Ett lyckligt familjeliv — hur vi uppnådde det
Berättat av Joseph Allen
DET är många som försöker förutsäga framtiden exakt men misslyckas. Om till exempel någon hade sagt till mig, medan jag var pojke och växte upp i Montreal i Canada, att jag en dag skulle vara far till sju barn och att jag skulle äga de välsignelser och den sinnesfrid jag nu har, skulle jag inte ha trott honom.
Men låt oss gå tillbaka i tiden, eftersom det som inträffade tidigt i mitt liv hade inverkan på mig i fråga om vad slags far jag skulle bli. Jag föddes år 1923. Min mor och far hade kommit från England år 1912, och när jag föddes, hade de redan fyra barn: tre flickor och en pojke. Två år längre fram föddes ytterligare en bror, och då fanns det sex barn i familjen. Som du kan förstå växte jag upp i en stor familj, och det bidrog till att jag kunde ha hand om en egen stor familj längre fram i tiden.
Jag lärde mig hur nödvändigt det var att en far utövade sitt ledarskap för att alla skulle äga frid och harmoni. Tuktan utdelades vid många tillfällen, inte bara muntligen, utan också genom att det bokstavliga ”tuktans ris” användes. När vår far var på sitt arbete, skötte mor de nödvändiga plikterna för att det skulle vara ordning på familjen. Vi hade stor respekt för hennes högra hand — det var med den hon slog med remmen i rätt riktning, precis innan vi lyckades dyka ner under sängen. Det var vår tillflykt, eftersom hon var alltför omfångsrik för att kunna följa efter.
Som medlemmar av en stor familj lärde vi oss att arbeta tillsammans. Vi fick allesammans olika uppgifter i huset. Mitt första arbete var att krypa under alla sängarna — en plats som jag var ganska förtrogen med — och damma av alla fjädrarna och vinkeljärnen. Allteftersom jag blev äldre, steg jag i graderna till mera ansvarsfulla arbetsuppgifter — sådana som att duka bordet och duka av det; diska och torka disken, damma av möblerna, dammsuga mattorna och skura och bona golv och trappor inne i huset. På den tiden tyckte jag att det var mycket orättvist att tvinga ett barn att utföra dessa uppgifter. Men längre fram insåg jag att denna fostran och övning i min tidiga barndom var en stor tillgång vid fostran av våra egna barn.
När jag nu ser tillbaka, sedan jag fått en egen familj att försörja, kan jag förstå hur svårt det var för mina föräldrar att sörja för oss alla under depressionsåren. Min far var en arbetsam man — han levererade bröd från dörr till dörr — och därigenom lyckades han alltid med att få tre hälsosamma måltider på bordet. Han var också medveten om våra andliga behov, i det han förvissade sig om att vi alla gick i kyrkan på söndagen.
De äldre brukade delta i gudstjänsten, medan vi yngre gick i söndagsskolan. Någonting som alltid gjorde mig förbryllad var att far och mor aldrig var närvarande tillsammans med oss. En dag hämtade jag tillräckligt med mod för att fråga far om orsaken, och han svarade att han hade fått nog av det och inte behövde något mera sådant. Detta förbryllade mig i många år, men nu förstår jag fullkomligt.
Jag lämnar hemmet och får en egen familj
Jag började snart bli fullväxt och var färdig att ta steget ut i den spännande stora världen. Vad skulle jag göra? Min närmaste framtid var redan avgjord, eftersom andra världskriget rasade. Jag kommer fortfarande mycket tydligt ihåg mina anhörigas tårfyllda ansikten och de farhågor jag kände, när trupptransporttåget gjorde att vi i vår familj för första gången blev skilda åt.
Jag var sjutton år gammal då, och de fyra år jag var i flottan tycktes gå snabbt förbi. I december 1945 fick jag avsked från flottan. Glädjande nog var jag fortfarande vid god hälsa — litet äldre och en hel del förståndigare. Vi beslöt att fira vår familjs återförening genom att allesammans delta i gudstjänsten på juldagen — också våra föräldrar.
De gångna åren hade förändrat min syn på religionen — jag ville inte ha någonting med den att göra. Jag kände att jag hade blivit upplyst, alldeles som min far längre tillbaka i tiden — jag behövde inte religionen. Min familj kunde inte förstå detta, eftersom jag som pojke hade varit så verksam i kyrkan, ja, till och med bistått prästen vid altaret och lämnat ut bröd och vin åt deltagarna. Men för att göra min mor glad följde jag med. I själva verket blev jag mycket glad över att jag gjorde det, eftersom jag den kvällen i kyrkan blev presenterad för en person som skulle spela en stor roll i mitt liv — min blivande hustru.
De fyra åren av militär utbildning hade lärt mig att snabbt ge gensvar i olika situationer. Jag gjorde så i detta fall, och vi gifte oss fem månader senare, i maj 1946. Min bröllopsdag visade sig bli ett av de få tillfällen då jag gick in i en kyrka sedan jag blivit vuxen.
Vi flyttade bort från Montreal till en plats ute i landet. Med bistånd från en organisation som hjälpte före detta soldater att skaffa jord köpte vi ett halvt tunnland mark och började bygga vårt ”drömhus”. Jag arbetade som elektriker vid ett pappersbruk, men för övrigt var jag helt upptagen av att bygga vårt hus. Min hustru tyckte fortfarande om att gå i kyrkan, och detta lyckades hon med då och då. Hon försökte många gånger uppmuntra mig till att följa med. Allteftersom vårt hus tog form, resonerade vi om hur många rum vi skulle bygga och hur många barn vi skulle vilja ha. Vi bestämde oss inte för sju barn, utan fyra — två pojkar och två flickor. Men det blev inte precis så. I tredje året av vårt äktenskap föddes vår förste son; två år längre fram en andre son. Nu var det tid för en dotter, men till vår stora förvåning föddes en tredje son.
Det var nu år 1952, och framtiden föreföll inte alltför ljus för en engelsk protestantisk familj i en liten fransk stad i Quebec, och det var inte heller särskilt ”hälsosamt” på den tiden. Mina arbetskamrater gjorde detta klart och tydligt för mig. Praktiskt taget alla var romerska katoliker, medan vi tillhörde anglikanska kyrkan. Vi kom fram till att det var bäst att vi sålde det vi hade och flyttade till Vancouver, där en av mina gifta systrar, som vi inte hade sett på flera år, bodde. I juni 1952 packade vi alla våra tillhörigheter i vår bil och sade adjö till Quebec och östra Canada för gott — trodde vi.
En märklig förändring — hur den kom att ske
Sedan vi bott i Vancouver i tre år och sedan vår fjärde son fötts, kom ett Jehovas vittne till vår dörr. Det var första gången detta inträffade i vårt liv. Detta ledde slutligen till att min hustru och jag blev Jehovas vittnen. Låt mig berätta hur det gick till.
Med fyra pojkar i uppväxtåren fann min hustru att den övning och fostran som de fick i hemmet inte var tillräcklig. Hon menade att vi behövde vara med i den anglikanska kyrkan och ta del i gudstjänsterna. Jag motstod bittert detta. Jag ville inte vara i kontakt med någon religion alls, och jag tyckte inte att jag behövde någon hjälp utifrån för att uppfostra mina barn. Jag framhöll att nästa gång jag besökte en kyrka skulle vara vid min begravning. Men jag sade till henne att om hon ville gå i kyrkan och ta barnen med sig, så var det hennes sak, och jag skulle inte hindra henne.
Hon tog mig på orden och gick i kyrkan. Jag stannade hemma för att vara barnvakt åt de yngsta. Varje söndag kom hon hem och berättade mycket taktfullt för mig hur trevlig prästen var. Hon förklarade att man skulle ha bjudningar med bridge i församlingshuset och ha måltider osv. för att samla in pengar till kyrkan. Hon bad mig tänka efter om jag inte skulle kunna gå med i kyrkans mansklubb, eftersom hon skulle vilja gå med i kvinnoklubben. Hon frågade också om jag inte ville tänka på saken en gång till och komma med till kyrkan för att familjen skulle vara enad i den kristna tron.
Jag fortsatte att stå emot all sådan övertalning. Jag sade till henne att jag inte skulle gå i kyrkan förrän hon kunde bevisa för mig att det var någonting som var värt att lyssna till och inte bara tråkiga ceremonier som alla blint följde. När det gällde att kyrkan skulle vara en plats där man kunde lära känna Gud, så hade jag lämnat den tanken för många år sedan. Vi hade aldrig i verklig mening använt bibeln i kyrkan. Prästen läste visserligen några avsnitt varje söndag, men han förklarade aldrig vad de betydde. Följaktligen visste vi inte vad som stod i bibeln.
Vår familj hade ett exemplar av Konung Jakobs översättning av bibeln någonstans i hemmet. Vi hade försökt läsa bibeln, men vi hade alltid blivit modfällda innan vi läst en sida, eftersom vi inte förstod det vi läste. Det slutade med att bibeln gömdes undan på ett säkert ställe i huset med ett vackert blad från en ros instucket i den. Det kan man kalla en begravning!
Men min hustrus envishet gav lön för mödan — till slut gav jag vika och följde med henne till kyrkan. Jag resonerade som så att det var lättare att sitta i kyrkan och njuta av orgelmusiken än att ”ta emot musiken” när hon kom hem varje söndag. Det gick omkring sex månader, och det var en lugn och stilla seglats. Sedan satte hon verkligen min båt i gungning! Hon talade om att hon inte skulle gå tillbaka till kyrkan mera. ”Du kan gå, om du vill”, sade hon, ”men jag tänker inte göra det längre.”
”Varför? Varför? Varför?” frågade jag alldeles häpen. Då talade hon om för mig att hon hade studerat bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och var förundrad över det som hon hade fått lära sig i jämförelse med det som hon hade lärt sig under alla år hon hade varit anglikan. Hon bad mig sitta ner tillsammans med henne och lyssna till vad hon hade att visa mig från bibeln (som hon vid det här laget så att säga hade uppväckt, eftersom den hade blivit viktig för henne igen).
På en enda kort timme lärde jag mig mycket: Att Guds namn är Jehova (Ps. 83:19, eng. aukt. övers.); att den tidsperiod vi nu lever i av bibeln kallas de ”yttersta dagarna” (2 Tim. 3:1—5); att Harmageddon är Guds, den Allsmäktiges, krig mot den onda ordningen och är mycket nära (Upp. 16:14—16), och vidare hur vi som familjeenhet skulle kunna leva för evigt på jorden, lyckligt förenade i frid och trygghet och glädja oss åt fullkomliga förhållanden under Jehova Guds rike med hans Son, Jesus Kristus, som konung. — Ps. 37:9—11, 29; Upp. 11:15, 17; 21:3, 4.
Jag hade aldrig hört så underbara ting förut i hela mitt liv. Det var alltför bra för att tro på, och sorgligt att säga så trodde jag inte på det. Det var inte så att jag kraftigt motstod min hustru, men jag förlöjligade henne. I min okunnighet kallade jag henne ”Jehova”, och jag sade till henne att jag inte skulle ha någon del i den där fanatiska religionen. Om hon ville vara med i den, så var det bra, men jag skulle inte ha något med den att göra.
Hon fortsatte att reta min aptit med sådant som hon lärde sig från Guds ord, men jag klamrade mig desperat fast vid kyrkan, fastän jag hela tiden visste att mitt grepp försvagades. Min hustru svingade ”andens svärd”, och till sist förlorade jag. Men i själva verket har jag aldrig i hela mitt liv varit så lycklig över att förlora. Jag gick ur kyrkan och började studera bibeln. På våren, när hela Guds skapelse kommer till liv igen, kom också min hustru och jag till liv och började leva för Jehova och hans rikes intressen, och vi genomgick vattendopet i Rikets sal i församlingen i North Vancouver den 31 mars 1956.
Välsignelser för familjen blir resultatet
Sedan dess har vi fått otaliga välsignelser, inte bara andliga, utan också materiella. Vi kom att inse att detta inte var en religion vilken som helst, utan att Jehovas vittnen blir använda av Jehova Gud till att predika de ”goda nyheterna” om Riket över hela världen, i enlighet med Matteus 24:14. Vi ville vara en del av denna kärleksfulla kristna familj.
Tidskrifterna Vakttornet och Vakna! gav oss den hjälp vi behövde för att med framgång fostra våra barn, i det de hjälpte oss att förstå och tillämpa Guds ords råd i familjelivet. Vi kom till exempel att förstå den verkliga innebörden av lydnad och tuktan, och vi förstod också att Jehova tuktar dem som han älskar. Vi lärde oss också hur viktigt det var att undervisa våra barn och tillbringa tid tillsammans med dem. — Hebr. 12:5—11; 5 Mos. 6:4—9.
Resultatet av allt detta blev en familj som alltid fann glädje i att göra saker och ting tillsammans. Pojkarna var redan som små pysar till stor hjälp för mig, då jag byggde vårt hus. När de var för unga för att gå i skolan, tog jag dem ofta med mig till mitt arbete som elektriker. Vi blev slutligen välsignade med två döttrar, och min hustru fann stor glädje i att lära dem sy och laga mat och sköta andra sysslor i hemmet. Men det förekom fortfarande tillfällen då det bokstavliga tuktans ris kom till användning, och vi anbringade det på det ställe på människokroppen som Jehova har gjort bäst lämpat för detta. — Ords. 23:13, 14.
Sammankomster — höjdpunkter för familjen
En annan del av den kristna verksamheten som vi verkligen har älskat mycket är sammankomsterna. Vi ser särskilt fram emot Jehovas vittnens områdessammankomster, som vi alltid planerar in i vår årliga semester. Vi har rest till många stora städer i Förenta staterna och Canada och har funnit glädje i omväxlingen i Jehovas skaparverk, och därtill har vi besökt Sällskapet Vakttornets tryckerier och lantgårdar. Allt detta har visat sig vara ett praktiskt sätt att utvidga våra barns utbildning.
En enastående sammankomst som vi var med vid var sammankomsten i New York år 1958. På väg dit från Vancouver parkerade vi bilen i Spokane i nordvästra Förenta staterna för att handla litet, och vi sade då åt barnen att stanna kvar i bilen. När vi kom tillbaka, talade de om för oss att en man hade kommit till bilen och talat med dem. De pekade ut honom åt oss i en butik intill. Han vinkade och kom fram till bilen. Han talade om för oss att han hade lagt märke till vår stötfångarskylt som annonserade sammankomsten i New York, och så förklarade han att han var ett Jehovas vittne. Han bjöd in oss till sitt hem för att få stek till middag, och efteråt hade vi en kväll av kristen gemenskap och sedan en behaglig natts vila.
Längre fram, i Lusk i Wyoming, fick vi genom vår stötfångarskylt en annan välsignelse, som ganska mycket liknade det vi var med om i Spokane. Det började höras knackningar i motorn under dagen. Ett vittne i den här lilla staden lade märke till vår stötfångarskylt och föreslog att vi skulle övernatta i hans hus, medan han arbetade med motorn. Det visade sig att han var traktens bilmekaniker och hade tillgång till ett stort garage med alla nödvändiga verktyg för att göra reparationen. Nästa morgon var vi på väg igen, tacksamma för den kärlek och gästfrihet som Jehovas folk visar varandra. Detta fick vi sedan ytterligare bevis för bland de 250.000 delegaterna på Yankee Stadium och Polo Grounds i New York.
Vi har del i den utvidgning som hör samman med Riket
Sedan vi återvänt hem, var det en nyfiken arbetskamrat som frågade varför jag lade ut så mycket pengar och reste en så lång sträcka för att vara med vid en av våra religiösa sammankomster. När jag förklarade hur viktiga sådana möten är och vilket behagligt umgänge man har med många människor som lever ett rent liv och är gudfruktiga, hade han helt naturligt många fler frågor att ställa om bibeln. Jag besvarade dem och använde tillsammans med bibeln olika publikationer som Sällskapet Vakttornet gett ut. Han blev mycket imponerad av det bibliotek vi har i vårt hem, och han ville också ha alla dessa publikationer, och ett bibelstudium sattes i gång med honom. Det dröjde inte länge förrän han blev vår andlige broder. Ungefär vid den här tiden började min svärmor visa intresse, och det ledde slutligen till att hon också blev ett vittne för Jehova.
Under de tjugo år som vi har varit Jehovas vittnen har vi sett en mycket stor ökning av antalet förkunnare av Riket. Detta har i sin tur lett till att många nya Rikets salar blivit byggda. Som familj har vi haft del i att bygga åtminstone fyra sådana och dessutom två stora flyttbara kök, som används vid kretssammankomster i Vancouverområdet. Sedan vi flyttat tillbaka till östra Canada, har vår andel i Rikets intressen ökat ännu mer.
Nu behöver jag bara arbeta deltid i ett förvärvsarbete, och jag är glad över att ha fått privilegiet att arbeta vid vår nya sammankomstlokal nära Toronto. Förra året blev jag också inbjuden att arbeta vid Betel i Toronto under omkring fyra månader, då jag hjälpte till med en stor utvidgning av tryckeriet och en ny Rikets sal. Vid alla dessa olika byggnadsprojekt har det varit en givande erfarenhet att arbeta tillsammans med män och kvinnor som frivilligt ställer sina förmågor och sin tid till förfogande på grund av att de har kärlek till sin Gud och till sina medmänniskor. Detta är för mig en försmak av livet i den utlovade nya ordningen, som nu är nära.
Vår skyddade familj
Allteftersom världsförhållandena förvärras och den nuvarande ordningen snabbt urartar, påverkas familjelivet ogynnsamt för mångas del. Men tack vare Jehova och hans kristna organisation har vår familj varit skyddad. Genom att tillämpa bibelns principer och råd har vi hållit oss fria från de många snarorna i världen. Resultatet är att hela vår familj är verkligt lycklig och har full del i att tjäna Gud.
Våra fyra äldsta söner har gift sig med nitiska kristna kvinnor och fullgör sina plikter som äldste och biträdande tjänare i den kristna församlingen. Med hjälp av sin hustru kan vår äldste son ta del i tjänsten som heltidsförkunnare här i Ontario. Vår andre son och hans hustru tjänar nu där behovet av förkunnare av Riket är större, nämligen i provinsen Quebec. Och de två yngre sönerna är lyckligt gifta och bor i västra Canada. Vi har fortfarande våra två döttrar och vår yngste son hos oss, och i likhet med sina äldre bröder visar de stor kärlek till Guds ord och uppskattning av det. Två av dem har redan offentligt visat detta genom vattendopet.
Fastän somliga i vår familj bor långt borta, gör enheten inom Jehovas organisation att vi alltid känner oss nära varandra. Vi är särskilt enade genom vårt på bibeln grundade hopp om att få leva på jorden för evigt i frid och trygghet och finna glädje i fullkomliga förhållanden under Jehova Guds rike. Orden i Psalm 37:37 (NW) har verkligen fått särskild innebörd för min familj och för mig själv: ”Ge akt på den klanderfrie och håll den rättrådige i sikte, ty denne mans framtid skall bli fridfull.”