Att ge utan tvekan för att visa Gud sin tacksamhet
JEHOVAS handlingssätt med sitt folk i det forntida Israel överflödar av lärdomar till gagn för de kristna som lever i vår tid. Paulus uttryckte det så här: ”Allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning.” (Rom. 15:4) När vi noggrant undersöker detaljerna i bibelns historiska skildring, kan vi alltså med förtröstan förvänta att vinna djupare andlig insikt i vad som är Guds vilja för de människor som tillber honom nu.
Jehova uppmanade till exempel alla som tillhörde hans folk att frambära sina förstlingsfrukter inför hans prästerskap vid det centrum för tillbedjan som han hade upprättat. I detta offer ingick förstlingsfrukten av det som utgick ur moderlivet (människor och djur), förstlingsfrukten av varje skörd man fick från marken, ja, till och med förstlingen av ullen från fåren. (2 Mos. 22:29, 30; 23:19; 5 Mos. 18:4) Dessa förstlingsfrukter var tydligt åtskilda från det tionde som Jehova krävde att de skulle ge till understöd av den rena, godtagbara tillbedjan.
Allt förstfött av mankön som öppnade moderlivet, bland såväl människor som djur, skulle vara helgat åt Jehova. (2 Mos. 13:2) De förstfödda bland människorna och bland de djur som inte var godtagbara för offerbruk skulle emellertid återlösas av föräldrarna eller ägaren för en minimibetalning av fem siklar silver eller omkring tolv kronor. (4 Mos. 18:15—17) Den princip som antyds här har Gud senare tydligt uttryckt genom sin profet Hesekiel: ”Se, alla själar äro mina.” — Hes. 18:4.
Däremot kunde inte en förstfödd tjur, ett förstfött lamm eller en förstfödd get återlösas eller återköpas på detta sätt. Deras blod måste stänkas på altaret. Dessa djurs blod förebildade Jesu Kristi livsblod, som han av fri vilja frambar som ett offer för det syndiga människosläktet. — Hebr. 9:6—14; Upp. 7:14.
Ingen bestämd mängd
När det gäller markens förstlingsfrukt och förstlingen av fårens ull är det värt att lägga märke till att Jehova överlät åt var och en att själv bestämma storleken av gåvan. Mängden lämnades obestämd, precis som förhållandet var när det gällde kravet att till gagn för de fattiga avstå från axplockningen efter skörden. — 3 Mos. 19:9, 10.
Varje familj och varje enskild person som hade en besittning i det av Gud givna landet förväntades bära fram eller sända dessa förstlingsfrukter som ett erkännande av att de hade mottagit alltsammans från sin Gud. Att var och en själv fick bestämma gåvans storlek innebar ett prov på deras uppskattning. Kom de fortfarande ihåg att Jehova, deras Gud, hade befriat dem från slaveri i Egypten? Tänkte de på att han hade gett dem ett land med brunnar som de inte hade grävt, fruktträdgårdar som de inte hade planterat, allting som var nödvändigt för deras fysiska välbefinnande?
Ja, de hade en frikostig Gud, en som också intresserade sig för deras andliga välfärd, deras inställning gentemot den sanna tillbedjan. Med hänvisning till att de frambar sina förstlingsfrukter som offer gav Jehova dem följande förmaning genom sin tjänare Mose: ”Av det som fyller din lada och av det som flyter ifrån din press skall du utan dröjsmål frambära din gåva.” (2 Mos. 22:29) Det var inte mängden av det givna som var viktigast, utan i stället den anda varmed man frambar gåvan. Om de tvekade eller dröjde med detta, kunde det mycket väl tas som ett tecken på bristande uppskattning å deras sida, en brist på uppskattning av alla de förmåner som Gud gav dem.
Lärdom för oss
Vilken lärdom kan då vi, som ju inte står under den mosaiska lagen, hämta av detta? Det ligger en rik andlig innebörd i detta ämne som gäller förstlingsfrukterna från marken och från moderlivet. Säger inte aposteln Paulus att Kristus Jesus vid sin uppståndelse blev ”förstlingen [åt Gud] av dem som har somnat in i döden”? — 1 Kor. 15:20, NW.
Vidare får vi genom en utvidgning av samma tanke veta att det andliga Israels tolv stammar, Kristi smorda efterföljare, av Gud har bestämts att ”bli en viss förstling av hans [återlösta] skapelser”. (Jak. 1:18, NW; Upp. 14:1—4) De fortsätter trogna intill döden och blir sedan uppresta som andevarelser och ges åt Guds store överstepräst i himlarna, Jesus Kristus, för att de skall vara ett prästerskap under honom. Det förhållandet att Gud godtar dessa förstlingsfrukter är en storslagen garanti för att det kommer att bli en glädjerik skörd, en väldig mängd människor som till sist kommer att få njuta välsignelserna av ett evigt liv på en paradisisk jord. De kommer att vara jordiska undersåtar under den himmelska styrelse som utövas av Kristus och hans 144.000 präster och konungar.
Det finns också annat som vi kan lära av frambärandet av förstlingsfrukten. Är det inte sant att det finns föranstaltningar och en organisation för ren tillbedjan på jorden i vår tid? Det är absolut säkert. Genom denna organisation kommer goda andliga föranstaltningar. Därför är det tillbörligt att de som får del av sådan andlig frikostighet ger uttryck åt sin tacksamhet medelst sina materiella ägodelar.
Lägg märke till att Jehova inte ställer några uttryckliga krav på sina tillbedjare i fråga om dessa uttryck för deras tacksamhet. För många av dem kan förhållandet vara detsamma som för den fattiga änkan, som Jesus iakttog när hon lade ner sina två mynt av mycket ringa värde i bidragsbössan i templet. (Mark. 12:42) Var det inte hennes tveklösa frikostighet, hennes uppriktiga önskan att ge uttryck åt sin tacksamhet mot Gud, som gjorde intryck på Jesus?
Någonting mer
Bland de forntida israeliterna var offrandet av de förstfödda och av förstlingsfrukterna ett helgande av dessa representativa gåvor. Om de inte villigt och utan dröjsmål bar fram sådana gåvor inför Jehova, hur skulle de då kunna förvänta Jehovas välsignelse över kommande familjemedlemmar eller över inbärgandet av skördarna?
Gudfruktiga föräldrar, till exempel föräldrarna till Simson och Samuel, nöjde sig inte med att uppfostra sina barn ”i Jehovas tuktan och styrning av sinnet”, utan de frambar också med glädje den förstfödde sonen till att tjäna Jehova på ett ännu mera direkt sätt. — Ef. 6:4, Rikets mellanradiga översättning.
Visar kristna föräldrar i vår tid mindre uppskattning? Nej, många föräldrar uppfostrar följdriktigt alla sina barn till att bli sanna tillbedjare av Jehova. De uppodlar i de unga sinnena en önskan att förbereda sig för ett framtida liv i hängivenhet för Gud, kanhända för en levnadsbana som heltidsförkunnare av de goda nyheterna. Är inte detta ett underbart sätt att tillämpa de lärdomar man får av de förebildliga förstlingsfrukterna?
Också i vår tid visar kristna tillbedjare av Jehova samma tveklösa ande i fråga om att ge av sina tillgångar för att befrämja den rena tillbedjan, och det är ett givande som framhåller deras övertygelse att allt de äger kommer från Jehova och tillhör honom. Vi återger här några uttrycksfulla uttalanden om detta som har åtföljt gåvor som har mottagits antingen vid Sällskapet Vakttornets huvudexpedition i USA (Watch Tower Bible and Tract Society, 124 Columbia Heights, Brooklyn, N. Y. 11201, USA) eller vid någon av Sällskapets många avdelningsexpeditioner runt om i världen (i Sverige, Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, 175 00 Jakobsberg [postgiro 45 94 57]; i Finland: Jehovas vittnen, Dickursby):
”Jag är till åren, och jag kan inte ta dessa pengar med mig när jag dör. Därför kan jag inte tänka mig något bättre sätt att använda dem än att ge dem som hjälp till att förkunna de goda nyheterna om Riket.”
”Vi känner stor lycka och glädje över allt det som Jehova har gett oss. Trots att vi som bor i denna del av landet befinner oss ganska långt bort från Sällskapets högkvarter fortsätter vi allesammans att uppskatta den nära gemenskapen med Jehova genom hans församling. I all synnerhet känner vi det på det sättet då vi kan ha del i att hjälpa till att utvidga det världsvida vittnandet.”
Skaparen vet att de av hans mänskliga skapelser som har den största uppskattningen och är mest frikostiga i själva verket är de lyckligaste av alla skapelser. (Apg. 20:35) Därför inpräglar han denna ande hos sina barn. Han påminner oss om att vi bör fortsätta att utveckla denna förträffliga egenskap, inte genom att ge oss detaljerade krav, utan genom att till stor del överlåta det på våra hjärtan. Hur klart blir inte detta framhållet för oss! Tänk bara på dessa ord som uttalats av den inspirerade aposteln:
”Den som sår sparsamt kommer också att skörda sparsamt; och den som sår rikligt kommer också att skörda rikligt. Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, inte ogärna eller under tvång, ty Gud älskar en glad givare. Gud är dessutom i stånd till att låta all sin oförtjänta godhet överflöda gentemot er, så att ni — alltid med i allt bibehållen tillräcklighet i er själva — må ha fullt upp för allt gott verk. ... I allting blir ni berikade för varje slag av frikostighet, ... eftersom utövandet av denna offentliga tjänst inte endast går ut på att i överflöd avhjälpa de heligas brist, utan också att vara rik med många uttryck av tack till Gud.” — 2 Kor. 9:6—12, NW.