Genesis — en grund och ett mönster

VILKEN bok kan jämföras med bibeln? Den är oförliknelig, vare sig man betraktar den som prosalitteratur, som poetisk eller dramatisk framställning, som historisk skildring, som profetisk redogörelse eller som vägledning för ett förståndigt och rätt liv. Den består av sextiosex ”böcker”, satta på pränt av omkring fyrtio skrivare under en period av något mer än sexton hundra år.

Genesis, den första boken, som i allmänhet kallas Första Moseboken, lägger mycket lämpligt grunden till de böcker som följer och utgör ett mönster för dem. Utan denna bok skulle mycket som man finner i de följande böckerna i bibeln inte kunna förstås. De senare skribenterna förutsätter nämligen att läsaren är förtrogen med Genesis, Första Moseboken, och dessutom tar de för givet att den är historisk, vilket den också är. Den innehåller till exempel grundvalen för de släkttavlor som vi finner i Första Krönikeboken, Matteus och Lukas.

Första Moseboken, och särskilt 1 Mos. kapitel 1—11, har varit en omtyckt måltavla för de människor som förnekar Guds beredvillighet att utföra underverk. Men Första Moseboken, och i synnerhet dessa elva kapitel, lägger grunden till det som sedan följer i bibeln, den utgör ”första våningen”, så att säga. Att av kritiklust påstå att den utgör myter och sagor är som att försöka tänka sig en skyskrapa som med sina sextiofem våningar skulle sväva fritt i luften, utan någon första våning eller grund att vila på.a

Genesis var ursprungligen bara den första delen av Pentateuken (som betyder ”fem böcker”), och denna utgör nu bibelns fem första böcker. Såväl judarna som de första kristna erkände dem alla såsom skrivna av Mose. Dessa fem böcker, med de grekisk-latinska benämningarna Genesis, Exodus, Leviticus, Numeri, Deuteronomium, kallades också Torah, dvs. lagen, och i de efterföljande skrifterna tillskriver man Mose denna lag tjugosju gånger.

Helt logiskt börjar Första Moseboken med att beskriva universums skapelse. Av de heliga skrifter som tillhör världens större religioner är det bara bibeln som berättar om att Gud skapade någonting ur ingenting, detta är nämligen en av de betydelser som ligger i det hebreiska ord som återges ”skapa”. Gång på gång finner vi att den övriga delen av bibeln framställer Gud såsom universums Skapare. Betecknande är Jesaja, kapitel 40, där vi uppmanas att blicka upp till Gud i tro för hans stora makts och vishets skull, egenskaper som vi så tydligt kan se i den del av hans skaparverk som vi kallar stjärnhimlen. Se också Jesaja 45:12, 18; Apostlagärningarna 14:15; 17:24; Uppenbarelseboken 10:6.

Sedan läser vi i 1 Moseboken 1 om sex ”dagar”, eller epoker, under vilka Skaparen förberedde jorden till boning åt människan och skapade mannen och kvinnan.b Det hänvisas längre fram till detta historiska faktum som en grund för den israelitiska sabbaten: ”Ty på sex dagar gjorde HERREN [Jehova] himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen.” (2 Mos. 20:11) I Hebréerna, kapitel 3 och 4, uppmanas de kristna att vila från sina verk genom att utöva tro, alldeles som Gud vilade från sina. Se också Psalm 95:11.

I Första Moseboken 2 ges ytterligare detaljer om hur Gud skapade mannen och kvinnan och hur de blev ”ett kött”. Jesus Kristus citerade från detta kapitel, när han redogjorde för de kristna normerna med avseende på äktenskap och skilsmässa. (1 Mos. 2:24; Matt. 19:4—6) Och aposteln Paulus hänvisar till denna redogörelse, då han förklarar den princip som gäller ledarskapet bland de kristna och särskilt i den kristna församlingen. Mannen har ett försteg, eftersom mannen ”blev danad först”. — 1 Tim. 2:13, NW; 1 Kor. 11:7—9.

Syndens inträde och Kristi lösenoffer

I Första Moseboken 3 beskrivs det hur Eva blir bedragen, hur Adam förenar sig med henne i överträdelsen och hur de blir dömda till döden. Paulus hänvisar till denna skildring, då han varnar de kristna för Satans anslag och då han framhäver kvinnans underordnade ställning: ”Jag fruktar, att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas.” ”Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen.” — 2 Kor. 11:3; 1 Tim. 2:14.

Det framgår av de kristna grekiska skrifterna att det var till följd av att Adam hemföll åt synd och död som Gud kom att visa sin ojämförliga oförtjänta omtanke genom att anskaffa lösen. ”Ty om nu många dog genom en endas försyndelse, så överflödade” Guds fria gåva ”genom den enda människan Jesus Kristus så mycket mera till de många”. Detta vederlägger utvecklingsläran, som förnekar att människan föll i synd. Endast på grundval av det som skildras i Första Moseboken kunde det vara någon mening i Jesu ord om att han kom för att ”ge sin själ till en lösen i utbyte mot många”, eller i Johannes döparens ord, då han hälsade Jesus som ”Guds lamm, som borttager världens synd”. Ja, ”såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande”. — Rom. 5:15; Matt. 20:28; NW; Joh. 1:29; 1 Kor. 15:22.

Från Abel till Babels torn

Första Moseboken 4 skildrar det första mordet, hur Kain dräper sin bror Abel. Aposteln Johannes varnar oss för att hata våra bröder, och han hänvisar då till denna händelse: ”Vi skall älska varandra; inte vara såsom Kain, som härstammade från den onde och tog livet av sin bror”, därför att ”hans egna gärningar var onda, men hans brors rättfärdiga”. (1 Joh. 3:11, 12, NW) Det 1 Mos. 5femte kapitlet talar om att Hanok (Enok) vandrade med Gud. Både Paulus och Judas omnämner Enoks rättfärdiga liv. — Hebr. 11:5; Jud. v. 14, 15.

Noas liv och syndafloden, som han och hans familj genomlevde, skildras i Första Moseboken 6—9. Profeter, till exempel Jesaja, omnämner syndafloden och Noa. Och Jesus förutsade att alldeles som en likgiltig värld förgicks vid tiden för syndafloden, så skall det också vara vid avslutningen på denna tingens ordning. (Jes. 54:9; Matt. 24:37—39) Paulus och Petrus nämner också Noa och syndafloden. (Hebr. 11:7; 1 Petr. 3:20; 2 Petr. 2:5) I kapitel 10 finns det en släkttavla som kallats ”Förteckningen över nationerna”. Arkeologen W. F. Albright har förklarat att den ”förblir ett häpnadsväckande exakt dokument”. Första Moseboken 11 beskriver hur Babel, också kallat Babylon, först uppstod och hur Gud förbistrade människornas språk.

Abraham, Isak och Jakob

I de återstående 1 Mos. kapitlen, 12—50, finner vi en detaljerad historisk skildring av vad Israels nations tre patriarker upplevde. Dessa män är omnämnda gång på gång i andra böcker i bibeln. Ja, Abrahams namn förekommer i tjugosex av de senare böckerna, och att han (såväl som Isak och Jakob) bodde som främling i landet beskrivs utförligt både av Stefanus, den förste kristne martyren, och av Paulus. (Apg. 7:2—16; Hebr. 11:8—22) I Galaterna 3:16, 29 får vi veta att Jesus Kristus och de som är förenade med honom såsom hans kropp är Abrahams andliga säd. På så sätt riktas uppmärksamheten på uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham, nästan två tusen år tidigare, att i Abrahams säd skulle ”alla folk på jorden välsigna sig”. (1 Mos. 22:17, 18; jämför 1 Moseboken 3:15.) Skildringen i Första Moseboken av det abrahamitiska löftet utgör sannerligen grunden till vår insikt i mycket av det som följer i bibeln.

Kapitel 11—19 i 1 Moseboken inbegriper händelser som rör Lots familj och Sodom och Gomorra. Jesus varnade dem som hörde honom för att bli lika Lots hustru, som förlorade livet därför att hon i olydnad såg sig tillbaka mot det domfällda Sodom, och förutsade att alldeles som det var i Lots dagar, så skall det vara i Människosonens dagar. (Luk. 17:28—32) Till bekräftelse av Första Moseboken talar både Petrus och Judas om fördärvet i Sodom, och Jesus talar också om det som en ond stad, men om de städer, som förkastade hans budskap om Riket, sade han att de var ännu mer klandervärda. — Luk. 10:12; 2 Petr. 2:6; Jud. v. 7.

Abrahams son Isak förblev trogen och lydig, alldeles som sin far, och likaså Isaks son Jakob. Jakob satte verkligen värde på heliga ting, vilket visade sig däri att han var angelägen att få förstfödslorätten och att han kämpade en hel natt med en ängel för att få en välsignelse, vilket omnämns också i Hosea 12:3. På sin dödsbädd uttalade Jakob också en märklig profetia som gällde hans söner. (1 Mos. 49:1—28) Men vi varnas för att likna Esau, Jakobs bror, som inte satte värde på heliga ting. — Hebr. 12:16; 1 Mos. 25:34.

Bland Jakobs tolv söner gjorde sig Juda och Josef särskilt bemärkta. Juda var ”den mäktigaste bland sina bröder”. (1 Krön. 5:2) Det var genom Juda som Silo, Messias, skulle komma, och så blev det: Jesus Kristus föddes i denna stam. Jesus kallas ”lejonet av Juda stam”. — Upp. 5:5; 1 Mos. 49:10.

Av Första Moseboken 37—50 framgår det att Josef bevisade sig klanderfri i alla avseenden. Fastän han blev såld som slav, bevarade han sin ostrafflighet gentemot sin Gud, Jehova. Tack vare detta blev han välsignad, ja, i så hög grad att han blev förste minister i det egyptiska världsväldet och frälsaren för dess folk, såväl som för sin fars hela familj. — Apg. 7:9—14.

Genesis — ett mönster

Första Moseboken ger oss sannerligen en grund till oerhört mycket av det som är skildrat i de andra böckerna i bibeln. Men inte bara det, utan den utgör också ett mönster, en förebild, för det övriga av Guds ord i det att den är en uppenbarelse av hans vilja och uppsåt med avseende på människorna. Första Moseboken fastställer också det bibliska mönstret genom att vara sannfärdig när det gäller människonaturen, genom att vara präglad av öppenhjärtighet och genom att uppenbara Guds egenskaper, det som kännetecknar honom.

Första Moseboken 1:26—28 ger till känna Jehova Guds uppsåt med avseende på jorden och människan — att människan skall vara fruktsam, uppfylla jorden, lägga den under sig och råda över de andra skapelserna på den. Herrens bön, Fader vår, och profetian i Uppenbarelseboken 21:4, som talar om att döden inte skall vara mer, inte heller sorg, klagan eller plåga, försäkrar oss om att Guds vilja och uppsåt beträffande jorden och människan en dag skall bli fullbordade. I Första Moseboken 3:15 återges den första profetian om Messias, att kvinnans andliga säd, dvs. Kristus, skulle krossa ormens, dvs. djävulens, huvud, och detta omnämns i Romarna 16:20. Första Moseboken 22:15—18 uppenbarar Abrahams betydelse i förbindelse med denna säd, såsom redan har nämnts.

När det gäller människonaturen, beskriver Första Moseboken också hur Satan kom åt Adam genom Eva, som han först bedrog. Likaså finner vi att samvetslösa män har använt kvinnor till att snärja sina offer, såsom filistéerna använde Delila för att få Simson i fällan. (Dom. 16:4—21) Gud sade att Adam skulle komma att råda över sin hustru, ”behärska” (NW) henne. Och hur orättmätigt har inte många män under seklernas gång handlat, då de följt Adam i att behärska sin hustru! Helt i överensstämmelse med den fallna människonaturen är också Kains mordiska svartsjuka gentemot Abel, liksom den Josefs bröder kände, därför att Josef var mycket omtyckt av sin far, Jakob.

Första Moseboken uppenbarar ännu mera om den fallna människonaturen. Den talar till exempel om svagheter hos Guds tjänare: Att Noa berusade sig; att Ruben, Jakobs förstfödde, befläckade sin fars bädd genom att ha könsumgänge med en av Jakobs bihustrur; att Simeon och Levi, två andra söner till Jakob, gjorde sig skyldiga till grymt mord, när de utrotade männen i en hel släkt därför att en av dessa hade våldtagit deras syster. Det kan i förbigående framhållas att denna öppenhjärtighet som vi finner i Första Moseboken vederlägger kritikers påståenden att skribenter i forntiden tillskrev de personer som de skildrar inbillade goda egenskaper! — 1 Mos. 49:3—7.

Framför allt utgör Första Moseboken ett mönster för de bibelböcker som följer genom att för oss uppenbara Jehova Guds oförlikneliga egenskaper och hur han belönar dem som tjänar honom och följer en rättrådig kurs. När den berättar om hur Gud skapade allting, synligt såväl som osynligt, vittnar den om Skaparens kärlek såsom Livgivare, hans oändliga vishet och hans allsmäktiga kraft. Att Gud befallde Adam att uppfylla jorden, lägga den under sig och råda över djuren på jorden var också ett uttryck för hans kärlek till Adam och hans framtida avkomlingar. Det förbud som Jehova gav beträffande frukten på ett visst träd framhävde hans vishet och rättvisa. Det var bara genom att bestå ett sådant lydnadsprov som Adam kunde visa att han uppskattade allt som han hade välsignats med.

När Adam och Eva gjorde uppror, trädde Guds rättvisa i verksamhet, och hans konsekventa handlingssätt blev uppenbart genom att han dömde dem till döden. Men genom att låta dem leva vidare utanför Edens lustgård visade Gud sin barmhärtighet mot deras ännu ofödda avkomlingar, som han på så sätt gav en möjlighet att få liv.

När jorden fördärvades till följd av att Guds änglasöner kom ner till jorden och gifte sig med människors döttrar, lade Gud sin kraft och makt i dagen — han renade jorden med hjälp av syndafloden. Men å andra sidan skonade han i sin barmhärtighet Noa och hans familj och grundexemplar av alla djurarterna. Guds rättvisa framträder också då han, efter syndafloden, föreskrev dödsstraff för mord. Ett annat tillfälle, då Gud visade sin barmhärtighet, var den gång han tog sig an Lot och hans döttrar i samband med att han tillintetgjorde Sodom och Gomorra.

Guds egenskaper rättvisa, vishet och kärlek framhävs också kraftigt i hans handlingssätt mot patriarkerna. Vi läser om Abraham, och längre fram om Isak, att han dog ”gammal och mätt” på att leva. (1 Mos. 25:8; 35:29) Vilket tillfredsställande liv förde inte Jakob tillsammans med sina stora hjordar och sin stora familj, och hur rikt belönad blev inte Josef av Jehova Gud därför att han bevarade sin ostrafflighet!

Inga tvivel kvarstår. Första Moseboken utgör grunden till oerhört mycket som skildras i de följande sextiofem böckerna i bibeln. Den är också ett mönster för dem genom att uppenbara Guds vilja och uppsåt när det gäller människorna.

Ja, om Genesis, Första Moseboken, såväl som om resten av den Heliga skrift, kan det sägas att den ”är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk”. — 2 Tim. 3:16, 17, NW.

[Fotnoter]

”Ni vet ju först och främst detta, att ingen profetia i Skriften blir till av någon privat utläggning. Ty aldrig har en profetia framförts av en människas vilja, utan människor talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande.” — 2 Petr. 1:20, 21, NW.