Förstår du vad han menar?
ATT ge råd och tillrättavisning åt andra är en konst. Att ta emot råd är också en konst. En kunnig rådgivare har medkänsla; han är vänlig; han väljer sina ord med takt och söker undvika att i onödan såra känslorna hos den som lyssnar till honom. Men hans främsta uppsåt är att förvissa sig om att den som behöver hjälp förstår vad han menar med rådet. Mycket beror på om den som får tillrättavisning har uppodlat konsten att vara en god lyssnare.
För att få full nytta av råd är det viktigt att man har den rätta sinnesinställningen. I vår tid har människor en framträdande tendens att ”explodera”, så snart någon börjar rikta deras uppmärksamhet på något felsteg. De lyssnar helt enkelt inte, och ännu mindre tänker de logiskt på det som sägs till dem. De skulle göra väl i att ge akt på det råd en av Jesu lärjungar gav, när han sade: ”Var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede.” (Jak. 1:19) Om du blir tillrättavisad, bör du sträva efter att snabbt komma i denna sinnesstämning.
Det är inte svårt att veta när man kan förvänta ett råd. Först och främst kan du vara medveten om att någonting har hänt i ditt liv, som du kan behöva rätta till. Och sedan är det inte varje dag som en tillsyningsman föreslår att ni skall sitta ned och ”talas vid”. En god rådgivare kommer för det mesta att inleda sin tillrättavisning med något välförtjänt beröm eller lovord av något slag. Om någon berömmer dig, bör du alltså inte genast bli misstänksam och mena att berömmet är oärligt, men du bör tänka på att berömmet kan komma att följas av några värdefulla råd och förslag. Gör dig beredd att ta emot dem ödmjukt.
Det behövs urskillning
Men en rätt sinnesstämning är inte det enda du behöver för att förstå meningen med ett råd. Du behöver också urskillning. Kom ihåg att din rådgivare förmodligen har tänkt igenom detta samtal en längre tid och har försökt välja goda ord och tankar. Den sak rådet gäller kanske aldrig blir nämnd; han kanske helt enkelt säger att han skulle vilja ge dig ett eller ett par ”förslag”. Förstår du meningen med det? Han kommer också att sträva efter att vara taktfull och kan tala till dig på ett indirekt sätt, kanske med en illustration. Följaktligen kan du behöva tänka inte bara på vad som sägs utan också på vad som lämnas osagt för att undvika att såra dina känslor eller göra dig förlägen. Du kanske förstår den fulla innebörden i hans ord om du föreställer dig hur en mindre taktfull, mindre kärleksfull, person skulle lägga fram saken för dig.
Låt oss ta ett exempel från verkligheten. Ett utmärkt sådant finner vi i bibeln i 2 Samuelsboken 12:1—14. Konung David i Israel hade begått en allvarlig synd genom att han fattat begär till en annan mans hustru, haft sexuellt umgänge med henne och sedan låtit hennes man bli mördad. Jehova sände profeten Natan att ge David den nödvändiga tillrättavisningen. Natan började med en illustration: ”Två män bodde i samma stad; den ene var rik och den andre fattig.” Dessa inledningsord — och utan tvivel den ton Natan uttalade dem i — borde ha varit tillräckliga för att få David att tänka efter. Men tydligen gjorde han inte det. Natan fortsatte med sin illustration. En resande kom för att besöka den rike mannen, men i stället för att göra i ordning en måltid åt honom av sina egna stora hjordar tog han den fattige mannens enda lilla lamm. Alldeles som seden var bland fattiga israeliter hade lammet vuxit upp med mannens söner och hade blivit som en dotter för honom. David, som hade varit herde, blev rasande. ”Då upptändes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sade till Natan: ’Så sant HERREN lever: dödens barn är den man, som har gjort detta.’”
Ja, han blev rasande, men han förstod inte vad Natan menade. Han kunde inte se sig själv som den rike mannen, Uria som den fattige mannen och Bat-Seba som det lilla lammet. Han kunde inte urskilja vad Natan hade lämnat osagt, och därför kunde det inte längre förbli osagt. ”Du är den mannen”, var Natans följande ord, och hur träffad kände sig inte David av dem! Men han blev inte harmsen. Han bekände ödmjukt sin synd och tog emot bestraffningen.
Naturligtvis bör en kristen rådgivare inte tala i gåtor eller ”gå som katten kring het gröt”. Natan gjorde inte det. Han använde en illustration för att bereda marken, men när det inte räckte gick han rakt på sak. Tag fram din bibel och läs återstoden av redogörelsen, så skall du se att han inte på minsta vis förringade allvaret i Davids synd. Men det var ingenting anstötligt i hans sätt att ge rådet.
Även om man brukar urskillning för att förstå hela innebörden i ett råd och få full nytta av det, bör man likväl vara noga med att inte gå till den andra ytterligheten och lägga in mer än vad som var avsett i rådgivarens ord. Använd din fantasi, men låt den inte löpa i väg med dig. Om du gör det, kan du komma att hysa orättvisa och felaktiga tankar om någon som har gjort en allvarlig ansträngning att försöka hjälpa dig.
Ett råd som ges i uppriktighet är ett uttryck för kärlek, och det bör tas emot på samma sätt. Kärleken ”lägger inte oförrätten på minnet”. Den ”tror allting” — dvs. allt som är gott och uppbyggande om ens medförbundna. — 1 Kor. 13:4—7, NW; Ords. 27:6.
För att undvika missförstånd är det alltså bra om du, när du får tillrättavisning, låter den som ger dig råd få veta att du verkligen har förstått vad han menar. Om David hade haft större urskillning, kunde han ha hejdat Natan vid slutet av illustrationen och sagt ungefär så här: ”Å, du menar mig och Uria?” Hade han gjort det kunde Natan ha sparat några av sina mer rakt på sak gående ord. Då kunde Natan också ha låtit David själv formulera det slutliga rådet och uttala sig om vad som borde göras åt saken, innan han tillkännagav Jehovas dom. Gör det därför klart att du förstår. Det kommer att ge din rådgivare tillfredsställelsen att veta att hans ord blev väl mottagna. I annat fall kan han mena att han borde försöka igen och då gå mera rakt på sak, och det kunde medföra onödig irritation för båda parter.
Det råder ingen tvekan om att vi behöver tillrättavisning, när vi begår misstag — och det gör vi alla. Tillrättavisningar är till vårt bästa, ty ”där de rådvisa äro många, där går det väl”. Kunskap om hur man ger och tar emot råd bidrar till behagliga arbetsförhållanden som ökar produktiviteten. Man känner att man uträttar något och att det råder uppbyggande och ömsesidigt förtroende, och dessutom slipper man helt ifrån vredesutbrott och sårade känslor. — Ords. 24:6.