”Till ett vittnesbörd”
DET var på våren år 33 v.t. som Jesus Kristus på Oljeberget sade till sina lärjungar: ”Vad er beträffar, så må ni vara på er vakt; folk skall överlämna er åt domstolar i orterna, och ni skall bli slagna i synagogorna och ställas inför styresmän och konungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem.” — Mark. 13:9, NW.
De erfarenheter som Kristi efterföljare haft sedan dess bekräftar detta. Mer än femtio dagar efter att Jesus hade uttalat dessa ord måste apostlarna Petrus och Johannes försvara sin tro inför den högsta judiska domstolen, Sanhedrin. Trots att de var olärda män ur folket avgav de ett kraftfullt, oförskräckt vittnesbörd inför denna höga församling, som bestod av rådsherrar, skriftlärda och äldre män med inflytande. (Apg. 4:5—19) Inte långt därefter fördes alla apostlarna inför Sanhedrin. Modigt yttrade de till domstolens ledamöter: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. Våra förfäders Gud uppväckte Jesus, som ni dräpte, i det att ni hängde honom på en påle. Gud upphöjde denne såsom främste förmedlare och räddare till sin högra sida till att ge bättring åt Israel och förlåtelse för synder. Och vi är vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har gett åt dem som lyder honom såsom härskare.” — Apg. 5:27—32, NW.
Flera år senare framförde aposteln Paulus sitt försvar inför landshövdingen Felix och hans hustru Drusilla, landshövdingen Festus, kung Agrippa och hans hustru Bernice, och slutligen inför kejsaren själv. (Apg. 24:24; 25:8—12, 23; 26:32) Så övertygande var Paulus’ försvarstal att kung Agrippa utropade: ”Föga fattas, att du övertalar mig och gör mig till kristen.” — Apg. 26:28.
Genom att de kristna i första århundradet drogs inför kungar och styresmän kunde de avge ett vittnesbörd om sin tro inför människor som de annars kanske inte skulle ha nått. Detta var i överensstämmelse med Jehovas uppsåt. Eftersom det är hans vilja att ”människor av alla slag skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”, fick män i höga ämbetsställningar tillfälle att lära känna sanningen genom att de kristna fördes fram inför dem. — 1 Tim. 2:4, NW.
På 1900-talet
Också nu på 1900-talet har det funnits kristna som insett att de förts fram inför myndighetspersoner ”till ett vittnesbörd”. Därför har de inte varit rädda att försvara sin tro. Även om frågorna ofta har framställts på ett skymfligt sätt, har dessa kristna lagt fram sina skäl med lugn och saktmod. De har inte svarat på ett uppbragt eller harmset sätt. De har inte gripits av människofruktan, utan de har lagt i dagen djup respekt eller hälsosam fruktan, såsom i närvaro av Jehova Gud, vars ”ögon vilar på de rättfärdiga”. (1 Petr. 3:12, NW) När de gjort detta har de följt rådet i 1 Petrus 3:15 (NW): ”Håll Kristus helig såsom Herre i edra hjärtan, alltid redo att framföra ett försvar inför var och en som av er kräver ett skäl för hoppet i er, men gör detta med ett milt sinne och djup respekt.”
I Libanon hände det för ungefär fem år sedan att ett av Jehovas vittnen och den unge man som för första gången följde med honom i tjänsten från dörr till dörr blev förda till polisstationen för förhör. När polisen sade att man skulle släppa dem om de lovade att sluta predika, frågade vittnet vad det var för fel med att predika från bibeln, eftersom detta var vad folk verkligen behövde. Han sade också att det skulle vara nyttigt för dem att läsa och studera bibeln och erbjöd dem en del biblisk litteratur. Om du hade befunnit dig i samma situation som detta vittne och hans följeslagare, skulle du då modigt ha talat ut om din tro?
Men denna förträffliga ståndpunkt som intogs av detta vittne och hans följeslagare ledde inte till att de kvarhölls längre. I stället sade en av polismännen till den andre: ”Jag tror att det är bäst att vi låter dem gå och inte ställer fler frågor till dem, annars kommer de att förändra vårt sinne och tänkesätt.” Dessa polismäns reaktion inför det vittnesbörd som avgavs liknade sannerligen den reaktion som kung Agrippa visade i det första århundradet v.t. sedan han hört Paulus’ försvarstal.
Men inte bara vuxna utan också skolungdomar har kunnat försvara sin tro. För inte så länge sedan använde två flickor sitt skollov till att tala om bibeln med invånarna i en by i Östtyskland. Men vid middagstiden blev de båda flickorna arresterade och förda till polisens högkvarter. Medan de var där predikade de sanningen för de polismän de träffade. Var och en av flickorna förhördes enskilt i tre och en halv timme. När polismännen slutligen beslöt sig för att skicka i väg dem från kommunen, sade deras chef att han aldrig hade upplevt något sådant. En av flickorna svarade att han också behövde höra de goda nyheterna för att kunna fatta beslut om sin framtid, och båda flickorna uttryckte sin uppskattning över att ha kunnat predika Guds budskap för dessa polismän. Ja, dessa flickor insåg att de var i polisens högkvarter för att kunna avge ett vittnesbörd, och de utnyttjade detta tillfälle på bästa sätt.
Även om de som lyssnar till vårt försvar ofta inte vidtar några förändringar i sitt liv, så har de i alla fall fått ett vittnesbörd. Men ibland har de som modigt tagit tillfället i akt att framföra ett försvar för sitt kristna hopp fått den ytterligare välsignelsen att se sina ord nå mottagliga öron. Detta var vad ett vittne i Portugal fick erfara för ett antal år sedan. Han fick meddelande om att han skulle infinna sig på polisstationen där på platsen för att bli förhörd. När han kom dit fördes han in i ett rum med flera polismän, däribland den som hade haft med sig meddelandet till hans hem. Han tillfrågades om sin religion och fick ett utmärkt tillfälle att avge vittnesbörd om sin tro. De flesta av männen talade nedsättande om vad han hade att säga, men han lade märke till att den polisman som hade knackat på hans dörr lyssnade uppmärksamt. Under de timmar detta vittne kvarhölls på polisstationen fick han tillfälle att tala direkt till denne polisman. Längre fram gjorde man anordningar för att studera bibeln med denne mottaglige man. Till slut lämnade han polisyrket och blev själv ett av Jehovas vittnen. Denne före detta polisman blev döpt av det vittne som han hade lämnat meddelandet till att han skulle infinna sig på polisstationen. Var inte detta en välsignad belöning för att ha tagit vara på tillfället att avge ett vittnesbörd?
De erfarenheter som de kristna förr i tiden och i våra dagar har haft visar verkligen att de har förts fram inför myndighetspersoner för att kunna avge ett vittnesbörd. Med tanke på detta bör den kristne alltid vara beredd att gripa tillfället att oförskräckt avge ett vittnesbörd om sin tro och göra detta med respekt och med mildhet. Sann kärlek och omsorg om andra tillsammans med ett brinnande hopp att de skall få hjälp att urskilja sanningen driver den kristne att ta vara på varje tillfälle att tala om sin tro med alla människor. Han kan också tryggt lita på Guds andes hjälp i detta avseende, eftersom Jesus sade åt sina efterföljare: ”Det är inte ni som talar, utan den heliga anden.” — Mark. 13:11, NW.
”Då han [Jesus] vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder. ... Och han sade till dem: ’Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.’ Genast övergav de näten och följde honom. När han gick vidare också därifrån, fick han se två andra som var bröder, ... och han kallade dem till sig. Genast lämnade de båten och sin fader och följde honom. Därpå gick han omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade de goda nyheterna om riket.” — Matt. 4:18—23, NW.