Inblick i nyheterna

Skall barriären försvinna?

● I mars framlade en gemensam kommitté av romersk-katolska och lutherska teologer i Förenta staterna ett uttalande, som gick ut på att ”påvens överhöghet” inte längre behöver vara en ”barriär” som hindrar försoningen mellan deras kyrkor.

I vår tid är det många som inte känner till att den protestantiska brytningen på 1500-talet mera var en protest mot kyrkans styre än mot dess lära. Redan på 400-talet hade Leo ”den store”, biskop i Rom, gjort anspråk på överhöghet över alla andra biskopar. Vid kyrkomötet i Florens på 1400-talet gavs stöd åt detta genom att det officiellt tillkännagavs att biskopen av Rom var ”Kristi sanne ställföreträdare” och hade ”full makt att utdela mat åt, styra och leda hela kyrkan”. Protestanter under det därpå följande århundradet förkastade ett sådant påvligt styre som oskriftenligt. Eventuella förhoppningar om försoning grusades, då första Vatikankonsiliet i juli 1870 tog ett nytt steg genom att förklara att påven var ”ofelbar” när det gäller att förklara läror som inbegriper tron och moralen.

Hur föreslår då denna katolsk-lutherska kommitté ett hundra år därefter att dödläget skall brytas? Först skall lutheranerna uppmanas att godta påvens överhöghet i den betydelsen att han är en ”särskild tjänare”, som har ett ”särskilt ansvar”, och att han är en symbol för den alltomfattande kristna enheten. Därpå skulle den romersk-katolska kyrkan uppmanas att godta lutheranerna som en självstyrande ”systerkyrka” i en ”större gemenskap”. Och hur är det med frågan om påvens ofelbarhet? Jo, teologerna lämnar helt enkelt den saken åt ett ”framtida avgörande”.

De sanna kristnas enhet är både skriftenlig och önskvärd. Den uppnås emellertid inte genom kompromiss och undanflykter, utan genom att man håller fast vid Guds ords rena undervisning. Enligt bibeln är det inte någon människa, utan endast Kristus Jesus, som är huvudet för den kristna församlingen eller kyrkan. — 1 Kor. 3:11; Ef. 5:23.