Hur man gör sig fri från vidskepelse
MINEN av tacksam belåtenhet försvann snabbt från den tillfälliga gästens ansikte, då hon såg ned på den mat som satts fram åt henne.
”Ät”, uppmanade värdinnan, ”maten är inte skämd.”
”Nej, nej”, protesterade resenären, ”det här är ’kattfisk’. Om jag äter den, kommer jag att bli anklagad för att ta livet av mina egna barn!”
Hur ologiskt, tänker du kanske. Människor som inte är slavar under vidskepelse skulle förmodligen tänka så. Men för många människor är det en allvarlig synd att äta sådan mat.
Likväl har många frigjort sig från tabun av sådant slag. De fruktar inte längre de döda, litar inte på magiska skyddsföremål (”mediciner”) och låter inte drömmar och olika tecken eller omen påverka deras liv. De är nu lyckliga, nöjda och belåtna människor. Hur gjorde de sig fria från vidskepelsen?
Sanningen om de döda gör fri
Det är sanningen som har gjort det möjligt för dem att bli frigjorda från vidskepelse, i synnerhet sanningen om de dödas tillstånd. Så här sade Jesus Kristus: Ni ”skall ... förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria”. — Joh. 8:32, Hd.
Vad är då sanningen om de döda? Kan de meddela sig med de levande eller göra dem skada? Varför sade den nyss omtalade kvinnan att om hon åt ”kattfisk”, skulle det vara jämförbart med att hon tog livet av sina barn?
Den fisk som det var fråga om hör till malarna och lever i vattendragen nära den här afrikanska kvinnans hemby, och det finns många som menar att döda människors reinkarnerade andar bor i sådan fisk. Så här säger byborna om detta tabu: ”Det är vår lag. Vi äter inte ’kattfisk’. Om en kvinna äter, kommer hon antingen att bli ofruktsam, eller också kommer hennes barn att dö. Om en man äter, får han inga barn.” Somliga tror rentav att döden blir följden för den som äter.
En ung afrikan vid namn Samuel rättade sig efter det här förbudet och avhöll sig från ”kattfisk”. Men så började han studera bibeln. Han lade märke till att bibeln lär att de döda är omedvetna. På ett ställe heter det till exempel i bibeln: ”Väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet.” — Pred. 9:5.
Samuel fick också påvisat för sig i bibeln att en mans ”ande måste sin väg” vid döden, att han då ”vänder tillbaka till den jord, varav han är kommen”, och att hans ”anslag” eller ”tankar” (NW) ”då varda ... om intet”. (Ps. 146:4) Av detta förstod Samuel att anden eller livskraften inte är någon självständig, oberoende, intelligens som förblir vid liv efter döden. I stället medför döden det fullständiga slutet på livet. I bibeln heter det också vidare: ”Om han [Gud] ville tänka allenast på sig själv och åter draga till sig sin anda och livsfläkt, då skulle på en gång allt kött förgås, och människorna skulle vända åter till stoft.” — Job 34:14, 15.
När Samuel fick kunskap om den bibliska sanningen att anden i människan inte är en personlighet som överlever kroppens död, kunde han inse hur fel det var att tro att det bor avlidna människors reinkarnerade andar i ”kattfisk”. Han fick alltså klart för sig hur dåraktigt det var att tro att en död fisk kunde påverka hans fortplantningsförmåga. Därför började Samuel äta ”kattfisk”.
Men eftersom han inte gifte sig på några år, var andra medlemmar av hans stam säkra på att ”kattfisken” hade fördärvat hans fortplantningsförmåga. När han slutligen gifte sig, var de lika säkra på att han inte skulle få några barn eller att hans barn skulle dö, om han alls fick några. Hur gick det då?
Jo, Samuels första barn dog inte, inte heller det andra, inte heller det tredje, och det fjärde är på väg, när detta skrivs! Men hur står det till med Samuels syster, som har låtit bli att äta ”kattfisk” i hela sitt liv? Hon förebrådde Samuel för att han hade överträtt det här förbudet. Men han svarade: ”Om det finns någon sanning i detta tabu, hur kommer det sig då att alla mina barn lever men att dina barn är döda?”
Detta var sant. Den här systern hade förlorat sina tre barn. Ett vidskepligt iakttagande av detta tabu hade inte varit till skydd för dem!
När bibelns sanning väl hade gjort Samuel fri, fattade han beslutet att aldrig på nytt låta sig klavbindas av vidskepelser. När hans far dog, vägrade han fördenskull att i kistan lägga ned en gåva, som den avlidne kunde föra med sig till andevärlden. Inte heller tog han del i någon ”måltid med den döde”. Han var inte heller med vid den fest, där man firar den avlidnes förmenta förening med andra andar. Hur har detta utfallit? Har Samuel fått lida ont från någon hämndlysten ande, därför att han så oförskräckt tagit ståndpunkt för bibelns sanning? Nej, inte alls.
Hör du kanske till dem som har vidskepliga trosuppfattningar beträffande de döda? Undrar du till exempel om din lille bror verkligen kan vara din döde farbror som återvänt till livet? Söker du intala dig att det är så, när du ger akt på formen på den lilles öra och tycker dig minnas att din farbrors öra hade precis samma form? Eller undviker du av vidskeplighet att uppkalla dina barn efter en levande släkting, därför att du menar att släktingen efter sin död kommer att födas på nytt såsom ett litet barn och att bara det barnet bör få bära hans namn?
Låt bibelns sanning göra dig fri från sådana vidskepliga trosuppfattningar! Lita till bibeln ”såsom Guds ord, vilket det förvisso är”. (1 Tess. 2:13) Sanningen är den att framtida liv inte uppnås genom någon reinkarnation utan genom den makt att uppväcka döda som har förlänats åt Jesus Kristus, som förklarar: ”Jag är uppståndelsen och livet.” — Joh. 11:25.
Efter sin egen uppståndelse från de döda kom Jesus ihåg varje detalj av sitt tidigare liv såsom människa. Det gjorde också den uppväckte Lasarus, som fortsatte med att vara en Jesu lärjunge sedan han kommit ut ur graven. (Joh. 11:38—44; 12:1, 9—11) Hur förhåller det sig med dig? Kan du erinra dig en tidigare tillvaro? Om du verkligen har levat tidigare, då bör du kunna göra det. Reinkarnation, dvs. återfödelse till jordelivet, är i själva verket en myt, som grundar sig på bedrägligt mänskligt resonemang. Guds sanningsord avslöjar att det förhåller sig så.
Orsaker till vidskeplig fruktan
Detta innebär inte att människors vidskepliga fruktan är helt och hållet orsakslös. Samuel kan till exempel påminna sig vad en afrikansk pojke på nio år fick uppleva. En dag när han gick genom skogen hörde han någon ropa på honom. Han vände sig om, men när han inte såg någon gick han vidare. I samma ögonblick kom en sten farande bakifrån och hamnade framför honom. När pojken kom hem var han mycket uppskrämd, men hans far förklarade att det var hans nyligen avlidna mor som hade gjort detta.
När pojken efter den händelsen visste att det fanns ett lik i staden där han bodde, fylldes han alltid av en sjuklig fruktan. Men senare i livet begrundade han omsorgsfullt bibelns ord i Job 7:9, 10: ”Såsom ett moln, som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket [graven]; han kommer ej åter upp därifrån. Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.” Nu förstod den här mannen att det inte kunde ha varit hans mor, som hade ropat på honom och kastat stenen, när han var ett barn. Hon var död, omedveten, och hon kunde inte vända tillbaka för att göra sådant. Men vem var då ansvarig för detta?
Bibeln uppenbarar att det är onda, osynliga andliga skapelser som är upphov till många övernaturliga fenomen och att dessa alltså inte härrör från avlidna människors andar. Satan, djävulen, är den främste av dessa onda änglaskapelser, och Jesus kallade honom ”lögnens fader”. (Joh. 8:44) Satan och hans onda andar har avsiktligt försökt bedra mänskligheten och få den att tro att människor överlever döden och inträder i en andevärld. De har till och med sökt tala med röster lika avlidna människors i ett försök att föreviga lögnen att människan inte upphör att existera vid döden.
Frigörelse från tron på magiska skyddsföremål
På en del håll råder det vidare en allmän uppfattning att det bor andar eller själar i naturliga föremål, däribland i träd, klippor, floder, berg och i synnerhet i bilder och beläten, och att dessa andar kan påverka människors liv antingen till det som är gott eller till det som är ont. För att skydda sig mot onda och oberäkneliga makter tillverkar man fördenskull ett magiskt skyddsföremål (ett slags ”medicin”), som påstås besitta hemlighetsfulla krafter. Så till exempel anses en sten, benflisor, klor och näbbar vara användbara. Sådana skyddsföremål kan man stoppa i ett horn eller göra små paket av.
Ett av dessa magiska skyddsföremål kallas ”Gyeefa”, och det används endast av vuxna män. Skyddsföremålet ligger i en skinnpung, som bärs i ett snöre om halsen. Gyeefa har ”soldater” som rapporterar till honom. Dessa ”soldater” består av fingerringar, som bärs av ynglingar sådana som Peter.
För att inte bli skadad av ett sådant här föremål måste Peter hålla detta föremåls, den här ”medicinens”, s. k. lag. Denna ”lag” inbegrep förbud mot att äta rostad maniokrot. Om Peter var ute och färdades och fick se vandringsmyror komma emot sig eller fick höra lätet av en viss fågel på höger sida om sig, då måste han vända om och gå tillbaka till utgångspunkten för sin färd. Och slutligen fick ingen ”tala över” Peter. Om Peter till exempel satt i ett riskök, vågade ingen gå högst upp i köket och tala från en plats högre än den som Peter befann sig på. Man kan lätt föreställa sig vilka svårigheter det måste medföra att hålla sådana betungande stadgar.
När Peter var tolv år gammal, sändes han till Buchanan i Västafrika för att gå i skola. Detta utmärkta tillfälle att få nyttig mental förkovran blev en lidandets och de onda aningarnas tid för Peter. Varför det? Därför att husfadern bodde på andra våningen, över Peter. Och Peter vågade inte säga till honom att inte ”tala över” honom! Större delen av sin tid på denna plats tillbringade Peter alltså utomhus, och fruktan för ”medicinen” fick honom slutligen att ge sig av därifrån.
Flera år senare, då ett Jehovas vittne studerade bibeln med Peter, gjorde det stort intryck på honom när han fick läsa i bibeln att Gud fördömer alla ”som befattar sig med trolldom eller teckentydning eller svartkonst eller häxeri”. (5 Mos. 18:10) Peter insåg att ”medicinens lag” om vandringsmyror och fågelläten rätt och slätt hade med teckentydning att göra. Och hur skulle Gyeefa med sitt underliga sortiment av livlösa föremål kunna skydda honom, en levande människa? Han litade ju på trolldom eller magi. Och vilket slags dom skulle han väl få av den sanne Guden, när han litade på Gyeefa, en bedräglig avgud?
Sanningens makt och fruktan för Jehova förmådde Peter att utmana ”medicinens lag”. Han började äta rostad maniokrot. När han såg vandringsmyror komma emot sig, gick han rätt fram över dem och vek aldrig åt sidan. Detta hände för femton år sedan. Har Peter då lidit någon skada för att han fullständigt har ignorerat vidskepelserna i förbindelse med Gyeefa? Nej, inte alls, ty han fortsätter att ”vandra ... fram i trygghet”, i det att han förtröstar på Jehova. — Ords. 3:23—26.
Vi kan också berätta om John, som under sina gångkläder bar ett magiskt skyddsföremål, ett litet klädesplagg, till vilket offer skulle frambäras varje nymåne. Om man underlät att göra detta, skulle det — enligt vad som påstods — medföra sjukdom eller förlust av förståndet. Om John skulle råka i gräl med någon, menade man att hans antagonist enbart genom att ge honom ett slag för bröstet kunde utsätta sig för att ”medicinen” började verka till skada för honom. Så kom John en dag att läsa följande i bibeln: ”Vid vem viljen I då likna mig, så att jag skulle vara såsom han? säger den Helige.” — Jes. 40:25.
John blev bekymrad. Hade det magiska skyddsföremålet tagit Guds plats i hans liv? Litade han verkligen på den sanne Guden? Brukade han bedja? Hur skulle han egentligen kunna bedja till den sanne Guden och förvänta att bli hörd? Den Allsmäktige är en ”nitälskande Gud”, en Gud som kräver odelad hängivenhet och alltså inte delar sin härlighet eller ära med någon rival. Sedan John lärt sig att ”förtrösta på HERREN [Jehova] av allt ... hjärta”, slog han in ”skyddsföremålet”, sin dyrbara ”medicin” som hade ett värde av 500 kronor, och kastade ut det i havet. — 2 Mos. 20:5; Jes. 42:8; Ords. 3:5.
Det är nu tio år sedan John bytte ut det dyrbara klädesplagget mot ”rättfärdighetens pansar”, som bibeln talar om. Och under alla dessa år har det dränkta ”skyddsföremålet” inte kunnat beröva John hans goda hälsa och hans sunda förstånd. — Ef. 6:14.
Inte längre bedragen av drömmar
Men någon kanske frågar: Hur kan en människa vara övertygad om att en avliden släkting verkligen är död, när den avlidne av allt att döma talar till henne i hennes drömmar?
En ung kvinna drömde till exempel ganska ofta om sin döda mormor. Medan mormodern var i livet hade hon tyckt mycket om den här dotterdottern. Nu visade sig mormodern i dotterdotterns drömmar och ordinerade viss medicin, när hon var sjuk. Vid ett tillfälle, då hon visade sig, tycktes hon rentav byta blöjor på dotterdotterns baby! Skulle inte sådana saker kunna övertyga en dotterdotter om att mormor verkligen var i livet i en andevärld?
Det är naturligtvis vad ”lögnens fader”, Satan, djävulen, vill att människor skall tro. Han vill klavbinda människor genom vidskepelse och fruktan, i det att han försöker få dem att tro att de döda faktiskt kan meddela sig med de levande och göra saker antingen till nytta eller till skada för dem. Han och hans redskap är mästare i att bedra. Så här förklarar bibeln det: ”Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel. Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare.” — 2 Kor. 11:14, 15.
Så småningom bestämde sig emellertid dotterdottern för att sätta tro till bibeln och sökte ivrigt att förstå den. Följaktligen har hon inte längre, sedan hon vänt sig till Jehova, sådana drömmar om sin mormor. Hon tänker inte längre på sin mormor som husets goda ande, utan hon önskar bara att hon skall få återse henne i uppståndelsen. Genom tro på sanningen kunde den här unga kvinnan ”stå emot djävulen”, och han flydde ifrån henne. — Jak. 4:7, NW.
”Käringfabler” och förebud
På många håll är folk bundna eller hämmade av vad man skulle kunna kalla käringfabler. En gammal kvinna gav till exempel sin dotter en stenflisa från ett ställe där blixten hade slagit ned. ”Lägg den här i lillens badvatten”, rådde hon sin dotter; ”det kommer att göra honom stark”! Mormor talade också om att en korkbit i vattnet skulle göra lillen hurtig, få honom att gå på nio månader.
Dottern följde plikttroget det här rådet med sina fyra första barn, innan hon lärde känna att bibeln fördömer vidskepelse. Sina sex sista barn badade hon däremot utan stenen och korken. Kunde hon märka någon skillnad i barnens utveckling? Inte alls. Alla tio gick vid nio månaders ålder, och alla var friska och starka. Vidskepliga människor tycker om att förmedla sina vidskepelser till andra. Var förståndig. Lär dig att skilja mellan sanningen och vidskepliga ”käringfabler”. Följ bibeln, som säger: ”De oandliga käringfablerna må du visa ifrån dig.” — 1 Tim. 4:7.
Kanske du är litet vidskeplig, men bara när det gäller småsaker, och likväl menar att du är godtagbar för Gud såsom en kristen. Du kanske inte fruktar för de döda eller bär något magiskt skyddsföremål, men om du är ute på en resa och råkar stuka högra stortån, tar du då detta som ett gott omen? Eller om en trädgren bryts av framför ögonen på dig, uppfattar du då detta som ett illavarslande omen för din familj? När du väl har fått något sådant i ditt huvud, kan vilken småsak som helst, som inte tycks gå riktigt som den skall, ge näring åt din vidskepelse. Men grenar bryts av och svårigheter uppstår såsom helt vanliga företeelser i livet. I bibeln förklaras det att vad människor får uppleva ”beror av tid och lägenhet”. — Pred. 9:11.
Du gör klokt i att ständigt påminna dig om att den sanne Guden inte meddelar sig med människor genom olika tecken eller omen. Ja, han fördömer var och en ”som ser efter omen”. (5 Mos. 18:10, NW) Fäst därför inget avseende vid sådana! Vilken underbar sinnesfrid kommer du inte då att erfara!
Gör dig fri genom att vända dig till Jehova
Tänk på att Jehova, som ”utrannsakar hjärtat och prövar njurarna och giver ... åt var och en efter hans vägar, efter hans gärningars frukt”, inte överser med sådana obetydliga vidskepligheter från din sida. (Jer. 17:10) Vidskeplighet gör en människa främmande för den sanne Guden, Jehova. Hennes vidskeplighet hindrar henne att komma nära Gud, eftersom den härrör från osanning och okunnighet.
En människa bör inte riskera att bedra sig själv med ett felaktigt resonemang. Ty ”Gud är ljus, och det finns alls intet mörker i förening med honom”. Detta innebär att man måste bryta helt och slutgiltigt med vidskepliga vanor. I annat fall gäller den här regeln: ”Om vi kommer med det påståendet: ’Vi har delaktighet med honom’, och vi likväl fortfar att vandra i mörkret, då ljuger vi och utövar inte sanningen.” — 1 Joh. 1:5, 6, NW.
Man är verkligen i behov av Jehovas ande eller verksamma kraft, som påverkar sinnet så att det visar ifrån sig okunnighet och dåraktig fruktan och man på så sätt kan frigöra sig från vidskepelse. Ge rum åt Guds ande, så att den kan tränga in i ditt sinne, i det att du tillägnar dig frigörande biblisk sanning genom att läsa, studera och dryfta Guds ord. Åkalla Jehovas namn för att vinna trygghet och andlig kraft, ty Jehovas namn ”är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad”. Sök med all kraft bryta dig loss, så att du kan uppnå den så underbara sinnesfriheten, ty ”där Jehovas ande är, där är frihet”. — Ords. 18:10; 2 Kor. 3:17. NW.