppen, består när denna förstörs, i det att den fortsätter att leva sitt eget liv; eftersom själen är odödlig och kroppens död för själens tillvaro utgör en verklig frigörande befrielse”.⁴

Många till bekännelsen kristna i våra dagar hyser en liknande uppfattning. De påstår att själen är odödlig, att den fortlever sedan kroppen dött och att döden är en stor befrielse och frigörelse, som gör det möjligt för själen att återvända till Gud. Den här uppfattningen fanns på Jesu tid, men han förkunnade den inte — däremot gjorde de avgudadyrkande grekerna det.

Med tiden skedde det en allt större sammanblandning av denna grekiska uppfattning och det som påstods vara kristendom. I det tidigare nämnda bibliska uppslagsverket, som redigerats av Westphal, heter det:

”Det var i synnerhet när kristendomen skildes från judendomen som man började blanda samman uppfattningarna om uppståndelsen och odödligheten. ... Våra dagars kristna tankevärld lider fortfarande av verkningarna av den förvirring som på så sätt uppstod. Eftersom vi har ett andligt arv från såväl grekerna som judarna, förklarar vi fortfarande överlevandet ibland enligt den judiska uppfattningen om en uppståndelse, ibland enligt den grekiska uppfattningen om odödlighet, utan att vi ens tänker på de motsägelser som på så sätt kännetecknar vårt tänkesätt.”⁵

Vad är då sant i fråga om detta? Är den grekiska uppfattningen om odödlighet sann? Finner den stöd i bibeln? Vad lär bibeln om själen och odödligheten?

Vad är ”själen”?

Det som bibeln lär om själen är mycket klart och tydligt. Bibeln framhåller att när människan kommer till liv genom livsanden, livets andedräkt, från Gud, blir människan ”en levande själ”. I 1 Moseboken 2:7 (1878) är det skrivet: ”Och Herren [Jehova] Gud formade människan av jordens stoft [ämnen som finns i jorden] och inblåste uti hennes näsa en levande anda, och så vart människan en levande själ.” Lade du märke till här att det inte sades något om att själen skapades före kroppen? Det sägs inte heller något om att själen ”gavs åt” människan eller ”införlivades med” människan. Det sägs inte heller att livsanden, den ”levande andan”, ”livets andedräkt” (NW), var själen. I stället heter det här att när människan fick liv, började andas, ”vart människan en levande själ”.

I det bibliska uppslagsverk, som redigerats av Westphal och som vi tidigare hänvisat till, måste man medge detta, fastän det är något så helt annorlunda jämfört med vad kristenheten lär. Det framhåller att enligt bibeln bor människans liv ”i kroppen, som blir levande genom Herrens ande och på så sätt blir en levande själ (jämför 1 Mos. 2:7)”. Det heter vidare att ”själen inte kan skiljas från kroppen, ett faktum som förklarar varför ordet ’själ’ ibland används i Gamla testamentet om människan ... och ibland ordet ’kött’ ... utan att innebörden väsentligen är någon annan”.⁶

Såsom ordet ”själ” används i bibeln betyder det alltså en levande skapelse som andas och äger olika sinnesförmögenheter. Därför kallas också djur för ”själar” i bibeln, men den använder inte detta ord om växter.

Kan den dö?

Om det är såsom den förut nämnda protestantiska auktoriteten påstår, att ”själen inte kan skiljas från kroppen”, innebär då detta att när du dör, dör din själ? Ja. Bibeln talar om att själar dör och om att de slås till döds, dräps, tillintetgörs eller förtärs. Vidare används den speciella termen ”död själ” i bibeln.a

Många människor blir kanske också häpna över att få veta att tvärtemot vad som lärs ut vid nutida undervisning i katekes och i söndagsskolor lärde Jesu egna lärjungar att själen dör. I deras evangelieskildringar, brev och andra skrifter, som nu tillhör bibelns kristna grekiska skrifter, förekommer orden ”själ” och ”själar” mer än femtio gånger. Men ingen enda gång är ordet ”odödlig” förbundet med dem. Inte en enda gång har det så vanliga uttrycket ”odödlig själ” använts i bibeln.

I stället framhöll Jesu lärjunge Jakob att den själ som syndar dör. Han skrev: ”Den som omvänder en syndare från hans villoväg, han frälsar hans själ från döden.” (Jak. 5:20) När aposteln Johannes beskriver sin syn av hur Guds vrede blev utgjuten, säger han att ”varje levande själ i havet dog”. — Upp. 16:3, Åk; NW.

Dessutom godtog Jesus och hans lärjungar de tidigare nedskrivna bibelböckerna, trodde dem och citerade flitigt från dem. I dessa inspirerade böcker kan man läsa: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hes. 18:4, 1878; Åk) Detta skiljer sig sannerligen från de forntida grekernas uppfattningar — och från de uppfattningar som den nutida kristenheten har ärvt från dem och nu låter förkunna i sina kyrkor.

Vissa religiösa ledare inser att bibeln använder ordet ”själ” på ett helt annat sätt än våra dagars kyrkor använder det. Det bibliska uppslagsverket, som redigerats av Westphal, framhåller att hebréerna inte tänkte sig själen ”utan en kropp som bar upp den”.⁷ Denna protestantiska auktoritet tillägger: ”Människan är därför en odelbar helhet; utan kroppen förblir själen något ofattbart, och utan själen är kroppen bara en overksam massa.”⁷

Uppriktiga katoliker såväl som protestanter, som har antagit att uppfattningen att själen är odödlig finner stöd i Jesu apostlars skrifter, kan bli mycket häpna över att få läsa vad ett större, nytt katolskt uppslagsverk säger om detta. I detta verk, New Catholic Encyclopedia, (med ärkebiskopens i Washington imprimatur; utgivet år 1967 av Amerikas katolska universitet) tillstår man följande (band 13, sid. 467): ”Föreställningen att själen överlever efter det att döden inträtt är inte klart urskiljbar i bibeln.”

Det här uppslagsverket framhåller att i det hebreiska ord, som används i bibeln för ”själ”, ligger en helt annan innebörd än den som är kristenhetens nutida uppfattning. Vi citerar:

”Nepes [eller néfesch] är en term med långt större räckvidd än vårt ʹsjälʹ, i det att den betecknar livet (2 Mos. 21:23; 5 Mos. 19:21) och dess olika väsentliga manifestationer: andningen (1 Mos. 35:18; Job 41:21 [12]), blodet [1 Mos. 9:4; 5 Mos. 12:23; Ps. 140 (141):8], begär (2 Sam. 3:21; Ords. 23:2). Själen i GT [Gamla testamentet] har inte avseende på en del av människan utan på hela människan — människan såsom en levande varelse. På motsvarande sätt betecknar ordet i NT [Nya testamentet] det mänskliga livet; en enskild, förnuftsbegåvad varelses liv (Matt. 2:20; 6:25; Luk. 12:22, 23; 14:26; Joh. 10:11, 15, 17; 13:37).”

I den bibliska uppslagsboken Encyclopedic Dictionary of the Bible av A. van den Born påpekas det att i Job 13:14 (där vi finner ett hebreiskt poetiskt avsnitt med samma påstående återgivet med olika ord i två parallella versrader) svarar ”min néfesch” mot ”mitt kött”.

Den framhåller att när den del av bibeln, som skrevs före den vanliga tideräkningen, ”talar om att rädda eller befria en människas néfesch från dödsriket (Ps. 30:4; 86:13; 89:49; 116:4; Jes. 38:17; Ords. 23:14), innebär detta bara att människan i fråga blir frälst från döden (jfr Ps. 33:19; 56:14; 78:50; Job 33:18, 22, 28) eller att hon rycks undan någon dödsfara; i alla dessa fall är människans néfesch bara en synonym för människan själv”. — Spalterna 2287 och 2288.

Den framhåller vidare att psyché, det ord som används för ”själ” i bibelns kristna grekiska skrifter, ”ofta har avseende på det fysiska livet”. — Spalt 2288.

Odödlighet

Ordet ”odödlighet” förekommer faktiskt i den apokryfiska bok som kallas Visheten och som inte ursprungligen skrevs på hebreiska utan på grekiska, en bok som ibland tas med bland de förkristna hebreiska skrifterna. Men inte heller i den här apokryfiska boken sägs det något om att själen är odödlig. I det förut citerade katolska uppslagsverket framhålls det särskilt att ”det är möjligt att odödlighet i Visheten syftar på det oförgängliga liv som kommer att ges de utvalda i deras uppväckta kroppar”. Och vidare heter det: ”Även i Nya testamentet kan odödlighet vinnas enbart i uppståndelsen. ... Det är den belöning som väntar den rättrådige på domens dag.” — Spalt 854.

Orden ”odödlig” och ”odödlighet” förekommer i själva verket mycket sällan i bibeln. I Engelska auktoriserade översättningen (AV) förekommer de inalles bara sex gånger. I 1 Timoteus 1:17 och 6:16 talas det om att Gud och Kristus är odödliga eller oförgängliga. I Romarna 2:7 sägs odödlighet (eller oförgänglighet) inte vara något som är medfött hos människan utan vara något som människor måste ”söka”. I 2 Timoteus 1:10 sägs det att Kristus har ”kastat ljus” (NW) över det här ämnet. Och slutligen, i 1 Korintierna 15:53, 54, har ordet ”odödlighet” använts två gånger, men inte för att beskriva något som människor har, utan något som de måste ”ikläda sig”.

Bibeln lär alltså att själen är det liv du åtnjuter. Din själ är DU. När du lever, är du en levande själ. När du dör, är själen död.

Finns det då inget hopp för människan?

Jo, det finns hopp. Men det är inte beroende av att du har en ”odödlig själ”. I stället är det beroende av att Jesu Kristi lösenoffer gäller för vår räkning, så att vi kan bli uppväckta eller återställda till livet på en fullkomnad paradisisk jord, sedan Gud har tillintetgjort den närvarande onda ordningen och infört rättfärdiga förhållanden med bestående fred och rättvisa över hela jorden. — Upp. 20:11—13; 21:1—4.

Detta uppståndelsehopp, som det sällan talas om i vår tids kyrkor, förkunnas i både de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna av bibeln, och det betonades av de kristna i första århundradet. Ja, en nutida religiös auktoritet har framhållit: ”Det mest häpnadsväckande draget i de första kristnas predikoarbete är det eftertryck man lade vid uppståndelsen.”⁸

Att du känner den bibliska sanningen om själen gör det möjligt för dig att fatta ett viktigt beslut. Vad är det? Att avgöra vilken religion som är sann och vilken religion som är falsk. Ty vilken religion det vara må som förkunnar den falska läran om själens odödlighet måste vara falsk. När det förhåller sig så, kommer du då att fortsätta att hålla dig till en sådan eller kommer du att sluta dig till dem som förkunnar Guds sanning?

HÄNVISNINGAR

¹ Justinus Martyren: Dialogue with Trypho the Jew, dialog 5.

² Tatianos: ”Tal till grekerna”, del 13. Citatet bygger på de Genoudes franska översättning Discours contre les Grecs, i Les Pères de l’Eglise (Paris; 1838), sid. 233.

³ Berthold Altaner: Patrologie (1950, Freiburg, Västtyskland), sid. 153.

⁴ Dictionnaire Encyclopédique de la Bible, redigerad av Alexandre Westphal (Valence-sur-Rhône, Frankrike; 1956), band 2, sid. 557, spalt 1.

⁵ Samma verk, band 2, sid. 557, spalt 2.

⁶ Samma verk, band 2, sid. 557, spalt 1.

⁷ Samma verk, band 2, sid. 557, spalt 2.

⁸ The New Bible Dictionary, redigerad av J. D. Douglas (London; 1962), sid. 1086.

[Fotnot]

Om du slår upp de här verserna i din egen nutida översättning av bibeln, kanske du finner att ordet ”själ” har bytts ut mot ”människa”, ”jag”, ”han”, ”alla” eller något annat ord. Detta beror på att översättare, som trodde att bibeln lär att själen är odödlig, tydligen fick samvetsbetänkligheter när de träffade på uttalanden som säger att den dör. I vart och ett av de här ovan nämnda fallen är emellertid det ord, som förekommer i bibelns ursprungliga hebreiska språk, ordet néfesch, som samma översättare på andra ställen återger med ”själ”.

Det hebreiska ordet för ”själ” förekommer 750 gånger i bibeln med hänsyftning på 1) en människa, en enskild individ eller ett djur eller också 2) det liv som en människa eller ett djur åtnjuter såsom människa eller djur. Detta är något helt annat än de uppfattningar som kristenheten i vår moderna tid har ärvt från de forntida egyptierna, babylonierna, grekerna och romarna.