Den älskade Johannes beskriver ”Ordet”
AV DE fyra evangelieskribenterna, Matteus, Markus, Lukas och Johannes, är det bara Johannes som beskriver Jesus Kristus, Guds Son, som ”Ordet”. Om Guds Son skrev Johannes: ”I begynnelsen var Ordet.” ”Och Ordet vart kött.” ”Det namn han har fått är ’Guds Ord’.” (Joh. 1:1, 14; Upp. 19:13) Varför kunde Johannes under inspiration tillskriva Jesus denna titel? Det berodde på att Jesus i sin föremänskliga tillvaro, innan han kom till jorden som människa, tjänade som ”Ordet”, som talesman eller språkrör, åt sin himmelske Fader, Jehova Gud. Han var utan tvivel den ängel som Gud sände före israeliterna för att föra dem ”till den plats som jag har utsett” och genom vilken Gud talade till Mose. — 2 Mos. 23:20; 3:2—5.
I stället för att återge Jesu offentliga tal, till exempel bergspredikan, berättar Johannes för oss om Jesu samtal med enskilda människor — med hans motståndare och med hans egna lärjungar. Han skildrar också Jesu verksamhet i Judeen, medan de andra evangelieskribenterna skildrar Jesu verksamhet i Galileen. Johannes ger oss också den förtroligaste skildringen av Jesus med till exempel en sådan detalj som att Jesus tvättade sina apostlars fötter. Detta är vad man kan förvänta av den som Jesus särskilt älskade. — Joh. 13:23.
Somliga påstår (men inte med hållbara skäl) att det fjärde evangeliet skrevs av en annan Johannes, sedan aposteln Johannes somnat in i döden. Men de yttre bevis som finns stöder de starka inre bevis som pekar på aposteln Johannes som skribenten.
Vilka är dessa inre bevis? En noggrann läsning av Johannes’ evangelium gör det klart att skribenten var en jude som var förtrogen med Palestina. Han beskriver detaljer på ett sådant sätt att det lämnas föga tvivel om att han var ett ögonvittne. Gång på gång anger han namn, platser och tider som de övriga evangelieskribenterna inte nämner. De detaljer han återger från samtal som apostlarna hade sig emellan visar med kraft att han var en av dem. Att skribenten var en lärjunge visas av hans ord: ”Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader.” — Joh. 1:14; jämför 1 Johannes 1:1, 2.
Dessutom var skribenten åsyna vittne då Jesus blev hängd på pålen: ”Den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet, att han talar sanning.” Johannes är den ende apostel som visas ha varit med vid detta tillfälle. Dessutom har vi skribentens eget vittnesbörd: ”Det är den lärjungen, som vittnar om detta och som har skrivit detta; och vi veta, att hans vittnesbörd är sant.” — Joh. 19:26, 35; 21:24.
Ett stöd för att Johannes var skribenten är det unika draget i detta evangelium att aposteln Johannes aldrig kallas vid namnet ”Johannes”. Närhelst skribenten nämner ”Johannes”, menar han Johannes döparen. De tre övriga evangelieskribenterna skiljer helt logiskt mellan dessa två Johannes, men så gör inte aposteln Johannes. Han menade inte att det var nödvändigt. När han nämner sig själv är det antingen som en av Sebedeus’, hans fars, söner, eller som den lärjunge som Jesus älskade. — Joh. 21:2, 20.
Av hans evangelium såväl som av vad de övriga evangelieskribenterna säger framgår det tydligt att Johannes var fullständigt lojal mot Jesus. I sin rättfärdiga harm talar han således om för oss att Judas var en tjuv. Han framhåller också att Josef från Arimatea var en Jesu lärjunge i hemlighet på grund av fruktan för judarna. Det är utan tvivel Johannes’ stora kärlek till Mästaren som förklarar att Jesus särskilt älskade honom. — Joh. 12:6; 19:38.
De yttre bevis som står till förfogande visar att Johannes skrev sitt evangelium mycket sent i livet, omkring år 98 v.t., och i eller i närheten av staden Efesus. Han var utan tvivel förtrogen med de övriga evangelieskildringarna, som skrivits mycket tidigare. Detta förklarar varför han nästan inte alls behandlar samma saker som de övriga tre (som kallas de ”synoptiska” evangelierna på grund av att de anlägger samma synpunkter). I själva verket är det 92 procent av Johannes’ stoff som finns enbart i hans evangelium.
Unika för Johannes’ evangelium
är sex av Jesu underverk. Bland dem är Jesu första underverk — förvandlingen av vatten till vin vid bröllopet i Kana — att han gav en blindfödd man synförmåga, uppväckte Lasarus från de döda och efter sin uppståndelse åstadkom att lärjungarna fick en stor fiskfångst.a Johannes är också ensam om att berätta om hur Jesus renade templet från religiösa utpressare i början av sin verksamhet. Vidare är det bara genom Johannes’ evangelium som vi får veta att Jesu jordiska verksamhet måste ha varit mer än tre år lång, eftersom han nämner de högtider som Jesus var närvarande vid, särskilt påskhögtiderna.b
Dessutom är Johannes den ende evangelieskribent som omtalar för oss att Jesus hade en föremänsklig tillvaro. Det är med denna mycket viktiga sanning som han börjar sitt evangelium: ”I begynnelsen existerade Ordet. Ordet var hos Gud, och Ordet var gudomlig. Det var han som var hos Gud i begynnelsen. Allting fick existens genom honom, och utan honom har ingenting kommit till.” Och sedan Johannes sagt att ”Ordet vart kött”, återger han Johannes döparens vittnesbörd om samma sak: ”Han var förr än jag.” — Joh. 1:1—4, 14, 29, 30; v. 1—3 enl. An American Translation.
Johannes återger också Jesu eget vittnesbörd i fråga om detta. Jesus sade således till Nikodemus: ”Ingen [har] stigit upp till himmelen utom den som steg ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen.” Längre fram sade Jesus till sina åhörare: ”Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himmelen.” ”Vad skolen I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit, där han förut var?” Han framhöll också samma sak, när han diskuterade med sina religiösa motståndare: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till, är jag.” Och lika uttryckliga är Jesu ord till sin himmelske Fader: ”Förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till.” — Joh. 3:13; 6:51, 62; 8:58; 17:5.
Johannes återger inte sådant som kallas liknelser i sträng mening, men han är ensam om att beskriva sådant som Jesus jämfördes med eller som han jämförde sig själv med. Jesus är ”Guds lamm, som borttager världens synd”. Och Jesus talade om sig själv som ”dörren”, ”den gode herden”, ”vägen” och ”det sanna vinträdet”.c
I överensstämmelse med Johannes’ upphöjda framställning av Guds Son är detta att han riktar vår uppmärksamhet på att Jesus gång på gång använde sådana ord som ”vittna”, ”vittne”, ”sanning”, ”ljus”, ”liv” och ”kärlek”. I Johannes’ evangelium finner vi till exempel orden ”vittna” och ”vittne” mer än dubbelt så ofta som i de övriga tre evangelierna tillsammans, och särskilt beaktansvärda är Jesu ord till Pontius Pilatus: ”Därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen.” — Joh. 18:37; 1:7, 8; 8:14, 17, 18.
I Johannes’ evangelium får vi också inskärpt i oss vikten av ”sanningen”, eftersom ordet används tre gånger så ofta som i de övriga tre evangelierna tillsammans. Här finner vi Jesu ord: ”Gud är ande, och de som tillbedja honom måste tillbedja i ande och sanning.” ”Om ni står fast vid mitt ord, ... skall ni förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” ”Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning.” Ja, Jesus var ”full av oförtjänt omtanke och sanning”. — Joh. 4:23, 24; 8:31, 32, Hd; Joh. 17:17; 1:14, 17, NW.
Orden ”ljus” och ”liv” finner vi likaså mycket oftare i Johannes’ evangelium än i de övriga tre tillsammans. Jesus sade: ”Jag är världens ljus.” Hans lärjungar skulle vara ”ljusets barn”. (Joh. 8:12; 12:36) Jesus var inte bara ”livet”, utan Gud sände sin Son i världen för att de som utövar tro på honom skall vinna ”evigt liv”. Och ”detta betyder evigt liv att de tillägnar sig kunskap” om Gud och om hans Son. — Joh. 14:6; 3:16; 17:3, NW.
Betoningen av kärlek (agápe)
Likaså finner vi att Johannes’ evangelium nämner agápe, det osjälviska, på principer grundade slaget av kärlek, oftare än de tre övriga evangelierna tillsammans. Gud ”älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son”. Jesus älskade sina lärjungar ”intill slutet”. Han visar vad kärlek kommer att förmå oss att göra: ”Om ni älskar mig, skall ni hålla mina bud.” Vad är det största uttrycket för kärlek? ”Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.” — Joh. 3:16; 13:1; NW; 14:15, Hd; 15:13.
Det är logiskt att det är Johannes som omtalar hur Jesus angav kärleken som det kännetecken som skulle utmärka sanna kristna: ”Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra. Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar.” (Joh. 13:34, 35) Det är också Johannes som i detalj återger Jesu bön, i vilken Jesus förklarar att han och hans lärjungar ”inte är någon del av världen”, och avslutar med Jesu ord: ”Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek, varmed du har älskat mig, må vara i dem och jag i förening med dem.” — Joh. 17:16, 26, NW.
Och vad var det för fråga Jesus ställde till aposteln Petrus, som hade tagit ledningen bland de tolv, medan Jesus ännu var med dem, och som skulle vara den förste att ta ledningen efter Jesu himmelsfärd? ”Älskar du mig mer, än dessa göra?” ”Älskar du mig?” ”Har du mig kär?” Efter att ha fått Petrus’ försäkran att han verkligen älskade sin Herre, hade honom kär, gav Jesus honom avskedsförmaningen: ”Föd mina får.” — Joh. 21:15—17.
Med tanke på vad Johannes talar om för oss och hur han talar om det, kan vi inse varför hans skildring, som skrevs så lång tid efter de övriga evangelierna, är den del av bibeln som har fått den vidaste spridningen. Tusentals och åter tusentals exemplar av detta evangelium har tryckts separat och spridits vid sidan av bibeln som helhet, fastän Markus’ evangelium, på grund av att det är den kortaste skildringen av Jesu jordiska verksamhet, är den del av bibeln som blivit mest översatt. Med Johannes’ evangelium är det som om det bästa vinet kom sist, precis som det var vid Jesu första underverk. — Joh. 2:10.
Hur tacksamma kan vi inte vara över att vi har fyra särpräglade redogörelser för Jesu liv och gärningar! Matteus presenterar Jesus som den utlovade Messias, som uppfyllde profetior i de hebreiska skrifterna; Markus framställer Jesus som en handlingsmänniska, i det han återger det ena förunderliga underverket efter det andra; Lukas visar Jesus som den medkännande och deltagande frälsaren. Den älskade Johannes slutligen framställer Jesus som Ordet, Guds kärleksfulla gåva till människorna, som har kommit ned från himmelen för att bära vittnesbörd om sanningen, och vidare som den kärleksfulle herden. Allt detta har Gud låtit bli nedskrivet för att vi skall tro ”att Jesus är Messias, Guds Son”, och för att vi genom tron skall ”ha liv i hans namn” — förutsatt att vi visar oss vara hans vänner genom att göra det han befaller! — Joh. 20:31; 15:14.
[Fotnoter]