Assyriens historiska vittnesbörd och bibeln

I MÅNGA hundra år har den ena generationen efter den andra av flitiga bibelläsare stött på namnen på sådana framträdande assyriska härskare som Sargon, Tiglat-Pileser, Salmaneser och Sanherib. Bibelns berättelse om dessa furstars kontakter med folket i Juda och Israel bär en verklighetsprägel som ingen profanhistorisk skildring uppvisar maken till. Vad Sargon beträffar, så kände den nutida profanhistorien under lång tid inte ens till vem han var.

På 1700- och 1800-talen inbröt så arkeologernas era. När forskare började gräva i Mesopotamiens ruinkullar, gjorde de häpnadsväckande fynd. Med speciell hänsyftning på det forskningsarbete som arkeologen Paul-Emile Botta utförde skriver författaren C. W. Ceram följande på sidan 217 i boken Fynd, forskare och forntidsgåtor: ”Om landet mellan de två floderna hade hittills endast Bibeln berättat och 1800-talets vetenskap ansåg den vara en samling legender.”

Men nu fick Assyriens krigarkonungar liv igen, då deras egna annaler, deras palats, deras svulstiga inskrifter, i vilka de berättar om sina bedrifter, och deras ”kungalistor” kom i dagen. Assyriologin blev en erkänd vetenskap, och de som ägnade sig åt den fördjupade sig i den väldiga mängden framgrävda vittnesbörd av olika slag för att sammanställa en historia om ett föga känt välde. De fakta bibeln innehåller om Assyrien och dess härskare blev nu erkända såsom sanna, men de nutida forskarna började ifrågasätta bibelns kronologi eller datering av de händelser som har samband med den assyriska historien.

Följande fråga uppstår då: Har de som specialiserar sig på assyriologi tillförlitligt material att stödja sig på i sina förmenta rättelser av den bok som i så många hundra år höll vid liv kunskapen om dessa forntida namn och de händelser som var förknippade med dem? Har de skriftliga urkunder och monument, som man kunnat avpressa de dammiga ruinkullarna i Främre Orienten, gett dem en sådan fast grundval att den bibliska kronologin nu kan förvisas till en andrarangsplats? I så fall bör vi förvänta att finna att dessa historiska vittnesbörd präglas av den allra största noggrannhet och trovärdighet. Hur förhåller det sig då?

Assyriens historiska vittnesbörd

De historiska vittnesbörd som assyrierna själva har lämnat efter sig och som har blivit framgrävda jämförelsevis nyligen består av: kungainskrifter, som bland annat pryder palatsens murar; kungliga annaler, skrivna av kungliga eller prästerliga skrivare i syfte att ära den regerande konungen; ”kungalistor”, sådana som de man grävt fram i Khorsabad, och listorna över limmu eller eponymer — dvs. förteckningar över framstående ämbetsmän, förmodligen ett namn för varje år, jämte uppgift om den viktigaste händelsen under året. Allt detta, förutom vissa forntida astronomiska data, utgör det råmaterial, med vars hjälp assyriologerna har vävt samman sin historiska skildring.

Men hur förhåller det sig då med de nämnda kungainskrifterna och annalerna? Är de tillräckligt exakta för att kunna utgöra grundvalen för en kronologi? Så här uttalade sig professor Olmstead, som till sin död år 1945 var en av de främsta kännarna av Främre Orientens forntid: ”Vi kan ... använda kungainskriften för att fylla ut luckorna i annalerna [kungliga krönikor med en förteckning över händelser år efter år], men den har inte den minsta auktoritet, när den inte stämmer överens med sitt original.” ”Lika allvarligt”, säger professorn, ”är det förhållandet att de [dvs. kungainskrifterna] sällan präglas av någon kronologisk ordning. ... Att man måste använda dem med urskillning är uppenbart.”

Om annalerna skriver professor Olmstead: ”Vi har här en regelrätt kronologi, och om felaktigheter, avsiktliga eller oavsiktliga, ibland kan påträffas, så är åtminstone den relativa kronologin i allmänhet riktig. ... Men man skulle begå ett stort misstag, om man förmodade att annalerna alltid är pålitliga. Tidigare historieforskare har alltför allmänt godtagit uppgifterna i dem, såvida de inte haft definitiva bevis för felaktigheter. Under de allra senaste åren har man upptäckt en mängd nytt material, som vi kan använda vid den kritiska granskningen av dokument sedan Sargons tid. ... Om vi till detta lägger de hänsyftningar som ges i utländska källor, t. ex. hebreiska och babyloniska, behöver vi knappast studera själva annalerna för att bli övertygade om att de är långtifrån pålitliga.” — Assyrian Historiography, ett vetenskapligt arbete, utgivet vid University of Missouri, socialvetenskapliga serien, band 2, sid. 5, 6.

Lägg också märke till följande vittnesbörd av professor D. D. Luckenbill: ”Man upptäcker snart att den exakta återgivningen av händelserna, såsom de verkligen utspelade sig år efter år under konungens regeringstid, inte var det ledande motivet för de kungliga skrivarna. Ibland tycks de olika kampanjerna ha kastats om utan någon uppenbar orsak, men oftare framgår det tydligt att den kungliga fåfängan krävde att det fick bli hur som helst med den historiska exaktheten.” — Ancient Records of Assyria and Babylonia, band 1, sid. 7.

Under loppet av en konungs regering blev de kungliga annalerna ofta föremål för genomgripande revideringar. I senare upplagor lyckades man tydligen jonglera med tidigare bekantgjorda fakta och siffror för att tillfredsställa konungens nycker. Professor Olmstead talar till exempel om att Assurbanipal ”ogenerat tar för sig bit för bit av sin faders två sista egyptiska fälttåg, tills det i den slutliga versionen inte finns någonting som han inte har gjort anspråk på själv”. — Assyrian Historiography, sid. 7, 8.

Det är alldeles uppenbart att nedskrivarna av de forntida annalerna sannerligen inte var några opartiska hävdatecknare, då de redogjorde för händelser och förhållanden och tidsuppgifter i samband med dem. Historieforskare säger att de inte höll sig för goda att påstå att en viss lydkonung hade betalat skatt, fastän den konungen enligt andra dokument skulle ha varit död vid den tiden. Det finns alltså kraftiga bevis för att den historiska skildring de lyckats sammanställa präglas av vårdslöshet, oärlighet och rena förvirringen. Men är det annorlunda med eponymlistorna?

Assyriens eponymlistor

Nutida kronologer anser allmänt att limmu- eller eponymlistorna på ett eller annat sätt har undgått det fördärv som drabbat annaler och inskrifter, och de menar att de är praktiskt taget oklanderliga i fråga om exakthet. De påstår att dessa listor utgör den tillförlitligaste grundvalen för denna tidsperiods kronologi. För att hjälpa läsaren till en rätt värdering av dessa listor återger vi här ett brottstycke ur en av dem:

Som vi ser av det här exemplet ges det inga bestämda tidsuppgifter, även om man har förmodat att varje namn i listan svarar mot ett år, varför man alltså borde kunna räkna år efter år. Vi skulle kunna likna det vid en nutida förteckning med namnet på ”årets man” jämte någon framträdande händelse under samma år. Eftersom assyriska konungars namn förekommer på dessa eponymlistor, räknar historieforskare från den ene konungen till den följande för att på så sätt avgöra hur länge varje enskild konung regerade. Sedan jämför de sin addition med de siffror som eventuellt finns tillgängliga på de assyriska ”kungalistorna”.

Det har påståtts att eponymsystemet i stort sett präglas av verklig ordning och reda, därför att man följde en bestämd ordning, då man gjorde upp listorna över eponymer eller statstjänstemän, varvid man började med konungen och för de följande åren införde namnen på sådana tjänstemän som ”fältmarskalk”, ”överste munskänk”, ”överste kammarherre” osv. Men en ingående undersökning har gett vid handen att man inte konsekvent följde en sådan ordning och att man under senare tidsperioder inte använde dessa titlar om högt uppsatta ämbetsmän. Och efter Sanheribs tid förekommer inte ens namnen på nya konungar på dessa listor.

Nutida historieforskare håller inte heller konsekvent fast vid uppfattningen att man kan avgöra längden på en konungs regering genom att räkna antalet eponymer från hans namn fram till namnet på den näste konungen. De påstår att Salmaneser V regerade i bara fem år, men om man på eponymlistan räknar från hans namn ned till namnet på hans efterträdare, skulle hans regering ha varat i åtta år. Somliga historieforskare söker bortförklara uppenbara motsägelser genom att hävda att Sargon (Salmanesers efterträdare) företog en ändring genom att förklara sig själv eponym i sitt tredje regeringsår i stället för i sitt första. Och fastän det förefaller som om Sargon skulle ha regerat i trettiotvå år, enligt eponymlistan, påstår de att han bara regerade i sjutton!

Eftersom de upplysningar som de här listorna ger är så knapphändiga, är det uppenbart att de möjligheter som finns att upptäcka felaktigheter är i hög grad bristfälliga. Men trots detta och trots de uppenbara brister som vidlåder eponymlistorna föredrar nutida historieforskare att förfäkta att de kungliga annalerna eller krönikorna är otillförlitliga, närhelst dessa inte stämmer överens med eponymlistorna. Det råder sannerligen en hel del oklarhet i förbindelse med dessa listor.

Bibeln trovärdig alltigenom

Att den kronologi som nutida assyriologer har sammanställt inte stämmer överens med bibelns kronologi framgår av följande: Enligt den bibliska tideräkningen regerade konung Menahem i Israel från omkring år 791 till år 780 f.v.t., och konung Ahas i Juda regerade från år 761 till 745 f.v.t. Den assyriske konungen Tiglat-Pileser III, som i bibeln också kallas Pul, avkrävde Menahem skatt och mutades av Ahas. (2 Kon. 15:19, 20; 16:7, 8) Men assyriologerna förlägger Tiglat-Pileser III:s regering till omkring år 744—727 f.v.t. och alltså till en tidpunkt efter det att Menahem och Ahas hade dött. De årtal de uppger för Samarias fall och Sanheribs angrepp mot Juda i Hiskias fjortonde regeringsår skiljer sig likaså från den bibliska tidsplaceringen av dessa händelser med från tjugo upp till trettio år. — 2 Kon. 17:3—6; 18:9, 10, 13.

Vad skall vi då tänka om dessa skiljaktigheter? Visar sig de assyriska historiska vittnesbörden vara så inbördes exakta och konsekventa att de kan inge förtroende? Det är begripligt att de nutida assyriologerna är stolta över att ha kunnat foga samman den assyriska historien likt ett pussel, men i den tavla som de har lyckats åstadkomma finns det många hål, och många bitar tycks inte passa ihop, och därför måste man räkna med att de nutida historieforskarna har blivit tvingade till omfattande gissningar.

Visst kan det vara så att en del uppenbara motsägelser mellan de hedniska dokumenten kan bero på de nutida forskarnas oförmåga att rätt förstå de forntida metoder som användes, liksom det finns detaljer i den bibliska kronologin som ibland missförstås. Men en fördomsfri läsare, som gör en ärlig och uppriktig jämförelse, undgår inte att lägga märke till den stora skillnaden mellan den ensidiga, påtagligt överdrivna och i allmänhet osammanhängande historia som redovisas på de assyriska kilskriftstavlorna och den påfallande rediga, faktiska och sammanhängande skildring av händelseutvecklingen som bibeln ger.

Läs till exempel Juda och Israels konungars historia i Konungaböckerna och Krönikeböckerna i bibeln. Bibelskribenterna angav med märkbar följdriktighet hur länge var och en av Juda konungar regerade och uppgav hur gammal konungen var vid sitt trontillträde och återigen vid sin död, vidare namnet på den eller de konungar i det rivaliserande nordliga riket, Israel, som regerade samtidigt, redogjorde för de viktigaste händelserna under konungens regering, för hans trohet eller otrohet, hans goda gärningar och hans dåliga, meddelade namnet på varje konungs efterträdare och (i förekommande fall) efterträdarens släktskap med den avlidne konungen. Det medges att några mindre problem måste redas ut i förbindelse med kronologin; men dessa historiska skildringar saknar definitivt varje motsvarighet i några hedniska historiska skildringar.

Bibelskribenternas öppenhjärtighet är ett verkligt skäl till att vi med tillförsikt kan godta de kronologiska uppgifter som vi finner just hos dessa skribenter, även om hedniska dokument inte tycks stämma överens med dem. Var kan man till exempel bland de av skryt präglade assyriska dokumenten finna något medgivande av de nederlag i krig som dessa förment oövervinnliga konungar måste lida? I den bibliska historiens skildring finner vi däremot ärliga skildringar av de förödmjukande upplevelser och nederlag som de israelitiska konungarna fick känna på från andra nationer, assyrierna inbegripna. Vi läser om att den israelitiske konungen Menahem betalade mer än 5.000.000 kronor i skatt till den assyriske konungen Tiglat-Pileser (III), för att han inte skulle behöva dra ut i krig mot honom, och att den uppskrämde konung Ahas i Juda mutade samme konung för att få honom att angripa Syrien och Israel, så att trycket mot Juda skulle minska. (2 Kon. 15:19, 20; 16:5—9) Litet längre fram läser vi om att det nordliga riket blev fullständigt ödelagt, sedan den assyriska hären i tre år hade belägrat Samaria, och om att Israels konung, Hosea, togs till fånga. (2 Kon. 17:1—6; 18:9—11) Ingen möda har lagts ned på att släta över de verkliga händelserna eller förgylla upp dem.

De forntida assyriska urkunderna kan förefalla vara mycket imponerande, antingen de är inristade i sten eller inskrivna i lera. Men utgör detta en försäkran om att de är exakta och inte är behäftade med fel? Vilka faktorer anser du vara verkligt betydelsefulla såsom en sann, pålitlig grundval att sätta tilltro till när det gäller historia: det material som använts att skriva på eller nedskrivaren själv, hans uppsåt, hans sanningskärlek och hans hängivenhet för rättfärdiga principer? De senare, säger du helt visst!

Eftersom de bibliska skildringarna av allt att döma var skrivna på förgängliga material, papyrus eller pergament, och eftersom dessa skrifter var i flitigt bruk och blev fördärvade av de omilda väderleksförhållanden som råder i större delen av Palestina, är det helt naturligt att inga ursprungliga exemplar av dessa handskrifter har blivit bevarade till våra dagar. Men eftersom bibeln är Jehovas inspirerade bok, har den blivit omsorgsfullt avskriven och bevarad i sin helhet ända fram till vår tid. (1 Petr. 1:24, 25) Gudomlig inspiration, tack vare vilken nedskrivarna av den bibliska historien kunde åstadkomma sina skildringar, är en garanti för den bibliska kronologins tillförlitlighet. — 2 Petr. 1:19—21.