Guds förutvetande

VÅRT förhållande till Gud kan i hög grad påverkas av hur vi uppfattar Guds förutvetande och hans utövande av denna häpnadsväckande förmåga. För att få den rätta synen på detta måste man emellertid inse vissa ting.

För det första är Guds förmåga att förutsäga och förutbestämma framtiden klart angiven i bibeln. Jehova själv framhåller som bevis på sin gudom denna förmåga att förutsäga och förutbestämma frälsning och befrielse såväl som dom och straff och att sedan genomdriva uppfyllelsen av dessa förutsägelser. (Jes. 44:6—9; 48:3—8) Detta gudomliga förutvetande och förutbestämmande bildar grunden för all sann profetia. (Jes. 42:9; Jer. 50:45; Am. 3:7, 8) Gud uppfordrar gudarna i de nationer som står hans folk emot att ge bevis för den gudomlighet som dessa nationer gör anspråk på för sina avgudars räkning. Han uppmanar dessa gudar att göra det genom att förutsäga motsvarande åtgärder av frälsning eller straff och sedan låta dem inträffa. Deras oförmåga i detta avseende uppenbarar att dessa avgudar är blott och bart ”vind och tomhet”. — Jes. 41:1—10, 21—29; 43:9—15; 45:20, 21.

Den andra faktorn i ordningen som måste tas i betraktande är Guds förnuftsbegåvade skapelsers moraliska handlingsfrihet. Skriften visar att Gud ger dessa skapelser privilegiet och ansvaret med ett fritt val, med att utöva moralisk handlingsfrihet (5 Mos. 30:19, 20; Jos. 24:15), och gör dem därigenom ansvariga för sina handlingar. (Rom. 14:10—12; Hebr. 4:13) De är alltså inte bara automater eller robotar. Människan kunde inte i ordets sanna mening ha blivit skapad till ”Guds avbild”, om hon inte hade haft moralisk handlingsfrihet. (1 Mos. 1:26, 27) Logiskt sett borde det inte vara någon motsättning mellan Guds förutvetande (såväl som hans förutbestämmande) och hans förnuftsbegåvade skapelsers moraliska handlingsfrihet.

En annan omständighet, som måste tas i betraktande men som ibland förbises, är Guds moraliska normer och egenskaper, däribland hans rättvisa, ärlighet och opartiskhet, hans kärlek, barmhärtighet och godhet, vilka uppenbaras i bibeln. Varje uppfattning om Guds utövande av dessa förmågor, förutvetande och förutbestämmande, måste därför harmoniera med inte bara några av dessa faktorer, utan med dem alla.

Det är uppenbart att vadhelst Gud förutsäger måste oundvikligen komma att inträffa, eftersom Gud kan kalla på de ”ting, som icke äro till, likasom vore de till”. (Rom. 4:17) Då uppkommer frågan: Är hans utövande av förutvetande oändligt, utan gräns? Förutser och förutsäger han alla sina skapelsers alla framtida handlingar? Och förutbestämmer han dessa handlingar eller till och med predestinerar alla sina skapelsers slutliga bestämmelse, ja, till och med innan de har kommit till?

Eller utövar Gud sitt förutvetande med urskillning och omdöme, så att han förutser och förutsäger vadhelst han väljer att göra, men låter bli att förutse och förutsäga något, när han väljer att göra det? Och väntar Gud med att bestämma sina skapelsers eviga öde, till dess han har dömt dem i enlighet med deras livskurs och deras uppenbarade inställning under provsättning i stället för att utstaka deras bestämmelse innan de kommit till? Svaren på dessa frågor måste ovillkorligen komma från Skriften.

Predestination

Uppfattningen att Guds utövande av förutvetande är obegränsat och att han förutbestämmer alla individers kurs och bestämmelse kallas predestinationsläran. Dess förespråkare resonerar att Guds gudomlighet och fullkomlighet kräver att han är allvetande, inte bara beträffande det förflutna och det närvarande, utan också beträffande framtiden. Att han inte på förhand skulle känna till allting in i minsta detalj skulle enligt denna uppfattning tyda på ofullkomlighet.

Men tänk på konsekvenserna av en sådan predestinationsuppfattning. Denna syn på saken skulle innebära att Gud, innan han skapade änglar eller människor, utövade sitt förutvetande och alltså på förhand kände till och visste allt som skulle bli följden av denna skapelse, inbegripet en av hans andesöners uppror, det efterföljande upproret från det första människoparets sida i Edens lustgård (1 Mos. 3:1—6; Joh. 8:44) och alla de onda verkningarna av detta uppror ända fram till och bortom den dag i dag är. Detta skulle ovillkorligen innebära att all den ondska som historien har sett (brottsligheten och omoraliskheten, förtrycket och det medföljande lidandet, lögnaktigheten och hyckleriet, den falska tillbedjan och avgudadyrkan) en gång i tiden, före skapelsens början, endast existerade i Guds sinne, i form av hans förhandskunskap om framtiden.

Om människornas Skapare verkligen hade använt sin förmåga att förutveta allt som historien har upplevt sedan människans skapelse, då skulle den fulla kraften av all den ondska som kommit till synes sedan dess medvetet ha satts i rörelse av Gud, när han uttalade orden: ”Låt oss göra människor.” (1 Mos. 1:26) Dessa fakta ifrågasätter förnuftet och konsekvensen i predestinationsläran; särskilt som lärjungen Jakob visar att oordning och annat ont inte härstammar från Guds himmelska närvaro, utan har det ”jordiska, djuriska, demoniska” ursprunget. — Jak. 3:14—18, NW.

Argumentet att det förhållandet att Gud inte på förhand skulle känna till alla framtida händelser och förhållanden in i minsta detalj skulle tyda på ofullkomlighet å hans sida är i själva verket en egenmäktig syn på fullkomlighet. Ytterst är det Guds vilja och gottfinnande som är bestämmande för huruvida något är fullkomligt, inte mänskliga idéer eller uppfattningar. — 2 Sam. 22:31; Jes. 46:10.

Låt oss ta en illustration. Guds allmakt är oklanderligt fullkomlig och obegränsad i kraft. (1 Krön. 29:11, 12; Job 36:22; 37:23) Men ändå kräver inte hans fulländning i styrka att han vid varje tillfälle använder sin kraft i sin allmakts hela utsträckning. Det är tydligt att han inte har gjort det. Annars skulle inte bara vissa forntida städer och en del nationer ha blivit tillintetgjorda, utan jorden med alla dess invånare skulle ha utplånats för länge sedan genom Guds verkställande av dom, som till exempel vid syndafloden och andra liknande tillfällen. (1 Mos. 6:5—8; 19:23—25, 29) Guds maktutövande innebär därför inte bara ett lössläppande av obegränsad kraft utan regleras ständigt med hänsyn till hans uppsåt och mildras av hans barmhärtighet, när det är befogat. — Neh. 9:31; Ps. 78:38, 39.

På samma sätt är det om Gud i vissa avseenden skulle utöva sin obegränsade förmåga till förhandskunskap efter eget val och i den begränsade utsträckning som det behagar honom. Då kan sannerligen ingen människa eller ängel med rätta säga: ”Vad gör du?” (Job 9:12; Jes. 45:9; Dan. 4:32) Det är därför inte en fråga om förmåga, vad Gud kan förutse, förutsäga och förutbestämma, ty ”för Gud är allting möjligt”. (Matt. 19:26) Frågan är vad Gud finner lämpligt att förutse, förutsäga eller förutbestämma, ty ”han kan göra allt vad han vill”. — Ps. 115:3.