Fullgör din uppgift i familjen

KAN det råda frid och endräkt i en familj, om mannen och hustrun tävlar med varandra om ledarskapet? Kan barnen lära sig disciplin, om modern upphäver de restriktioner fadern har lagt på dem? Eller kan en familj bevara en god anda, om fadern vägrar att axla sitt ansvar? Vare sig det är mannen eller hustrun som underlåter att fullgöra den uppgift var och en av dem har, kan det leda till mycket ovälkomna resultat, det kan till och med orsaka familjens upplösning.

Det är många gifta par som inte erkänner mannens och hustruns särskilda uppgifter, och det gör att deras äktenskap redan från början kommer in på en stenig väg. Detta är utan tvivel en av de viktigaste faktorerna bakom den höga skilsmässofrekvensen i många länder i vår tid. Om de bara ville följa de goda råd som bibeln ger angående äktenskap, skulle de undvika många svårigheter, hjärtesorger och känslomässiga påfrestningar.

Bibeln redogör klart och tydligt för mannens och hustruns respektive uppgifter. Den anvisar åt mannen uppgiften att vara familjens huvud, i det den säger: ”En man är sin hustrus huvud, liksom Kristus också är församlingens huvud.” (Ef. 5:23, NW) Som familjens huvud har han ansvaret att fatta viktiga beslut för familjen.

Beträffande hustruns uppgift säger bibeln: ”Såsom församlingen visar undergivenhet för Kristus, så bör hustrur också vara sina män undergivna i allting.” (Ef. 5:24, NW) Således ingår det i hustruns uppgift att visa undergivenhet för sin man. Skulle det med tanke på detta vara tillbörligt för henne att tävla med sin man om ledarskapet i familjen? Skulle hon visa undergivenhet, om hon upphävde de restriktioner han lagt på barnen? Skulle det inte stämma bättre överens med hennes uppgift, om hon understödde dem? När det gäller barnen visar Skriften att deras uppgift i familjen är att vara sina föräldrar lydiga ”i förening med Herren”. — Ef. 6:1, NW.

Bibeln påminner männen om att utöva sin myndighet på ett kärleksfullt sätt: ”Äkta män [bör] älska sina hustrur såsom sina egna kroppar.” (Ef. 5:28, NW) Mannen bör därför kärleksfullt ta vård om sin hustru alldeles som han tar vård om sig själv, och han bör visa henne hänsyn. I alla sina beslut bör han låta hennes lycka och bästa ligga honom varmt om hjärtat.

Detta betyder att den kristne äkta mannen gör väl i att tänka på såväl hustruns som barnens önskningar innan han fattar viktiga beslut för familjen. Ett sådant tankeutbyte behöver upprätthållas inom familjen för att den skall fortsätta att vara lycklig. Alla behöver känna att fadern är tillgänglig och att man kan tala med honom. Men när han fattar ett slutgiltigt beslut, är det hustruns och barnens ansvar att godta detta beslut och att arbeta i överensstämmelse med det.

Men hur är det om mannens beslut inte är förståndigt? Ja, hur blir det då? Bör hustrun försöka överta hans ledarskap och fatta ett motsatt beslut? Det skulle inte vara förståndigt. På ett vänligt och taktfullt sätt kan hon samtala om saken med sin man, men om han väljer att hålla fast vid beslutet, då är det hennes ansvar att understödja det, förutsatt att han inte kräver att hon skall göra någonting som innebär överträdelse av Guds lag. Genom sådant lojalt stöd som hustru kommer hon att hjälpa barnen att fortsätta att ha respekt för faderns ledarskap och likaså hjälpa till att upprätthålla fred och enhet inom familjen.

Om hon ideligen gnatar på honom över hans misstag, skulle hon inte leva i samklang med sin uppgift som undergiven maka. Det skulle bara göra familjelivet outhärdligt för honom. Av detta skäl säger bibeln: ”Ett oavlåtligt takdropp på en regnig dag och en trätgirig kvinna, det kan aktas lika.” (Ords. 27:15) Många hem har upplösts på grund av att hustrun varit sådan.

Antag nu att en mor gör allt hon förmår för att ge sina barn tillbörlig fostran, men att somliga av dem visar sig bli dåliga människor, därför att fadern sviker sin uppgift att fostra dem och utöva sin myndighet. Bör modern mena att hon bär skulden? I ett sådant fall vilar skulden främst på fadern därför att han svikit sin uppgift.

Det finns emellertid fall, då båda föräldrarna har fullgjort sina uppgifter tillbörligt, men några av barnen trots detta har visat sig göra vad ont är. Om föräldrarna har gjort allt de förmått för att fostra barnen på tillbörligt sätt, vilar inte ansvaret för ondskan på dem. De bör inte klandra sig själva. Det finns åtskilliga exempel i bibeln på att goda föräldrar hade något eller några barn som blev onda. Jotam är en av dem som hade sådana erfarenheter. — 2 Krön. 27:6, 9; 28:1.

Äktenskapliga problem kan vanligen lösas, om mannen och hustrun följer Skriftens råd angående deras respektive uppgifter i familjen. Detta kan illustreras genom följande erfarenhet, som gäller ett par vars äktenskap verkligen upplöstes genom skilsmässa. Ett år efter skilsmässan kontaktade mannen kvinnan och uttryckte en önskan att gifta sig med henne igen. När hon återgav erfarenheten, sade hon:

”Jag framhöll för honom att omgifte inte skulle vara någon lösning. Om vi inte hade lyckats första gången, skulle vi inte lyckas en andra gång. Han påstod envist att han nu visste hur man skulle uppnå ett lyckligt äktenskap. Enbart av ren nyfikenhet frågade jag honom vad denna ena och enda väg var, som skulle göra oss lyckliga. Hans svar var: Guds sanningsord. Jag sade till honom: ’Vet du vad, om du visar mig att du uppriktigt menar vad du säger och om det med tiden visar sig att du verkligen gör det, då kan vi gifta oss igen.’ Hans svar var: ’Bra. Det passar mig precis.’ När han återvände till ..., tog han kontakt med ett av Jehovas vittnen och kom överens om ett hembibelstudium. Han var med vid alla möten, ringde eller skrev till mig varje kväll och var eld och lågor över allt det han fick lära sig. Vi gifte oss igen den 16 januari 1968, och vi är mycket lyckliga. När det uppstår något problem nu, vänder vi oss till Skriften för att få vägledning.”

Om en familj följer bibelns vägledning, behöver den inte råka ut för stormiga kriser eller hotas av en upprivande skilsmässa. Problem kan lösas och meningsskiljaktigheter klaras upp i frid. Om var och en i familjen fullgör sin uppgift, är det också i denna tid möjligt för den att äga frid, enhet och lycka.