Frågor från läsekretsen

● Jehova tillät månggifte bland judarna men har inte tillåtit månggifte bland de kristna. Har Guds moralnormer ändrats? — J. P., USA.

Nej, Guds moralnormer har inte ändrats. De har alltid varit fullkomliga och är det fortfarande. Mose, som ägde ingående kunskap om de äktenskapliga anordningar som Gud godkände på den tiden, drevs till att säga om Jehova: ”Rättfärdig och rättvis är han.” (5 Mos. 32:4) Även om Gud då tills vidare gav sitt medgivande åt ett äktenskapligt förhållande som han inte tillåter nu, är hans rättfärdighet lika uppenbar i dag som den var på Mose tid.

När människor hör eller läser om att månggifte var tillåtet i det forntida Israel eller bland de hebreiska patriarkerna, händer det ganska ofta att de får för sig att Gud såg genom fingrarna med lösaktiga sexualvanor. De inbillar sig att Jehova översåg med promiskuitet eller rentav uppmuntrade sådant. Ingenting kunde vara mer fjärran från sanningen! Ett av de tio buden förbjöd ju en man att ha könsumgänge med en annan mans hustru. Och Gud förbjöd blodskam, tidelag och sodomi och belade sådana förseelser med dödsstraff. — 2 Mos. 20:14; 3 Mos. 18:6—23.

Vi bör komma ihåg att Gud inte instiftade månggifte. Den i bibeln först omnämnde mannen med två hustrur var Lemek, Kains skrytsamme avkomling. (1 Mos. 4:19—24) Ingen som levde i månggifte bevarades genom syndafloden, ty Noa och hans söner hade bara var sin hustru. Längre fram, när Gud handlade med patriarkerna efter floden, hade han ännu inte gett några utförliga lagar beträffande mänskligt uppförande, äktenskapet inbegripet. I vissa fall tog en man sig en andra hustru för att få avkomma, därför att hans hustru var ofruktsam, såsom Abraham gjorde på uppmaning av sin hustru, Sara. (1 Mos. 16:1, 2) Men det är värt att lägga märke till att det av bibelns skildring framgår att olyckliga och bekymmersamma förhållanden många gånger uppstod i samband med månggifte, såsom det gjorde i fallen med Sara och Hagar, Hanna och Peninna och i förbindelse med Salomos gemåler. — 1 Mos. 21:9; 1 Sam. 1:1—6; 1 Kon. 11:1—6.

Israeliterna hade djup förankring i det tidigare, patriarkaliska samhället, och när Jehova gjorde israeliterna till sitt folk, sin nation, existerade det redan i viss mån månggifte bland dem, även om det förefaller som om engifte var mycket vanligare under Israels hela historia. Gud erkände visserligen de fall av månggifte som redan existerade, men han utfärdade mycket stränga lagar, enligt vilka förhållandena skulle ordnas och styras. Tvärtemot beskyllningen att Gud skulle ha visat missaktning för kvinnan och äktenskapet, utfärdade han förordningar, som vittnar om en mycket hög moral, för att värna om den första hustruns rättigheter och privilegier såväl som om dem som tillhörde en eventuell andra hustru och hennes barn. (5 Mos. 21:15—17) Även om Jehova inte förbjöd månggifte, uppmanade han alltså klart och bestämt till kärlek och hänsyn i äktenskapet och förbjöd sexuell omoraliskhet. Hans moralnormer var rättfärdiga, fullkomliga.

Jesus framhöll en viktig sak beträffande äktenskapet, enligt Matteus 19:8, 9. På tal om att den lag, som Gud gav genom Mose, tillät skilsmässa sade Kristus: ”För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde [tillät, Hd] Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen har det icke varit så. Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott.” Liksom det förhöll sig med skilsmässa tillät Gud tydligen månggifte, men han utfärdade stränga regler i förbindelse med en sådan anordning.

Vi skulle kunna göra en jämförelse här med det förhållandet att Gud har tillåtit ”överheten”, de ”överordnade myndigheterna” (NW), denna världens regeringar, att finnas till. Jehova bildade dem inte från början. Men de existerar, och Guds tid har ännu inte kommit att avlägsna dem. Därför ger han sina tjänare anvisningar om hur de bör uppföra sig i förhållande till denna anordning, som han tolererar under en viss tid. — Rom. 13:1—7.

Vilken ståndpunkt intar då den kristne till månggifte? Är det tillåtet med månggifte, eller är den tid förbi då Gud har tolererat månggifte?

Innan Jesus yttrade de ord som vi tidigare återgav, citerade han 1 Moseboken 2:24, då han sade: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.” (Matt. 19:5) Gud gav Adam bara en hustru. Av detta mönster framgick det att de TU, inte tre eller fyra, skulle vara ett kött. Det är uppenbart att Jesus gav sina efterföljare anvisningar om att vända tillbaka till Guds ursprungliga anordning för äktenskap mellan människor, att en man skall ha bara en levande hustru. Under inspiration framhöll aposteln Paulus att denna uppfattning är riktig. I 1 Korintierna 7:2 (Hd) skrev han: ”Varje man [bör] ha sin egen hustru och varje kvinna sin egen man.” Och han föreskrev att en förordnad tjänare i församlingen skulle vara ”en enda kvinnas man”, och på så sätt framhöll han den norm som de kristna skulle följa. — Tit. 1:6; 1 Tim. 3:2, 12.

Gud lät alltså den period nå ett slut, under vilken han hade tillåtit en sådan anordning när det gällde äktenskapet. Han lät helt enkelt förhållandena återgå till det som han ursprungligen hade instiftat. Det skedde alltså ingen ändring beträffande Guds moralnormer. De förblev fullkomliga. Och Jehova fortfor att motsätta sig sexuell omoraliskhet. Konsekvent fortsatte han att betrakta ett lösaktigt sexuellt uppförande såsom något föraktligt och förtjänt av strängt straff. — Gal. 5:19—21; 1 Kor. 5:9—13; 6:9, 10.

Såsom vi har sett har Jehova, i förbindelse med båda anordningarna — när han under en viss tid tillät månggifte och nu under den kristna tingens ordning, när han kräver engifte — motsatt sig lösaktighet och sexuell omoraliskhet och har uppmuntrat till återhållsamhet, kärlek och hänsyn i äktenskapet. Mose hade kallat Jehova ”rättfärdig och rättvis”. Kristus och Paulus kallade också Jehova rättfärdig. (Joh. 17:25; Rom. 3:26) Och vi i våra dagar har goda skäl att instämma med dem, eftersom vi vet att Gud har varit konsekvent och fullkomlig i fråga om moralnormer.