Försvar av Guds sanning och hans folk
Berättat av Victor V. Blackwell
I MER än fyrtio år har jag försvarat Guds sanning och det redan innan jag blev advokat. I själva verket var det år 1939, strax innan jag blev godkänd som advokat i staten Louisiana, som jag uppsökte statsdomaren i Alexandria i Louisiana i ett försök att utverka frigivning för fyra Jehovas vittnen, som hade blivit satta i fängelse för att de predikat de goda nyheterna. Då jag förklarade för domaren att jag skulle vilja ställa borgen för de fyra vittnena i fängelset, blev han vred, drog fram en pistol ur sitt skrivbord och riktade den mot mig och sade:
”Ge er i väg härifrån! Ge er i väg ifrån Alexandria. Jag kommer att döda er, om ni någonsin visar er här igen. Inget Jehovas vittne eller någon som representerar dem skall komma till denna stad och säga någonting emot den heliga katolska kyrkan. Ge er nu i väg!”
Med den upplevelsen och det som omedelbart därpå följde började en ny fas av mitt liv — jag började juridiskt försvara de goda nyheterna. Men mitt intresse för att försvara Guds sanning går tillbaka ända till min barndoms dagar. Det var år 1908 som Guds sanning först kom till vårt hem i Louisiana; jag var bara ett år då. Någon sände min far ett antal bibliska traktater, vilka publicerats av Sällskapet Vakttornet. ”Mitt sinne och hjärta”, sade min far, ”blev begeistrade över det jag läste.”
Jag hade nätt och jämnt ”slutat med blöjor”, då jag började lära mig läsa med hjälp av ABC-klossar och genom att ideligen fråga min mor: ”Vad står det här?” ”Läs det här för mig.” Min far brukade också läsa för mig, speciellt bibeln och Sällskapets litteratur, och han brukade förklara det på ett enkelt sätt för mig. Dessa underbara sanningar slog därför rot i mig mycket tidigt i livet. Långt innan jag slutade läroverket hade jag läst de böcker, som kallades ”Studier i Skriften”, bibeln och allt som jag kunde få tag i som ökade min förståelse av bibeln.
Försvar av Guds sanning i skolan
I mycket unga år brukade jag försvara Guds sanning vid varje tillfälle inför mina skolkamrater och lärare. Tillfällena var ändlösa, för lärarna och skolkamraterna brukade säga till mig: ”Din far predikar att det inte finns något helvete!” Det var ett förlöjligande uttryck som inspirerats av kristenhetens predikanter. Prästen i vårt samhälle talade om för folket att helvetet var tio millioner gånger hetare än vanlig eld. Jag hade således många tillfällen att försvara bibelns sanning genom att förklara vad ”helvetet” i verkligheten är, nämligen mänsklighetens gemensamma grav.
Då jag började biologikursen vid universitetet, delade professorn ut papperslappar och anmodade varje student att ange om han eller hon trodde på bibelns skapelseberättelse eller på evolutionen. De flesta av de 150 studenterna angav att de trodde på bibelns berättelse. Vid slutet av kursen delade professorn återigen ut lappar för att få svar på samma fråga. Denna gång blev resultatet det motsatta. Bara ett litet antal, omkring ett dussin, höll fast vid sin tro på bibeln. Återstoden hade fallit offer för evolutionsläran. Professorn var till synes storligen nöjd med att han brutit ned tron hos de flesta studenterna. Sådan var atmosfären vid högskolorna på 1920-talet.
En dag då professorn utlade evolutionsteorin, försvarade jag bibelns sanning i det jag frågade: ”Professorn, varifrån kom denna första levande cell? Vem danade den? Och hur förklarar ni alla de ändlösa variationerna hos livsformerna?” Men han kunde inte svara och tillrättavisade mig då skarpt.
En kväll, då jag diskuterade med en stor grupp studenter, visade jag att sådana läror som människosjälens inneboende odödlighet, den eviga helveteselden och treenigheten är falska. En student sade att han skulle ringa upp sin predikant och be honom komma och ”avslöja mig”. Jag talade om för honom att prästen inte skulle komma. Han ringde i alla fall, men predikanten vägrade att komma. När jag då fortsatte att berätta för dem om bibeln, lyssnade de mer respektfullt.
Större andel i förkunnandet av Guds sanningar
Efter min examen från universitetet i maj 1929 fick jag anställning som lärare vid läroverket i Covington i Louisiana. Där vittnade jag för elever och lärare vid varje lägligt tillfälle.
Men eftersom jag ville tjäna Gud mera helt och fullt, lämnade jag år 1932 min anställning som lärare och trädde in i pionjärtjänsten eller heltidsförkunnartjänsten under ledning av Sällskapet Vakttornet. Jag blev inbjuden att tala med alla lärarna, innan jag slutade, och fick lämna biblisk litteratur till var och en av dem.
Den i april 1932 lät jag döpa mig i vatten som symbol av mitt överlämnande till Jehova, och min far döpte mig i det klara vattnet i en å nära vårt hem. Samma månad satte ett annat Jehovas vittne och jag kurs mot Minde i Louisiana, min första distriktstilldelning som heltidsförkunnare av Guds ord. Den stora ekonomiska depressionen hade inte upphört, och pengar var det ont om. Vi lämnade då mycket biblisk litteratur hos folk genom att byta biblar och böcker mot kycklingar, ankor, gäss, ägg, majs och andra matvaror.
Vid ett tillfälle då vi led mycket stor brist, bjöd en kristen syster, vars man hade dött och efterlämnat litet pengar, mig och en annan pionjär hem till sig. Hon överlämnade 600 dollar till var och en av oss! För nästan vem som helst på den tiden var det en stor summa pengar. För en pionjär var det en förmögenhet! Med hjälp av dessa pengar kunde vi hålla våra bilar i gott skick, köpa nya kläder, få mat och sörja för våra andra behov.
Senare reste jag med en grupp pionjärer till trakten av Mississippideltat. I november 1933 gifte jag mig med en av pionjärsystrarna. Vi genomarbetade ett stort antal områden tillsammans och spred en stor mängd biblisk litteratur. Eftersom det var en biblisk traktat som från början gav min far, min mor och mig själv en fast grundval för bibelns sanning, har jag alltid under hela min tjänst strävat efter att vid varje dörr, där ingen är hemma, och till alla som jag har vittnat för, men som inte tagit litteratur, få lämna en traktat eller någonting annat att läsa.
Vi besökte de stora bomullsplantagerna. Men några av ägarna och förvaltarna ville inte att någon skulle besöka deras arbetare. Ibland hotade de att misshandla eller döda oss om vi besökte deras arbetare. En dag då ett annat vittne och jag körde på en dammig väg nära en plantage, såg vi en bil komma bakom oss i hög fart. Då vi tänkte att det måste vara en plantageförvaltare, ökade vi farten i ett försök att komma tillbaka till stora landsvägen, och vi körde så fort att den förföljande bilen nästan försvann i dammolnet.
Men den andra bilen slutade inte att jaga oss, förrän den hade kört ifatt oss, och föraren vinkade åt oss att stanna. Vi stannade för att se vad den ”stora automobiljakten” egentligen betydde. ”Ni har gått förbi mitt hus”, förklarade vår förföljare. ”Så jag räknade ut att det enda sättet att få något av den där litteraturen var att jaga ifatt er!” Vi förklarade hur vi hade uppfattat situationen och lämnade en stor mängd biblisk litteratur till honom.
År 1939 blev min hustru otrogen mot mig. Trots alla mina böner om att bo kvar hos mig och tjäna Jehova, tog hon ut skilsmässa och gifte om sig med en man, som var en del av denna onda värld. Jag fortsatte i Jehovas tjänst. Inom ett år efter det att min första fru hade lämnat mig, och medan jag var upptagen av tjänsten på fältet i staden Mandeville i Louisiana, träffade jag en trevlig dam, som med tiden kom att bli min kristna äktenskapspartner.
Debatter med präster
På sommaren 1932 blev jag uppfordrad av en präst i Cottonvalley i Louisiana till en offentlig debatt. Eftersom jag alltid varit ivrig att försvara Guds sanning, antog jag denna uppfordran och lät trycka många löpsedlar som annonserade debatten, som skulle hållas på en teater. Då boktryckaren fick reda på att jag skulle debattera med predikanten, tog han inte betalt för tryckningen. Vi genomdränkte hela området med löpsedlarna. Detta gjorde predikanten rasande.
Så kom kvällen då debatten skulle äga rum. Ingen präst! Men hans representanter uppenbarade sig — två stora, kraftiga män kom bakom kulisserna för att ”fixa mig”. Men teaterägaren varnade dem och uppmanade dem att gå sin väg, annars skulle han låta arrestera dem. Slutligen dök predikanten upp. Han var blek och vägrade att komma upp på scenen. Predikanten skulle enligt planerna försvara påståendena: 1) att människan har en odödlig själ, 2) att helvetet är en plats med evig och medveten pina och 3) att kristenhetens religiösa ledare representerar Gud och Kristus. Eftersom prästen vägrade att uttala sig i dessa frågor, gav ordföranden mig ordet.
Jag framlade till att börja med vad prästerna lärde och tog sedan bibeln och avslöjade dessa falska läror. Under tiden kom predikanten att känna sig mycket obehaglig till mods, bet på naglarna och rev sig i håret och gick fram och tillbaka i mittgången. Efter en timme kom predikanten upp på scenen. Efter en lång, skenhelig bön kallade han upp en man på scenen med en stor säck. Predikanten tog den och stjälpte ut dess innehåll. Det var en stor mängd biblisk litteratur som vi hade lämnat bland folket där på platsen. Prästen stampade sedan på den i vanvettigt raseri. Slutligen sade han ursinnigt: ”Jag ger mig i väg från detta ställe!” Ett stort antal människor stannade kvar, och jag besvarade deras många bibliska frågor.
År 1940 var det en predikant för pingstvännerna som inbjöd mig till en debatt i närheten av Covington i Louisiana. Men denne präst skickade efter en högt skolad ung predikant. Då jag blev presenterad för denne unge präst, sade han självbelåtet: ”Jag förstår att ni är en studerad man. När jag är färdig med er, kommer jag att ha trasslat till det så för er att ni aldrig kan ta er ut ur det.”
Men förhållandena blev de omvända, det var han som trasslade in sig. Likt predikanten i Cottonvalley ville han inte tala först, som det var planerat. Då jag hade hållit mitt entimmestal, i vilket jag hade försvarat Guds sanning, var han inte i form för att tala, utan ”befann sig i plågor”, likt den rike mannen i Jesu liknelse. (Luk. 16:23, 24, NW) Då predikanten verkligen kom fram, skrek han åt sitt auditorium och gjorde inga allvarliga ansträngningar för att besvara någon av de punkter jag hade tagit upp. Sedan satte han sig ned. Mer än ett tusen personer var närvarande, och vi känner fortfarande verkan av den debatten, när vi talar med människorna i detta område.
Juridiskt försvar av de goda nyheterna
I oktober 1939, medan jag var pionjär i Andalusia i Alabama, fick jag ett telegram från Sällskapet, som i huvudsak lydde: ”Far genast till Alexandria i Louisiana. Fyra pionjärer i fängelse. Bröderna på platsen kan inte få dem frigivna. Gör vad du kan för dessa bröder.”
Jag reste omedelbart med bil från Andalusia. Andra Jehovas vittnen hade uppsökt nästan alla advokater i Alexandria, men ingen ville befatta sig med fallet. Då vi frågade en av Louisianas främsta advokater, som vägrat, om han ville försvara dessa män om de varit anklagade för våldtäkt, mord eller rån, sade han att det ville han. Men han ville inte ta ett rättsfall för att försvara Jehovas kristna vittnen.
Då jag ännu inte hade fått tillstånd att praktisera som advokat i staten Louisiana, kunde jag inte göra så mycket som jag önskade. Min första tanke var att ställa borgen och få vittnena frigivna. Jag gick då till stadsdomaren Gus A. Voltz, som drog fram sin pistol och befallde mig att ge mig i väg från hans kontor, som jag redan har nämnt. Jag uppsökte då allmänne åklagaren, som uttryckte sitt beklagande över att vittnena satt i fängelse men sade att det inte fanns något som han kunde göra. Det ”osar hett” kring Jehovas vittnen, förklarade han, så om jag värderade mitt anseende som advokat högt (han frågade mig inte om jag var advokat), borde jag ge mig i väg från staden. Men jag stannade kvar, för mina kristna bröder hade nu suttit i fängelse i flera veckor, och Jehovas namn och anseende var förbundet med detta.
Jag ringde till en advokat i New Orleans, Herman L. Midlo, som kom till Alexandria, och efter erforderliga förhandlingar blev de fyra vittnena frigivna. Herr Midlo och jag gick sedan till en restaurang för att äta lunch. Då vi kom ut därifrån, väntade polisen. De arresterade herr Midlo och satte honom i fängelse. Jag berättade detta för åklagaren, som tillkallade stadsdomaren och talade om för honom att han måste släppa ut advokaten ur fängelset. Herr Midlo blev då frigiven.
I början av år 1942 blev jag erkänd som advokat i staten Louisiana. Jag var då bättre i stånd att lämna juridisk hjälp åt mina kristna bröder.
Arresteringarna till följd av predikandet av bibelns sanning i Alexandria fortsatte. Varje gång jag reste dit och uppträdde i rätten, upprepade denne domare sin hotelse att döda mig. Men jag lät mig inte skrämmas. Eftersom dessa arresteringar fick stor publicitet, var rättssalen packad med folk varje gång. Alexandria hade under kriget en stor militärförläggning, och vid ett tillfälle kunde jag se ett antal medaljprydda militärer vara närvarande vid rättegången. När jag då skulle uppträda till försvar i målet, sade jag:
”Jag lägger märke till att det i dag finns några unga män här i rättssalen, som har kämpat i kriget. Vad har de kämpat för? De och vi har blivit underrättade om att de kämpar för de friheter som alla amerikaner omhuldar så mycket: Yttrande-, tryck- och religionsfriheten; och friheten att tillbedja Gud i överensstämmelse med sitt samvetes bud är den värdefullaste av alla dessa friheter. Och här ser vi staden Alexandria beröva amerikanska medborgare just dessa ting.”
Domaren höll på att ”koka över” av raseri, men militärerna och de andra såg mycket tillfredsställda ut.
Fram till omkring år 1953 fortsatte vittnena att bli illa behandlade av denne domare. Då hade vi vårt sista rättsfall. Domaren fann återigen vittnena skyldiga. Domen blev överklagad. Ett av Jehovas vittnen, Marion Goudeau, som kände domaren, gick upp till hans kontor för att underteckna överklagandet. Det var då som domaren anförtrodde sig åt honom:
”Herr Goudeau, i tretton år har jag kämpat mot Jehovas vittnen, varnat dem, hotat dem och satt dem i fängelse, men till ingen nytta. De kommer bara tillbaka till Alexandria. Jag står inte ut med ännu ett fall med dem. Jag kan inte längre.”
Denne domare behövde inte stå ut med dem längre, därför att han dog en kort tid därefter.
Sedan år 1953 har vittnena haft få eller inga svårigheter att predika de goda nyheterna i Alexandria. En av de mest storslagna upplevelserna i min förkunnartjänst hände på sommaren 1970, då jag under Jehovas vittnens områdessammankomst satt tillsammans med en skara på mer än 9.000 människor på Rapides Coliseum i Alexandria och fick undervisning från bibeln.
Många privilegier
Jag har verkligen fått många välsignelser under årens lopp. Jag har till exempel fått privilegiet att tjäna som tillsyningsman i den kristna församlingen i många år. Jag har också tjänat vid Sällskapets huvudkontor i Brooklyn och senare som en av de första lärarna vid Vakttornets Bibelskola Gilead. År 1943 väntade min fru och jag vårt första barn, och jag återvände då till pionjärtjänsten och till verksamheten som jurist.
Vårt äktenskap välsignades med tre barn, Dinah, Nathan och Martha. År 1955 dog vår ende son, Nathan, i polio, vid en ålder av tio år. Från det han var fem, sex år gammal hade han tjänat Jehova, älskat bibeln och församlingens möten och tagit del i tjänsten på fältet. Jag skall aldrig glömma några söndagsmorgnar, då jag var utmattad av hårt arbete under veckan och kände att jag skulle vilja stanna kvar i sängen. Då brukade han komma in i mitt sovrum och ruska om mig och säga: ”Stig upp, pappa. Låt inte djävulen hålla dig kvar i sängen. Vi måste ge oss i väg ut i tjänsten och predika om Guds rike.” Så det var många gånger som hans ungdomliga energi och nit drev mig ut i förkunnartjänsten. Bibelns uppståndelsehopp har på ett underbart sätt hjälpt oss att bära förlusten.
På 1940-talet uppstod så många rättsfall mot Jehovas vittnen i Louisiana att jag fick resa genom staten från norr till söder och från öster till väster för att skaffa borgen för att få dem frigivna och sedan representera dem, när deras sak kom upp i rätten. Jag var ofta på resa dag och natt. Att beskriva dessa fall skulle kräva flera volymer, men här är ett exempel:
En söndag blev nio Jehovas vittnen i Oakdale i Louisiana arresterade och satta i fängelse. De ringde upp mig, och jag var där måndag morgon. Jag begav mig först till fängelset. Fängelseporten hade lämnats öppen, i hopp om, som jag senare fick reda på, att fångarna skulle gå ut; sedan skulle staden anklaga dem för att ha avvikit från fängelset. Men vittnena stannade kvar därinne.
Vid rättegången kallade kärandesidan in en äldre dam för att vittna emot Jehovas vittnen. Hon hade erhållit en bok från ett vittne som besökt henne i hennes hem. Polisen konfiskerade den. Då hon intog vittnesbåset i rätten, visade åklagaren henne boken och frågade varifrån hon hade fått den. Hon sade att hon fått den av ett Jehovas vittne.
”Hur mycket betalade ni för boken?” röt åklagaren.
”Inte ett dugg”, svarade hon. ”Ni förstår, jag talade om för dem att jag var för fattig för att lämna något bidrag för boken men att jag verkligen ville ha den, och då gav de mig den.”
Åklagaren och domaren blev mållösa! Men trots den totala bristen på bevis för att vittnena idkade försäljning, dömde stadsdomaren dem till trettio dagars fängelse. Ett överklagande gjordes, och domarna ogillades.
Med tiden började jag fara över till Mississippi, Alabama, Tennessee, Florida och Texas för att försvara Jehovas vittnen i rätten. Till sist blev jag, antingen direkt eller som rådgivare, invecklad i rättegångar mot Jehovas vittnen i nästan varje stat i USA.
På begäran av G. C. Clark, en advokat i Mississippi och ett av Jehovas vittnen, for jag till exempel över för att hjälpa honom. Några av våra kristna systrar i heltidsförkunnartjänsten blev arresterade i Brookhaven i Mississippi och fick en mycket skamlig behandling. Fördomarna var så stora att Clark var övertygad om att vi aldrig skulle kunna få en rättvis rättegång, och vi skulle därför ”nedlägga protest” i fallet, till dess målet lades ned i domstolen. Varje gång åklagaren öppnade munnen protesterade Clark. När han blev trött av att protestera, bad han mig ta över. Och det gjorde jag. Tillsammans måste vi ha fått inte mindre än femtio protester inregistrerade. Åklagaren klagade inför domaren att han inte kunde handlägga målet på grund av våra protester. Domaren påminde honom om att vi hade rätt att protestera, vare sig vår protest var berättigad eller ej. Slutligen sade åklagaren ytterligt förtretad: ”Då åklagaren inte kan få ett mål prövat, är det dags att sluta. Jag ger mig i väg från denna förryckta plats!” Och det gjorde han också. Sedan ogillade domaren anklagelserna.
Efter broder Clarks död for jag över hela Mississippi för att representera mina kristna bröder. I varje mål försökte jag inte bara försvara Jehovas vittnens rätt att predika, utan också närhelst det var möjligt ge ett effektivt vittnesbörd om Guds rike.
År 1963 blev jag anförtrodd ett ovanligt fall. I två år hade Jehovas vittnens barn varit utestängda från de allmänna skolorna i Pinetop i Arizona, såväl som på andra platser i den staten, därför att de på grund av sina samveten vägrade att visa vördnad för staten genom att sjunga nationalsången, vilket Arizonas lag krävde. Ansträngningar för att få barnen återupptagna i skolan var till ingen nytta. Målet var bestämt till juli 1963 vid federala domstolen i Phoenix. Rättssalen var fullpackad. Sedan allt bevismaterial inlämnats, började jag min argumentering med dessa ord:
”Om Francis Scott Key (som skrev nationalsången, ”Stjärnbaneret”) vore här i dag, skulle han rodna av blygsel över att se hur detta emblem, den amerikanska flaggan, som han betraktade såsom en symbol av frihet och om vilken han skrev i Stjärnbaneret, nu blir använt såsom en klubba för att slå ned små barn med och tvinga dem att kränka sin djupa kristna övertygelse.”
Med tiden lade domstolen ned domen och framhöll att en sådan uteslutning av barn från de allmänna skolorna är olaglig och emot konstitutionen och att barnen skulle bli återupptagna.
Från det första uppdraget, i oktober 1939, som jag mottog på detta verksamhetsområde — att juridiskt försvara de goda nyheterna — fram till denna dag, har jag bett och har fortsatt att be om Jehovas hjälp och styrka i varje rättsfall, i det att jag inser att jag bara är stoft. I det sjunde årtiondet av mitt liv ser jag med glädjerik tacksägelse tillbaka på min tjänst som försvarare av Guds sanning. Jag ser med ännu större glädje fram emot den dag, som är så nära, då jag under Guds rikes styrelse över hela jorden kan tillsammans med mina otaliga millioner bröder instämma i den storslagna maningen i Psalm 150:6 (NW): ”Allt som andas — må det prisa Jah, Prisa Jah, ni människor!”