Vilken grundval har de grekiska myterna?
ZEVS, Apollo, Artemis, Afrodite — dessa och andra är välbekanta för de flesta av oss som namnen på grekiska gudar och gudinnor. Många känner också till att de forntida grekernas mytologiska berättelser tillskriver sina gudomligheter alla slags avskyvärda handlingar. De framställs grälande, stridande och till och med konspirerande mot varandra. Att myterna kan ha ens det ringaste verklighetsunderlag kan tyckas svårt att förstå. Men även om det kan tyckas egendomligt för somliga människor, kastar bibeln ljus över dessa legenders möjliga eller till och med sannolika ursprung.
Enligt den sanna redogörelsen, som återfinns i 1 Moseboken 6:1—13, kom änglasöner till Gud ned till jorden före syndafloden på Noas tid och började leva som äkta män tillsammans med tilldragande kvinnor. Avkomman i dessa äktenskap blev ”nefilim” eller ”fällare”, dvs. sådana som får andra att falla. Detta bidrog i hög grad till den omoraliskhet och det våld som var rådande på jorden på den tiden.
Utan tvivel vidarebefordrade Noa och hans familj, som överlevde floden, till sina avkomlingar upplysningar om förhållandena före floden. Det är därför värt att lägga märke till att de myter som tillskrivs de grekiska poeterna Homeros och Hesiodos återspeglar den skildring som finns i bibeln. Dessa myter framlägger naturligtvis saker och ting på ett mycket förvanskat sätt i jämförelse med bibelns redogörelse.
De grekiska gudomligheterna som beskrevs av Hesiodos och Homeros hade mänsklig gestalt och stor skönhet, men de var ofta gigantiska och övermänskliga. De åt, drack, sov, hade sexuellt umgänge med varandra eller till och med med människor, levde som familjer, förförde och våldtog. Trots att de troddes vara heliga och odödliga, kunde de ägna sig åt alla slag av svek och brott. De kunde gå omkring bland människorna, antingen synliga eller osynliga.
Förutom de verkliga gudarna beskriver de grekiska legenderna halvgudar eller hjältar, som var av både gudomligt och mänskligt ursprung. Halvgudarna hade övermänsklig styrka men var dödliga (Herkules sägs ha varit den ende av dem som fått privilegiet att uppnå odödlighet). Halvgudarna har alltså en tydlig likhet med nefilim som omnämns i skildringen i Första Moseboken, medan gudarna tycks finna sin motsvarighet i ”Guds söner”, som övergav sin himmelska ställning.
Tecken på babyloniskt inflytande
Men varför framlägger de grekiska myterna en sådan förvrängd bild av vad de tycks hänsyfta på i den Heliga skrift? De historiska fakta som finns i bibeln ger de nödvändiga ledtrådarna för att besvara denna fråga.
Det var efter syndafloden som en stor grupp bland människorna valde att göra uppror mot Jehova Gud. På Sinears lågslätt började de bygga staden Babel och ett torn, förmodligen en ziggurat, som skulle användas vid falsk tillbedjan. Detta projekt påbörjades i trots mot Skaparens uppsåt för människorna att de skulle sprida sig över jorden. Men det hade ingen framgång, eftersom Jehova förbistrade byggnadsmännens tungomål. Oförmögna att förstå varandra avbröt de till slut sitt byggande och blev kringspridda. — 1 Mos. 11:2—9.
Men kunskapen om tidigare händelser, till exempel de förhållanden som rådde före floden, måste ha levat kvar i en eller annan form i minnet hos de kringspridda människorna. Förmodligen införlivade de och deras avkomlingar denna kunskap med sina religiösa föreställningar. Detta skulle kunna förklara varför dessa myter i många avseenden skiljer sig så mycket från den bibliska redogörelsen.
Eftersom Babel var den punkt från vilken de upproriska människorna blev kringspridda, bör vi förvänta att finna babylonisk eller kaldeisk påverkan av de grekiska myterna. Och detta är precis vad talrika forskare har lagt märke till. Orientforskaren E. A. Speiser spårar de grekiska myternas tema tillbaka till Mesopotamien och säger:
”Berättelsen om gudomligheter som var skyldiga till anstötliga handlingar, som ibland fick utveckla sig ända till grymma familjestrider, övertogs från Mesopotamien av hurriterna, överfördes av dem till hettiterna och dök slutligen upp i grekiska och feniciska källor.” — The World History of the Jewish People, band 1, sid. 260.
Flera år tidigare framhöll professor George Rawlinson:
”Den slående likheten mellan det kaldeiska systemet och den klassiska mytologins system tycks vara värd särskild uppmärksamhet. Denna likhet är alltför allmänt förekommande och alltför djupgående i vissa avseenden för att lämna rum för antagandet att bara en slump kan ha gett upphov åt denna överensstämmelse. I Greklands och Roms gudaskara och i Kaldeens gudaskara urskiljer man samma allmänna gruppering; samma släktskap och härstamning spåras inte sällan; och i vissa fall ger kaldeiska källor den mest noggranna belysning och förklaring av till och med välbekanta namn och titlar hos de klassiska gudomligheterna. Vi kan knappast tvivla på att det på en eller annan väg förekommit ett utbyte av trosföreställningar — en förbindelseled på ett mycket tidigt stadium för mytologiska uppfattningar och idéer, från Persiska vikens stränder till länderna kring Medelhavet.” — Seven Great Monarchies, band 1, sidorna 71 och 72.
Ja, bevisen pekar på en enda källa för de religiösa uppfattningar som är en förvrängning av den sanning som återfinns i bibeln. Överste J. Garnier skrev i sin bok The Worship of the Dead (Dyrkan av de döda):
”Inte bara egyptierna, kaldéerna, fenicierna, grekerna och romarna, utan också hinduerna, buddisterna i Kina och Tibet, goterna, anglosaxarna, druiderna, mexikanerna och peruanerna, urinvånarna i Australien och till och med vildarna på Söderhavsöarna måste allesammans ha fått sina religiösa uppfattningar från en gemensam källa och ett gemensamt centrum. Överallt finner vi den mest häpnadsväckande överensstämmelse i riter, ceremonier, seder, traditioner och i deras respektive gudars och gudinnors namn och förhållanden i övrigt.” — Sidan 3.
Det förhållandet att temat hos legender från vitt skilda områden kan spåras tillbaka till en enda källa, Mesopotamien, visar att de helt enkelt inte kan vara produkter av sinsemellan oberoende fantasier. Om den enda grundvalen för dessa legender hade varit fantasin, skulle det vara svårt att förklara varför gudomligheterna alltid framställs i dålig dager. Längre fram försökte faktiskt grekiska författare och filosofer befria Homeros’ och Hesiodos’ skildringar från några av de tarvligaste beståndsdelarna. Men det finns inget som tyder på att folket i allmänhet någonsin tyckte att deras gudar blev förtalade eller hädade genom dessa legender. Tydligen föredrog man att ära gudomligheter som kunde framställas på ett nedsättande sätt. Gudarnas omoraliskhet gav utan tvivel möjlighet för folk att rättfärdiga sina egna missgärningar.
När de forntida grekerna och andra folk dyrkade gudomligheter vars handlingssätt var helt och hållet ovärdigt att efterfölja, tjänade de i själva verket de andevarelser som hade blivit demoner. De ärade och vördade dessa olydiga Guds söner, vars avskyvärda gärningar före floden mycket väl kan ha kommit att bilda underlaget för talrika myter. Som aposteln Paulus sade till de kristna i Korint: ”Vad nationerna offrar, det offrar de åt demoner och inte åt Gud.” — 1 Kor. 10:20, NW.