De kristna i Korint föremål för ”korrigering”
I ETT brev till sin vän Timoteus förklarade aposteln Paulus att de inspirerade Skrifterna är nyttiga ”till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet”. (2 Tim. 3:16) Hans första inspirerade brev till församlingen i Korint, som han skrev från Efesus omkring år 55 v.t., tjänade verkligen ”till korrigering” såväl som till tillrättavisning och tuktan av de kristna i Korint.
Cirka fem år tidigare, omkring år 50, grundade Paulus själv denna församling under sin andra missionsresa. Hans predikande väckte omedelbart motstånd, vilket inte var ovanligt. Men då visade sig Herren Jesus för honom i en syn om natten och försäkrade honom om beskydd och framgång, ”ty”, sade han, ”jag har mycket folk i denna stad”. (Apg. 18:5—11) Så visade det sig vara, och Paulus stannade i Korint arton månader. Han kunde mycket passande säga till dessa korintier: ”Jag [har] blivit er far genom de goda nyheterna.” — 1 Kor. 4:15.
Paulus’ första brev till dem är fyllt av viktiga upplysningar som har varit till oerhört stor nytta för de kristna under de gångna nitton hundra åren. I brevet besvarar han ett antal frågor som de korintiska kristna hade ställt. Han ger sig också i kast med deras problem, som han har fått meddelande om.
De hade för det första ställt frågor till Paulus om att leva ogift, om äktenskap och skilsmässa. I sitt svar påvisade Paulus att även om det ogifta ståndet var det idealiska, kunde det likväl vara förståndigt att välja att gifta sig, eftersom sexuell lösaktighet var något så allmänt; det är bättre att vara gift än att vara upptänd av begär. Gifta kristna skall ge varandra äktenskapsrätten, och de skall inte skilja sig från en icke troende partner som är villig att leva tillsammans med sin kristna kontrahent. De som gifter sig bör endast göra det med någon som är troende. — 1 Kor. 7:1—40.
De korintiska kristna hade också ställt frågor om mat som hade varit offrad åt avgudar. Paulus försäkrade dem att avgudar ingenting var och att de således inte kunde påverka maten. Men om man genom att äta sådan mat skulle få en svagare broder att snava och falla, då vore det bättre att inte äta, för vi skall inte bara söka vår egen fördel, utan de andras. Ja, vare sig vi ”äter eller dricker”, skall vi göra ”allt till Guds ära”. (1 Kor. 8:1—13; 10:18—33) Paulus’ råd beträffande ledarskap, kvinnans ställning i församlingen, tungomålstal och tillvägagångssätten vid församlingens möten tycks också utgöra svar på frågor från Korint. Beträffande andra ting sade emellertid Paulus att de kunde vänta, tills han kom för att besöka dem igen. — 1 Kor. 11:34.
De viktigare tingen
Det ligger en verklig ironi i detta — även om det så väl stämmer med människonaturen — att de redan nämnda tingen, som Paulus blev tillfrågad om, inte alls var av sådan betydelse som de han fick meddelanden om; dessa oroade honom verkligen. I överensstämmelse med människonaturen? Ja, för den är benägen att bekymra sig mera om formen och det yttre än om själva saken, innehållet och vad som ligger under. — Matt. 23:23.
Paulus var oroad, därför att det var söndringar bland dem till följd av att de gav ära åt personligheter. Detta ledde till att bland dem var ”den Smorde ... söndrad”! Men det var den Smorde, Kristus, inte en av deras lärare, som hade dött för dem! Gud får det att växa; allt vad Paulus och Apollos kunde göra var att plantera och vattna! I fortsättningen betonar Paulus att denna världens vishet är dårskap inför Gud och att ingen har några skäl att berömma sig. Varför inte? Därför att vad en människa än må ha, så har hon från början fått det! I sitt köttsliga tänkesätt hade de rentav börjat härska som kungar! — 1 Kor. Kapitel 1—4.
Paulus var också mycket oroad av ett fall av svår omoraliskhet mitt ibland dem. Han var mycket rättfram. ”Lite surdeg får hela degen att jäsa”, och därför skulle de ”avlägsna den onde mannen” ur sin krets! (1 Kor. 5:1—13) Paulus hade också hört att de drog varandra inför världsliga domstolar. Men helt visst fanns det bland dem män som var kapabla att döma i sådana ting, i synnerhet då ju de heliga till och med skall döma änglar. Vore det inte, dessutom, bättre att lida orätt från en broders sida än att dra brodern inför rätta? (1 Kor. 6:1—8) När det rådde sådana förhållanden i deras församling, förvånar det oss inte att Paulus också måste tillrättavisa dem för det sätt på vilket några firade Herrens aftonmåltid. Några använde till och med mötesplatsen till att äta och dricka före högtidsfirandet, och detta i en sådan utsträckning att de inte urskilde vad som var meningen med Herrens aftonmåltid. — 1 Kor. 11:17—34.
Det förhållandet att några av dem sade ”att det inte finns någon de dödas uppståndelse” använde Paulus som en grundval till att lägga fram för dem en omfattande utredning av denna lära, en utredning som de kristna alltsedan dess varit mycket tacksamma för. Paulus slog fast att Jesus hade uppväckts från de döda, vilket utgör ett absolut bevis för att det finns en uppståndelse. Sedan påvisade Paulus hur viktigt uppståndelsehoppet är och gav ytterligare detaljer med avseende på när och hur uppståndelsen skall ske. Den utmärkta utläggningen avslutade han, mycket passande, med en uppmaning till handling: ”Följaktligen, mina älskade bröder, bli fasta, orubbliga, och ha alltid rikligt att göra i Herrens verk, och vet att er möda inte är förgäves i förbindelse med Herren.” — 1 Kor. 15:1—58.
Självbehärskning och kärlek
Förutom det som redan sagts innehåller Paulus’ första brev till de korintiska kristna många andra pärlor avsedda att hjälpa dem och alla kristna sedan dess att i ännu högre grad vara Paulus’ efterliknare, alldeles som han var Kristi. (1 Kor. 11:1) Således skriver han: ”Jag är hårdhänt mot min kropp och leder den som en slav, för att jag, sedan jag har predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skall bli underkänd.” (1 Kor. 9:27) Han talar rakt på sak, då han säger till dem: ”Vet ni då inte att de orättfärdiga inte skall ärva Guds rike? Bli inte vilseledda. Varken otuktsmän eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare ... skall ärva [det]. ... Och likväl är detta vad några av er har varit.” (1 Kor. 6:9—11) Och efter att ha räknat upp några av de usla ting, som israeliterna gjorde i öknen, säger Paulus till korintierna: ”Nu fortsatte dessa ting att hända med dem såsom exempel, och de blev nerskrivna till varning för oss. ... Följaktligen må den som menar att han står se till att han inte faller.” — 1 Kor. 10:1—12.
Och hur fint är inte det som Paulus skriver till dem om kärlek: ”Kärleken uppbygger”! (1 Kor. 8:1) Ja, mer än så: ”Kärleken är långmodig och omtänksam. Kärleken är inte svartsjuk, den skrävlar inte, blir inte uppblåst, bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad. Den för inte räkenskap över oförrätten. Den gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen. Den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting. Kärleken tryter aldrig.” Vilken enastående norm att sträva hänemot! — 1 Kor. 13:4—8.
I sanning var det Guds heliga ande som inspirerade Paulus till att ge utmärkta råd till de korintiska kristna på hans tid, och de kristna sedan dess, så att de allesammans ”står” och ”inte faller”. — 1 Kor. 10:12.