Frågor från läsekretsen

● Om det förhöll sig såsom det står i Johannes 18:31 och det alltså inte var lovligt för judarna på Jesu tid att avrätta lagöverträdare, hur kunde de då stena Stefanus? — H. H., USA.

Hur stor myndighet judarna på den tiden hade i fråga om att straffa någon med döden är en sak som är ganska oviss. Många som har satt sig in i detta ämne anser att judarna fyrtio år före templets förstöring (år 70 v.t.), dvs. omkring år 30 v.t., upphörde med att fälla dödsdomar. Detta tycks stämma med de ord som några medlemmar av Sanhedrin yttrade, då de överlämnade Jesus till den romerske landshövdingen Pontius Pilatus. Vi läser: ”Då sade Pilatus till dem: ’Tag honom ni och döm honom efter er egen lag.’ Judarna svarade: ’Vi har icke tillåtelse att avrätta någon.’” — Joh. 18:31, Hd.

Det kan emellertid ha varit så att romarna tillät de judiska myndigheterna att avrätta personer som hade brutit mot den religiösa lagen men inte sådana som bröt mot den politiska lagen. Enligt den judiske historieskrivaren Josefos hänvisade den romerske fältherren Titus till det tillstånd romarna hade gett judarna att döda dem som orenade templet. (Judarnas krig, sjätte boken, andra kapitlet, fjärde stycket) Även om detta antyder en allmän praxis, behöver den inte ha påverkat det som vi läser om i Johannes 18:31.

De judiska religiösa ledarna var mördare, som var beredda att döda en oskyldig man för att främja sina syften. Därför umgicks de med planer på att döda Jesus. (Joh. 8:44; 11:48—53) Men de hade ett problem. De var rädda för att det skulle uppstå oroligheter bland folket, om de ingrep mot Jesus, eftersom många respekterade Jesus eller följde honom. (Matt. 26:4, 5) Sedan de hade gripit Jesus i hemlighet och dömt honom till döden på religiösa grunder, sökte de därför få Pilatus att avrätta Kristus. Landshövdingen Pilatus kunde otvivelaktigt göra detta, ty han sade till Jesus: ”Vet du inte att jag har myndighet att ge dig fri och att jag har myndighet att fastnagla dig vid en påle?” (Joh. 19:10, NW) Om romarna dödade Jesus på politiska grunder, skulle de religiösa ledarna kunna bli fritagna från ansvar inför folket för hans död.

Om det var så att judarna själva hade myndighet att avrätta endast dem som överträdde den religiösa lagen eller inte hade någon som helst myndighet att avrätta någon, kunde de likväl ta lagen i sina egna händer, så att säga. Vid flera tillfällen sökte pöbelhopar döda Jesus. (Joh. 8:59; 10:31; Luk. 4:29) Genom pöbelaktioner och konspiration försökte judarna undanröja Jesu apostlar. (Apg. 5:33; 9:23, 24; 14:19; 21:27—31; 23:12) Folket, de äldre männen, de skriftlärda och medlemmar av Sanhedrin, som kände sig anklagade och förbittrade över Stefanus’ mästerliga tal, skar alltså, med eller utan lagligt bemyndigande, ”tänderna mot honom”. Pöbelhopen, som hade smittats av deras vrede, skrek då högt och ”höll för sina öron och stormade alla som en man emot honom [Stefanus], släpade honom ut ur staden och började stena honom”, vilket ledde till hans död. — Apg. 6:12; 7:54—60, Hd.

● Hur gick det till att israeliterna i öknen drack ”ur en andlig klippa, som åtföljde dem”, såsom vi läser i 1 Korintierna 10:4? — I. M., USA.

Aposteln Paulus talade om de föranstaltningar Gud gjorde för israeliterna, sedan de hade dragit ut ur Egypten, och sade: ”Alla åto de samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck — de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus.” — 1 Kor. 10:3, 4.

Det förefaller som om Paulus hade två olika tillämpningar i tankarna här, dels en bokstavlig och dels en andlig.

Av det som Paulus tidigare hade sagt om övergången av Röda havet framgår det tydligt att han hänsyftade på den bokstavliga mat och dryck som Gud genom ett underverk försåg israeliterna med i öknen. Jehova sörjde för att de regelbundet fick manna. Eftersom denna bokstavliga mat kom till genom ett underverk eller genom Jehovas ande, kunde den kallas för ”andlig mat”.

På liknande sätt gav Gud dem att dricka genom sin ande. Kort efter det att folket hade dragit ut ur Egypten saknade de vatten. På Guds uppmaning tog Mose sin stav och slog på klippan, och så kom vatten ut ur den åt något mer än två millioner israeliter såväl som åt deras djur. (2 Mos. 17:5—7) Mot slutet av den fyrtioåriga ökenvandringen slog Mose på nytt på en klippa, och vatten bröt fram, så att den väldiga församlingen kunde dricka. — 4 Mos. 20:1—11.

Hur drack de då på ett bokstavligt sätt ur en ”klippa, som åtföljde dem”? Den klippa, som Mose ursprungligen slog på, rullade visserligen inte efter dem under alla dessa år, men faktum är att de genom Guds försorg fick vatten ur en klippa vid minst två tillfällen, det ena vid början och det andra vid slutet av de fyrtio åren. Det bokstavliga vattnet kan alltså sägas ha åtföljt dem i denna bemärkelse. Eller också kan vattnet, som de fick så enorma kvantiteter av, ha utgjort ett slags flod ”som åtföljde dem” eller löpte jämsides med dem, så att de kunde dricka ur den under någon tid av vandringen.

Men hur kan detta vara en hänsyftning på något sätt, på vilket israeliterna på den tiden fick del av andliga föranstaltningar som åtföljde dem? Israeliterna väntade på den ”säd”, som Abraham hade fått löfte om, den kommande Silo. (1 Mos. 22:18; 49:10, fotnoten) De offer och ceremonier som var förbundna med deras synder och deras behov av förlåtelse riktade deras uppmärksamhet på Messias, den motbildliga ”klippan”. På andra ställen skrev Paulus: ”Lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda” och: ”Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro.” (Hebr. 10:1; Gal. 3:24) Förutom att Gud gav israeliterna bokstavlig mat och bokstavlig dryck gav han dem andligen uppehållande föda, som åtföljde dem under vandringen i öknen. De andliga ting som hade med Messias att göra kunde liva deras förhoppningar och andliga liv.

När Jesus verkligen kom såsom Messias, flödade livets andliga vatten ut från honom jämte föranstaltningar som var långt värdefullare än dessa bokstavliga livsförnödenheter som hebréerna fick. Jesus sade: ”Om någon törstar, kom då till mig och drick! Den som tror på mig, från hans inre skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.” (Joh. 7:37, 38, Hd) Många israeliter som drack ur klippan i öknen fick inte ens komma in i det utlovade landet och leva där. Men åt senare tiders judar, som inte lät Jesus bli ”en klippa ... till fall” för sig, gav Kristus andligt vatten som blev ”en källa med vatten som porlar fram för att förläna evigt liv”. — Rom. 9:32, 33; Joh. 4:14, 15, NW.