Apostlagärningarna — en berättelse om dristigt och nitiskt vittnande

I OMKRING tre och ett halvt år predikade Jesus Kristus frimodigt om Guds rike. Sedan dödade man honom. Var Jesus Kristus verkligen Guds Son, som han påstod? Enligt den princip, som en av judarnas lärda män, Gamaliel, senare formulerade, skulle Jesu död, om hans verk hade haft sin upprinnelse hos honom själv, ha betytt slutet för detta verk. Men om hans verk var av Gud och han verkligen var Guds Son, då skulle hans död inte ha inneburit slutet för det. — Apg. 5:35—39.

Jesu lärjungars dristiga och nitiska vittnande, sedan Jesus blivit uppväckt från de döda, bevisade att Jesus sannerligen var Guds Son och att hans verk hade sitt ursprung hos hans Fader. Trots all den hätska förföljelse, som lärjungarna fick utstå, sattes de i stånd att sprida de goda nyheterna om Guds rike vida omkring. Allt detta berättas i Apostlagärningarna.

Vem skrev Apostlagärningarna? De yttre såväl som de inre vittnesbörden tyder på att det är Lukas som har skrivit denna bok i bibeln.a I Apostlagärningarna visar sig lärjungen Lukas inte bara vara en ärlig och uppmärksam krönikeskrivare, utan också en noggrann och bildad historieforskare.

Apostlagärningarna börjar med Jesu himmelsfärd och slutar med Paulus’ fångenskap i Rom. Den spänner över omkring tjugoåtta år, från år 33 till år 61 v.t. Det är också mest sannolikt att denna bok skrevs omkring år 61. Den säger nämligen ingenting om att Paulus fick företräde för kejsaren eller om att Nero häftigt förföljde de kristna, vilket inträffade omkring år 64. Eftersom Lukas var med Paulus i Rom (Kol. 4:14; 2 Tim. 4:11), är det också rimligt att dra den slutsatsen att det var i Rom som Lukas skrev Apostlagärningarna.

De tolv första kapitlen handlar i huvudsak om Petrus’ predikoverk, de sexton återstående om Paulus’. Apostlagärningarna redogör också för hur vittnesbördet om Riket först avgavs för judarna, sedan för samariterna och därpå för hedningarna. Och det berättas vidare om utbredningen av de goda nyheterna, från Jerusalem till Rom. — Apg. 1:8.

Jesu lärjungar kunde helt visst inte ha gjort allt detta i egen kraft. Det var Guds heliga ande som satte dem i stånd att vittna dristigt och nitiskt. De vittnade om den uppväckte Jesus Kristus. Men de vittnade också om Jehova Gud och hans rike. Ja, i Apostlagärningarna finner vi Gud omnämnd dubbelt så ofta som Jesus Kristus. Och framför allt när de predikar för hedningarna, vittnar de först och främst om Skaparens, Jehova Guds, tillvaro och godhet. — Apg. 14:14—17; 17:22—31.

Petrus tar ledningen

Apostlagärningarna inleds med Jesu avskedsord till sina lärjungar och hans himmelsfärd. Mattias blir vald att ersätta Judas Iskariot, en åtgärd som Petrus föreslår. Sedan väntar 120 lärjungar lydigt i rummet i en övervåning i Jerusalem på att Jehova Gud skall utgjuta den utlovade tröstaren eller heliga anden över dem, vilket han också gör på pingstdagen. Detta sätter dem i stånd att tala dristigt och på de olika språk, som används av de judar som har kommit från olika länder för att fira pingsten i Jerusalem. Återigen tar aposteln Petrus ledningen, med det resultatet att 3.000 själar den dagen omfattar hans ord och låter döpa sig. — Apg. 2:41.

Kapitel 3—5 berättar mera om apostlarnas dristiga och nitiska vittnande om det enda ”namn under himmelen, ... genom vilket vi måste bli frälsta”. (Apg. 4:12) Petrus’ och Johannes’ rättframhet får deras motståndare att känna igen att de brukade vara med Jesus. (4:13) När de blir befallda att sluta upp med att predika, svarar de dristigt: ”Döm själva om det är rättfärdigt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. Men vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” Efter att ha blivit hotade och frigivna träffar de samman med ”sina egna” och talar om vad som har hänt. Sedan ber de alla ”endräktigt” att Gud måtte förunna dem att ”fortsätta med att tala ... [hans] ord med all dristighet”. När de åter blir befallda att sluta upp med att predika, svarar de oförskräckt: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — 4:19, 20, 23, 24, 29, 31; 5:29.

I de två nästföljande kapitlen läser vi om Stefanus, en av de sju män som utvaldes till att ha hand om utdelningen av mat till änkorna. ”Med sitt vinnande sätt och full av kraft” gör han stora under och avger ett verkningsfullt vittnesbörd, som hans motståndare inte kan motsäga. (Apg. 6:8) Besvikna över att inte komma någon vart för de honom till Sanhedrin, där hans dristiga vittnesbörd försätter hans motståndare i sådant raseri att de stenar honom till döds. Han blir härmed den förste kristne martyren. Förföljelsen tilltar, men hejdar detta lärjungarna? Visst inte. Vart de än blir förskingrade, där fortsätter de att förkunna ”ordets goda nyheter”. — 8:4.

I kapitel 9 talas det om hur den hätske förföljaren Saulus från Tarsus blir omvänd. Hur? Genom den uppväckte Jesus, när Jesus personligen visar sig för Saulus i ett ljussken som gör honom blind. När Saulus, senare känd som Paulus, har fått sin syn tillbaka, blir också han en dristig och nitisk predikare och blir nu själv förföljd. Kapitel 10 är av stor vikt, därför att det berättar om hur Gud använder Petrus till att förmedla de goda nyheterna till den förste hedningen, som blir omvänd, den romerske officeren Kornelius.

Därpå läser vi om att Herodes låter avrätta aposteln Jakob för att behaga judarna och att han griper Petrus i avsikt att avrätta honom också. Men Gud har andra avsikter med Petrus, och därför räddar en ängel Petrus ur fängelset. ”Jehovas ord” fortsätter ”att växa till och utbreda sig”. — Apg. 12:24.

Paulus’ tre missionsresor

Kapitel 13 berättar om hur Paulus och Barnabas ger sig ut på sin första missionsresa. De färdas flera hundra kilometer, besöker många städer, utför många underverk och talar med sådan dristighet att ”en stor hop” blir ”troende”. Gång på gång måste de bege sig av från städer till följd av våldsam förföljelse. I en stad blir Paulus till och med stenad, och man låter honom ligga i tro att han är död. Men han kommer till sans och fortsätter att styrka ”lärjungarnas själar”, och uppmuntrar med ”att förbli i tron” och säger: ”Vi måste gå in i Guds rike genom många vedermödor.” — Apg. 14:1, 3, 22.

Ett möte av apostlar och äldste i Jerusalem för att avgöra frågan om omskärelse beskrivs i kapitel 15. Nej, omskärelse krävs inte av omvända hedningar. Beslutet löd: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt.” — Apg. 15:19, 20, 28, 29; 21:25.

Som kamrat på andra missionsresan väljer Paulus ut Silas, och under färden får han Timoteus att sluta sig till dem. I en syn uppmanas han att komma över till Macedonien (i nuvarande Grekland) för att hjälpa dem där, och de beger sig till Filippi. Framgång i predikandet medför åter tumult, och Paulus och Silas blir fängslade. På grund av en jordbävning blir de fria, och i samband med den blir fångvaktaren troende. När de drar vidare till Tessalonika och Berea, får de ytterligare framgång, men de tvingas lämna båda orterna till följd av våldsam förföljelse. (Apg. 16:9—17:15) Paulus kommer så till Aten, predikar dristigt på torget, blir av filosofer förd till Areopagen, där han avger ett storslaget vittnesbörd om Gud, Skaparen, om den mänskliga familjens enhet och om Jesu uppståndelse. (17:16—34) Han färdas vidare till Korint och finner så stort intresse där att han stannar i arton månader. — 18:1—17.

Paulus återvänder till sin ”bas”, Antiokia, och efter någon tid där ger han sig ut på sin tredje missionsresa. Han kommer till Efesus, går in i en synagoga och talar ”dristigt” där och på andra håll i staden, under två års tid. (Apg. 19:8—10) Han utför många underverk, och många kommer till tro. Hans framgångar leder åter till tumult, men utan att han behöver lämna staden. På sin väg tillbaka till Jerusalem kallar han de äldste i Efesus att sammanträffa med honom i Miletus, där han fäster deras uppmärksamhet vid sitt eget osjälviska handlingssätt och ger dem utmärkta råd: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har satt er till tillsyningsmän.” Till avslutning säger han: ”Jag har i allting tydligt visat er att ni, genom att på det sättet möda er, bör bistå dem som är svaga.” Han uppmanar dem också att komma ihåg Jesu ord: ”Det är lyckligare att ge än att få.” — 20:17—35.

Inför styresmän och i fängelser

Apostlagärningarnas åtta sista kapitel handlar i stort sett om Paulus’ upplevelser i flera fängelser. De berättar om hur han vittnar oförskräckt för judar och för romerska styresmän, Felix, Festus och kung Agrippa. I sina försvarstal beskriver han hur Jesus genom ett underverk visade sig för honom och gav honom i uppdrag att predika. För att få rättvisa vädjar Paulus till kejsaren.

Resan till Rom avbryts av en våldsam storm; skeppet ränner på ett grund och slås fullständigt sönder, men alldeles som en ängel hade försäkrat Paulus kan alla ombord ta sig i land. Tre månader senare seglar Paulus och hans reskamrater vidare mot Rom, och de träffar kristna bröder i hamnstaden Puteoli, och därpå fortsätter de till Rom. I Rom kallar Paulus till sig de förnämsta männen bland judarna och vittnar för dem; några tror, men många gör det inte. I två år blir Paulus kvar ”i egen hyrd bostad”, och han tar ”välvilligt emot alla”, som kommer till honom, och predikar ”Guds rike för dem”. — Apg. 28:30, 31.

Berättelsen om vad dessa första kristna företog sig vittnar klart och tydligt om att det verk, som Jesus påbörjade, är av Gud och inte av människor. Under ledning av sin uppväckte Mästare och tack vare Guds heliga andes kraft kunde de vittna dristigt, nitiskt och på ett mycket fruktbärande sätt, och det ledde till att många tusen blev troende. Som aposteln Paulus säger i ett av sina brev medförde deras nitälskan att de goda nyheterna blev predikade ”i hela skapelsen under himmelen”. — Kol. 1:23.

[Fotnoter]