Romarbrevet — goda nyheter för judar och hedningar

APOSTELN Paulus’ inspirerade brev till de judekristna och de hednakristna i Rom var verkligen goda nyheter för dem. Tack vare lösenoffret, som anskaffades av Jesus Kristus, var judar och hedningar jämställda inför Jehova Gud, och genom att utöva tro på Jesus Kristus kunde de bli förklarade rättfärdiga av Gud. Judarna var inte längre i träldom under lagen, och hedningar, som blivit omvända till kristendomen, behövde inte bli omskurna för att bli tillbedjare av Jehova. Vilka ”goda nyheter”! Ja, Paulus använder uttrycket ”goda nyheter” ett dussin gånger i sitt brev. — Rom. 1:9, 17; 3:20—30.

När och varifrån skrev Paulus detta brev? Apostlagärningarna och Romarbrevet självt utvisar att Paulus skrev detta brev medan han var i Korint, omkring år 56 v.t. Egentligen dikterade Paulus det, och en av Paulus’ medarbetare, Tertius, skrev det. — Rom. 16:22.a

Hur uppstod den kristna församlingen i Rom? Den kan ha bildats av judar och proselyter som kom till Jerusalem vid pingsten år 33 v.t., hörde de goda nyheterna om Jesus Kristus predikas av Petrus och andra, blev döpta och därpå återvände till Rom. — Apg. 2:5, 10.

I detta brev röjer Paulus inte bara sin varma kärlek till sina bröder i Rom utan också en alldeles speciell känslighet. Hur så? Genom att han, upprepade gånger, när han hade anledning att ge råd eller tillrättavisning åt dem, fogar till något för att liksom ta udden av sina ord. När han till exempel har betonat att det är hjärtats omskärelse och inte köttets omskärelse som räknas inför Gud — något som en del judekristna hade svårt att godta — framhåller han sedan att judarna likväl var gynnade, därför att Gud hade betrott dem med sina ”heliga utsagor”, dvs. de inspirerade skrifterna. — Rom. 2:28—3:2.

Man kan säga att Paulus’ inspirerade brev, på det hela taget, handlar om tre olika verksamhetsfält för kristen tanke och strävan: utläggning av den kristna läran, angelägenheter som gäller honom personligen och förmaningar med avseende på kristet uppförande; detta gäller i sanning om Romarna.

Den kristna läran — de goda nyheterna

Under det att Paulus utvecklar temat att förklaras rättfärdig på grund av tro, använder han några grekiska ord, som på svenska återges ”rättfärdig”, omkring femtiofem gånger i alla sina brev, och de förekommer oftare i Romarna än i någon annan bok i de kristna grekiska skrifterna. Det besläktade ordet ”rättfärdighet” förekommer också förhållandevis mycket oftare i Romarna än i någon annan bok i hela bibeln.

Paulus börjar brevet med att tala om att han är en de goda nyheternas apostel, att han inte skäms för de goda nyheterna och att den rättfärdige ”skall ... leva” ”på grund av [sin] tro”. (Rom. 1:1, 16, 17) Dessa goda nyheter ger ett hopp om evigt liv åt dem som är verksamma i det som är gott. Gud är inte partisk, och därför fick hedningarna, även om de inte visste besked om Guds lagar, ändå en lag skriven i sina hjärtan. — Rom. 2:7—16.

Oavsett vem som kan komma att ta emot Guds ords sanning, eller vem som inte kan komma att göra det, uppmanas de kristna: ”Låt Gud befinnas sannfärdig, om också varje människa befinns vara en lögnare.” (Rom. 3:4) Alla människor är födda syndare, och därför kan ingen förklaras rättfärdig genom lagen; nej, lagen framhävde snarare människans ofullkomlighet och syndfullhet. Utan lag har Gud gjort rättfärdighet möjlig genom tro på Jesu Kristi offer, och på så sätt ges det inga giltiga skäl för någon att berömma sig. För att påvisa att tron är vida överlägsen laggärningar framhåller Paulus att Abraham förklarades rättfärdig på grund av sin tro, redan innan han blev omskuren. — Rom. 4:1—12.

Paulus går vidare och påvisar vilken stor kärlek Gud gav uttryck åt, då han gav sin Son till att dö för oss, vilket han gjorde medan vi ännu var syndare. Alldeles som synd och död drabbade alla människor till följd av en enda människas, Adams, olydnad, så skall också genom en enda människas, Jesu Kristi, lydnad många bli rättfärdiga och vinna liv. — Rom. 5:12; 6:23.

Därför är alla som är i gemenskap med Kristus, vare sig de är judar eller hedningar, fria från fördömelse. Gud är inte orättfärdig, när han gör sådana föranstaltningar; han har nämligen rätt att bestämma. Han visade detta då han utvalde Isak och inte Ismael, Jakob i stället för Esau, och likaså gjorde han det när han hade med forntidens Farao att göra. Som den store krukmakaren kan han göra som han behagar med mänskliga ”kärl”; ja, allt beror ”på Gud”. — Rom. 8:1; 9:6—26.

Gång på gång framhäver Paulus hur betydelsefull tron är, om man skall vinna frälsning. De som anropar Jehovas namn skall bli frälsta, men hur skall de kunna anropa honom som de inte har hört något om, och hur kan de höra utan att någon predikar för dem? Flertalet judar vägrade att ta emot Kristus, det är sant, men detta innebar inte nederlag för Gud. Nej, en kvarleva tog emot Kristus, alldeles som det på Elias tid fanns en kvarleva om 7.000 som inte hade avfallit. Därpå illustrerar Paulus det sätt, på vilket många judar, likt ädla olivgrenar, kapades av som sådana som hade utsikt att bli medlemmar av Abrahams säd, därför att de saknade tro på Jesus. Vilda olivgrenar ympades in i deras ställe, men det ger dessa ingen orsak att berömma sig, för om de saknar tro kan också de kapas av.

Personliga angelägenheter

Paulus’ inspirerade epistlar är sannerligen personliga brev proppfulla av upplysningar, tack vare vilka vi lär känna honom bättre och lär oss älska honom så mycket mera. Vi finner således att Paulus efter sin inledning berömmer de kristna i Rom för deras starka tro och uppenbarar sin kärlek till dem genom att skriva: ”Jag längtar ... efter att få se er, för att jag må meddela er någon andlig gåva så att ni må göras fasta; eller rättare: för att det skall bli ett utbyte av uppmuntran bland er, genom att var och en blir uppmuntrad av den andres tro, både er och min.” — Rom. 1:11, 12.

Han ger sin framställning ett varmt, mänskligt drag genom att gång på gång inbegripa dem som han skriver till, i det han använder det plurala personliga pronomenet ”vi”, såväl som genom att ganska ofta hänvisa till sig själv — ”de goda nyheter jag förkunnar”, ”nu talar jag i mänskliga ordalag” osv. I kapitel 7 talar han om sin egen kamp med synden i köttet. (Rom. 2:16; 6:19; 7:7—25) Därpå talar han om sin stora bedrövelse till följd av hans judiska bröders brist på tro, som driver honom att i ödmjuk bön vända sig till Gud på deras vägnar. Han hyser denna stora omsorg om dem fastän han är ”en apostel till nationerna”, dvs. hedningarna. — Rom. 9:1—5; 10:1, 2; 11:13, 14, 25.

När Paulus ger oss rådet att framställa våra kroppar till Guds tjänst, manar han oss personligen: ”Jag” ”bönfaller ... er, bröder, vid Guds medömkan”. (Rom. 12:1) De två sista kapitlen handlar särskilt om hans personliga angelägenheter. I kapitel 15 redogör han för hur omfattande hans predikoverk varit såväl som för sin önskan att predika på orörda fält. Han nämner att han skall bege sig till Jerusalem för att överlämna ett bidrag till de behövande bröderna där, och han ber bröderna att de skall be för honom. I sitt sista kapitel namnger han tjugosex kristna i Rom och sänder hälsningar till dem, såväl som till andra. Han varnar dem för vissa faror och ber för deras andliga välbefinnande.

Förmaningar med avseende på kristet uppförande

I sitt brev till romarna ger Paulus en hel del allvarlig förmaning och uppmuntran. Han dryftar inte omständligt lärofrågor utan att ta upp sådant som gäller uppförandet. I kapitel 1 talar han till exempel om Guds vrede gentemot ogudaktiga människor som är oursäktliga, eftersom Guds egenskaper kan uppfattas i skapelsen. Men trots detta, säger han, fortsätter de att dyrka skapade ting i stället för Skaparen och hänger sig åt allt slags omoraliskhet, och därför är de förtjänta av tillintetgörelse.

I kapitel 2 varnar Paulus oss för att döma andra, under det att vi själva ägnar oss åt samma saker som vi dömer dem för. Vidare förmanar han oss att inte predika att andra skall hålla Guds bud, under det att vi själva samtidigt bryter mot dem. Därpå, i kapitel 5, uppmuntrar han oss att jubla under vedermödor, eftersom vedermödan leder till ett beprövat tillstånd, som i sin tur leder till hopp och tillförsikt. Eftersom Kristus har dött för oss, bör vi vara döda med avseende på synden och nu framställa våra ”lemmar som slavar åt rättfärdigheten med helighet till följd”. — Rom. 6:1—23.

I fortsättningen framhåller Paulus att vi skall fästa sinnet vid ting som hör anden till, vilket betyder liv, och att Guds ande vittnar för dem som är hans andliga söner om att de verkligen är detta. I allting verkar Gud till deras nytta som älskar honom, och därför kan det sägas: ”Om Gud är för oss, vem skall då vara emot oss?” Ja, Guds kärlek är så stark att ingen kraft i himmel eller på jord, i det förflutna eller i framtiden, kan skilja oss från denna kärlek. (Kapitel 8) I kapitel 10 betonar Paulus att vi måste både tro med hjärtat och bekänna med läpparna för att vinna frälsning. I kapitel 12 manar han oss ivrigt att göra om våra sinnen, så att vi skall kunna tjäna Gud på ett för honom godtagbart sätt och ha öm tillgivenhet för varandra.

Därpå, i kapitel 13, ger Paulus ett tvingande skäl till att man skall underordna sig världsliga myndigheter, till exempel i fråga om att betala skatt. Han varnar på nytt för att döma andra, den här gången i förbindelse med mat; meningen med Guds rike är nämligen inte ätande och drickande. Det som verkligen bör bekymra oss är att göra det som är rätt och att leva i frid med varandra. Är vi starka? Låt oss då i tålamod ha fördrag med dem vars samvete är svagt. Vidare påminner han oss om att Guds ord blev nedtecknat till vår undervisning, för att vi genom trösten från ordet och genom vår uthållighet måtte ha hopp. (Rom. 15:1—4) Och i sina avslutningsord varnar han oss för själviska människor som vållar söndringar, och han råder oss att vara visa i fråga om det goda men oskyldiga i fråga om det onda. Allt detta är verkligen utmärkta förmaningar!

Låt oss också i denna tid dra nytta av detta brev, då vi läser det, och låt oss söka tillämpa dess innehåll i vårt eget liv!

[Fotnot]