Hur tillförlitliga är de ”klassiska” historieskrivarna?

NUTIDA historiker litar i hög grad till antikens grekiska och romerska historieskrivare, när det gäller att fylla ut luckor eller styrka vissa data i forntidens historia. Dessa ”klassiska” auktoriteters verk anses av flera forskare utgöra en pålitligare grundval för kronologin än de upplysningar som ges i bibeln. Därför är det intressant att undersöka dessa tidiga historiska källor. Hur exakta, hur tillförlitliga är de?

Sedan slutet på 1700-talet har man vid ”högre skolor” ägnat stor uppmärksamhet åt vad dessa ”klassiska” historiker har skrivit — sådana män som Herodotos, Xenofon, Tukydides, Plutarkos och andra. De studerande har i generationer fått lära sig att ge företräde åt sådana forntida skrivares urkunder i de fall där deras uppgifter skiljer sig från dem som ges i den Heliga skrift. Och detta har hänt, fastän flertalet av dessa studerande bekänt sig vara kristna.

Har vi då inte ännu större skäl till att noggrant undersöka dessa världsliga källor? Vi bör vara intresserade, inte bara av deras allmänna värde, utan också av de motiv, som kan ha legat till grund för att de blev skrivna, såväl som av att kunna avgöra om dessa historieskrivare alltigenom är exakta beträffande de fakta och data som de har nedtecknat. Ansträngde sig dessa män att vara exakta och sanningsenliga? Eller tillkom en del skrifter huvudsakligen av en önskan att vinna ryktbarhet eller helt enkelt för att underhålla?

Äkthet eller popularitet?

Herodotos, en grekisk historieskrivare som levde på 400-talet f.v.t., kommer först på listan. Han har kallats ”historiens fader”, och utan tvivel slog han in på en ny väg för historieskrivning, då han grep sig an med sin uppgift — han visade sig ha livlig fantasi och gav tankarna fritt spelrum. Han är en mästare i att berätta sagor. Men de som på senare tid mera ingående har undersökt hans arbete har i någon mån oroats av vissa drag hos det. ”Ett stort antal felaktiga uppgifter har påträffats i hans skildringar”, säger professor A. W. Ahl i sin bok om persiska rikets historia, Outline of Persian History, sidan 15.

Här följer ett träffande citat ur The Encyclopædia Britannica (1946 års upplaga, band 10, sid. 772): ”Herodotos’ mest graverande fel är hans oförmåga att fatta principerna för historisk kritisk forskning, att förstå militära operationers natur och att inse kronologins vikt och betydelse. ... Den allvarligaste av alla hans brister är hans vårdslöshet med avseende på kronologin. Till och med när det gäller 400-talet [hans egen tid] är de tidsuppgifter han ger ofullständiga eller tvetydiga.”

I rättvisans namn måste man likväl säga att historieskrivarna står i tacksamhetsskuld till Herodotos för att han har förmedlat en stor mängd fakta och data, som i några fall, i den mån man kan kontrollera dem, visar sig vara ganska tillförlitliga. Men det finns ingen anledning att godta alla hans uppgifter såsom ofelbart sanna.

Xenofon hette en annan grekisk historieskrivare, som hade vuxit upp till man när 400-talet f.v.t. utlöpte. Hans arbete Cyropædia (Cyrus’ uppfostran) har blivit kallat ”en politisk och filosofisk roman”. Lärda män har framhållit att Xenofon i sina skrifter ”hade föga eller ingenting att bygga på utom de historier och traditioner som var i svang i Österlandet och som kretsade kring den store persiske hjältekonungens [Cyrus den yngres] gestalt”. Man har också påstått att ”en bestämd moralisk avsikt, för vilkens skull den bokstavliga sanningen har offrats, kan spåras genom hela detta verk”.¹

Xenofon anklagas för att i sin grekiska historia, Hellenika, lägga i dagen ”omisskännliga drag av en småskurenhet och trångsynthet som är långt, långt under en historieskrivares värdighet”. Man har också påstått att ”det sannerligen finns betänkliga luckor och felaktigheter i hans arbete som i hög grad förringar dess värde”. — The Encyclopædia Britannica, 9:e upplagan, band 24, sid. 721.

Det råder å andra sidan inget tvivel om att Xenofons arbete också har sina företräden. ”Hans beskrivning av platser och av deras inbördes avstånd är mycket noggrann och utförlig. Nutida upptäcktsresandes forskningar vittnar om att hans uppgifter i stort sett är exakta.”² Men att enbart hans geografiska uppgifter är tillförlitliga är ingen orsak att upphöja hans skrifter till en sådan ställning att de blir en rival till bibeln, när det blir fråga om kronologisk historia.

Historieskrivaren Ktesias levde också under 400-talet f.v.t. Hans mest framträdande verk, Persika, påstås utgöra persiska rikets historia enligt uppgifter hämtade från Persiens kungliga arkiv. I sitt historiska arbete Seven Great Monarchies (band 2, sid. 85) anklagar George Rawlinson Ktesias för att avsiktligt förlänga tiden för det mediska kungaväldet ”genom att medvetet använda ett fördubblingssystem. ... Varje konung eller period hos Herodotos nämns två gånger i Ktesias’ förteckning — ett genomskinligt knep, som getts en klumpig förklädnad genom det obefogade tillvägagångssättet att oförbehållsamt dikta upp namn.” Prästen och historieskrivaren Berossos och filosofen Aristoteles (300-talet f.v.t.) har också opponerat sig mot Ktesias’ vittnesbörd, och även nyupptäckta kilinskrifter strider mot hans uppgifter.³

Hur tillförlitliga är då dessa forntida historieskrivare? Inte så exakta och trovärdiga att deras uppgifter kan godtas utan vidare, om det finns andra tillförlitliga fakta som inte tycks stämma med dem. I The Encyclopædia Britannica (11:e upplagan, band 26, sid. 894) heter det på tal om Tukydides, en grekisk historieskrivare som också levde på 400-talet f.v.t., att ”krönikeskrivarnas fel, enligt hans mening, är att de endast brydde sig om popularitet och inte gjorde sig mycket besvär för att deras skildringar skulle bli tillförlitliga”. Men vi kanske bör räkna med att Tukydides kan ha fällt ett alltför omilt omdöme.

Tukydides ett undantag

Tukydides själv anses i vida kretsar för att i någon mån vara ett undantag från regeln att de ”klassiska” historieskrivarna kan anklagas för inexakthet och vårdslöshet. I The Encyclopædia Britannica läser vi: ”Tukydides står ganska ensam bland sina samtida ... med avseende på räckvidden av sin uppfattningsförmåga, med vilken han kunde inse speciella händelsers allmänna vikt och betydelse. ... I motsats till sina föregångare har Tukydides underkastat sitt stoff den mest ingående granskning.”⁴ Och i The Encyclopedia Americana (1956 års upplaga, band 26, sid. 596) heter det: ”Som historiker intar Tukydides den främsta platsen. Han gjorde sig mycket besvär och var outtröttlig i fråga om att samla och sovra fakta, kortfattad och kärnfull då han återgav dem. Hans stil präglas av stor värdighet och är förtätat innehållsrik.”

Tukydides har till exempel nedtecknat att den grekiske fältherren Temistokles flydde till Persien, när Artaxerxes Longimanus ”nyss hade kommit på tronen”. (Se Tukydides’ första bok, kapitel 137.) De flesta andra historieskrivare påstår att det var under Artaxerxes’ fars, Xerxes I:s, regering som denna flykt ägde rum. Beträffande den här saken har den romerske historieskrivaren Cornelius Nepos (1:a århundradet f.v.t.) yttrat följande: ”Jag sätter tro till Tukydides framför andra, därför att av alla dem som har lämnat redogörelser för denna period var han i tiden närmast Temistokles och var från samma stad.” — Temistokles, kapitel 9.

Trots att många uppslagsverk i vår tid uppger att det var år 465 f.v.t. som Artxerxes uppsteg på tronen i Persien, finns det starka skäl att tro att detta är fel. Sicilianaren Diodoros, en grekisk historieskrivare som levde under första århundradet f.v.t., uppger att Temistokles’ död i Mindre Asien inträffade år 471 f.v.t., och det finns skäl att tro att hans flykt ägde rum åtminstone två år tidigare, dvs. år 473 f.v.t. Enligt Tukydides inträffade detta när Artaxerxes ”nyss hade kommit på tronen”. Därför är det mycket troligt att Artaxerxes’ trontillträde inträffade någon gång under år 474 f.v.t.

Och vilket intresse har den som studerar bibeln av Artaxerxes’ regering? Jo, i bibeln, i Nehemja 2:1—8, heter det att Artaxerxes i sitt tjugonde regeringsår utfärdade ett påbud om att Jerusalem skulle återuppbyggas. Och Guds profet Daniel hade fått veta att från den tid då Artaxerxes’ påbud trädde i kraft till framträdandet av den utlovade Messias skulle det förflyta en tid av sextionio årsveckor, dvs. 483 år. (Dan. 9:25) Har de historiska händelserna bekräftat den bibliska tideräkningen?

Det tjugonde året från 474 f.v.t. började år 455 f.v.t. Om man räknar 483 år framåt i tiden från det sistnämnda året, kommer man till år 29 v.t., året för Jesu dop, och vid det tillfället fick han ett erkännande från himmelen om att han var Messias. Lärjungen Lukas har berättat om detta: ”Jesus [blev] också döpt, och medan han bad, öppnades himmelen, och den heliga anden kom i kroppslig gestalt lik en duva ned över honom, och en röst kom från himmelen: ’Du är min Son, den älskade; jag har godkänt dig.’” — Luk. 3:21—23, NW.a

Vi bör alltså lägga märke till en intressant sak beträffande dessa ”klassiska” historieskrivare från 400-talet f.v.t. Den ende som varmt lovordas för sin sovring av materialet och för sina exakta uppgifter är den vars redogörelser stöder bibelns kronologi och inte utgör någon utmaning av den.

Senare tiders historieskrivare

Men hur förhåller det sig med grekernas och romarnas senare historieskrivare? Ger de oss kronologiska uppgifter som är tillräckligt exakta för att de skall utgöra en allvarlig utmaning mot bibelns skildring? Till dessa kan vi hänföra sicilianaren Diodoros (1:a århundradet f.v.t.). Av de ursprungliga fyrtio böckerna i hans historiska arbete återstår det nu bara femton. Fem av dessa handlar om Egyptens, Assyriens, Etiopiens och Greklands uppdiktade historia, och i de återstående skildras det andra perserkriget och tiden fram till Alexander den stores efterträdares dagar. Om Diodoros har det sagts att ”han har gjort sig ringa besvär att sovra sitt stoff, och därför stöter man ofta på upprepningar och motsägelser i hans arbete. ... När det gäller den strängt historiska periodens kronologi, är han emellanåt inexakt.” — The Encyclopædia Britannica, 9:e upplagan, band 7, sid. 245.

Sedan kom Plutarkos (o. 46—o. 120 v.t.). ”Det har sagts mycket om Plutarkos’ inexakthet; och man kan inte förneka att han är mycket vårdslös i fråga om siffror och emellanåt motsäger sina egna påståenden.” (I förordet till en biografi över Plutarkos, Plutarch’s Lives, av översättaren och textgranskaren A. H. Clough, sidan xviii) Han skrev om Temistokles och dennes tid såväl som om andra framstående greker och romare.

Vad den romerske historieskrivaren Livius beträffar, som dog år 17 v.t., tycks det som om det mesta av hans historiska arbeten har bevarats till vår tid enbart i referat och förkortade bearbetningar av senare skribenter. Så här säger filosofie magistern W. Lucas Collins, en av dem som har översatt skrifter av honom: ”Tyvärr är det så att den del som gått förlorad och som innehöll romarfolkets senare och pålitligare historia, och framför allt gällde den period, under vilken författaren själv levde, är den del som vi allra helst har önskat få se.” Enligt seden på den tiden införlivade Livius de då traditionella uppfattningarna med sin skildring.

Vi bör tänka på att dessa historieskrivare, som levde i första århundradet, måste lita till tidigare källor med avseende på uppgifter om tiden för de assyriska, babyloniska och persiska konungaväldena. En del av dessa källor präglades, såsom vi redan har konstaterat, av vårdslöshet och kronologisk inexakthet. Själva avskrivandet av forna urkunder har dessutom medfört ytterligare ovisshet beträffande exaktheten.

Av allt detta framgår det tydligt att de senare ”klassiska” historieskrivarna inte kan hävda sig verkningsfullare mot bibelns tideräkning än deras föregångare på 400-talet f.v.t. Det är i själva verket inte många av dessa ”klassiska” historieskrivare, vare sig bland de tidigare eller bland de senare, som visar sig ha något större intresse för exakthet i fråga om tidsuppgifter. De delger den nutida läsaren en stor mängd upplysningar om händelser, sedvänjor och sin tids filosofiska uppfattningar — värdefulla allmänna upplysningar. Men i stort sett tycks de inte ha gjort sig nämnvärt besvär med att vara exakta i fråga om tidsuppgifter.

HÄNVISNINGAR

¹ The Encyclopædia Britannica, 11:e upplagan, band 28, sid. 886.

² Samma verk, 9:e upplagan, band 24, sid. 721.

³ Samma verk, 9:e upplagan, band 6, sid. 599.

⁴ Samma verk, 11:e upplagan, band 26, sid. 894.

[Fotnot]

[Bilder på sidan 476]

HERODOTOS

TUKYDIDES

XENOFON