Stimulera självuppoffringens ande!

”Om någon önskar vara min efterföljare, måste han glömma sig själv.” — Luk. 9:23.a

1. Vad var det som Jesus Kristus sade och som antydde att han uppmanade andra att börja leva ett självuppoffrande liv?

KRISTENDOMENS grundare sade vid ett tillfälle: ”Om någon vill efterfölja mig, då må han förneka sig själv och ta upp sin tortyrpåle dag efter dag och följa mig beständigt. Ty vemhelst som önskar frälsa sin själ skall mista den; men vemhelst som mister sin själ för min skull, han skall frälsa den. I vad mån gagnar egentligen en människa sig själv, om hon vinner hela världen men mister sitt eget jag eller lider skada? Ty vemhelst som blygs för mig och för mina ord, denne skall Människosonen blygas för, när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet.” Det är uppenbart att Jesus Kristus uppmanade andra att leva ett självuppoffrande liv, då han sade de här ovan citerade orden, som är hämtade från Lukas 9:23—26 (NW) i bibeln.

2. Vilka frågor kan man ställa med avseende på denna uppmaning?

² Men är inte denna uppmaning litet föråldrad? Varför skulle man bry sig om att leva ett självuppoffrande liv i dag, när ingen fäster något större avseende vid den som gör det och vår moderna värld lockar med så mycket som man kan sträva efter? Varför skulle man ”förneka sig själv”, när man ser att människor överallt gör raka motsatsen, håller sig framme och kräver större och större frihet? De önskar sig mer av allt det goda som finns i den här världen och anser sig ha rätt att ta det med våld, om de inte lyckas med andra medel. Varför skulle man inte försöka vinna ”hela världen” eller åtminstone en bra bit av den? Är det verkligen sant att den som lever ett självuppoffrande liv ”för min skull” kan få sådant gagn av detta att han räddar livet? Bibeln och den historia som på senare tid har skrivits av sanna kristna ger oss mycket uppmuntrande svar. Inte ens en person som bara är ljum i sitt intresse för andliga ting undgår att intressera sig för svaren på de här frågorna med tanke på avsaknaden av ärlighet, ostrafflighet och ett självuppoffrande sinnelag i världen i våra dagar.

3. Vad slags värld vänder den människa ryggen åt som börjar leva ett självuppoffrande liv?

³ Men är den här världen så ond? Är dess inriktning så ond att det är så nödvändigt att man håller sig fullständigt borta ifrån den? Ja, det är den; och det bör inte komma som en överraskning för någon när vi säger att världen i stort håller på att bli mer och mer självsvåldig och materialistisk. Att det skulle förhålla sig så förutsades av en av de pålitligaste profeterna, aposteln Paulus, och hans profetia är nedtecknad i 2 Timoteus 3:1—5 (Hd): ”Du måste ha klart för dig, att svåra tider skall bryta in, när det lider mot denna tidsålders slut. Då skall människorna bara tänka på sig själva och fråga efter pengar, de skall uppträda skrytsamt och högmodigt, deras tal skall vara fullt av smädelser, och de skall inte mer lyda sina föräldrar. De skall vara otacksamma, gudlösa, inte känna tillgivenhet för någon, aldrig vara villiga att försona sig med en motståndare, ha lust i förtal, sakna all självbehärskning och vara förråade. De skall inte tåla det goda, vara färdiga till varje förräderi, vara uppbrusande och inbilska. De älskar sina lustar i stället för att älska Gud. De har fromhetens yttre kännetecken, men i verkligheten är de avfällingar. Ha ingenting att göra med dem!” Runt omkring oss kan vi nu tydligt se denna profetia uppfyllas. Ja, att rätt och slätt säga att människorna håller på att bli alltmer självsvåldiga, efterlåtna mot sig själva och materialistiska är faktiskt att använda ett milt uttryck. Det är i själva verket upprorets och anarkins ande som man kan skönja överallt.

4. Vilka är intresserade av att göra uppoffringar, och hur har detta blivit förutsagt?

⁴ Men finns det då några som är angelägna att odla självuppoffringens ande? Ja, Jehovas sanna tjänare är det. Detta har också förutsagts. I Psalm 110:3 läser vi: ”Villigt kommer ditt folk, när du samlar din här; i helig skrud kommer din unga skara inför dig, såsom daggen kommer ur morgonrodnadens sköte.”

5. Vad har de här människorna som är värt att offra något för?

⁵ Det måste finnas något som dessa kristna tänker på och som är värt självuppoffring nu. Så är det också. De sanna kristna vet att Guds rike har blivit upprättat i himmelen och nu har härskat under någon tid. Ja, vi har hunnit långt in på ändens tid, och det återstår inte så lång tid för den här gamla tingens ordning. När Gud genom sin konung, Jesus Kristus, ingriper för att befria jorden från dem som inte är intresserade av att göra saker och ting på hans sätt, kommer det att vara för sent för några fler att komma ut till den plats där Gud bereder trygghet. Världshändelser som utgör en uppfyllelse av bibelns profetior ger en säker antydan om att det bara återstår några få år för den närvarande onda tingens ordning. Hur skulle man då kunna finna något som är mera värt att göra uppoffringar för än Guds rike med Kristus som konung, i det att man uppmuntrar dem som älskar rättfärdighet att nu ta avgjord ståndpunkt för detta rike? Man kan inte finna en bättre sak!

6. Varför skall vi intressera oss för att sätta oss in i den bibliska synen på saken?

⁶ Det finns följaktligen ett verkligt behov att stimulera självuppoffringens ande. De goda nyheterna om Guds rike måste predikas, och det behövs trogna, nitiska Guds tjänare till att göra detta. Om man förstår vad självuppoffring inbegriper, kan detta hjälpa en att fortsätta att leva ett liv i trohet. Självuppoffring är långt ifrån blott och bart formväsen. Vi önskar drivas av självuppoffringens sanna ande.

Vad är det som skall offras?

7. Vad är inbegripet i självuppoffring, och vad är inte inbegripet?

⁷ Det offer som vi talar om innebär inte att vi skall offra någon annan eller något som tillhör någon annan. Vi talar om självuppoffring. En vanvettig diktator är villig att offra tusentals människors liv för att uppnå sina egna själviska syften, och han är ofta övertygad om att hans sak är rättvis och rätt. De som ställer till upplopp i ”fria” länder och som ödelägger egendom och liv gör sig skyldiga till samma sak. Och detsamma gör anarkister och revolutionärer. Men det sanna kristna offret har med människans eget jag att göra och blandar inte med orätt in andra eller lägger några förpliktelser på dem.

8. a) Nämn några saker som man behöver klart förstå att man måste ge upp. b) Varför bör det inte vara svårt att ge upp dem?

⁸ Offer innebär försakelse. I avsevärd grad har det att göra med att avstå från materiella ting som utövar dragningskraft på köttet och som håller en människa tillbaka från att fullständigt och ohindrat tjäna Jehova. Några av dessa materiella lockelser eller köttsliga begärelser kan förmå en människa att ge vika för det syndiga eller fallna köttet och ägna sig åt sådant som Guds ord antingen fördömer eller kraftigt varnar för. Frosseri och dryckenskap hör med till dessa ting. Att spela hasard eller att vara nära förbunden med anordningar för hasardspel kan också räknas dit. Förtrolig samvaro med medlemmar av det motsatta könet, när man inte är fri att ha sådan, eller otillbörligt uppförande vid detta slags samvaro skulle vi dessutom kunna nämna. Vi kan ganska lätt inse behovet av att avstå från det som vi inte har rätt till. Dessutom skadar sådant vanligen vår hälsa antingen fysiskt eller psykiskt. Att avstå från detta är vanligen inte för svårt och är i själva verket en förutsättning för att man skall bli en kristen.

9. Nämn några saker som det kanske inte är så lätt att avstå ifrån eller att ägna mindre tid åt.

⁹ Men hur förhåller det sig med de behagliga och nöjsamma ting som helt enkelt ingår i ett ”normalt” liv? Är det inte i sin ordning att vi lever som andra hyggliga människor på den ort eller i det land där vi bor? När allt kommer omkring ger ju bibeln oss löfte om ett jordiskt paradis, där vi skall få glädjen att ägna oss åt sådant som normala människor helt naturligt tycker om att sysselsätta sig med. Vad är det för fel med att ha ett hem som är stort nog att vara trivsamt, med att använda någon tid till bildande fritidsverksamhet, se de bättre TV-programmen och hålla sig spänstig och frisk genom att till exempel simma, segla, åka skidor och företa resor? Vi kommer förmodligen att få glädjas åt sådant i Guds nya ordning efter Harmageddon, så varför skulle vi inte kunna ägna oss åt sådana rena och nyttiga ting nu?

10. Om sådana ting inte är orätta i sig själva, i vilket avseende kan de då innebära en fara?

¹⁰ Sådana ting är inte orätta i sig själva. Men saken gäller vad som kan anses vara bäst — inte vad som är tillåtet. När man ägnar sig åt dem på rätt sätt, kan de vara till stor nytta. Det gäller helt enkelt att ha det rätta perspektivet. Det gäller att på allra bästa sätt utnyttja den återstående tiden. Man måste kunna rätt uppskatta olika ting, så att man kan bedöma eller avgöra vad som är verkligt värdefullt och till största gagn och nytta och framför allt vad som är lönande att ägna sig åt i denna tid. Vad var det som var lönande i Noas dagar? I Matteus 24:38, 39 läser vi: ”Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag, då Noa gick in i arken; och de visste av intet [de tog ingen notis om något, NW], förrän floden kom och tog dem allasammans bort.” Jesus sade inte att alla deras förehavanden var orätta i sig själva. Det var bara så att människorna borde ha lyssnat till vad Gud hade att säga dem genom Noa, hans ”rättfärdighetens förkunnare”. De här ”normala” tingen i livet borde inte så helt ha upptagit deras liv att det inte gavs något rum för Guds vilja på den tiden. Jehova har likaså något mycket viktigare för oss att ägna oss åt i dag än att till övermått bli indragna i strävanden efter det som anses normalt i världen. Att avstå från sådana ting innebär kanske en av de största provsättningarna, när det gäller självuppoffring. — 1 Kor. 7:29—31.

11. Vad är det som behövs, om man skall kunna bevara jämvikten i förbindelse med dessa ting?

¹¹ Man måste kunna betrakta det som man avstår ifrån nu i dess rätta ljus i jämförelse med den belöning som står att vinna. Detta påminner oss om Esau. Han var inte skicklig i att bedöma värden. Han var villig att avstå från sin ovärderliga förstfödslorätt för litet soppa. (1 Mos. 25:29—34) Jesus hade ingen plats där han kunde vila sitt huvud, men han fortsatte med att leva ett liv i ostrafflighet och självuppoffring, för att han skulle vinna den lön som hade utlovats åt honom. Han såg tingen i rätta perspektiv och hade en god uppfattning om vad som är av värde. Aposteln Paulus såg också tingen i rätta perspektiv. I Filipperna 3:8 (Hd) skrev han: ”Jag går ännu längre: jag räknar det alltsammans som ren förlust, därför att jag har fått ett oändligt större värde — jag har lärt känna Kristus Jesus, min Herre. Det är för hans skull som alla mina tidigare företräden har förlorat sitt värde. Nu betraktar jag dem som avskräde, för att jag skall vinna Kristus.”

12. a) Nämn en annan sak som man måste avstå ifrån, om man skall ägna sig åt kristendomen. b) Hur kan aposteln Paulus’ ord förbereda oss, så att vi kan ha en rätt syn på detta?

¹² Det finns ett annat skäl till att det kristna livet är ett självuppoffrande liv. Det hänger samman med det sätt, på vilket människor i världen kommer att betrakta oss när det blir känt att vi tillhör Jehovas folk. Alla människor vill att man skall tänka väl om dem. Vem tycker väl om att andra ser ned på honom eller henne, i synnerhet när detta sker med all orätt? Men den som gör sig väl känd såsom en Guds tjänare kommer inte att på det sättet vinna bemärkthet här i världen. Det är något som han måste offra. Det är inte lätt att bära att bli sedd över axeln; såsom det beskrivs i 1 Korintierna 4:13 har vi ”blivit såsom världens avskum, såsom var mans avskrap, och vi äro så ännu alltjämt”. Tänk på Paulus’ beskrivning av det slags människor som normalt tar emot sanningen och den syn som världen i stort anlägger på dem som är Jehovas tjänare: ”Ty ni ser hur han har kallat er, bröder, att inte många i köttslig måtto visa blev kallade, inte många mäktiga, inte många av ädel börd; utan Gud utvalde det dåraktiga i världen, för att han skulle komma de visa människorna på skam; och Gud utvalde det svaga i världen, för att han skulle komma det starka på skam; och Gud utvalde det oädla i världen och det ringaktade, det som inte är, för att han skulle göra om intet det som är, på det att intet kött må berömma sig inför Gud. Men det är tack vare honom som ni är i förening med Kristus Jesus, vilken för oss har blivit vishet från Gud, också rättfärdighet och helgelse och frigörelse genom lösen, för att det må vara alldeles som det är skrivet: ’Den som berömmer sig, må han berömma sig i Jehova.’” — 1 Kor. 1:26—31, NW.

Inte lätt att vara självuppoffrande

13. a) Finner några det svårt att vidta förändringar? b) Vilken syn på tingen är bättre?

¹³ Några finner det svårt att vidta de förändringar som medför att de framstår såsom annorlunda än världen. De tycker att det offret är för stort. Men det bör det inte vara. Begagna tvärtom tillfället att klart och tydligt framhålla varför du är annorlunda. Detta är gynnsamma tillfällen, inte hinder! De som är unga och ännu går i skolan har många förträffliga tillfällen att träda upp för vad de vet vara rätt och att avge ett verkningsfullt vittnesbörd då de handlar så. Du kanske måste avstå från modenycker, vurmar, bjudningar, popularitet eller högre utbildning. När du gör det, kan du bli ett vederkvickande föredöme för dem som kan ha benägenhet för rättfärdighet. Hustrur och mödrar kanske inte blir fullständigt accepterade av sina grannar, men det är inte detta som verkligen betyder något. Det som verkligen betyder något är att man utan att kompromissa träder upp för sanningen, vad andra människor än må tänka eller säga. På samma sätt förhåller det sig med äkta män och fäder på deras arbetsplatser i världen.

14. Vad händer med somliga i förbindelse med självförsakelse?

¹⁴ Det är faktiskt somliga som inte bara finner det svårt, utan rentav omöjligt, att vidta en sådan förändring. De kanske studerar tillsammans med något av Jehovas vittnen under ganska lång tid och hör sedan upp. De inser att detta utan tvivel är sanningen, men de får också klart för sig vad de måste försaka, och de tycker sig inte kunna försaka detta. Andra har till och med kommit så långt att de överlämnat sig och blivit döpta, och sedan har de tjänat troget under någon tid och därpå avfallit. Om man skall kunna skrida framåt till mogenhet, måste man visa trohet i detta liv av självuppoffring. Aposteln Paulus förlorade en av sina reskamrater på det sättet. ”Ty Demas har övergett mig, eftersom han älskade den närvarande tingens ordning.” (2 Tim. 4:10, NW) Vilken skam att något sådant inträffade, när så förträffliga framsteg höll på att göras!

15. Kan den som upphör att leva ett självuppoffrande liv ursäktas?

¹⁵ Men vems är i själva verket felet, när någon upphör att leva ett kristet liv präglat av självuppoffring och återgår till att leva ett av självsvåld präglat världsligt liv? Sannerligen inte Guds. Han har inte låtit frestelserna bli för stora, så att ett fall varit oundvikligt. Tvärtom heter det i 1 Korintierna 10:13 (NW): ”Ingen frestelse har kommit över er utom vad som är vanligt för människor. Men Gud är trofast, och han skall inte låta er bli frestade utöver vad ni kan bära, utan jämsides med frestelsen kommer han också att öppna utvägen, på det att ni må kunna uthärda den.” Jehova hjälper, han hindrar inte. Utan tvivel är det många ting som kan fresta en människa att upphöra med att leva ett självuppoffrande liv och vända tillbaka till den materialistiska världen. Men när det händer är det inte Guds fel.

16. a) När bör övning i självförsakelse börja? b) Vad anser somliga föräldrar om detta, men vilken inställning är den bästa?

¹⁶ Vid vilken ålder är det lämpligt att börja ett liv i försakelse? Ju tidigare man börjar desto bättre. Barndomen är den lägligaste tiden. Föräldrar som håller sina barn sysselsatta med nyttigt arbete i och omkring hemmet uppnår de bästa resultaten. Barnen bör få utföra meningsfullt arbete som bidrar till den goda ordningen i familjen, och på så sätt lär de sig att axla ansvar. Somliga föräldrar anser att eftersom de måste arbeta hårt och fick nöja sig med mycket litet under sin barndom, så skall de se till att deras barn får det annorlunda. De säger att deras barn inte skall behöva avstå från det ena eller det andra såsom de fick göra. I sin egen barndom gick de klädda i luggslitna kläder, hade dålig utrustning för rekreation och lek och fick särdeles enkel mat samtidigt som de måste arbeta hårt många timmar om dagen. Men tänk på att det inte är nödvändigt att ändra på allt detta för att det skall vara till nytta för dina barn. Ge dem de kläder de behöver, var förnuftig när det gäller avkoppling och lek, ge dem närande mat, men varför underlåta att ge dem arbete att utföra? Det är inte alls bra för ett barn att ha för mycket fritid. Det ger barnet en dålig fostran och grundval för ett företagsamt självuppoffrande liv och produktiv verksamhet som en Jehovas tjänare, när det växer upp till mogen ålder. Det är inte lätt att komma till rätta med en vana som blivit djupt rotad, och lättja kan sannerligen bli en vana. Och vad blir följden? ”Den lates begärelse för honom till döden, i det att hans händer icke vilja arbeta.” — Ords. 21:25.

17. a) Vad menar nu många föräldrar, som har haft det enkelt i sin barndom, om ett sådant liv? b) Vad kan mycket väl bli det bästa arv föräldrar kan ge sina barn?

¹⁷ Många föräldrar som måste arbeta hårt och måste avstå från somliga saker, när de växte upp, är faktiskt vanligen ivriga att framhålla detta nu. Det beror på att de nu förstår att en hel del av det där var nyttigt för dem, och de är glada över att de fick sådan fostran och växte upp under sådana villkor. I Ordspråksboken 22:6 finner vi dessa uppmuntrande ord: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.” Om du fostrar upp dina söner och döttrar till att leva ett självförsakande liv, blir detta kanske något av det värdefullaste du ger dem i arv. Och tänk på att du genom ditt exempel kommer att levandegöra de muntliga föreskrifter du ger barnen.

18. a) Vad varnade Gud israeliterna för? b) Vad kan vi lära av detta?

¹⁸ Det är inte svårt att på nytt bli självupptagen, efterlåten mot det egna jaget. Gud visste att det är naturligt för en ofullkomlig människa att följa en nedåtgående kurs. Till skydd för sitt folk, israeliterna, varnade han dem därför på förhand för vad det kunde innebära för dem att få materiellt överflöd i ett land som flöt ”av mjölk och honung”. Efter alla besvärligheterna under den fyrtioåriga ökenvandringen fick de denna förmaning: ”När du har ätit och blivit mätt, skall du också välsigna Jehova, din Gud, för det goda land som han har gett dig. Ta dig då till vara, så att du inte glömmer Jehova, din Gud, och inte håller hans bud och hans rättsliga beslut och hans stadgar, som jag ger dig befallning om i dag — av fruktan för att du kan komma att äta och i sanning bli mätt och du kan komma att bygga bra hus och i sanning bo i dem och din nötboskap och din fårhjord kan komma att tillväxa och silver och guld kan komma att förmeras för dig och allt vad du har kan komma att förökas och ditt hjärta i sanning kan komma att bli upplyft och du i sanning kan komma att glömma Jehova, din Gud, som förde dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset.” (5 Mos. 8:10—14, NW) Ja, de som blir materiellt rika kan lätt glömma Gud. De kan börja lita till sig själva i stället för till Jehova och börja halka utför, så att de glider bort från sanningen. Det är en sak som Jesus tänkte på, då han sade: ”Sannerligen säger jag eder: För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket. Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än för den som är rik att komma in i Guds rike.” (Matt. 19:23, 24) Man måste vara ytterst försiktig i fråga om att skaffa sig materiella rikedomar, om man skall kunna fortsätta att troget tjäna Jehova. Att äga stora materiella rikedomar är i allmänhet inte något som bidrar till att utveckla en god kristen självuppoffrande ande, alldeles som Gud framhöll för israeliterna.

19. Vad kännetecknar god jämvikt, när det gäller materiella ägodelar?

¹⁹ En människa förfogar bara över ett visst mått av tid och ett visst mått energi. Om man använder dessa båda värdefulla tillgångar för att samla eller vårda materiella ägodelar, tränger man bara ut de andliga angelägenheterna. Det stannar inte vid att tid och energi förbrukas på materiella ting, utan sinnet hålls under denna tid sysselsatt med sådant som är föga lönande. Man bygger upp sin andlighet endast när man sysselsätter sinnet med andliga ting. Att man äger litet mindre av denna världens goda, men likväl har vad man behöver, kan vara en välsignelse på många sätt. (Ords. 30:8) Vanligen får man då möjlighet att i större utsträckning bruka tid, kraft och tankeförmåga till att främja Guds rikes intressen.

20, 21. Vad antyder och vad antyder inte de förslag som har framställts till större rörlighet, när det gäller anordningarna för tjänst på fältet?

²⁰ Men har inte Sällskapet på senare tid rekommenderat större rörlighet, när det gäller församlingens anordningar för tjänst på fältet och andra saker som har med tjänsten att göra? Har det inte framhållits att församlingarna inte behöver fastställa stränga regler och göra orubbliga anordningar för förkunnarna utan att de i stället kan ägna sig åt tjänsten på fältet när de finner det vara bäst för dem själva? Har det inte till exempel påpekats att det går bra att göra återbesök och leda bibelstudier i hem på söndagsförmiddagen i stället för att orubbligt hålla fast vid att man skall arbeta från hus till hus det första man gör på söndagsförmiddagen? Är inte allt detta en antydan om att vi inte behöver tvinga oss ut i tjänsten, när vi inte har någon lust, och att prediko- och undervisningsarbetet säkert kommer att bli utfört på ett eller annat sätt ändå och att vi inte behöver anstränga oss så oförtrutet?

²¹ Om vi undersöker saken noggrant, finner vi att förslagen inte har inneburit att vi skulle sakta farten utan att vi i stället bör kunna göra sådana anordningar att de passar den enskilde förkunnaren och han alltså i själva verket skall kunna åstadkomma mera, om han själv önskar det. Detta ger möjlighet till större eget initiativ i tjänsten för Jehova, och Paulus säger: ”Ty ni vet att det är från Jehova ni skall få arvets behöriga belöning.” (Kol. 3:23, 24, NW) Många tjänare åt Gud, som har förstått vad förslagen gick ut på, har i hög grad lyckats öka sin tid i tjänsten på fältet såväl som sin effektivitet. Vi finner alltså att vi såsom åt Gud överlämnade kristna fortfarande behöver vinnlägga oss om att leva ett självuppoffrande liv; ja, behovet är faktiskt större nu.

22. Vilken slutsats kommer vi till beträffande ett självuppoffrande liv?

²² Att leva ett självuppoffrande liv är inte lätt. Det kräver hårt arbete och vakenhet. Men när vi inser vem det är som uppmanar oss att leva ett sådant liv och att söka vinna de belöningar som väntar, då håller vi med om att det sannerligen är mödan värt. De som har en rätt inställning till detta slags liv och förstår hur nödvändigt det är att leva på det sättet kommer att röna så mycket större välsignelse då de nu skyr ett liv i efterlåtenhet mot det egna jaget.

[Fotnot

[Bild på sidan 540]

Barndomen är den lägligaste tiden att börja ett liv i försakelse. Barnen bör få meningsfulla sysslor att sköta i hemmet