Jag har förtröstat på Jehova av allt mitt hjärta

Berättat av Claude S. Goodman

”FÖRTRÖSTA PÅ HERREN AV ALLT DITT HJÄRTA OCH FÖRLITA DIG ICKE PÅ DITT FÖRSTÅND.” Dessa ord från bibeln, som var inramade och hängde på väggen i ett hem jag besökte, fångade min uppmärksamhet. Under återstoden av den dagen begrundade jag dessa ord. Kunde jag förtrösta på Gud av allt mitt hjärta, frågade jag mig.

När jag kom hem tog jag fram min bibel och läste på nytt Ordspråksboken 3:5 och följande vers: ”På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.” Detta, beslöt jag, skulle bli min vägledning genom livet. Inom några dagar blev jag satt på prov.

Jag hade planerat något speciellt en viss kväll; längre fram tillkännagavs det att det skulle bli ett viktigt möte i den kristna församlingen just den kvällen. Vilket skulle få företräde? Jag påminde mig mitt beslut och bad Jehova att han skulle leda mina steg. Jag var med vid mötet.

Detta var år 1925. Jag var tjugoett år gammal, men ända ifrån tonåren hade jag sökt efter Guds sanning.

Min mor tillhörde anglikanska kyrkan, men jag ville inte ha med den att göra. Min far var ateist, men jag kom till slutsatsen att det måste finnas en Gud. Så en dag, för första gången i mitt liv, föll jag på knä vid min säng och riktade en bön till den sanne Guden och bad honom uppenbara sin sanning och sitt folk för mig. Redan nästa morgon fick jag en biblisk bok med titeln ”Millioner som nu leva skola aldrig dö”. Jag formligen slukade den. Detta var svaret på min bön.

Jag gick tillbaka nästa dag till kvinnan som hade gett mig boken och bad om mer. Jag gick därifrån med famnen full och hade också blivit inbjuden att komma tillbaka för att få fler upplysningar. Hur hänförd blev jag inte, när Ronald Tippin senare bläddrade i sin bibel för att besvara mina många frågor. Vid det här laget läste jag glupskt. Jag hade alltid med mig ett band av Studier i Skriften, och jag började också läsa bibeln från pärm till pärm. I maj 1926, bara ett år efter det att jag fått ”Millionboken”, överlämnade jag mitt liv åt Jehova och symboliserade detta genom dop vid den internationella sammankomsten i London. När jag lyssnade till J. F. Rutherfords tal, där han avslöjade prästerskapet, insåg jag att jag hade överlämnat mig åt att kämpa för sanningen och emot falsk religion.

Jag utvidgar min andel i tjänsten

Vid åminnelsen av Kristi död år 1927 delades en traktat med titeln ”Var äro de nio?” ut till alla de närvarande. Den ropade efter fler ”kolportörer”, eller pionjärer, som heltidsförkunnare av Guds sanning numera kallas. Den natten vakade jag och bad. Ronald Tippin och jag hade planerat att bli kompanjoner i ett affärsföretag, och nästa morgon skrev jag därför till honom och bad honom befria mig från mitt löfte. Men ett brev från honom till mig korsade mitt brev. Kan ni gissa vad som stod i det? Ja, vi blev kompanjoner, inte i världslig affärsverksamhet, utan i heltidsförkunnartjänsten.

Att vara pionjär på den tiden innebar att föra de goda nyheterna om Guds rike till jungfruliga områden. I maj, två år efter det jag lärt känna Guds sanning, gav jag mig därför i väg till Salisbury i England tillsammans med min kamrat. Arbetstimmarna var långa, och det var mödosamt att cykla. Jag kommer ihåg att jag påföljande vinter vaknade en morgon och fann att håret hade frusit fast vid tältväggarna och att det låg en isbit på filten där jag hade andats. Men vi sökte upp varenda stuga och by och lämnade biblisk litteratur överallt där vi träffade på intresse.

Till Indien

År 1929 var vi med vid en sammankomst för Jehovas folk i London. En bibelforskare från Indien, Percy Barnes, talade om att det behövdes heltidsförkunnare i det landet. Nästa morgon, efter en natt med många böner, sökte Ron och jag upp Sällskapets president, J. F. Rutherford. Hans storvuxna gestalt och dundrande röst stod i skarp kontrast till hans mjuka och vänliga sätt, när han förklarade att det inte skulle bli någon returbiljett. Det var så det gick till att vi två månader senare befann oss på ett fartyg som var på väg till Bombay.

När jag trädde in i heltidstjänsten hade jag inga andra tillgångar än ett gott samvete över nyligen avklarade skulder. Men det var ett litet steg i jämförelse med att resa till Indien. Vi anlände till Bombay med några få slantar på fickan, som vi snart gjorde av med på tropikkläder och sovsäckar.

Jag måste använda många olika slags kommunikationsmedel för att kunna utföra min tjänst: apostlahästarna, trampcykel, motorcykel, husbil, taxi, persontåg, godståg, oxkärra, kamel, häst, hästskjuts, flygplan, sampan, roddbåt, hjulångare, buss, lastbil, riksha och till och med ett privattåg. Våra sovplatser uppvisade lika stor variation: lyxhotell, rajans palats, väntsalar på järnvägsstationer, gräset i djungeln och boskapsskjul. Vi hade vårt ”hem” varhelst Ron och jag kunde breda ut våra sovsäckar.

Vårt syfte var att sprida biblisk litteratur så vida omkring och så ymnigt som möjligt, och vi förtröstade på att Jehova skulle låta den komma i tacksamma händer. Eftersom vi då inte hade tillgång till litteratur på landets språk, fick vi inskränka vårt vittnande till dem som talade engelska. Vi stannade därför bara en mycket kort tid i varje stad.

Vårt första distrikt var Karachi, som nu tillhör Pakistan, och där tog man villigt emot vår litteratur. Det hjälpte upp vår ekonomi när vi blev inbjudna som gäster till stadens bästa hotell. En verklig förändring jämfört med det rum vi tidigare hade hyrt för några kronor per dag!

Vi reste vidare med tåg till Hyderabad i Sind. Jag försökte få mig litet sömn på en skakande träbrits. Efter Hyderabad skildes Ron och jag från varandra; han fortsatte mot Himalayas kyliga bergskedja, medan jag åkte godståg mot landets heta inre. Här i Murree träffade jag den hinduiske nationalistledaren Mahatma Gandhi och promenerade med honom, medan jag talade med honom om bibelns sanning. Jag ordnade med att han skulle få läsa en del biblisk litteratur.

Under återstoden av det året följde jag ett liknande livsmönster. Jag sov korta stunder på tåg och plattformar och i väntrum; jag åt i indiska matstånd tillsammans med kulier; jag gick på dammiga vägar hela dagarna och avgav vittnesbörd i palatsliknande bungalows. Ron och jag återförenades i Lahore, och därifrån färdades vi på kamel till närbelägna byar.

Till Ceylon, Burma och Malajstaterna

Efter en sammankomst i december 1929 blev vi skickade till den vackra ön Ceylon. Vårt problem på Ceylon var hur vi skulle nå de tusentals te-, gummi- och kaffeplantager som låg utspridda över bergen. Detta problem löste vi delvis genom att skaffa en lätt trampcykel, som vi lastade på en buss tillsammans med många kartonger litteratur. En av oss brukade bege sig till en lämplig stad och med den som bas varje dag cykla till plantagerna, som låg utspridda med flera kilometers mellanrum över det bergiga landskapet. Den andre brukade stanna kvar i Colombo och vittna för människorna där. Det var en lycklig dag när vi träffades en gång i månaden och utbytte erfarenheter.

Vårt nästa distrikt var Burma. Vi bokade alltså en däcksplats på en exklusiv brittisk ångare som var destinerad till Rangoon. Detta betydde att vi fick rulla ut våra sovsäckar på däck under stjärnorna på nätterna och äta tillsammans med den indiska besättningen på dagarna. De engelska passagerarna föraktade oss för att vi ”drog ner den brittiska prestigen”, men vi för vår del menade att vi upphöjde den kristna prestigen genom att följa det föredöme som Jesus Kristus och missionären och aposteln Paulus gav oss.

Det fanns omkring tio personer som predikade Guds sanning i Rangoon. Vi var i stånd att hjälpa dem och organisera dem för tjänsten på fältet. En av oss stannade kvar i Rangoon och den andre brukade åka tåg eller flodbåt till det inre av landet.

Djupt inne bland djungelns berg, på en plats med namnet Namtu, fanns en silvergruva som ägdes av ett brittiskt bolag. Jag önskade tala med en man som var intresserad av bibeln och som befann sig uppe vid gruvan. Man kunde komma dit endast med hjälp av den privata järnväg som ägdes av bolaget. Vi bad om tillåtelse att använda järnvägen, men blev avvisade flera gånger. När jag kom fram till Lashio, fick jag reda på att det gick en djungelväg till Namtu, och så övertalade jag en taxiförare att köra mig och många kartonger biblisk litteratur den vägen.

Andra dagen jag var i Namtu träffade jag en man som visade intresse för bibelns sanning men som inte ville skaffa sig litteratur, därför att han såg så illa. Jag erbjöd mig att läsa för honom från mina personliga exemplar. Detta gjorde intryck på honom, för nästa dag fick jag reda på att han hade ringt till sina vänner och talat om detta, och de flesta av dem skaffade sig biblisk litteratur. På grund av vad som följde tror jag att han måste ha ringt verkställande direktören för gruvan.

Eftersom jag fortfarande ville bege mig till gruvan, gick jag till verkställande direktören själv, men jag fruktade att han kanske skulle köra bort mig från området. Han verkade emellertid inte särskilt förvånad över att träffa mig. När jag förklarade för denne man, som var från Australien, varför jag ville bege mig till gruvan syntes en glimt i hans ögon. Han lämnade sina gäster för att ta mig med till gruvkontoret i sin bil med privatchaufför. Där presenterade han mig för sin privatsekreterare, en romersk katolik, som på eget bevåg hade nekat mig att använda bolagets järnväg. Sekreteraren blev lång i ansiktet, när han fick höra mitt namn, och återigen, när verkställande direktören uppmanade honom att behandla mig som bolagets gäst, ställa ett privattåg till mitt förfogande och förse mig med mat och logi på bolagets egendom. Nu stod sekreteraren på tå för att uppfylla mina önskningar och kallade mig ”min herre”. Under de därpå följande dagarna kunde man därför skåda en anspråkslös heltidsförkunnare med ett helt tåg alldeles för sig själv till att när som helst bege sig vart han ville. Men vad viktigare var: den intresserade personen blev funnen och fick uppmuntran, och männen vid gruvan fick ett vittnesbörd om Guds rike.

Det var i mitten av 1931 vi lämnade Burma för att bege oss till Malajstaterna. Ron begav sig raka vägen till Singapore, men jag tog en båt utefter kusten genom den vackra arkipelagen och vittnade i kuststäderna. Vi reste genom Malajstaterna på olika vägar för att återförenas i Kuala Lumpur. Därefter arbetade Ron i Penang, medan jag fortsatte till Bangkok i Thailand och lämnade en stor mängd biblisk litteratur där, för att sedan på nytt återförenas med Ron innan vi begav oss till Calcutta i Indien.

Calcutta! En väldig stad med millioner analfabeter, som levde hemlösa i smutsen. Vi hyrde ett billigt omöblerat rum och använde kartonger till stolar och en annan kartong till bord, och vi bäddade på golvet. Det var här i Calcutta vi spred småskriften Riket som är världens hopp. Vi lämnade exemplar av den hos affärsmän, politiker och präster. Så rasande några av prästerna blev!

För att bearbeta den stora staden köpte vi två billiga motorcyklar, som vi också använde när vi färdades 2.400 kilometer till en sammankomst i Bombay. Efter denna sammankomst år 1932 begav vi oss på nytt till Ceylon och använde våra motorcyklar på bergsvägarna där. Men en svår släng av malaria satte stopp för min vistelse på Ceylon. Sällskapet Vakttornet inbjöd oss att återvända till Indien för att ta hand om en ny husbil.

Arbete med högtalarbil

Nu började ett nytt levnadssätt för oss. Vi kunde nå varje by, ofta långt borta från järnvägar och landsvägar. Floder utan broar var vårt största bekymmer, men vi blev experter på att forcera dem. Vi brukade ta loss avgasröret från grenröret och dundra fram över floden med vattnet ofta upp över bilgolvet.

År 1934 sände Sällskapet oss högtalarutrustning med inspelade bibliska föredrag på landets språk. Nu kunde vi nå folkmassorna direkt. Vi satte upp högtalarutrustningen överallt där folk samlades. Närvaroantalet vid de inspelade bibliska talen var ofta stort.

Detta pågick till år 1938, då en broder från Australien besökte oss som zontillsyningsman. På hans begäran provade Ewart Francis och jag om en viss sjö var lämplig för en dopförrättning. Det måste ha varit förorenat vatten, för tjugoen dagar senare var Ewart död, och jag låg medvetslös i två månader — och det var endast tack vare den skickliga omvårdnad jag fick av en kristen syster i heltidsförkunnartjänsten, Maude Mulgrove, som jag kunde stiga upp igen. När jag lämnade detta sjukhus i Agra, var jag i stånd att hålla ett tal för hela sjukhuspersonalen. En av dem, Edith Newland, slutade som sjuksköterska och blev heltidsförkunnare av Guds sanning, och hon fortsätter i heltidstjänsten ännu i denna dag.

Jag tjänar på Sällskapets avdelningskontor

Denna sjukdom, tyfus, gjorde mig så klen att man ansåg det oförståndigt att sända mig tillbaka till husbilen, så jag blev inbjuden att hjälpa broder Skinner, tillsyningsmannen för Sällskapets avdelningskontor. Det var år 1939, samma år som kriget bröt ut. Sällskapets litteratur blev förbjuden. Avdelningskontoret blev många gånger föremål för razzia, men bara två gånger utan att vi blivit förvarnade. Någon välvilligt inställd person brukade ge oss en vink; vi förberedde oss för razzian, och en timme efteråt var vi återigen upptagna med att duplicera Vakttornet precis som förut.

Broder Skinner och jag blev arresterade och anklagade för att sprida förbjuden litteratur. Vi konsulterade en advokat som var känd för att inte frukta för den brittiska ”rajan”, men han var alldeles för dyr för oss. Vi återvände missmodiga hem. På trappan utanför avdelningskontoret träffade vi ett vittne från Norge, en landsflyktig sjöman. När han gick stack han något i broder Skinners hand — exakt den summa som advokaten hade begärt som arvode! Vi fick en ny gåva när vi förlorade i den lägre domstolen och ville överklaga vid en högre domstol, men den här gången var penningsumman större än den behövde vara.

I början av kriget sände avdelningskontoret i Australien oss en fotdriven tryckpress, och jag blev sänd till Kotayam i Kerala för att trycka Vakttornet på malayalam. Jag visste ingenting om tryckning och ännu mindre om malayalam. Och dessutom kunde det vittne som sändes till min hjälp inte tala engelska. Men med hjälp av böcker om tryckning och med många gester satte vi ihop maskinen och satte upp texter på engelska och malayalam. Så spännande det var när vårt första exemplar av Vakttornet kom ut ur pressen!

När kriget slutade och förbuden upphävdes, uppstod nya faror. Det indiska folket hade hjälpt Storbritannien under kriget, och nu krävde man självstyre. Intensiva antibrittiska demonstrationer följde. Våldsamma angrepp på personer som bar europeisk klädedräkt blev vanligt förekommande. Men trots detta intensifierades vårt vittnande också i de mest hemsökta områdena. Sedan kom nyheten att broder Skinner blivit inbjuden att bege sig till Förenta staterna för att genomgå Vakttornets Bibelskola Gilead. Jag blev ombedd att ta hand om avdelningskontoret under hans tvååriga frånvaro. Jag behövde sannerligen fortsätta att förtrösta på Jehova.

En morgon, när de antibrittiska demonstrationerna var särskilt intensiva, fick jag meddelande att den länge väntade första sändningen biblisk litteratur hade kommit in i hamnen. Upprymd och ivrig gav jag mig i väg på min cykel, endast för att finna vägen framför mig blockerad av en uppretad pöbelhop. Jag tänkte smita undan på en tvärgata men fann att den också var blockerad. Jag hade inget annat val än att bege mig rakt igenom pöbelhopen. Med en kort bön till Jehova cyklade jag alltså rakt emot dem, och när jag kom fram till dem började jag skrika och svänga häftigt med armarna. Jag vet inte vad de tänkte, men de ryggade tillbaka, så att jag kunde cykla förbi. Några av dem hejade till och med på mig! Sedan jag hade kvitterat ut litteratursändningen vände jag tillbaka på en säkrare väg.

År 1947 blev Indien självständigt. Detta följdes av en av de största massakrerna i historien, muhammedaner mot hinduer. Grannar som hade bott sida vid sida i flera generationer började nu slå ihjäl varandra. Jehovas vittnen som utförde gatutjänst såg människor bli nedstuckna runt omkring dem.

Till Gileadskolan

Följande år, 1949, var det mest spännande år jag upplevt, eftersom jag då blev inbjuden till Gileadskolan. Där fick jag vara med om många hänförande ting: om när broder Dunlap gick igenom ”Himmelriket är nära” med oss eller när broder Schroeder följde den falska religionens smutsiga spår från Babylon till kristenheten; när broder Keller bevisade att Guds namn hörde hemma i de kristna inspirerade skrifterna eller när broder Friend rörde oss till tårar med sin bibelläsning om Josef och hans bröder.

Jag har aldrig upplevt ett så spännande ögonblick som när Sällskapets president, N. H. Knorr, meddelade oss, en efter en, vilket som skulle bli vårt framtida distrikt. Efter examen fick jag ytterligare utbildning i hur ett avdelningskontor skall skötas och fungera, eftersom jag hade fått i uppdrag att öppna ett nytt avdelningskontor i Pakistan.

Efter sex år i Pakistan beslöt jag att ta ett annat steg, att gifta mig. Min blivande hustru var Lilian, en dotter till syster Harding, i vars hem jag vistades som konvalescent, sedan jag tillfrisknat från tyfusen. Jag var nu femtiotvå år gammal, och av de trettio åren i heltidstjänsten hade jag tillbringat tjugosex i främmande länder. Men jag ville inte att det steg jag nu tog skulle sätta stopp för min pionjärtjänst. Jag fick reda på att det var lättare att få ett deltidsarbete i Australien och beslöt därför att flytta dit. Min bön var att jag skulle kunna fortsätta att göra gott bruk av min utbildning vid Gilead.

Vi anlände till Australien med en liten penningreserv, och jag beslöt att fortsätta i heltidstjänsten så länge det fanns något kvar av pengarna. Jag tittade noga på varje dollar innan jag gav ut den. Det var fem kilometer till mitt distrikt, och jag gick till och från det för att spara bussavgiften. Därefter talade Lilian om för mig att hon var med barn. Markus föddes, och i bön till Jehova bad jag om hjälp att uppfostra pojken till att bli en trogen tillbedjare av honom. Vi hyrde ett hus, och möblerna tycktes helt enkelt vandra in och ställa sig där de behövdes — gåvor från kärleksfulla bröder eller begagnade som vi köpte billigt.

Under de sexton år som följde hade jag privilegiet att vara presiderande tillsyningsman och se församlingen växa och delas två gånger. I maj 1973 fullbordade jag vid sextionio års ålder fyrtiosex år i heltidstjänsten. I mitt sjuttionde år kan jag nu se tillbaka på ett liv fyllt av glädjerika och ofta spännande händelser, och jag har bara berättat några av dem här. Jag har frågat mig själv: Om jag kunde vrida tiden tillbaka till den dag då jag tog emot ”Millionboken”, skulle jag då handla annorlunda den här gången? Mitt svar är Nej! Jehova är trogen sina löften, och han leder deras steg som förtröstar på honom av allt sitt hjärta. Trots att jag varit i den kristna heltidstjänsten och ofta haft mycket små materiella tillgångar, kan jag sanningsenligt säga att jag inte en enda gång har letat i fickan efter en dollar jag behövt utan att finna någon. Detta är något man bör sätta värde på. Men av långt större värde är den starka övertygelsen att man har Jehovas kraft och kärleksfulla omvårdnad bakom sig. Detta är något man inte nog kan värdesätta!

”HERREN är min starkhet och min sköld; på honom förtröstade mitt hjärta. Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta, och med min sång vill jag tacka honom. HERREN är sitt folks starkhet, och ett frälsningens värn är han för sin smorde.” — Ps. 28:7, 8.