Vi trodde att systemet skulle kunna ändras

Millioner unga människor har tyckt att det behövs en ändring. Kanske håller du med dem, kanske inte, men du kommer att finna det upplysande att få inblick i varför de ser på saker och ting som de gör. Här är en skildring av hur ett ungt par försökte åstadkomma en ändring och hur de fann det enda sättet att uppnå något sådant.

UNDER det att mer än 10.000 av oss höll på att samlas i Grant Park, en av Chicagos största parker, denna onsdagseftermiddag, kunde vi knappast tro våra ögon. Skjutvapen var riktade mot oss från närliggande byggnaders tak. Män ur nationalgardet med påskruvade bajonetter bildade häck på trottoarerna. Och överallt såg man hjälmklädda poliser. Varför? Vad var det som höll på att hända?

Det var augusti 1968. Och på den så kallade Amphitheatre, på dryga sex kilometers avstånd, pågick just demokraternas partikonvent. Det var detta som hade fört oss till Chicago. Vi hoppades att vår närvaro i mycket stort antal skulle kunna påverka de beslut man fattade vid det här konventet. Vad vi framför allt önskade var ett slut på kriget i Vietnam.

Men varför dessa skjutvapen, påskruvade bajonetter och hjälmklädda poliser?

Kom ihåg att det var augusti 1968. Det amerikanska engagemanget i kriget tilltog alltjämt; bombningarna över Nordvietnam pågick fortfarande. Många politiska ledare ville att kriget skulle trappas upp. De ville ha en militär seger, och några ansåg till och med att de som öppet talade för fred var skyldiga till förräderi.

Men en sådan uppvisning av makt och kraft som denna ansåg vi vara helt obefogad. Vi i Grant Park var obeväpnade. Flertalet av oss tyckte helt enkelt att Amerikas ledare lyssnade till onda råd. Och nu planerade vi att fridsamt demonstrera genom att marschera dit där partikonventet var samlat. Men vad man gjorde mot min flickvän Jeanne och mig denna dag skakade vårt tänkesätt i grunden och kom i hög grad att påverka vårt liv.

Jag vet att det finns de som säger: ”Ni hade inte i Chicago att göra för att demonstrera där. Ni förtjänar allt ni fick.”

På den tiden trodde emellertid Jeanne och jag att det vi gjorde var rätt. Men nu kan vi se att det inte var det rätta sättet att söka få till stånd en ändring, och vi ångrar saker och ting som vi gjorde. Men varför var det på den tiden tusentals — ja, tiotusentals — unga människor som så hårt drev på för att söka få en ändring? Jag tror att mina egna upplevelser kan hjälpa er att förstå.

En till synes ljus framtid

Jag föddes av vita föräldrar i Minneapolis i Minnesota år 1947. Vi tillhörde en medelklassfamilj. År 1952 flyttade vi till Hawaii, där min far blev framgångsrik inom byggbranschen. Vi bodde i ett vackert hus med fint läge vid oceanen och hade allt vi behövde materiellt sett. Amerika tycktes vara det land där drömmar kunde uppfyllas; framtiden såg ljus ut.

Glädjeämnena i mitt liv var många — jag var halvback i skollaget som tävlade om mästerskap i fotboll, jag höll på med löpning, jag simmade i det blå Stilla havet, som villatomten gränsade till, och jag var med i skolans elevråd. Nu skulle jag snart fortsätta mina studier vid ett college på Amerikas fastland.

Ansikte mot ansikte med grymma verkligheter

I september 1965 skrev jag in mig vid Williams College i Massachusetts. Här fick jag mera tid att läsa och begrunda, och det var något som började oroa mig. På Hawaii var jag van att folk av olika raser behandlades lika, men här på fastlandet var det annorlunda.

Under ferierna på våren år 1966 flög jag till Chicago för att hälsa på min äldre bror, som tillhörde sjukhusdirektionen vid University of Chicago Hospitals. När vi bilade genom gettona i Chicagos södra stadsdelar, kunde jag knappast tro mina ögon. ”Hur kan folk bo så här?” undrade jag. Men att de verkligen gjorde det, och att människorna här nästan uteslutande var svarta, påverkade mig i hög grad.

Jag var angelägen att få veta hur de svarta kände det, så jag började läsa böcker som svarta hade skrivit, också ett antal självbiografier. När jag läste om de oförrätter de fått och ännu fick lida — slavhandeln, behandlingen av dem som om de var av sämre slag, förbuden för dem att använda allmänna toaletter, lynchningar av dem för uppdiktade eller betydelselösa förseelser — då fylldes mina ögon ofta med tårar. Jag blev vred, och jag började fråga mig vad jag skulle kunna göra för att åstadkomma en ändring till det bättre.

Jag började betrakta också andra saker ur en raslig synvinkel, t. ex. Vietnamkriget. Jag läste i pressen att amerikanerna kallade vietnameserna för ”lort”, och jag undrade om vi skulle fälla de där bomberna så friskt, ifall de hade varit vita. Jag hörde också talas om de väldiga förtjänster som det ”militära-industriella komplexet” inhöstade på produktionen av krigsmateriel. Detta gjorde att jag frågade mig: Kunde det vara möjligt att vinningslystna människor, som var villiga att offra snedögda människors liv, stod bakom utvidgningen av kriget? Jag började tänka så, när jag hörde att man påstod att presidentkandidater ofta var beroende av pengar från sådana industrimän för att kunna finansiera sina kampanjer.

Under sin kampanj år 1964 lovade president Johnson att åstadkomma fred i Vietnam. Men senare utvidgades kriget, månad för månad, helt i strid med vad han hade sagt folket. Nyhetsmedia hade mycket att säga om ansträngningar som regeringen gjorde för att bedra allmänheten. De styrandes trovärdighet betraktades med allt större skepsis. Kan ni nu förstå varför många av oss yngre inte längre tyckte att vi kunde lita på våra ledare?

Men nu började studenter vid högskolorna till följd av utvidgningen av kriget bli uttagna till militärtjänstgöring. Detta tvingade mig till ett beslut som var svårt att fatta.

Hur skulle jag förhålla mig till värnplikten?

I månader brottades jag med frågan: Kan jag ge mitt stöd åt krigsansträngningarna? Kan jag gripa till vapen och döda vietnameser?

Till sist kom jag till den slutsatsen att det kunde jag inte. I mina ögon var det orätt. Jag vet att det finns de som kunde invända: ”Å, du var bara en fegis som ville komma undan värnplikten. När ditt land begär något av dig, då är det enda lagliga och rätta att lyda.”

När det här var aktuellt, tänkte jag igenom saken mycket, mycket noga. Jag kom på det klara med att tyskar under Nürnbergprocessen, liksom Adolf Eichmann mera nyligen, hade försökt ursäkta sina brott genom att hävda att de bara lydde givna order. Men likväl hade de befunnits skyldiga och blivit avrättade! De hade hållits ansvariga för sina handlingar, fastän det var deras land som hade gett dem order om att begå dessa ogärningar.

Förenta staternas folk befann sig i en liknande situation, menade jag. De tragiska skildringarna i amerikansk press av hur napalmbomber träffade män, kvinnor och barn — och på ett fasansfullt sätt brände dem till döds — föreföll mig påminna om den massutrotning av folk som hade skett i ugnarna i de tyska koncentrationslägren. Denna uppfattning blev förstärkt när den vietnamesiske ledaren, premiärminister Ky, som USA-trupperna tycktes hålla kvar vid makten, förklarade att hans ende hjälte var Adolf Hitler.

Försök att ändra på systemet

Mitt beslut att vägra värnplikten var inte ett försök att komma undan ansvar. Jag hade tvärtom varm kärlek till mitt land, och därför började jag fundera på vad jag skulle kunna göra för att ändra på det till det bättre. Jag ansåg att jag såsom sociolog borde kunna hjälpa till med att lösa Amerikas sorgliga rasproblem, ja, också internationella problem. År 1967 flyttade jag därför över till University of Hawaii för mitt tredje universitetsår, i avsikt att ta de kurser jag behövde som förberedelse för detta verksamhetsfält.

Ett meddelande på anslagstavlan i skolan fängslade min blick. De som var emot kriget i Vietnam inbjöds att komma till ett möte anordnat av en grupp som kallades Studenter för ett demokratiskt samhälle (SDS). Vid den här tiden lärde jag känna Jeanne, som också var student och började ta del med mig i olika antikrigsaktiviteter.

Nu avslöjade till och med regelrätta nyhetsmeddelanden vilseledande officiella uppgifter om kriget. I början av år 1968 hade därför, enligt opinionsundersökningarna, det mindretal som tog avstånd från kriget blivit ett flertal, och vi började se det som en faktisk möjlighet att få framgång i våra ansträngningar att ändra på systemet. Att det kanske var möjligt tycktes bli bestyrkt då president Johnson den 31 mars 1968 tillkännagav att han inte ämnade söka nominering för en ny period som president. Det verkade som om allmänna opinionen höll på att driva honom ifrån ämbetet.

Några dagar senare höll ordföranden i vår studentförening ett känsloladdat tal och brände upp sitt inskrivningskort inför TV-kamerorna i protest mot kriget. Jag och andra studenter med mig gjorde detsamma — något som jag aldrig skulle göra nu. Samma kväll gjorde man stort nummer av detta i TV-nyheterna, och man skrev om det i dagstidningarna nästa morgon.

I april satte sig studenter som var emot kriget i besittning av byggnaderna vid Columbia University i New York och stängde läroanstalten. Vid University of Hawaii höll studenterna stormöten emot kriget så gott som dagligen. Och så i maj, när professor Oliver Lee, som öppet uttalat sig mot kriget, blev körd på porten, besatte studenterna universitetsområdet under flera dagar.

Jeanne och jag var bland de flera hundra studenter som ockuperade Bachman Hall och krävde att Lee skulle återfå sin befattning. Polisen drev oss slutligen bort därifrån i TV-kamerornas skarpa sken. Vi blev omhändertagna men släpptes mot borgen morgonen därpå.

Några dagar senare skingrades studenterna för sommarferierna. Vad kunde vi göra nu? Under det här valåret var Amerikas blickar vända mot demokraternas partikonvent i Chicago. Skulle vi kunna åstadkomma en ändring där det verkligen betydde något, genom att påverka ledare vid makten att göra slut på kriget? Vid den tiden trodde vi det, och vi bestämde oss för att försöka.

”Massakern på Michigan Avenue”

Det som hände på onsdagen under demokraternas konvent har sedan kommit att kallas ”massakern på Michigan Avenue”. Millioner såg det i TV. I en federal undersökning kallade man det ”polisupplopp”. Man framhöll att polisvåldet ”i många fall riktade sig mot personer som inte hade brutit mot någon lag, inte hade vägrat lyda någon order, inte hade kommit med några hotelser”. Och detta kan vi intyga, även om det var så att några demonstranter retade upp polisen genom att slunga skällsord mot den.

När vi gjorde oss beredda att sätta i gång vår marsch, sedan vi lyssnat till tal i Grant Park, angrep polisen oss. Tårgas fick oss att fly åt alla håll. Soldater med påskruvade bajonetter fanns överallt, och de spärrade vägen över broarna in mot stadens huvuddel. Till sist fann vi en mindre väl bevakad bro, och där bröt vi igenom.

Vår skara blev allt större genom att flera lyckades ta sig över broarna och sluta sig till oss på Michigan Avenue. Just som marschen föreföll att kunna genomföras, spärrade poliser och soldater helt vår väg, och de började angripa oss med olika former av tårgas och med klubbor. De som kom direkt i vägen för dem trampades ner, och blod sprutade från huvuden som hade träffats av klubbslagen. Jeepar med taggtråd fäst framtill började tränga på likt plogar i folkmassan. Kroppar klämdes samman. Jag grep tag om Jeannes arm och försökte desperat dra henne i säkerhet.

Till sist lyckades Jeanne, hennes syster och jag ta oss igenom polisspärren och sprang långt bort från platsen för oroligheterna. Klockan var omkring 21, och vi var hungriga, så vi åt sen middag på en restaurang. Den enda möjligheten vi hade att hitta tillbaka till den plats där vi bodde var att ta tåget i närheten av Michigan Avenue.

Varför vi gav upp

Vi var nästan framme vid stationen när en polispiket snodde om hörnet i hög fart. ”Vi har bråttom för att hinna med tåget”, sade jag. De svor över oss, och utan anledning grep de tag i oss och gav sig på Jeannes syster med klubba när hon gjorde motstånd. De föste in oss i en piketbil. På polisstationen höll man kvar ett hundratal av oss hela natten i ett rum som kallades ”tanken”.

Morgonen därpå fick jag inställa mig för domaren. Men han gav mig inte tillfälle att säga ett ord till förklaring; han lyfte inte ens blicken för att se på mig! Jag kunde inte, med gott samvete, erkänna mig skyldig, så jag bestämde mig för att bevisa att anklagelserna var falska.

När ferierna var slut vände Jeanne tillbaka till sina studier på Hawaii, och jag begav mig åter till Massachusetts för mitt fjärde universitetsår. Under de månader som följde flög jag flera gånger till Chicago för att inställa mig inför rätta. Men varje gång underlät den polis, som skulle yrka på att jag var skyldig, att inställa sig, och då bestämde domaren att målet skulle komma före om en månad. Sedan jag hade gett ut flera hundra dollar på dessa resor, sade min advokat att det var lönlöst — de skulle bara låta mig hålla på med detta på obestämd tid, tills jag försummade att inställa mig, och då skulle de förklara mig skyldig.

Dessa upplevelser gav mig en känsla av att systemet inte kunde förbättras. Jag gav upp tanken på att söka ändra på det — ”ät, drick och var glad” blev mitt valspråk. Jag tappade intresset för studierna och läste bara tillräckligt för att kunna avlägga examen. Jeanne kom till mig från Hawaii, och vi levde ihop och blev alltmer beroende av narkotika. Men att på detta sätt leva endast för att tillfredsställa de egna begären var inte heller tillfredsställande.

Fanns det hopp någonstans?

Genom vår klädsel, vårt utseende och vårt uppförande menade vi att vi gav uttryck åt vårt uppror mot skrymteriet och orättvisorna i den ”etablerade ordningen”. Men var narkotika, oförtäckt promiskuitet och andra kännetecken på vår livsstil något bättre? Jag började undra. Många ungdomar betraktade äktenskapet såsom gammalmodigt, men jag kunde se att de genom byte av en sexpartner mot en annan inte fann någon verklig lycka. Jag önskade inte Jeanne och mig detta, och därför gifte vi oss på sommaren 1969.

Även om jag hade en känsla av att det var lönlöst att söka ändra på systemet, önskade jag fortfarande vara människor till hjälp, och därför beslutade jag mig för att bli lärare. Eftersom jag ville bege mig dit där barn var i särskilt stort behov av hjälp, började jag undervisa tredje årskursen i ett svart getto i norra Philadelphia.

När jag ivrigt granskade elevernas hälsokort, fann jag att de flesta var undernärda och vägde för litet. Många levde i otroligt ohälsosam trångboddhet. Några, fick jag så småningom veta, var redan sedeslöst invecklade med det motsatta könet. Några var narkotikabud åt sina föräldrar. De flesta kunde inte addera två och tre eller känna igen alfabetets olika bokstäver. Jag hade aldrig trott att förhållandena kunde vara så usla; det föreföll hopplöst! Det kändes som en stor besvikelse att man, efter att ha satt in alla sina krafter, kunde göra så litet som var till bestående nytta. Var kunde vi finna en sysselsättning som var lönande, tillfredsställande?

Vi hade grävt djupt i astrologi, ockultism och Österns olika religioner och inte funnit något tillfredsställande där. Sedan råkade jag läsa boken Befolkningsexplosionen av professor Paul Ehrlich vid Stanford University. När Ehrlich besökte Philadelphia gick vi också till hans föreläsning. Han sade att det redan var för sent, att människorna står ansikte mot ansikte med slutliga katastrofer, så omfattande att de saknar motstycke, därför att människorna har fördärvat miljön och misskött angelägenheterna här på jorden. Men kanske, tänkte jag, kan det finnas hopp i det växande intresset för ekologi.

Eftersom vi hade i färskt minne de besvikelser som vårt engagemang i antikrigsrörelsen hade lett till, tackade vi med en viss tvekan ja, när vi blev inbjudna till ett möte som en ekologiorganisation hade anordnat vid Temple University. När vi kom in i ett rum fyllt av cigarrettrök och fick lyssna till en diskussion om luftförorening, då visste vi att det inte skulle bli någonting av den rörelsen. Men jag började i alla fall läsa många böcker om ekologi och anmälde mig till en universitetskurs i miljövård. Jag var övertygad om att industrisamhället snart skulle rasa samman, och jag började förbereda mig för ett liv sedan detta hade hänt.

Min far ägde fyrtio hektar orörd skogsmark, rikt bevuxen med ormbunkar, på ön Hawaii. Vi började planera att där upprätta ett litet oberoende samhälle med fullständig självförsörjning, ett samhälle i ekologisk jämvikt med sin omgivning. Vi sökte på allvar efter alternativa levnadssätt, eftersom vi var övertygade om att det nuvarande systemet var dömt till undergång. Men de svar, som vi med sådan iver hade sökt, började komma från fullständigt oväntat håll.

Verkligt hopp om välgörande förändring

När det blev sommarferier, kom min yngre bror David från Hawaii, och vi gav oss alla tre ut på en kort campingtur. David, som tänkte bli präst, hade med sig en bibel, och varje kväll, när vi satt runt lägerelden, läste han valda stycken ur den för oss. När vi lyssnade till berättelserna om Josef och hans bröder och David och Goljat, blev vi förvånade över hur intressant bibeln kan vara. Och när vi läste Predikaren, tyckte vi att slutledningarna där om livets fåfängligheter i denna tingens ordning helt stämde in på vår tid.

Den här sommaren hade Jeanne och jag en hel del tid till vårt förfogande. Det enda av vikt på vårt program var att försöka odla tillräckligt med mat på vår fyra gånger fyra meter stora jordlott i Philadelphia för att livnära oss. Därför skaffade vi ett exemplar av Engelska auktoriserade översättningen av bibeln (AV) och började läsa högt ur den för varandra. Först läste vi evangelierna och Apostlagärningarna. När vi lyssnade till Jesu svidande förkastelsedomar över de religiösa ledarna på hans tid (Matteus, kapitel 23), kunde vi inte annat än tänka på våra dagars präster och predikanter. Deras hyckleri hade fått oss att ta avstånd från dem. Ett exempel var det stöd de gav åt Vietnamkriget när allmänna opinionen gynnade kriget och deras protest mot det först sedan det hade skett en kantring i den allmänna opinionen — emot kriget.

Vi läste också profetiorna i Jesajas bok, och de gjorde särskilt intryck på oss. När vi läste orden: ”Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida”, sade jag till Jeanne: ”Hörde du! Den där Jesaja protesterade ju mot krig. Ja, han hade kläm på ekologi; han ville ställa krigskassan till jordbrukets förfogande.” — Jes. 2:4.

Sedan lade vi märke till orden strax före, ”det skall ske i de sista dagarna” (AV), och vi undrade om det kunde vara så att de där orden var avsedda för vår tid. När vi läste vidare, insåg vi att Jesaja talade om det forntida Juda och Jerusalem, men vi kunde inte släppa tanken på den slående likheten med förhållandena nu på 1900-talet. Ju mer vi läste, desto mer övertygade blev vi om att dessa profetior på något sätt måste vara tillämpliga på den världsordning vi lever i nu.

Om detta var sant, då skulle det betyda att våra dagars korrumperade system måste förstöras, såsom det förutsades i en av profetiorna: ”Jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet. Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt; därför förtäras jordens inbyggare av hetta, så att ej många människor finnas kvar.” — Jes. 24:5, 6.

Kunde vi sätta tro till dessa profetior? Vi trodde på en allsmäktig Gud. Och vi häpnade över allt det liv som var hans skaparverk och över de naturliga kretsloppen på jorden. Vi förundrades över hur små frön som vi myllade ner i jorden på kort tid gav en sådan variation av födoämnen. Kunde den Skapare som stod bakom sådana underverk vara den Gud som hade gett Jesaja detta budskap, som så väl tycktes passa in på vår tid?

Vi började tro att det var så. Men om det här systemet skulle förintas, såsom bibeln antydde, skulle då någonting gott ersätta det? Det önskade vi få veta. För att få hjälp i våra efterforskningar skaffade vi en översättning på modern engelska, The Jerusalem Bible, och vi kunde använda hela dagar till att läsa i den tillsammans.

En personlig Gud med ett uppsåt

På den ena sidan efter den andra i denna bibelutgåva träffade vi på namnet ”Yahweh” (”Jahve”) i stället för titlarna ”Herre” och ”Gud”. Jag påminde mig att jag under collegetiden i en kurs i religionskunskap hade lärt mig att Yahweh (eller den mera allmänt använda formen Jehovah) är den engelska motsvarigheten till det namn på Gud som förekommer i bibelhandskrifter på grundspråket. Att vi läste Guds namn om och om igen började påverka oss. Vi började betrakta Gud som en verklig person, någon som vi kunde kommunicera med och som hade ett uppsåt. Men vi frågade oss: Vad slags person är denne Jahve?

Vår uppskattning av Jahve växte allteftersom vi läste om hans uppsåt. Vi hade särskilt fäst oss vid de ställen där bibeln förutsäger att detta korrumperade system skall förintas, eftersom det stämde med vad vi trodde. Men nu började vi lägga märke till att den också talade om ett nytt system, en ny ordning. Vi läste sådana profetior som den i senare delen av Jesaja, kapitel 65, och vi fick en känsla av att det kanske finns ett hopp om en bättre framtid. Texten lyder:

”Jag vill skapa nya himlar och en ny jord. ... När de bygga hus, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få äta deras frukt. ... De skola icke möda sig förgäves, och barnen, som de föda, drabbas ej av plötslig död; ty de äro ett släkte av HERRENS [Jahves] välsignade, och deras avkomlingar få leva kvar bland dem. Och det skall ske, att förrän de ropa, skall jag svara, och medan de ännu tala, skall jag höra. Då skola vargar gå i bet tillsammans med lamm, och lejon skola äta halm likasom oxar. ... Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra, vad ont och fördärvligt är, säger HERREN”, Jahve. — Jes. 65:17—25.

Kunde denne Jahve verkligen skapa ett nytt system där ett så tilltalande liv kunde bli möjligt? Om han var densamme som hade skapat det underbara universum, då, menade vi, kunde han kanske uppfylla dessa löften. Men vi frågade oss: Skall Jahve bevara några människor genom den kommande världsförintelsen in i ett nytt system? Vad kan det vara för människor, i så fall?

Ingen av de kyrkor vi kände till tycktes passa in i bilden. Så vitt vi kunde se var de korrumperade människor som hade sitt finger med i spelet i politiken och i affärsvärlden mestadels ansedda medlemmar av olika kyrkosamfund. Och det var dessa kyrkosamfunds medlemmar som deltog i kriget i Sydostasien. Ju mer vi läste bibeln, desto mer tyckte vi att kyrkosamfunden domfälldes av just den bok som de bekände sig följa.

Om några dagar skulle jag vara i gång med undervisningen igen och skulle börja kursen i miljövård vid universitetet. Vi började också känna en viss modlöshet i samband med bibelläsningen, eftersom vi hade så många obesvarade frågor. I en stund av djup misströstan gjorde vi något som vi aldrig hade gjort tidigare. Jeanne och jag böjde våra huvuden, och jag bad högt till Jahve, ja, bad honom om vägledning beträffande vart vi skulle vända oss och vad vi skulle göra.

Vi får lära hur ändringen skall komma

När vi hade bett bönen, tände vi våra marijuanacigarretter. Men nästan med ens ringde det på dörrklockan. Kunde det vara polisen? Medan Jeanne sprang runt i huset som en galning och gömde undan narkotika och sprutade vilt med en sprejflaska, gick jag ut och låste dörren bakom mig.

Där stod då en ung svart kvinna som sade att hon var ett av Jehovas vittnen. Hon började tala med mig om just de ting som vi alldeles nyss hade bett om. Hon erbjöd mig boken Sanningen som leder till evigt liv, som jag skaffade mig. Jag frågade också: ”Var kan jag lära känna Jehovas vittnen?” Hon inbjöd oss till deras möte i Rikets sal i närheten och gav oss också exemplar av Vakttornet och Vakna!

Det var en lördag vid middagstiden, och Jeanne satte sig i ett av rummen för att läsa Vakttornet och Vakna!, och jag började läsa boken i ett annat rum. Det dröjde inte länge förrän vi började ropa till varandra: ”Här skall du få höra!” ”Det här var märkligt!” Sent samma kväll hade jag läst ut boken. Under de två senaste månaderna hade jag läst hela bibeln, och nu började jag förstå hur dess olika delar hörde samman.

Från min barndom hade jag bett såsom Jesus lärde sina lärjungar: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matt. 6:9, 10) Jag hade trott att Guds rike var ett fridfullt sinnes- och hjärtetillstånd. Men så var det ju inte! Naturligtvis inte! Nu kunde jag se att Guds rike var en verklig regering! Det är det redskap som Gud skall använda för att sopa bort det nuvarande fördärvade systemet!

Detta stod klart för mig då jag på nytt läste Daniel 2:44, där det heter: ”I de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras. ... Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” Det gick alltså upp för mig att mina tidigare ansträngningar att söka ändra på systemet genom att delta i demonstrationer inte bara var förgäves, utan i direkt strid med det som bibeln har att säga i Romarna 13:1—7. Jag kunde nu se att sanna kristna förblir neutrala i politiska frågor och att de väntar på att Gud själv skall ändra på systemet genom att förinta det.

Jag började också förstå att Gud, sedan hans rike har tillintetgjort den nuvarande världsordningen, kommer att ordna det så att hans ursprungliga uppsåt att göra jorden till ett paradis skall bli uppfyllt, alldeles som det hade antytts i de där profetiorna vi hade läst. Men nu fick jag veta något underbart som jag hade förbisett — Gud skall låta människor leva för evigt i detta jordiska paradis! Sådana skriftställen som detta gjorde starkt intryck på mig: ”De rättfärdiga skola besitta landet och bo däri evinnerligen.” — Ps. 37:29.

Men själva lösningen, började jag förstå, är GUDS RIKE. Ja, Gud bryr sig om oss, och han har en verklig regering genom vilken han skall låta sitt uppsåt fullbordas. Kapitlet i boken Sanningen med rubriken: ”Varför har Gud tillåtit det onda ända tills nu?” hjälpte mig att förstå hans skenbara senfärdighet i fråga om att gå till aktion. Där klargjordes det att viktiga frågor, som till och med hade med andevärlden att göra, måste bli avgjorda innan han förintar det nuvarande fördärvade systemet.

Men var allt detta bara teori? Gavs det något påtagligt bevis för att Guds rike verkligen finns? Det ville jag veta.

Vad vi hade sökt efter

Dagen därpå, den 6 september 1970, gick Jeanne och jag till Rikets sal, och vi kom dit sedan mötet hade börjat. Vi lade märke till att alla var propra och såg så lyckliga ut. Också små barn deltog; de läste avsnitt ur bibeln flytande. Eftersom jag kände till hur det var i skolan, förstod jag att deras föräldrar verkligen måste intressera sig för dem. Den bibelkännedom dessa människor visade att de hade gjorde också intryck på mig. Men det som gjorde det allra största intrycket var det som hände när mötet var slut.

Över hundra personer, från små barn till gamlingar, kom fram och hälsade på oss så hjärtligt att vi aldrig hade varit med om något liknande. Vi var särskilt förvånade över detta eftersom jag hade långt hår och skägg och Jeanne var klädd som en hippie. Dessutom var flertalet svarta, eftersom det var ett svart område. I skolan där jag undervisade brukade det dröja innan de svarta accepterade mig. De verkade vara misstänksamma mot vita, men så var det inte alls i Rikets sal.

Vi inbjöds att komma tillbaka på torsdagskvällen för teokratiska skolan. När vi kom, behandlade alla oss som gamla vänner. Det som gjorde särskilt intryck på oss var att syftet med dessa möten så uppenbart var att vinna djupare insikt i bibeln. Vi kunde också märka att det som dessa människor fick lära verkligen påverkade deras liv. Vi blev bjudna till en måltid, och husfadern uppmuntrade oss att tacka ja till ett kostnadsfritt enskilt bibelstudium en gång i veckan, och det gjorde vi.

Efter bara några veckor visste Jeanne och jag att vi hade funnit vad vi hade sökt efter. Här var en skara människor som verkligen älskade varandra och som förtröstansfullt förberedde sig för liv i en ny tingens ordning. Allting i deras liv reglerades av Guds lagar i bibeln — följaktligen var de säkert och visst Guds regerings undersåtar. Och under det att vi fortsatte att studera, övertygade oss uppfyllelsen av bibelns profetior om att vi lever nära slutet för den generation som kommer att få se Guds regering krossa hela den onda tingens ordning. — Matt. 24:3—14.

Vi insåg genast hur bråttom och angeläget det är att alla människor får del av dessa viktiga upplysningar om Guds rike, och därför bad vi att vi skulle få ha del med vittnena i att tala med andra om det. Vi hade slutat använda narkotika, och kort därefter ändrade vi på vårt utseende och vår klädsel. I januari 1971 blev vi döpta av Jehovas vittnen som symbol av vårt överlämnande åt Jehova Gud till att tjäna honom. Jag slutade som lärare, skaffade mig annat arbete, och Jeanne och jag började verka som heltidsförkunnare. Detta har lett från den ena välsignelsebringande erfarenheten till den andra.

Vi har genomgått Vakttornets Bibelskola Gilead i New York, där vi fått undervisning för missionärstjänst, och vi är nu på väg till Afrika för att predika de goda nyheterna om Guds rike. Hur underbart kommer det inte att bli att kunna visa dem från Guds ord, bibeln, att den fattigdom, de krig, fördomar och orättvisor, som kännetecknar det nuvarande systemet, snart skall få ett slut och skall ersättas av rättfärdiga förhållanden under Guds rikes styrelse! (2 Petr. 3:13) — Insänt.

[Bild på sidan 309]

Jeanne och jag började finna de svar som vi med sådan iver hade sökt