Jeremia framhäver storheten i Jehovas rättvisa
DEN unge Jeremia tillhörde en prästsläkt, och han bodde i byn Anatot, som låg några kilometer norr om Jerusalem. Han fick sitt profetiska uppdrag då — till följd av den stora ondskan hos Jeremias landsmän — Guds tid var inne att upprycka, att förgöra och att nedbryta, vilket medförde gråt och klagan. — Läs Predikaren 3:1—4.
Mycket av innehållet i den bok som bär Jeremias namn har därför formen av varning och ogillande, och på så sätt framhävs Jehovas egenskap rättvisa mycket kraftigt. Detta har lett till att man präglat uttrycket ”jeremiad”, som förklaras betyda ”klagovisa, klagan” eller ”fördömande klagan”. Men detta uttryck beskriver inte helt och fullt Jeremias bok, som också berättar för oss om Jehovas andra egenskaper, om hans vishet, kraft och makt och kärlek.
Jeremias bok är den största boken i bibeln med undantag av Psaltaren. Den skildrar nästan uteslutande händelser som inträffade och profetior som uttalades under de sista fyrtio åren av Juda rikes existens. Dessa fyrtio år omfattade de arton sista åren av den gode kung Josias regering och de följande fyra kungarnas onda regeringar, nämligen Joahas’ (tre månader); Jojakims (elva år); Jojakins (tre månader); Sidkias (elva år).
Eftersom Jeremias bok innehåller skildringar av många historiska händelser, i synnerhet sådana som inbegriper Jeremia själv, förutom att den rymmer inspirerade profetiska uttalanden, känner vi till mer om Jeremia än om någon annan av de hebreiska profeterna med undantag av Mose. Jeremia beskriver de profetiska handlingar som han blev befalld att utföra, den förföljelse som han fick utstå, och han berättar om sina känslor inför det sätt på vilket man behandlade honom.
Hans bok är emellertid inte någon fortlöpande historisk skildring. Detta kan bero på att Jeremia lät sin sekreterare skriva ner skildringen under senare delen av Jeremias levnadstid som profet. Sedan kung Jojakim hade förstört den rullen, dikterade Jeremia en ny, som han tydligen lät framställa senare, och då lade han till en hel del stoff. — Jer. 36:32.
Jeremias uppdrag
Jeremia tycks ha varit en försynt ung man. När han fick sitt uppdrag av Jehova, svarade han: ”Ack Herre, HERRE! Se, jag förstår icke att tala, ty jag är för ung.” Jehova godtog inte Jeremias ursäkt utan sade till honom: ”Säg icke: ’Jag är för ung’, utan gå åstad, vart jag än sänder dig, och tala, vad jag än bjuder dig. Frukta icke för dem; ty jag är med dig och vill hjälpa dig.” — Jer. 1:4—8.
Med tanke på det slags folk, som Jeremia sändes till, och hans budskaps natur, behövde han en förnyad lugnande försäkran. Och detta gav Jehova honom, då han tillade: ”Jag gör dig i dag till en befäst stad och till en järnpelare och till en kopparmur. ... De skola nämligen strida mot dig, men icke bliva dig övermäktiga.” — Jer. 1:18, 19, Åkeson.
Hur väl behövde inte Jeremia denna försäkran! Hans bok berättar om att de som hörde honom vid ett tillfälle blev så uppretade över hans budskap att man lät hudflänga honom och sätta honom i stocken över natten. En annan gång blev prästerna och de falska profeterna så rasande över det som Jeremia profeterade att de högljutt krävde att han skulle dödas. Han hade säkert blivit dödad om inte furstarna och de äldste hade trätt emellan och tagit honom i försvar. Och en kort tid innan Jerusalem föll misshagade hans budskap dem som hörde det så mycket att de kastade honom i en dyig brunn på fängelsegården. Om inte en hovman hade lagt sig ut för Jeremia inför kung Sidkia, skulle detta ha betytt säker död för honom. — Jer. 20:2, 3; 26:8—11, 16—24; 38:1—13.
Hur reagerade Jeremia inför allt detta? Ibland kände han sig faktiskt så missmodig att han förbannade den dag då han föddes. Han försökte sluta upp med att tala, men han kunde det inte. Guds ord inom honom var som en eld, instängd i hans innersta, och han kunde helt enkelt inte tiga. Hans budskap var föga omtyckt, det är sant, men han måste frambära det. — Jer. 20:1—9, 14—18.
Trots tillfälligt missmod sviktade inte Jeremia, han lät inte fruktan få makt över sig. Han kompromissade aldrig. När hans fiender hotade att döda honom, stod han på sig och sade: ”Det är HERREN [Jehova], som har sänt mig att profetera ... allt det som I haven hört. ... Och vad mig angår, så är jag i eder hand; gören med mig, vad eder gott och rätt synes. Men det skolen I veta, att om I döden mig, så dragen I oskyldigt blod över eder ...; ty det är i sanning HERREN [Jehova], som har sänt mig till eder att tala allt detta inför eder.” — Jer. 26:12—15.
Ogillande och varningar
Jeremia lät aldrig någonsin de som hörde honom glömma att han inte frambar sitt eget budskap, utan Jehovas. Jehovas namn förekommer i grundtexten till Jeremias bok mer än 700 gånger. Drygt 150 gånger sade han dem: detta är vad Jehova har sagt. Och mer än sjuttio gånger påminde han dem: dessa är Jehovas ord.
I kapitel två till och med tjugo finner vi nio tillkännagivanden som han gjorde, flertalet av dem under kung Josias regering. Hans folk hade begått en dubbel synd: De hade övergett Jehova, källan ”med levande vatten”, och de hade gjort sig ”brunnar, usla brunnar, som icke hålla vatten”. (Jer. 2:13, Myrberg) Ja, ”förfärliga och gruvliga ting ske i landet. Profeterna profetera lögn, och prästerna styra efter deras råd [härska hand i hand med dem, Myrberg]; och mitt folk vill så hava det.” Med vett och vilja bröt de mot Guds befallningar genom att ”stjäla, mörda, begå äktenskapsbrott, svärja falskt, ... och vandra efter främmande gudar”. — Jer. 5:30, 31; 7:9, Myrberg.
Bland uttalandena finner vi några av de mest välkända verserna i boken: ”Sådana visa skola komma på skam, komma till korta och bliva snärjda. De hava ju förkastat HERRENS ord; vari äro de då visa?” Inte i någonting! (Jer. 8:9) ”Den vise berömme sig icke av sin vishet, den starke berömme sig icke av sin styrka, den rike berömme sig icke av sin rikedom. Nej, den som vill berömma sig, han berömme sig därav att han har förstånd till att känna mig: att jag är HERREN [Jehova], som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden.” — Jer. 9:23, 24.
De tolv följande kapitlen handlar i stort sett om särskilda domsprofetior. Så är det de fyra sista kungarna i Juda som blir föremål för skarpt ogillande, och domar uttalas över de religiösa ledarna, prästerna, profeterna och herdarna. I Jer. kapitel 25 talas det om Jehovas tvist med nationerna, och det berättas om att de alla skall råka in under kungen i Babylon och skall tjäna honom i sjuttio år.
Jeremia redogjorde inte bara för Jehovas domar utan också för Jehovas återställelse av sitt folk i deras hemland. (Jer. Kapitel 30—33) Jehova skulle komma att sluta ett nytt förbund med sitt folk, och han skulle skaffa läkedom åt Jerusalem. Strax innan slutet kom, uppmanades Jeremia att köpa en åker som tecken på att Juda skulle upprättas igen och åter skulle uppfyllas av människor och husdjur.
De återstående kapitlen av Jeremias skildring innehåller ytterligare profetior och berättar om händelser som inträffade under de sista dagarna för Jerusalem. Babylonierna återupptar belägringen efter ett tillfälligt avbrott, kungen i Juda blir tillfångatagen, och staden bränns ner helt och hållet. En man som blir satt till att styra över dem som fanns kvar i landet blir lönnmördad, och därpå flyr de återstående till Egypten, och de tar då Jeremia med sig. I Egypten profeterar Jeremia mot en del nationer, sådana som Ammon, Moab, Edom, och särskilt mot Babylon. Babylon och dess gudar skall råka i fångenskap. I sista kapitlet finns en detaljerad skildring av Jerusalems fall.
En sann profet
Jeremia var verkligen en sann profet. Han talade i Jehovas namn. Han vädjade till folket om att de måtte ändra sinne och vända om till Jehova. Och hans ord besannades. Ja, han fick själv se många av sina profetior uppfyllas. Bland detta, som han förutsade, var den falske profeten Hananjas död, som inträffade inom ett år, kung Sidkias fångenskap och Jerusalems förstöring. — Jer. 28:15—17; 21:3—10; 39:6—9.
Jeremia förutsade exakt att judarna skulle återvända efter sjuttio år. (Jer. 29:10; Dan. 9:2) Han profeterade också om upprättandet av ett nytt förbund. Längre fram ingick Gud ett sådant med ett andligt Israel, och Jesus Kristus var då medlaren. (Jer. 31:31—34; Hebr. 8:6—13) Likaså uppfylldes många av Jeremias profetior som var riktade mot forntida hedniska nationer, i synnerhet de som gällde Babylon. Dessa har sin motsvarighet i Uppenbarelseboken, där de riktas mot ”det stora Babylon”, den falska religionens världsvälde. — Jer. 51:6—8; Upp. 18:2—8.
Jeremia framhäver Jehovas storhet
Jeremias bok framhäver Jehovas ställning som den sanne Guden, evighetens konung. (Jer. 10:10) Den påminner oss om att Jehova ”har gjort jorden genom sin kraft, han har berett jordens krets genom sin vishet, och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen”. (Jer. 10:12; 51:15, 19) Jehova, ”allt kötts Gud”, skulle sannerligen kunna fråga om något är ”så underbart, att jag icke förmådde det?” — Jer. 32:27.
När vi uppmärksamt läser Jeremias bok, bör vi inte förbise Jehovas egenskaper, kärlek, barmhärtighet, medlidande och långmodighet. Tänk på hur länge han hade fördrag med sitt egensinniga folk! Jehova ”skickade sina budskap till dem titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt folk. ... Men de ... föraktade hans ord och bespottade hans profeter, till dess HERRENS [Jehovas] vrede över hans folk växte så, att ingen bot mer fanns.” (2 Krön. 36:15, 16) Trots allt detta kunde Jehova säga till dem: ”Med evig kärlek har jag älskat dig; därför låter jag min nåd förbliva över dig. Ännu en gång skall jag upprätta dig.” — Jer. 31:3, 4.
När vi inser vilka underbara egenskaper som kännetecknar Jehova och vilka syndiga böjelser vi själva har, då gör vi väl i att ta dessa ord till hjärtat som han lät Jeremia skriva ner: ”Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat; vem kan förstå det? Dock, jag, HERREN [Jehova], utrannsakar hjärtat och prövar njurarna [de djupaste känslorna, NW, fotnot] och giver så åt var och en efter hans vägar.” Må våra ”vägar” vara sådana att Jehova kan välsigna oss! — Jer. 17:9, 10.