Varför har Gud tillåtit att de rättfärdiga får lida?
”Lyckliga är ni, när människor smädar er och förföljer er och lögnaktigt säger allt slags ont mot er för min skull. Fröjda er och hoppa av glädje, eftersom er belöning är stor i himlarna; ty på det sättet förföljde de profeterna före er.” — Matt. 5:11, 12, NW.
1. a) Vad är den kristnes syn på lidande, och gör slutresultatet att lidandet på något sätt blir mera önskvärt? b) Vilken princip kan Guds tjänare inte avvika från?
GUDS tjänare har fått lida genom de ondas förvållande ända sedan Abels tid. De önskar inte lida. Förföljelse och tortyr är lika obehagligt för dem som för vem som helst med ett förnuftigt sinne. De skulle mycket hellre vilja leva i fred. Guds tjänare vet emellertid att ett visst mått av lidande är oundvikligt i denna onda värld, och det beror på hans önskan att bevara ostraffligheten inför Gud. Han är emellertid säker på att slutresultatet av ett liv i ostrafflighet inför Gud kommer att vara evig lycka! Men enbart kunskap om detta gör inte lidandet på något sätt behagligare eller mera önskvärt. I själva verket kan just det att plåga och lidande inte är önskvärt göra att Guds tjänare överger ostraffligheten, till evig sorg och skada för honom själv. Oberoende av hur stor kostnaden kan bli är ostraffligheten inför Gud en princip, som Guds tjänare inte kan och inte får avvika från.
2. a) Vad är deras lott som har valt att troget tjäna Gud? Ge bevis för detta. b) Vad visar att sådana förföljelser inte var berättigade?
2 Den Heliga skrift och historien visar att lidande för ostrafflighetens skull är deras lott som har valt att tjäna Gud troget. Den kristne aposteln Paulus skrev till gudfruktiga tessaloniker: ”Bekymmer är vår lott, ni vet detta väl.” (1 Tess. 3:3, Moffatt) Från den rättfärdige Abels tid ända till närvarande tid har det varit så. Abel mördades av sin bror Kain, därför att Kains ”gärningar var onda men hans broders var rättfärdiga”. (1 Joh. 3:12, NW) De tre hebréerna kastades i en brinnande ugn, därför att de vägrade att böja sig ned för kung Nebukadnessars gyllene bildstod och därigenom bryta ostraffligheten inför Jehova, sin Gud. Paulus talar om för oss vad som hände andra på grund av att de höll fast vid ostraffligheten: ”Ja, andra fick sin provsättning genom begabberi och gisselslag, och i sanning mer än så, genom bojor och fängelse. De blev stenade, de blev satta på prov, de blev söndersågade, de dog genom att dräpas med svärd, de gick omkring i fårhudar, i gethudar, medan de led brist, utstod vedermöda och misshandel; och världen var dem inte värdig. De strövade omkring i öknar och berg och jordens hålor och grottor.” (Hebr. 11:36—38, NW) De fick lida sådana skändligheter på grund av att de stod fast vid att bevara ostraffligheten inför Gud. Aposteln Paulus hade rätt: ”Världen var dem inte värdig.”
3, 4. a) Vilka ord av Jesus visar att de kristna inte skulle bli bättre behandlade än de hebreiska profeterna? b) Vad bevisar att de kristna blev förföljda?
3 Efter kristendomens tillblivelse har Guds tjänare inte blivit bättre behandlade. Jesus Kristus sade själv till sina efterföljare: ”Har de förföljt mig, skall de också förfölja er.” (Joh. 15:20, Hd) Vid ett annat tillfälle sade han till dem: ”Man [skall] gripa er, man skall förfölja er, överlämna er åt synagogor och kasta er i fängelse, och man skall ställa er inför konungar och landshövdingar, för mitt namns skull. Detta skall ge er tillfälle att bära fram vittnesbörd. ... Ni skall bli förrådda till och med av föräldrar, bröder, släktingar och vänner. Somliga av er skall man slå ihjäl, och ni skall bli hatade av alla människor, för mitt namns skull. Ändå skall icke ett hår på edra huvuden gå förlorat. Genom att ni håller ut, skall ni vinna edra själar.” (Luk. 21:12—19, Hd) Dessa ord uppfylldes tidigt under det första århundradet.
4 Paulus medgav själv att de kristna förföljdes och att han själv, såsom Saulus av Tarsus, hade varit en av förföljarna. Enligt uppteckningen i Apostlagärningarna 26:9—11 (Hd) sade han: ”Jag själv tänkte alltså, att det var min plikt att göra allt jag kunde mot Jesu, nasaréens, namn. Det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga spärrade jag in i fängelse, sedan jag hade fått fullmakt av översteprästerna. När de dömdes till döden, röstade också jag för dödsstraff. Och i synagoga efter synagoga försökte jag genom straff tvinga dem att förneka sin tro. I mitt raseri mot dem gick jag så långt, att jag utsträckte min förföljelse ända till utländska städer.”
5. a) Vad sade Paulus skulle bli deras lott som önskade leva med gudaktig hängivenhet i förbindelse med Kristus? b) Hur betraktade de första kristna förföljelsen? c) Vilka frågor uppkommer?
5 Senare, när Saulus av Tarsus hade blivit den kristne aposteln Paulus, fick han i sin tur lida förföljelse genom just dem som han en gång hade tjänat. Såsom kristen skrev han till Timoteus: ”Alla de som åstundar att leva med gudaktig hängivenhet i förbindelse med Kristus Jesus skall också bli förföljda.” (2 Tim. 3:12, NW) Till filipperna sade han: ”Ni har fått förmånen att inte bara tro på Kristus utan också att lida för honom.” (Fil. 1:29, Hd) Det var inte bara så att de första kristna blev förföljda på grund av sin tro, utan enligt Paulus betraktade de det som en förmån att få lida för Kristus. Känner du det på samma sätt? Är du villig att lida, ja, att dö, för vad du tror på beträffande Kristus? Varför skall man alls lida? Varför tillåter Gud att hans folk förföljs? Vilket gott syfte tjänar förföljelsen, om den alls tjänar något syfte?
Varför förekommer det förföljelse?
6, 7. a) Tjänar förföljelsen ett värdigt uppsåt, och är Gud ansvarig för sitt folks lidande? Ge ett exempel. b) Hur bevisas Gud vara utan skuld?
6 Lägg i första hand märke till att Guds tillåtelse av förföljelse verkligen tjänar ett värdigt uppsåt, och tänk för det andra på att det inte är Guds fel att hans folk får lida, eftersom förföljelsen beror på syndens inträde i människovärlden. (Rom. 5:12) Detta kan illustreras på följande sätt: När en pojke bryter benet medan han gör någonting som hans far har sagt åt honom att göra, bör man helt visst inte lägga skulden på fadern. När pojkens far, som är läkare, kommer hem för att foga ihop det brutna benet, kan han säga till sin son: ”Det här kommer att göra ont, men med tiden kommer skadan att läkas, så att benet blir som förut igen. Du kommer inte att bli invalid, och det beror på att jag inte var alltför ömsint för att ta vård om dig, då du var i nöd.” Brottändarna skrapar och knakar, när fadern passar in dem i normalt läge. Barnet skriker och vädjar till sin far på grund av plågan, men fadern är orubblig till dess operationen är genomförd. Han lyssnar inte på barnets skrik och böner, men det beror inte på att han inte skulle bry sig om barnet, utan det beror i stället på att han verkligen bryr sig om det. Någonting liknande hände redan i början i förhållandet mellan människan och hennes Gud.
7 När det första människoparet, Adam och Eva, avsiktligt överträdde Guds lag, vållade de sig själva dödlig skada. Gud drev ut det upproriska paret ur Eden. På så sätt förlorade de för sig själva och för sina avkomlingar det särskilda skydd och den välsignelse som kom från deras Skapare. För syndens verkningar, nämligen smärta, sorg och död, hade de bara sig själva att förebrå, enligt vad bibeln framhåller: ”De har handlat fördärvligt för sin egen del; de är inte hans barn, bristen är hos dem själva.” (5 Mos. 32:5, NW; Rom. 6:23) Gud gjorde emellertid omedelbart anordningar för att skadan skulle läkas. Genom Kristus Jesus gjorde han det möjligt för människan att vinna evigt liv på en paradisisk jord — just den framtidsutsikt som förelagts Adam i Eden. — Joh. 3:16; Upp. 21:4.
8, 9. a) Varför har Gud tillåtit att de onda förföljt de rättfärdiga? b) Vad fastslås i Jobs bok?
8 Men det kan inte sägas att alla plågor är resultatet av inneboende ofullkomlighet som har uppkommit genom den adamitiska synden. Guds tjänare lider i hög grad genom utifrån kommande misshandel, som onda förföljare utsätter dem för. Varför har Gud tillåtit att detta händer? Svaret ligger i en moralisk stridsfråga, som väcktes i Eden av Satan, djävulen, den upproriske ängel som förmådde Adam och Eva att synda. Stridsfrågan inbegriper människans ostrafflighet inför Gud och hans ord. Detta visas i fallet med den rättfärdige Job. Satan skröt med att han skulle kunna vända alla människor bort från Gud, alldeles som han hade gjort med Adam och Eva. Ja, han skulle till och med kunna vända bort den, om vilken Gud sade: ”På jorden finnes icke hans like”, nämligen patriarken Job. — Job 1:8.
9 Vid ett möte med Guds änglasöner i himmelen ställde Jehova denna fråga till Satan: ”Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.” Det förhållandet att Gud gjorde Satan uppmärksam på Jobs trohet visar att det förekom en tvist, som gällde om människor skulle bevara ostraffligheten inför Gud. Satans svar bevisar att det förekom en sådan stridsfråga, eftersom han genast drog fram sådant som skulle vara andra orsaker till Jobs trohet. Han påstod att Job tjänade Gud på grund av de materiella välsignelser han fick och inte på grund av att han älskade Gud. Satan föreslog: ”’Men räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.’ HERREN [Jehova] sade till Åklagaren: ’Välan, allt vad han äger vare givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut din hand.’” — Job 1:7—12.
10. Vad bevisades av att Job bevarade ostraffligheten? Vilka frågor uppkommer?
10 Job höll fast vid ett rättfärdigt handlingssätt trots allt vad djävulen kunde göra; han bevisade att han tjänade Gud därför att han älskade honom och önskade vara välbehaglig i hans ögon. Job trodde på ostraffligheten i sitt handlingssätt, och därför kungjorde han för dem som anklagade honom: ”Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.” (Job 27:5) Ostraffligheten inför Guds suveränitet och inför Guds rättfärdiga principer, som finns uttryckta i hans inspirerade ord, är vad den nuvarande striden mot Guds tjänare helt och hållet gäller. Detta är orsaken till att rättfärdiga människor alltifrån Abels tid fram till närvarande tid har föredragit att dö framför att överge ostraffligheten inför sin Gud, Jehova. De tror på Guds och hans ords rättfärdighet och skulle föredra att dö framför att bryta denna tillit. Men var står du i denna stridsfråga? Är du beredd att dö för Guds suveränitet och för hans ord? Ditt sätt att möta denna stridsfråga kommer att avgöra om du till sist skall leva eller dö. Så viktigt är det.
De första kristna blev satta på prov
11. a) Vad bevisar att stridsfrågan om ostraffligheten stod kvar på Jesu tid? b) Vad bevisade Jesu ostrafflighet, och vad åstadkom den?
11 När Jesus Kristus var på jorden, försökte Satan i sin desperation att få Jesus att utföra en enda handling av tillbedjan, som skulle innebära ett brott mot ostraffligheten inför Gud. (Matt. 4:8—11) Jesus höll fast vid sin ostrafflighet till och med när han fick smädliga slag av romerska soldater och därpå naglades fast vid tortyrpålen för att dö. Djävulen gjorde allt han förmådde, men han kunde inte få Jesus att bli illojal mot Gud. (Fil. 2:8) Genom att Jesus bevarade ostraffligheten såsom en fullkomlig människa bevisade han för alla tider att Satans skryt, att han skulle kunna vända alla människor bort från Gud, är en lögn. Jesus gav på detta sätt ett fullkomligt föredöme i fråga om att bevara ostraffligheten, och det var någonting som hans efterföljare skulle efterlikna. — 1 Petr. 2:21.
12—14. a) Var Kristi efterföljare undantagna från provsättningar? b) Vad hade Paulus att säga om att han själv bevarade ostraffligheten? c) Vad hade dr Mosheim att säga om de kristna efter Paulus’ tid?
12 Kristi efterföljare förskonades inte från prövningar som gällde bevarandet av ostraffligheten ens medan Jesus levde. Petrus fick av Kristus höra: ”Simon, Simon, se, Satan har krävt att få er för att sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte må tryta. Och du, när du en gång har återvänt, styrk då dina bröder.” Därpå sade Petrus tillitsfullt till Jesus: ”Herre, jag är redo att gå med dig både i fängelse och i döden.” Men Jesus kände Petrus bättre: ”Jag säger dig, Petrus: En tupp kommer inte att gala i dag, förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.” (Luk. 22:31—34, NW) Mästaren hade rätt. Petrus förnekade tre gånger att han kände Jesus. Petrus grät bittert på grund av att han hade misslyckats i fråga om att bevara ostraffligheten i en sådan kritisk stund. Men han återvann sin andlighet, så att han blev ett stöd och en kraftkälla för sina bröder. Hans två brev (Första och Andra Petrus) vittnar om detta faktum.
13 Paulus blev också sållad av djävulen och hans redskap. Han mötte falska apostlar, svekfulla arbetare, som förskapade sig till Kristi apostlar. Paulus berättar vad han uthärdade i den kristna förkunnartjänsten. Han skriver: ”Jag har haft mer arbete [såsom förkunnare], oftare varit i fängelse, fått hugg och slag till överflöd, varit i dödsnöd många gånger. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när. Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på djupa havet. Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror bland falska bröder — allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och nakenhet. Förutom dessa yttre ting är det också det som välter in över mig dag efter dag: bekymren för alla församlingarna.” (2 Kor. 11:21—28, v. 28 enl. NW) Denna väg i kristen ostrafflighet var inte någon lätt kurs för Paulus, och den är det inte heller i vår tid. I själva verket uppmanade Paulus de kristna: ”Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” (1 Kor. 10:12) Tänk på Judas och Demas och andra, som en gång tycktes stå fasta men sedan föll. — 2 Tim. 4:10.
14 Efter Paulus’ tid har förföljelsen fortsatt mot de kristna, trots att de varit fredsälskande människor. Doktor John L. von Mosheim, en författare i ämnet kyrkohistoria, talar om det första århundradets kristna såsom ”en krets människor av det mest oförargliga och oskadliga slag, vilka aldrig hyste en önskan eller tanke som var skadlig för statens välfärd”. Ändå fick just dessa kristna lida obeskrivligt genom hedniska människors och den romerska statens förvållande, just på grund av att de stod fast vid att bevara ostraffligheten inför Gud.
Ostraffligheten inför Gud fortfarande en stridsfråga
15. Vilka bland alla religiösa grupper i vår tid är det som lider på liknande sätt på grund av sin ostrafflighet i fråga om kristna principer? Ge exempel.
15 Av alla religiösa grupper i världen är Jehovas vittnen den som mest allmänt kritiseras för sin tro och sin ostrafflighet i fråga om kristna principer. Och på grund av sin ståndpunkt har de ibland kommit att befinna sig inför domstolar och i fängelser, alldeles som det förhöll sig med de första kristna. En professor i historia har sagt: ”Det märkligaste hos vittnena är kanske att de håller fast vid att deras förnämsta tro och lydnad gäller Gud, framför all annan makt i världen.” (These Also Believe) Följden blir, såsom det konstaterades i tidningen Beacon Journal som utges i Akron i Ohio i USA: ”Jehovas vittnen har en religion som de tar långt allvarligare än det stora flertalet av människorna. Deras principer påminner oss om de första kristnas, som var så impopulära och som blev så brutalt förföljda av romarna.”
16, 17. a) Varför blir Jehovas vittnen förföljda i vår tid? b) Vilken är deras inställning till den politiska världen, och vilken skymflig behandling har de fått lida på grund av detta?
16 De första kristna blev ofta förföljda på grund av att de vägrade att utföra en enkel patriotisk rit: att offra åt kejsaren. Dessa kristna betraktade en sådan rit som avgudadyrkan. Jesus vägrade också att utföra en enda handling av tillbedjan som stred mot Guds ord. (Matt. 4:9) På liknande sätt ägnar Jehovas vittnen sin tillbedjan endast åt Gud, och det är bara honom de visar tro och lydnad. I likhet med de första kristna lever de ett lugnt och moraliskt liv, i själva verket ett exemplariskt liv. I likhet med de första kristna vägrar de också att avguda staten. Såsom tjänare åt Gud och ambassadörer för Guds rike avhåller sig Jehovas vittnen från att hälsa någon enda nations flagga, men ändå visar de respekt för det lands flagga där de bor genom att lyda alla lagar som inte strider mot Guds lagar. Flagghälsning betraktas av vittnena som en religiös handling, som de för sitt samvetes skull inte kan ta del i. De betraktar denna handling som en överträdelse av det andra budet och av texter i de kristna skrifterna som varnar för avgudadyrkan. (2 Mos. 20:4, 5; 1 Joh. 5:21) Deras ståndpunkt mot avgudadyrkan vinner föga förståelse, men de menar ändå att den är så viktig att de betraktar den som en fråga om liv eller död. Deras ståndpunkt liknar den som intogs av Petrus och de andra apostlarna, när de sade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29, NW.
17 Jesus förklarade att de människor som tillhör honom ”inte [är] någon del av världen”, alldeles som han inte var någon del av världen. (Joh. 17:16, NW) I likhet med dessa första kristna är Jehovas vittnen inte någon del av världen. När det gäller denna världens politik och krig är deras ståndpunkt följaktligen strikt neutral. Detta har resulterat i förföljelse, såsom i det nazistiska Tyskland, där tusentals vittnen kastades i Hitlers koncentrationsläger. Alldeles som Saulus av Tarsus försökte tvinga de första kristna att förneka sin tro, strävade Hitler efter att göra just detta genom att försöka få Jehovas vittnen att sätta sitt namn på ett papper som förklarade att de avsvor sig sin tro, någonting som de modigt vägrade att göra. Andra nationer har på senare tid försökt få dem att bära partikort, en handling som skulle betyda att de gjorde våld på sin kristna neutralitet och sitt samvete, men de har ståndaktigt vägrat att göra detta. På grund härav har de utsatts för den svåraste förföljelse, men såsom ett folk har de inte övergett ostraffligheten inför Gud.
18, 19. a) Hurudan är deras ställning i kommunistiska länder? b) Hur har de blivit behandlade i några av de nyligen upprättade nationerna i Afrika? Vad har följden blivit?
18 I vår tid blir Jehovas vittnen, på grund av sin neutralitet och sin kompromisslösa ståndpunkt för kristna principer, ofta satta i fängelse i såväl kommunistiska som icke-kommunistiska länder. I det kommunistiska Polen sade till exempel åklagaren i en rättegång mot ett av vittnena: ”Jehovas vittnen undergräver den nuvarande samhällsordningen. De röstar inte, vägrar att hälsa flaggan och tjänar inte i armén. Jehovas vittnen omstörtar den nuvarande ordningen lika mycket som de första kristna gjorde. Den romerske kejsaren kunde inte finna sig i det, och på liknande sätt kan man inte heller i våra dagar ha fördrag med Jehovas vittnen.” I huvudsak gick hans åtal ut på att man inte kan ha fördrag med dessa människor på grund av att de håller Guds lag.
19 I länder som förutsätts garantera rätten att fritt tillbedja Gud har man berövat Jehovas vittnen just dessa rättigheter. De är förbjudna i det röda Kina. De är förbjudna i Ryssland och i alla kommuniststyrda länder. Några av de nyligen upprättade nationerna i Afrika har skamligen förföljt Jehovas vittnen på grund av deras kristna neutralitet. Men också i dessa länder har tillbedjan av Gud framgång trots förföljelse.
Lidandet skall snart upphöra
20. Vad är Jehovas vittnens beslut och övertygelse?
20 Trots den förföljelse som Jehovas vittnen utsätts för är de beslutna att vara fredliga människor, oberoende av var i världen de bor. Jesajas profetia har redan uppfyllts på dem. De har smidit sina ”svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdssaxar. ... Ej heller skall de mer lära sig att kriga.” (Jes. 2:4, NW) De förtröstar på att Jehova Gud snart — i sitt krig vid Harmageddon — kommer att göra ett snabbt slut på all ondska. (Upp. 16:13—16) De är säkra på att Guds kärlek kommer att stå hävdad och upphöjd. De är övertygade om att stridsfrågan om den universella suveräniteten och Guds ords sannfärdighet kommer att avgöras för alla tider och till belåtenhet för alla som lever i universum. Detta är orsaken till att Jehovas vittnen är helt och fullt övertygade om att tillåtelsen av ondskan och förföljelsen har tjänat ett värdigt uppsåt, som har fått till följd att Guds ord och namn hävdats och upphöjts.
21. Vad har bevisats genom att det onda blivit tillåtet?
21 Den tid som Gud anslagit för att ondskan skall få ha sin gång har varit tillräcklig för att ge de onda tillfälle att visa sina onda avsikter och fylla ”sina synders mått”. (1 Tess. 2:16) Det har understrukit sanningen i det som Guds ord säger om att de existerande systemen i världen är grymma och hjärtlösa och att de inte är värda att få finnas till. Deras fördärvade tillstånd och oduglighet kräver att Gud rättvist dömer och tillintetgör dem. Och över denna dom kommer alla de som älskar rättfärdighet att glädja sig! — 1 Petr. 4:15—19.
22. Vilket uppsåt har förföljelsen tjänat, och vilken fråga återstår att besvara?
22 Förföljelsen har också berett alla människor möjlighet att visa hurudana de verkligen är, om de tror på Gud och hans ord, bibeln. Genom det sätt på vilket människor och nationer har härskat och har behandlat Guds folk har de outplånligt visat sig vara för eller emot Gud. (Matt. 25:40, 45) Förföljelsen har bevisat utom allt tvivel att Gud är kärlek och att han är tålmodig mot människorna och inte önskar att någon skall bli tillintetgjord utan att ”människor av alla slag skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Tim. 2:3, 4, NW) Förföljelsen visar också att de kristna älskar mänskligheten genom att de lider ont för att bära ut detta frälsningsbudskap till människorna. Den enda fråga som står kvar är denna: På vems sida i stridsfrågan kommer du att stå, när Gud till sist för kampen till ett dramatiskt slut i striden vid Harmageddon, som nu nalkas? Kommer du att befinnas vara en som bevarar ostraffligheten? Intressera dig för denna fråga nu, eftersom din eviga bestämmelse beror på det.
[Bild på sidan 7]
De första kristna blev förföljda därför att de vägrade att utföra en patriotisk rit: att bränna rökelse för kejsaren. Sanna kristna i vår tid undviker också alla handlingar av avgudadyrkan