Vilket slags ånger medför ”tider av vederkvickelse”?
TILL en folkskara som hade samlats i Salomos pelargång i Jerusalems tempel gav aposteln Petrus uppmaningen: ”Ändra därför sinne och vänd om så att edra synder kan utplånas, för att tider av vederkvickelse må komma från Jehovas person.” — Apg. 3:11—20, NW.
Vad innebar det för dem att ändra sinne och vända om? Hur skulle det leda till ”tider av vederkvickelse”? Och gäller detta oss i våra dagar?
Vad ånger innebär
På Petrus’ tid talade judarna både hebreiska och grekiska. De ord som förmedlar tanken på ”ånger” har i båda språken avseende på en ändring, en ändring av sinne, inställning eller uppsåt.
Den grekiska termen metanoeʹo är till exempel sammansatt av två ord: metaʹ, som betyder ”efter”, och noeʹo, som är besläktat med nous, vilket betyder sinnet, läggningen eller det moraliska medvetandet. Metanoeʹo betyder alltså ordagrant eftertanke (i motsats till förtänksamhet). Det för tanken till de bevingade orden ”eftertankens kranka blekhet”, som målande beskriver hur en människa ändrar uppfattning eller inställning. Ofta åtföljs eller åstadkoms denna sinnesändring av en känsla av sorg, samvetskval, missbelåtenhet eller till och med avsky över det som blivit föremål för ens eftertanke.
Men detta var ingen vanlig sinnesändring som Petrus talade om. Han hade tidigare visat att hans åhörare var medskyldiga till att Jesus Kristus blivit dödad, den som Gud hade gjort till ”den främste förmedlaren av livet”. Trots att de hade handlat i okunnighet, liksom deras styresmän, bar de ändå på skuld, därför att de understödde och samarbetade med dem som motstod sanningen och däribland de profetior i de hebreiska skrifterna som förutsade Messias’ ankomst.
Vilket slags ”ändring” var det alltså Petrus uppmanade dem att företa? Skulle de bara känna samvetskval över en oskyldig människas död och besluta sig för att aldrig mer bli delaktiga i skulden för ett sådant brott? Var det allt? Inte alls! Förändringen skulle vara så genomgripande att den skulle få dem att ”vända om”, inte bara från en speciell orätt handling, utan från ett helt levnadssätt som gick stick i stäv med Guds tillkännagivna uppsåt. Sinnesändringen skulle få dem att vända om från detta handlingssätt och börja ett nytt och annorlunda liv. Deras handlingssätt ledde dem bort från Gud. Men nu borde de vända sig till Gud genom hans ”främste förmedlare av livet”. Petrus klargjorde vidare att det skulle innebära tillintetgörelse om man underlät att lyssna till denne Guds utsände, medan däremot lydnad för hans budskap skulle leda till välsignelser. Ja, genom tro på honom som Guds främste förmedlare av livet kunde de nu börja få del av ”tider av vederkvickelse”, eftersom Gud nu skulle förlåta deras orätta handlingssätt, ”utplåna” deras synder, och de skulle bli befriade från sitt skuldtyngda samvete. De skulle komma in i Guds ynnest, hans ansikte skulle godkännande vändas mot dem, och han skulle välsigna dem och leda dem mot det eviga livet. — Apg. 3:19—26.
Vad är alltså det verkliga syftet med ångern eller sinnesändringen? Det är att träda in i ett rätt förhållande till Gud — inte bara tillfälligt utan för beständigt.
Detta framgår tydligt av vad en annan apostel, Paulus, förklarade för en åhörarskara i Aten, inte en judisk åhörarskara utan en som bestod av greker, vilka dyrkade många olika gudar och gudinnor.
Ansvarighet inför livgivaren
I det kraftfulla tal som Paulus höll på Areopagen (eller Areskullen) riktade han sina polyteistiska åhörares uppmärksamhet på den ende sanne Guden, Skaparen av himmel och jord. Grekerna var stolta över sin logik, och Paulus visade hur ologiskt det var att ”föreställa oss att det gudomliga Väsendet är likt guld eller silver eller sten, likt någonting som är utformat genom mänsklig konst och uppfinning”. Därefter kungjorde han att Gud hade tillåtit sådant dåligt uppförande att fortgå under en viss tid, ”men nu bjuder han människorna att de alla överallt skall göra bättring”. — Apg. 17:29, 30, NW.
Skulle det alltså vara tillräckligt att dessa greker ångrade sig och gjorde bättring från sitt avgudiska bruk av bilder och sin dyrkan av en lång rad gudomligheter? Kunde de då fortsätta att i andra avseenden leva sitt liv precis som förut? Nej, det var inte vad Paulus sade.
Han hade först orubbligt slagit fast sanningen att hela mänskligheten har Gud, källan till allt liv, att tacka för livet och livets vidmakthållande. Hela mänskligheten står därför i skuld till Gud — de är ansvariga inför honom. Som Skapare och livgivare har Gud rätt att kräva av alla sina skapelser att de tjänar hans uppsåt, lever i harmoni med hans suveräna vilja. Paulus framhöll dessa grekers behov av att allvarligt tänka på detta ansvar, när han vidare sade: ”Ty han [Gud] har utsatt en dag, då han ämnar döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man [Kristus Jesus] som han har förordnat; och han har åvägabragt en garanti åt alla människor, i det att han har upprest honom från de döda.” — Apg. 17:22—31, NW.
Denna grundläggande sanning om alla människors ansvarighet inför den ende sanne Guden för det liv de lever — detta var en ny lära för grekerna. Den ställer begreppet ånger i en ny dager. Det bibliska uppslagsverket Theological Dictionary of the New Testament (band 4, sidan 979) påpekar detta, när det förklaras att ”ånger” (metaʹnoia) bland de forntida grekerna ”aldrig för tanken till en ändring av hela den moraliska inställningen, en djupgående förändring av livsinriktningen, en omvändelse som berör levnadssättet som helhet”.
Dessa greker kunde ”ångra” (metanoeʹo) vissa handlingar, ord, vanor eller projekt och förkasta dem såsom otillfredsställande eller beklagliga. De kunde till och med inför bilden av en av sina gudar ge uttryck åt samvetskval för denna sak. Men aposteln Paulus visade dem nu att hela deras liv tillhörde Gud. De var ansvariga inför honom för hela sitt levnadssätt. Vilken genomgripande förändring ”ångern” kunde innebära med tanke på denna lära! Om de nu började ”söka Gud”, som Paulus visade att de kunde göra, skulle de vinna kunskap, och vilken mångfald handlingar skulle de inte i ljuset av denna kunskap finna att de hade ägnat sig åt stick i stäv med den sanne Gudens, livgivarens, vilja och uppsåt!
Hur är det i våra dagar?
Inte bara dessa greker som hörde Paulus tala, utan ”alla” människor ”överallt”, var och är i behov av just detta slags ånger. De flesta människor i våra dagar, särskilt inom kristenheten, har uppfattningen att de helt enkelt genom att födas träder in i ett förhållande till Gud som en medlem av hans familj. Skriften visar att denna uppfattning är fullständigt felaktig.
Alla människor börjar visserligen livet i ett skuldförhållande till Gud, eftersom de har fått livet av honom, men inte såsom godkända medlemmar av hans universella familj. Som aposteln Paulus tydligt visar blev genom Adams synd alla hans avkomlingar sålda till slaveri och blev underkastade kung Synd och kung Död. (Rom. 5:12—14, 21; 7:14) Mänskligheten som helhet har blivit fjärmad från Gud och är i behov av försoning med honom. Det var därför aposteln kunde säga om de hedniska nationerna, som befann sig utanför Guds förbund med Israel, att de ”hade inget hopp och var utan Gud i världen”. (Ef. 2:11, 12, NW) Genom Kristi Jesu försoningsoffer tillhandahöll Gud medlet till försoning med honom för alla som visade tro på detta offer. (Kol. 1:19—23) Apostlarnas enträgna maning i egenskap av sändebud för Kristus var därför: ”Bli försonade med Gud.” — 2 Kor. 5:20, NW.
Ett grundläggande skäl till ånger för alla människor är alltså att vi allesammans är syndiga från födelsen. Ett andra skäl är att om vi har förenat oss med människovärlden i dess handlingssätt, då har vi följt ett handlingssätt av opposition mot Gud — av den enkla orsaken att mänskligheten som helhet har ignorerat och till och med kämpat emot Guds vilja och uppsåt. Det är därför människans historia i grund och botten inte är något annat än en nedslående skildring av upprepade handlingar av blodsutgjutelse, förtryck, orättvisa och omoraliskhet. Att vägra att se, erkänna och medge sin egen skuld i allt detta såsom en villig medlem av människovärlden skulle vara ett klent försök att rentvå sig själv. Som aposteln Johannes uttrycker saken: ”Om vi kommer med det påståendet: ’Vi har inte syndat’, gör vi honom [Gud] till en lögnare, och hans ord är inte i oss.” — 1 Joh. 1:10, NW.
En uppriktig människa kommer inte att söka undgå att ställas till ansvar eller söka rättfärdiga sig själv, när hon inser sin verkliga situation. Hon kommer i stället att bli uppriktigt bedrövad och söka försoning med Gud. Hon kommer att fullständigt förkasta sitt tidigare levnadssätt av villig likriktning med en värld som står i fiendskap med Gud. Hon kommer att fyllas av glödande hat till detta orätta handlingssätt och till allt som står i strid med Guds rättfärdiga principer. (Jak. 4:4; Ps. 119:104; Rom. 12:9) Uppriktigt ångerfull kommer hon att ”vända om” och visa denna sin omvändelse genom ”gärningar som anstår bättringen”. (Apg. 26:20, NW; Matt. 3:8) Hon kommer att ikläda sig den ”nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet”. — Ef. 4:17—24, NW.
I våra dagar, liksom på apostlarnas tid, leder ånger och omvändelse till ett annat steg: dop. Enligt den inspirerade aposteln Petrus’ ord symboliserar dopet en persons ”begäran som framställs till Gud om ett gott samvete”. (1 Petr. 3:21, NW) Ja, därigenom bönfaller man uttryckligen Gud om att få komma i ett gott förhållande till honom och få åtnjuta välsignelserna av ett gott samvete inför honom. Eftersom en sådan person har upplevt de negativa verkningarna av slaveriet under kung Synd med död i sikte, ber han nu Gud att köpa honom till sin egen slav förmedelst det återlösningspris som kärleksfullt erlagts av Guds Son. — Rom. 6:16—18; 1 Kor. 7:22, 23.
Har du vidtagit denna livsviktiga förändring? Inser du ditt ansvar inför livgivaren att leva ditt liv i överensstämmelse med hans vilja? Drivs du att handla så av kärlek till honom och till rättfärdigheten?
Detta kräver studium av hans ord. Du måste öppna dina ögon och öron och bli mottaglig för bibelns sanning, så att du kan fatta innebörden av den med ditt hjärta. Om dem som gör det säger Jehova: Jag skall hela dem. (Jes. 6:9, 10; Matt. 13:13—15) Om du gör det, kommer du att få uppleva ”tider av vederkvickelse” och kommer att få vandra på ”ljuvliga vägar” och trygga stigar, under det att du åtnjuter ett gott samvete inför Gud. — Ords. 3:17; 1 Petr. 3:21.