Kunskap som inte kan komma från människor
”I VETEN ju icke, vad som kan ske i morgon. Ty vad är edert liv? En rök ären I, som synes en liten stund, men sedan försvinner.” Dessa ord från bibeln uttrycker en sanning som inte kan förnekas — vi människor kan inte med bestämdhet säga vad morgondagen skall föra med sig. — Jak. 4:14.
Skulle det med tanke på detta inte vara långt svårare, ja omöjligt, för människor att förutsäga större framtida händelser med osviklig exakthet och i klara och tydliga ordalag flera hundra år i förväg? Skulle inte närvaron av sådana förutsägelser eller profetior i bibeln vara ett starkt bevis för att den verkligen är inspirerad av Gud? Men finns det sådana profetior i bibeln?
Babylons och Nineves öde
Babylon, som var byggt på båda sidor om floden Eufrat, var en gång det stora babyloniska väldets imponerande huvudstad. Staden hade verkligen ett utmärkt läge på handelsvägen från Persiska viken till Medelhavet, där den låg omgiven av palmer och utrustad med ständig vattenförsörjning. Men till och med innan Babylons ställning förändrades från att vara blott och bart en lydstad under det assyriska väldet till att bli huvudstaden i det världserövrande babyloniska väldet, förklarade den hebreiske profeten Jesaja på 700-talet f.v.t.: ”Det skall gå med Babel [Babylon], rikenas krona, kaldéernas ära och stolthet, likasom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra. Aldrig mer skall det bliva bebyggt, från släkte till släkte skall det ligga obebott; ingen arab skall där slå upp sitt tält, ingen herde lägra sig där med sin hjord.” — Jes. 13:19, 20.
Ingen i våra dagar kan förneka att dessa ord gått i uppfyllelse. Babylon har redan legat i ruiner i många hundra år. Inte ens på våren finns det något som man skulle kunna få se får och getter beta av. Babylon har sannerligen fått ett föga ärofullt slut. Chefsintendenten för Frankrikes nationalmuseer, André Parrot, sade:
”Där [i Babylon] fick jag alltid intrycket av ytterlig ödeläggelse. ... Turisterna blir vanligen mycket besvikna och förklarar så gott som enstämmigt att det inte finns någonting att se där. De väntar sig att finna palats, tempel och ’Babels torn’ där. Men allt de får se är massor av ruiner, som till största delen består av murtegel — dvs. soltorkade lerblock, grå och söndervittrade och på intet sätt imponerande. Den ödeläggelse som människan vållat har fullbordats av naturens härjningar, som fortfarande utkräver som tribut av allt som utgrävningarna har lagt i dagen. Det praktfullaste monument kommer, om det inte blir väl underhållet, att återvända till det stoft ur vilket man grävt fram det, genom att det vittrar sönder eller undermineras av regn, blåst och köld. ... Ingen mänsklig makt kan hejda denna ständiga förstöring. Det är inte längre möjligt att återuppbygga Babylon — dess öde är beseglat. ... Babylon ... har fullständigt försvunnit.” — Babylon and the Old Testament, sid. 13, 14.
Också Nineve, huvudstaden i det assyriska väldet, blev till en öde ruin. Också detta vittnar om en exakt uppfyllelse av bibelns profetior. Profeten Sefanja förklarade på 600-talet f.v.t. vad som skulle hända med Nineve: ”Han [Gud] skall göra Nineve till en ödemark, förtorkat såsom en öken. Och därinne skola hjordar lägra sig”. — Sef. 2:13, 14.
Det finns fortfarande bevis för att Guds vilja, som uttrycktes i denna profetia, har blivit fullbordad. Två stora kullar utmärker den plats där den stolta assyriska huvudstaden en gång låg. På en av dessa kullar ligger en by med en begravningsplats och en moské. Men på den andra kullen finns ingenting med undantag av litet gräs och några åkrar. På våren kan man se får och getter beta där.
Kunde någon människa ha vetat i förväg att båda de mäktiga städerna Babylon och Nineve skulle få ett sådant slut? Skulle någon människa ha kunnat förutsäga att får och getter skulle beta på den plats där det forntida Nineve legat, men inte skulle synas till på det ödelagda Babylons plats? Varken Jesaja eller Sefanja gjorde anspråk på att vara upphovsmän till sina profetiska budskap. De sade att det de talade var ”ord” eller budskap från den sanne Guden, vars namn är Jehova. (Jes. 1:1, 2; Sef. 1:1) Har vi inte goda skäl att godta vad de sade, när vi ser hur exakt deras profetior gått i uppfyllelse?
Inga argument beträffande tiden för nedtecknandet eller liknande ting kan försvaga kraften i dessa uppfyllda profetior. Så sent som i det första århundradet f.v.t. fanns Babylon fortfarande till, även om det inte längre åtnjöt samma härlighet och ära som tidigare. Men Dödahavsrullen av Jesajas bok (som av vetenskapsmännen daterats till slutet av andra århundradet eller början av första århundradet f.v.t.) innehöll samma profetia om Babylon som senare handskrifter gör. Ingen har därför någon grund för påståendet att dessa ting upptecknades först efter det att de inträffat och framställdes så att de skulle se ut som profetior. Ingen kan heller bortförklara de ruiner som Babylon och Nineve har förvandlats till.
Bibelns profetior är unika och meningsfulla
Somliga människor kan visserligen försöka nedvärdera bibelns profetiors vittnesbörd genom att framhålla att det i forna tider fanns andra profeter, som inte påstod sig vara inspirerade av bibelns Gud, Jehova. Men vad förutsade egentligen dessa andra profeter? Vilket värde hade egentligen deras profetior? Lägg märke till vad som sägs i The Encyclopedia Americana (1956 års upplaga, band 22, sid. 664): ”Inga betydande skrivna redogörelser för uttalanden av någon enda av profeterna som inte hörde till det hebreiska folket har blivit bevarade. ... Det profeterande som förekom bland andra nationer än hebréernas var vanligtvis av det klärvoajanta slaget och utövades för att ge svar på enskilda personers speciella frågor, varför det inte hade något allmänt eller bestående värde.” Att det fanns andra profeter rubbar alltså inte på något sätt tilltron till att de hebreiska profeterna var inspirerade av Gud. Den stora kontrasten mellan dessa profetiska uttalanden stöder i stället bibelns påstående att den är Guds budskap.
Dessutom hade de profetior som nedtecknades i bibeln ett speciellt syfte. Också när profetior som inspirerats av Gud pekade på en kommande förstöring, som ett straff för att man brutit mot rättfärdiga moralnormer, gav de enskilda individer och nationer tillfälle att allvarligt rannsaka sitt handlingssätt, vidta en förändring och på så sätt undfly olyckan. Detta gällde i förbindelse med alla allmänna förhandsunderrättelser om att Gud skulle verkställa dom, vilket framgår av Guds budskap genom sin profet Jeremia: ”Den ena gången hotar jag ett folk och ett rike, att jag vill upprycka, nedbryta och förgöra det; men om då det folket omvänder sig från det onda väsende, mot vilket jag vände mitt hot, så ångrar jag det onda, som jag hade tänkt att göra dem.” — Jer. 18:7, 8.
Ett exempel på detta är Jonas profetia, som riktades mot Nineve på 800-talet f.v.t. Han gick igenom hela staden och sade: ”Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall Nineve bliva omstörtat.” (Jon. 3:4) Detta budskap gjorde så starkt intryck på nineviterna att de vände om från sina orätta gärningar. Kungen klädde sig i sorgdräkt och bjöd att alla invånarna och husdjuren skulle fasta och likaså klä sig i sorgdräkt. På grund av sin ånger undgick nineviterna den olycka som annars skulle ha drabbat dem vid slutet av den fastställda perioden om fyrtio dagar. — Jon. 3:5—10.
Ett annat exempel på detta är Jesu Kristi profetia, i vilken han förutsade att Jerusalem och dess tempel skulle förstöras inom den generations livstid som hörde hans ord. Denna profetia framhöll särskilt hur man kunde undgå olyckan genom att handla beslutsamt. Jesus sade till sina lärjungar: ”När I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, så skolen I veta, att dess ödeläggelse är nära. Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro inne i staden må draga ut därifrån, och de som äro ute på landsbygden må icke gå ditin.” — Luk. 21:20, 21.
Hur kunde Jesu lärjungar följa dessa profetiska ord? Enligt mänskligt resonemang skulle det vara alltför riskfyllt att fly, sedan de fientliga styrkorna en gång omringat Jerusalem. Men som framgår av den judiske historikern Josefos’ skrifter från första århundradet öppnade helt oväntade händelser vägen till undflykt.
Det var år 66 v.t. som de romerska härarna under ledning av Cestius Gallus kom emot Jerusalem. Det föreföll säkert och visst att staden skulle bli intagen. Men egendomligt nog fullföljde Cestius inte belägringen. Josefos berättar att han ”drog plötsligt bort sina män, och fastän ingen olycka drabbat honom uppgav han allt hopp och lämnade på ett oförklarligt sätt staden”. Denna ovanliga händelseutveckling gav dem som trodde på Jesu profetia tillfälle att lämna Jerusalem och Judeen och sätta sig i säkerhet i bergstrakterna öster om Jordanfloden.
Men hur gick det för dem som inte brydde sig om Jesu profetia? De fick uppleva en tid av oerhört lidande. Vid tiden för den judiska påsken år 70 v.t. återvände de romerska härarna, nu under ledning av Titus, och belägrade på nytt Jerusalem. Trots att belägringen inte ens varade i fem månader, fick den fruktansvärda följder. Staden var till trängsel fylld av påskfirare, och eftersom det inte fanns någon möjlighet att föra livsmedel in i staden, uppstod en fasansfull hungersnöd. Av de omkring 1.100.000 som uppges ha dött under belägringen föll flertalet offer för pest och svält. De 97.000 som blev bortförda i fångenskap (från krigets början till dess slut) fick endast uppleva förnedring. Många blev tvingade att arbeta hårt i Egypten och Rom. Andra överlämnades till att bli dödade på de romerska provinsernas arenor. De som var under sjutton år blev sålda. De längsta och vackraste ungdomarna behölls för romarnas triumftåg.
Jerusalem och dess praktfulla tempel jämnades med marken. Det enda som inte blev nedrivet var en del av den västra muren och tre torn. ”De andra murarna i staden”, skriver Josefos, ”jämnades så med marken att den som besökte staden omöjligen skulle kunna tro att den någonsin varit bebodd.”
Det är märkligt att ödeläggelsen var så fullständig. Varför det? Därför att härföraren Titus inte hade velat detta. Historikern Josefos citerar Titus’ ord till judarna: ”Högst ovilligt lät jag murbräckor stöta mot edra murar: mina soldater, som törstade så efter ert blod, höll jag i tyglarna. Efter varje seger vädjade jag till er, som efter ett nederlag, om vapenvila. Då jag kom i närheten av templet, avstod jag återigen frivilligt från mina rättigheter som segrare och vädjade till er att skona edra heliga platser och bevara helgedomen för ert eget bruk, i det att jag erbjöd er friheten att komna ut och garanterad säkerhet eller, om ni så hade önskat, en möjlighet att strida på annan mark.” Men oavsett vad Titus från början kan ha haft för avsikt, gick Jesu profetia om Jerusalem och dess tempel i uppfyllelse: ”De ... skola icke lämna kvar i dig sten på sten.” — Luk. 19:44; 21:6.
Ännu i denna dag kan man i Rom bese Titus’ triumfbåge till minne av hur han framgångsrikt intog Jerusalem år 70 v.t. Denna triumfbåge står som en tyst påminnelse om att underlåtenhet att följa de sanna profetiska varningar som finns upptecknade i bibeln leder till katastrof.
Lägg också märke till att Jesus Kristus inte påstod att det han förutsade kom från honom själv. I likhet med de hebreiska profeterna före honom erkände han att Gud var den verkliga källan till profetiorna. Vid ett tillfälle sade han till några judar: ”Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå, om denna lära är från Gud, eller om jag talar av mig själv.” (Joh. 7:16, 17) Uppfyllelsen av Jesu profetiska uttalanden skulle alltså bekräfta att de var Guds ”ord”.
Hur man i vår tid får gagn av bibelns profetior
När man förr i tiden handlade i överensstämmelse med det profetiska ordet, ledde det ofta till att man bevarade livet, och detta visar sannerligen hur viktigt det är att också i våra dagar ägna uppmärksamhet åt detta ord. Många profetior, som nedtecknades för många hundra år sedan, kommer ännu att uppfyllas, och detta kräver att vi handlar beslutsamt. Hit hör profetiorna om det annalkande slutet på allt fördärv och förtryck och all orättvisa.
Samme person som förutsade förstöringen av Jerusalem och dess praktfulla tempel, Jesus Kristus, profeterade också om en storslagen befrielse från den nuvarande onda tingens ordning, vilken hans lärjungar i våra dagar skulle få uppleva. Jesus sade att de förhållanden som skulle visa att befrielsen var nära skulle utgöras av en mycket mörk och dyster tid. Det skulle vara som om solen, månen och stjärnorna inte längre tjänade som ljuskällor, så att människorna måste treva sig fram i mörkret i blindo. (Matt. 24:29) ”På jorden”, sade Jesus, ”skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån, då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för det som skall övergå världen.” — Luk. 21:25, 26.
Medan allt detta pågick skulle hans efterföljare inte behöva känna sig fullständigt nedslagna av hopplöshet och förtvivlan. Jesus fortsatte: ”När detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.” Sedan illustrerade han detta med orden: ”Sen på fikonträdet och på alla andra träd. När I fån se, att de skjuta knopp, då veten I av eder själva, att sommaren redan är nära. Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta, att Guds rike är nära.” — Luk. 21:28—31.
Är det inte sant att människor i våra dagar som är medvetna om händelseutvecklingen i hög grad fruktar för vad som skall komma? Förvärras inte ständigt problemen med överbefolkning, livsmedelsbrist, brottslighet och våld, förorening av jord, luft och hav och den ekonomiska osäkerheten, så att människor och nationer inte med framgång kan lösa dessa problem? Har det någonsin funnits en tid före första världskrigets utbrott då mänskligheten haft så många problem att kämpa med? Finns det då inte tydliga tecken på att vi nu lever i den tid av fruktan och svårigheter utan tidigare motstycke som Jesus Kristus förutsade? Jo, sannerligen!
Detta betyder att en storslagen befrielse förmedelst Guds rike måste vara mycket nära. Detta rike är enligt bibelns profetior en rättfärdig regering, som skall befria denna jord från allt fördärvbringande inflytande och införa en era av verklig fred och säkerhet. — Dan. 2:44; 2 Petr. 3:13.
Bibeln kommer att hjälpa dig att lära känna mer om detta rike och hur du kan få vara med bland dem som skall få del av den storslagna befrielse detta rike skall åstadkomma. Den exakta uppfyllelsen av bibelns profetior visar tydligt att man kan lita på bibeln såsom Guds budskap till hela mänskligheten. Du vill utan tvivel inte likna Jesu icke troende landsmän, som kunde ha undflytt katastrofen i det första århundradet v.t., om de bara hade handlat i överensstämmelse med det profetiska ordet. Skulle du kunna använda något av din tid på ett bättre sätt än till att nu vidta beslutsamma åtgärder för att skaffa dig sådana upplysningar som kan ge både dig själv och dina kära en säker och lycklig framtid?
[Bild på sidan 380]
Kunde någon människa ha förutsagt att det mäktiga Babylon skulle bli en ruin, där man inte ens skulle kunna se några hjordar beta ...?
[Bild på sidan 381]
... men att Nineve, sedan det lagts i ruiner, skulle bli en plats där hjordar skulle beta?
[Bild på sidan 382]
Titus’ triumfbåge i Rom bekräftar Guds profetiska ords sannfärdighet