”Fortsätt att göra detta till minne av mig”

EN GÅNG om året, på den dag som enligt bibeln kallas 14 Nisan, påskkvällen, kommer Jehovas överlämnade folk tillsammans i alla delar av jorden i överensstämmelse med Jesu befallning: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” (Luk. 22:19, NW; 2 Mos. 12:2—6) Det är tillbörligt att Herrens aftonmåltid firas denna rätta påskkväll och att det sker en gång om året och efter solnedgången och att man tar del i firandet i gemenskap med andra.

Vilka inbjuds att vara närvarande? Helt visst kommer de få som tillhör kvarlevan av Jehovas med anden smorda att vara närvarande, men också alla de som tillhör den ökande ”stora skaran” med jordiska förhoppningar inbjuds hjärtligen att vara närvarande, såväl som alla som håller på att lära känna Jehovas föranstaltningar. (Upp. 12:17; 7:4, 9) Är detta ett tillfälle för ritualistisk formalism eller mysticism? Avgjort inte. I stället är det så att detta en gång varje år återkommande tillfälle, som inbegriper de symboliska emblemen bröd och vin, gör att de närvarande i sinne och hjärta påminns om vad Jesus Kristus gjorde för dem för nitton hundra år sedan och om vad allt detta betyder för dem i denna tid och under en framtid utan ände. — 1 Kor. 11:23—26.

Hur fastställs detta viktiga datum? Under det första århundradet godtog Jesus och de första kristna det sätt att fastställa tiden för 14 Nisan (som började vid solnedgången), som användes av det judiska prästerskapet vid templet i Jerusalem. Det är värt att lägga märke till att Jesus firade påsken den 14 Nisan på det sätt som anvisas i Mose lag. (2 Mos. 12:6—8; 3 Mos. 23:5; Matt. 26:18—20) Han åt inte påskmåltiden den 15 Nisan, som de flesta judar gör i vår tid. Sedan templet blivit förstört år 70 v.t. måste de kristna själva fastställa när den 14 Nisan, tiden för påsken, inföll.

Vid den tid då den romerske kejsaren Konstantin gjorde den avfälliga kristendomen till statsreligion (år 325 v.t.), påbjöd kyrkomötet i Nicaea att påskfirandet alltid skulle äga rum på den söndag som omedelbart följer efter den fullmåne som infaller vid eller närmast efter vårdagjämningen. Vanligen inträffar vårdagjämningen den 21 mars. Om den fjortonde dagen efter nymånen, den dag som de betraktade som den dag då fullmånen inträffade, skulle infalla på en söndag, uppsköts påskfirandet till efterföljande söndag. Detta gjorde man för att undvika samtidighet med judarna och den minoritet av kristna, kallade quartodecimaner, som fortfarande höll högtiden den fjortonde Nisan. På så sätt har det i kristenheten kommit att bli så att ”skärtorsdagen”, till minne av Jesu sista nattvard, alltid inträffar på en torsdag och att ”långfredagen”, till minne av hans död, alltid inträffar på en fredag.

Åtminstone år 1880 hade Jehovas smorda tillbedjare gått ifrån kristenhetens sedvänja att fira Herrens aftonmåltid flera gånger om året, och de högtidlighöll den bara den 14 Nisan efter solnedgången. Från den tiden och fram till omkring år 1919 godtog de smorda kristna de dagar som fastställdes enligt den judiska kalendern när det gällde att avgöra vilken dag den 14 Nisan inföll. De visste att den judiska kalendern angav att ”påsken” inföll den 15 Nisan efter solnedgången. Likväl ordnade dessa smorda kristna det så att de firade Herrens aftonmåltid på kvällen den 14 Nisan, precis som Jesus hade gjort. Men dessa kristna använde den judiska kalendern för att fastställa månaden Nisan för varje år.

För den moderna judiska kalendern fastställer man början av månaden Nisan med hjälp av den astronomiska nymånen. Det är emellertid vanligen arton timmar därefter eller ännu senare som den första strimman av nymånens skära blir synlig i Jerusalem. På senare tid har därför Jehovas vittnens styrande krets varje år förvissat sig om när den verkliga nymånen blir synlig i Jerusalem, vilket var det sätt på vilket den första Nisan fastställdes på bibelns tid. Av detta skäl har det ofta varit en skillnad på en dag eller två mellan datum för Åminnelsen bland Jehovas vittnen och 14 Nisan enligt den moderna judiska kalendern.a

Enligt vår nuvarande beräkningsmetod överensstämmer dagen för Åminnelsen tämligen nära med den första fullmånen efter vårdagjämningen. Om vi tar år 1975 som exempel, finner vi att dagen för Åminnelsen, den fjortonde dagen efter den nymåne (närmast vårdagjämningen) som blev synlig i Jerusalem, var torsdagen den 27 mars efter solnedgången. Som sig bör var det också fullmåne torsdagen den 27 mars 1975. Åminnelsen för år 1976 infaller, beräknad enligt vår nuvarande metod, onsdagen den 14 april efter solnedgången. Denna dag är det också fullmåne. Om i framtiden några bland Jehovas folk skulle förlora kontakten med den styrande kretsen, skulle de alltså kunna bestämma dagen för Åminnelsen med ganska god noggrannhet med hjälp av lokala almanackor som visar den första fullmånen efter vårdagjämningen. Firandet skulle då ske efter solnedgången den dag då det är fullmåne.b

Vad bör göras, om det uppstår en nödsituation den kväll då Herrens aftonmåltid skall firas? Hur blir det, om det inträffar en våldsam storm eller någon annan kraftig störning, som skulle göra det omöjligt för församlingen att komma tillsammans på fastställd tid? I sådana fall kan det vara bra att bröderna samlas i små grupper eller familjevis, om så är nödvändigt. På detta sätt kommer de tillsammans för att bli påminda om innebörden i Åminnelsens emblem — osyrat bröd och vin. I sådana nödsituationer kan någon överlämnad broder (eller en överlämnad syster, om ingen broder är närvarande) helt kort begrunda bibelns redogörelser i Matteus 26:17—30; Lukas 22:7—23, 28—30 och 1 Korintierna 11:20—31. Om en församling måste komma tillsammans i små grupper, kan det sammanräknade antalet närvarande i de små grupperna sändas in som hela församlingens närvarorapport.

När det gäller emblemen bör man sannerligen göra allt man kan för att brödet och vinet skall bjudas åt dem som tillhör den smorda kvarlevan, även om någon är sjuk och ligger till sängs hemma eller på sjukhus. Det är bara i en mycket ovanlig situation, då någon av den smorda kvarlevan är ur stånd att ta del av emblemen den 14 Nisan, som han kan önska fira Åminnelsen den fjortonde dagen i efterföljande månmånad (dagen för påföljande fullmåne), i överensstämmelse med den princip vi finner i 4 Moseboken 9:10, 11 och 2 Krönikeboken 30:1—3, 15, med avseende på försenat påskfirande. Om det skulle förekomma ett sådant försenat firande, bör detta rapporteras omedelbart därefter.

Hur förhåller det sig, om mer än en församling behöver använda samma Rikets sal? Det är bra att man planerar programmen på ett hänsynsfullt sätt, så att tillräcklig tid ges för att den ena församlingen skall kunna lämna lokalen och nästa församling börja sitt program. Med hänsyn till detta har man i somliga fall hyrt andra lokaler för åminnelsefirandet. I sådana fall kan flera församlingar finna det tillrådligt att förena sig i ett möte. En gemensam rapport kan då sändas in, och den bör uppta namnen på de församlingar det gäller.

I vilken ordning följde händelserna på Jesu tid? Vid det första firandet av Herrens aftonmåltid var Matteus personligen närvarande. Han redogör för den riktiga ordningsföljden för det som hände. Jesus och hans tolv lärjungar firade påsken med stekt lamm och osyrat bröd, vilket skulle påminna deltagarna om vad som hände då israeliterna befriades ur Egypten år 1513 f.v.t. Det var ingen mystik i fråga om hur man använde dessa vittnesbörd eller påminnelsemedel — lammet som var stekt på eld och det osyrade brödet. (Matt. 26:17—19; Ps. 119:2, 14) Efter påskmåltiden avslöjade Jesus den som förrådde honom, Judas, som sedan skickades bort. (Matt. 26:20—25; Joh. 13:29, 30) På så sätt lämnades Jesus med de elva trogna apostlarna, med vilka han instiftade den nya aftonmåltiden, som inbegrep att ta del av det osyrade brödet och bägaren med verkligt, rött vin. I vardera fallet frambar Jesus en bön av tacksägelse, först för brödet och sedan för vinet. (1 Kor. 11:24, 25) Sedan Jesus sagt ytterligare några ord och framburit en bön, avslutade de genom att sjunga lovsånger, och därefter begav de sig till Oljeberget. Detta fastställer följaktligen det allmänna tillvägagångssättet fram till vår tid. — Matt. 26:26—30; Joh. 13:31—18:1.

Om vad påminner oss emblemen bröd och vin? Det osyrade brödet påminner oss om Jesu kropp av kött, hur han ”har lidit till köttet” (1 Petr. 4:1); hur han gav sin kropp av kött ”för att världen skall leva” (Joh. 6:51); hur han är ”Lammet, som blev slaktat” (Upp. 5:12), och hur lagförbundet har blivit ”undanskaffat” genom att fastnaglas ”vid tortyrpålen”. (Kol. 2:14, NW) Emblemet rött vin påminner oss om hur Jesus har tjänat som vår återlösare — vi har blivit befriade genom Jesu ”dyra blod” (1 Petr. 1:19) — och om hur hans livsblod användes till att bekräfta det nya förbundet, som hans medarvingar förs in i (1 Kor. 11:25). De som tillhör den ”stora skaran” tar inte del av emblemen, men de blir påminda om gagnet av det Jesus gjorde och om det nya förbund varigenom de får stort gagn. (Upp. 7:9, 10, 14) Jehova har sannerligen gjort anordningar för att vi skall bli befriade genom den försonande kraften i Kristi offer, och detta gäller inte bara för de smorda, utan också för alla dem som får evigt liv här på jorden. — 3 Mos. 16:11; 1 Joh. 2:2.

Hur leds mötet? Vid det möte som gäller Åminnelsen säger en broder, som tjänar som ordförande, helt kort några ord till välkomnande, och så inleds mötet med sång och bön. Efter detta följer åminnelsetalet, som hålls av en duglig talare (en av de smorda där så är möjligt), som utväljs av de förordnade tillsyningsmännen. Det är inte bra att flera bröder framför var sin del av åminnelsetalet som i ett symposium. Det rekommenderas att talaren frambär de två korta bönerna över emblemen. (Matt. 26:26, 27) Sedan emblemen bjudits åt de närvarande och talaren sagt några ytterligare ord, kan presiderande tillsyningsmannen framföra avslutande kommentarer, om det inte är så att han har haft hand om programmet för Åminnelsen. Mötet avslutas med sång och bön.

Det är bara de som tillhör den smorda kvarlevan som tar del av emblemen, som bjuds runt åt de församlade. Efter en kort bön bjuds brödet först. Därnäst, efter ytterligare en bön, bjuds vinet. Brödet och vinet bjuds inte tillsammans. De som tar del på ett värdigt sätt tar del av båda emblemen. — 1 Kor. 11:27, 28.

Bibeln säger att Jesus bröt brödet, tydligen för att bjuda apostlarna, som låg på båda sidor av bordet. (Matt. 26:26) Detta är inte nödvändigt under våra omständigheter i denna tid, eftersom Jesus inte fastställde ett ritualistiskt mönster. Det ligger således ingen symbolisk innebörd i att bryta det osyrade brödet. Kom ihåg att inget ben i Jesu syndfria fysiska kropp slogs sönder vid hans död. (2 Mos. 12:46; Ps. 34:21; Joh. 19:33, 36) Antalet bägare och antalet fat som används beror på hur många bröder som behövs för att bjuda emblemen. En bit osyrat bröd kan läggas på varje fat som används, och vinet kan hällas i bägarna innan mötet börjar.

Vad slags bröd och vin skall användas? Eftersom Jesus tog osyrat bröd, som normalt användes till påskmåltiden, använder vi i denna tid osyrat bröd. Somliga judiska påskbröd är bakade med bara vetemjöl och vatten, och de kristna kan använda sådant bröd vid åminnelsefirandet. Men vi använder inte påskbröd som är bakade med ytterligare ingredienser, sådant som salt, socker, malt, ägg, lök osv.

Somliga vittnen kan föredra att baka en liten mängd osyrat bröd av mjöl (vete, ris eller något annat sädesslag) och vatten. Detta kan göras på följande sätt: Blanda drygt två koppar mjöl med en kopp vatten, så att det blir en mjuk och smidig deg. Lägg degen på ett väl mjölat bord och kavla ut den, så att den blir tunn som ett rån eller så tunn som möjligt. Lägg den utkavlade degen i en panna eller på en bakplåt, nagga den väl och forma den till en platt kaka. Grädda kakan i het ugn till dess den är torr och knaprig.

Det vin som används till Åminnelsen bör vara verkligt, rött vin, sådant som judarna använde till sitt påskfirande. Vi lägger märke till att Jesus i Matteus 26:29 talar om ”det som kommer från vinträd”, vilket vid den tiden på året bara kunde vara jäst vin. Oförfalskat rött druvvin är det enda som på passande sätt kan påminna om Jesu utgjutna blod. Kristi blod var tillräckligt utan tillsatser, och därför bör det vin som används vara helt enkelt osötat, rött vin utan sprittillsats. Om man förutser svårigheter när det gäller att skaffa emblemen, kan man göra förberedelser i god tid i förväg för att skaffa dem. Eftersom emblemen i sig själva inte är heliga, kan man när firandet är över och mötet avslutats ta hem brödet och vinet och betrakta det som vanliga födoämnen, som kan användas på vanligt sätt vid något annat tillfälle. — 1 Sam. 21:4.

Vilka bör ta del av emblemen? Endast de som tillhör den ”lilla hjorden” förs in i det nya förbundet, och det åligger dem att ta del av emblemen. (Luk. 12:32) De elva trogna apostlarna var den lilla gruppen av blivande smorda, och de utgjorde kärnan bland dem som senare skulle föras in i det nya förbundet på pingstdagen år 33 v.t. (Luk. 22:20) De som tillhör den ”stora skaran” är inte nya skapelser i det nya förbundet, och de tar inte del av brödet och vinet denna årliga åminnelsedag. — 2 Kor. 5:17.

Var och en av de smorda som är närvarande vid Åminnelsen granskar sig själv på förhand för att se om han är värdig att ta del av emblemen och om han verkligen har andens vittnesbörd. (Rom. 8:16, 24; 1 Kor. 11:27—29) Då och då händer det att en del som tidigare tagit del har kommit till insikt om att deras förhållande till Gud inte är det förhållande som en smord son befinner sig i. De bör med rätta upphöra att ta del, men detta bör inte tas som en antydan om att de har blivit trolösa. Det är helt enkelt så att deras personliga förhållande till Jehova blivit klargjort och det har visat sig att de har ett jordiskt hopp.

De som räknas som deltagare är de som är kända som trogna, döpta tjänare åt Gud. Vi inbjuder inte uteslutna personer att vara närvarande. Men om någon sådan är närvarande, behöver man inte vara orolig, om han sitter i en rad tillsammans med andra och börjar ta del av emblemen. En sådan person räknas i vilket fall som helst inte som deltagare.

Det är alltid en glädje att se många nya vara närvarande vid åminnelsefirandet. När programmet är fullbordat, har man tillfälle till glädjefylld gemenskap med de nya och med alla andra. Denna glädjerika gemenskap är verkligen uppbyggande och uppmuntrande för alla. Om man begrundar kvällens program, har man en mängd föda för tanken, och därtill har man orsak att känna tacksamhet mot Jehova. Allt detta påminner oss om allt som han av kärlek till oss har gjort genom vår återlösare, Jesus Kristus, vår Herre. (Matt. 20:28; 1 Petr. 3:15) När en familj av Jehovas vittnen kommer hem efter programmet, kan man använda tid till att dryfta innebörden i detta betydelsefulla tillfälle. Detta hjälper till att föra familjemedlemmarna närmare samman och gör dem andligen rikare.

De äldste gör upp noggranna planer för att församlingen skall ha ett passande firande av Herrens aftonmåltid. Just denna kväll ägnar Jehovas överlämnade folk, de smorda och de som tillhör den ”stora skaran”, lovprisning åt vår suveräne Gud Jehova, med hjärta och sinne genom att de på detta sätt är endräktigt församlade i alla delar av världen. De visar på nytt sin tacksamhet mot Jesus Kristus, vår återlösare, som visade sin stora kärlek till oss genom att utge sitt mänskliga liv för vår återställelse. Varje år gläder sig den smorda kvarlevan och den ”stora skaran” åt att kunna högtidlighålla minnet av honom som den messianske världserövraren. — Joh. 16:33.

[Fotnoter]