Frågor från läsekretsen
● Hur kunde Hesekiel, som ”väktare för Israels hus”, bära ansvaret för Guds folks liv i Jerusalem, när han var fånge i Babylon? — Hes. 33:7.
Hesekiel var en av de 18.000 israeliter som Nebukadnessar, Babylons kung, förde som fångar från Jerusalem till Babylon år 617 f.v.t. (2 Kon. 24:14—16) Detta var tio år innan Jerusalem blev fullständigt förstört år 607 f.v.t., då många fler israeliter fördes i fångenskap till Babylon.
Kontakterna genom budbärare och brev mellan huvudstäderna Babylon och Jerusalem var ganska goda med tanke på tidens förhållanden och de avstånd det var fråga om. (Hes. 21:7; 33:21; 2 Kon. 25:8—10) Det gick regelbundet karavaner på handelsvägarna i det område som kallas ”Den fruktbara halvmånen”, och de kunde föra nyheter och budskap mellan Jerusalem och Babylon. (Jämför 1 Moseboken 11:31; 12:1—5; Hesekiel 27:3, 17—24.) Det som Hesekiel såg i syner och utförde i form av skådespel i Babylon (Hes. 24:24) och även det som sades av falska profeter i denna stad blev känt i Jerusalem. (Jer. 29:20—23) Omvänt blev det som Jehovas profet på platsen, Jeremia, tillkännagav i Jerusalem snart känt för de fångna från Israel borta i Babylon. — Jer. 29:1.
Genom att Hesekiel troget utförde olika tecken till varning för de fångna i Babylon skulle alltså sådana nyheter i detaljerad form nå Jerusalem. Vi kan tänka på den åskådliga synen av de styggelser som sågs i templet (Hes. 8:1—18), beskrivningen av mannen i linnekläder som tecknade de människor som suckade i Jerusalem med ett tecken på pannan (Hes. 9:1—11) och utsagan mot Jerusalem, som är upptecknad i Hesekiel 12:10—16.
Således blev israeliterna i Babylon såväl som i Juda formellt varnade av Jehova. Hesekiel tjänade alltså inte bara som en trogen ”väktare för Israels hus”, utan han fritog sig också från ansvar förbundet med blodskuld för de tusentals människor som förlorade livet år 607 f.v.t. (Hes. 3:17—19; 33:9) Det är på liknande sätt i vår tid: Jehovas vittnen, både de som tillhör Hesekielklassen av de smorda och de som tillhör ”den stora skaran”, bevarar sig fria från blodskuld genom sin tjänst på världsskådeplatsen som förkunnare av Jehovas ”hämndens dag” — de predikar ju Jehovas varningsbudskap för jordens invånare. — Jes. 61:1—3; Matt. 24:14.
Jehovas vishet kommer till synes i allt detta. Genom att Hesekiel utförde sin andligen rika tjänst i Babylon skulle somliga av de fångna där inte bara göras uppmärksamma på Jehovas dödsdomar över det avfälliga Jerusalem, utan de skulle också bevaras vid liv i andligt avseende för framtida verksamhet. Hur så? Det var Jehovas uppsåt att sjuttio år längre fram föra denna andligen berikade kvarleva tillbaka till Israels lands jord som återupplivade ”planteringar”. (Jes. 61:3) Det är riktigt att de flesta av de fångna inte ägnade så stor uppmärksamhet åt Hesekiel. Dessa blev bestörta när det kom bekräftelse på att Jerusalem verkligen hade blivit tillintetgjort. I sin otro var de fullständigt oförberedda på denna fruktansvärda chock. De tvingades emellertid erkänna att Hesekiel verkligen hade varit en sann profet mitt ibland dem. Denna bedövande upplevelse måste i andligt avseende ha återupplivat många, som, tillsammans med sina avkomlingar, skulle bli andligen styrkta som de ”goda fikon”, som Jeremia förutsade skulle återvända till Israel för att bilda ”en ny jord”, som var bestämd att upprättas efter år 537 f.v.t. — Jer. 24:1—7; 28:4; Jes. 65:17.