När man inte bör vara bekymrad över vad andra säger
ETT gott namn eller rykte är en värdefull egendom. ”Ett gott namn”, säger ett forntida ordspråk, ”är mer värt än stor rikedom.” (Ords. 22:1) I nutiden anses ett gott namn ha sådant värde att det förtjänar lagligt skydd mot förtal och smädelse. Det är med rätta som människor vill att deras namn skall vara fritt från grovt oriktiga framställningar, särskilt när sådana kan allvarligt inverka på deras livsuppehälle.
Men ofta är det som andra säger inte förtal, även om det kan vara kritiskt och föga smickrande. Hur bör man reagera, när man ställs i en ofördelaktig dager? Bör man bekymra sig över detta?
Bibeln hjälper en att realistiskt bedöma det som andra människor kan säga. Den ger uppmaningen: ”Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig. Ditt hjärta vet ju, att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.” — Pred. 7:22, 23.
Denna skriftenliga förmaning beskriver livet sådant det verkligen är. De bästa människor har sina fel. ”Ingen människa är så rättfärdig på jorden”, läser vi i bibeln, ”att hon gör, vad gott är, och icke begår någon synd.” (Pred. 7:21) Alla människor är syndiga avkomlingar av den ofullkomlige Adam. Detta är orsaken till att man inte bör bli förvånad ens om en nära vän, kanske i ett tillstånd av förbittring eller vrede, inför andra uttalar sig om en i föga smickrande ordalag. Hur mycket ofullkomliga människor än anstränger sig, så misslyckas de gång på gång i fråga om att använda tungan till det som är gott och gagneligt. Den kristne lärjungen Jakob erkände: ”I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal, så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp.” — Jak. 3:2.
Mänsklig ofullkomlighet är verkligen ett faktum. Som individer kan vi gång på gång komma till korta i fråga om att vara det slags människor vi skulle vilja vara. Därför är det tydligt att vi inte kan ta varje yttrande, som människor råkar fälla, på allvar. Om någon gjorde det, skulle han få röna mycken känslomässig skada. Han skulle till exempel kunna få höra att en nära vän sagt något ogynnsamt om honom. Då skulle han kunna tänka: ”Om det är vad han anser om mig, så är jag färdig med honom. Jag vill inte ha honom till vän.” På detta sätt kan ett gott förhållande fördärvas.
Hur mycket bättre är det inte att följa bibelns råd att inte akta på alla ord som talas! Detta gör att man kan se objektivt på det andra människor säger. Den som är ärlig mot sig själv vet att han ofta har sagt sådant som är ofördelaktigt om andra, utan att han haft illvilligt uppsåt. Detta bör hjälpa honom att inse att det andra kan säga om honom inte behöver betraktas som en personlig förolämpning.
Vidare bör vi komma ihåg att andrahandsupplysningar ofta är opålitliga. En god princip att följa är därför denna: ”Upptag intet klagomål mot någon av de äldste, om det icke styrkes av två eller tre vittnen.” (1 Tim. 5:19) Om vi handlar i överensstämmelse med denna princip, kommer vi att hindras från att förhastat godta som fakta det som någon efter vad man antar skulle ha sagt om oss som individer.
Otillbörligt intresse för vad folk säger till vår fördel kan också leda till svårigheter. Berömmande ord kan bli en snara och göra att den som lovordas börjar tänka alltför högt om sig själv. När en persons stolthet på så sätt får näring, kan hans goda egenskaper skjutas i bakgrunden. Som en följd av detta kan han förlora det goda anseende som han en gång åtnjutit. I ett bibliskt ordspråk heter det: ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.” — Ords. 16:18.
Å andra sidan kan någon få veta att hans ord eller handlingar har förorsakat befogad kritik. Då skulle han göra väl i att begrunda vad han för framtiden kan göra för att undvika att ge orsak till klagomål från andras sida. Detta skulle vara i samklang med det skriftenliga rådet: ”Skaffa er visshet i fråga om de ting som är viktigast, så att ni måtte vara felfria och inte bringa andra att ta anstöt.” — Fil. 1:10, NW.
Också när man blir framställd i oriktig dager, kan man finna det förståndigt att inte göra en stridsfråga av saken. Om man försöker motarbeta den oriktiga framställningen, kan det hända att saken inte kommer ur världen, utan att den i stället bara blir mera känd och trodd av fler människor.
Jesus Kristus gav ett gott föredöme när det gäller att behandla förtal och oriktiga framställningar. Han anklagades falskeligen för att vara en vindrinkare och frossare, men han disputerade inte om detta. Han sade helt enkelt: ”Visheten har rätt, det bevisar dess gärningar.” (Matt. 11:19, Hd) Med dessa ord uppmanade han andra att se på bevisen. Dessa bevis — gärningarna — klargjorde att anklagelserna var falska.
Den som håller fast vid ett gott uppförande, i det han behandlar andra hänsynsfullt, tystar med tiden dem som förtalat honom. Det krävs inte någon längre tid för att uppriktiga iakttagare skall se att det de har fått höra är oriktigt.
De som vill vara i samklang med Guds vilja bör vara särskilt angelägna att hålla fast vid ett gott uppförande. Bibeln uppmuntrar dem: ”Så är Guds vilja, att ni genom att göra gott må tysta ned de oförnuftiga människornas okunniga tal.” — 1 Petr. 2:15, NW.
När man får höra skymfande ord eller andra falska framställningar, som är avsedda att reta en, är det vanligen bäst att vända dövörat till. Guds trogne tjänare David gjorde detta med goda resultat. I en av sina psalmer sade han: ”Jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun; ja, jag är lik en man, som intet hör och som icke har något gensvar i sin mun.” — Ps. 38:14, 15.
Vad gjorde det möjligt för David att handla på detta sätt, när man sökte reta honom? Han insåg att han själv inte kunde rätta till saken på ett fullt tillfredsställande sätt. Men han hade tillförsikt till att hans Gud, Jehova, kunde göra det. Det var därför han sade: ”Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre [Jehova, NW], min Gud.” (Ps. 38:16) Skulle det inte vara gagneligt att efterlikna Davids föredöme? Det skulle helt säkert vara det. Den som inte försöker ta allting i egna händer, utan tålmodigt väntar på sin Gud, besparas de missräkningar och irritationsmoment som blir följden av att man fåfängt kämpar mot sådant som är moraliskt orätt.
I det dagliga livets angelägenheter föreskriver visheten sannerligen att man inte bör vara överdrivet bekymrad över vad andra säger. Att vi inte aktar på alla ord som människor talar förhindrar att vi i onödan tar anstöt eller ger näring åt vår stolthet. Samtidigt kan vi dra nytta av befogad kritik, nämligen genom att sträva efter att göra förbättringar. Och genom att hålla fast vid ett gott uppförande kan vi tysta ”de oförnuftiga människornas okunniga tal”.