Andra Korintierna — Paulus talar mycket fritt och öppet

PAULUS skrev av allt att döma sitt första brev till de kristna i Korint tidigt år 55 v.t. Men sedan han skrivit det, var han mycket bekymrad över hur hans förmaning och skarpa tillrättavisning skulle påverka hans andliga barn. Skulle de ta hans ord till hjärtat eller ignorera dem? Medan Paulus väntade på att få höra ifrån dem, färdades han till Troas och sedan till Macedonien, innan Titus kom med en gynnsam rapport.

Men det var fortfarande en sak där bland dessa kristna som i hög grad oroade Paulus. Flera av de mera framträdande bland dem sökte förringa värdet av Paulus’ ämbetsutövning. Detta fick till följd att hans andra brev till dem blev alldeles särskilt personligt. I så gott som varje kapitel hänvisar han till sin förkunnargärning, talar om sin oklanderliga vandel och om den förföljelse han fått utstå. Han hyser stor kärlek till dem — ”ni är i våra hjärtan för att dö och för att leva med oss” — och därför tycker han att han kan tala ”mycket fritt och öppet” till dem; och allt detta kan sägas vara i överensstämmelse med ordspråket: ”Vännens slag givas i trofasthet.” — 2 Kor. 7:3, 4; Ords. 27:6.

Paulus börjar sitt andra brev med att välsigna Gud för den tröst han ger sina tjänare. Därpå talar Paulus om den förföljelse som han (och hans kamrater) fått uthärda och hur han själv hade ”uppträtt” ibland dem ”med helighet och gudaktig uppriktighet”. I 2 Kor. 2 kapitel två skriver han om sin stora glädje, då han får en god rapport om dem, och sedan framhåller han att han (och hans kamrater) är tillräckligt kvalificerade, eftersom de inte är försäljare av Guds ord utan talar av uppriktighet. I fortsättningen framhåller han att han inte behöver något anbefallningsbrev till dem, då de ju själva är hans brev, skrivna på hjärtan.

I 2 Kor. 4 kapitel fyra säger Paulus att han inte har uppträtt med slughet, och inte heller har han förfalskat Guds ord, utan han har handlat på ett sätt som anbefaller honom åt varje människas samvete inför Gud. Åter påminner han dem om den förföljelse han har utstått. Så fortsätter han framställningen och säger till dem: ”Vi är på allt sätt trängda, men inte så hårt pressade att vi inte kan röra oss.” Men han kan uthärda allt detta, därför att han har övat sig i att urskilja andliga ting som är eviga. Ja, ”vi vandrar efter vad vi tror, inte efter vad vi ser”. Och han vädjar till dem: ”Jag hoppas ... att vi har gjorts uppenbara också för era samveten.”

Paulus börjar sjätte kapitlet med att bönfalla dem om att ”inte ta emot ... [Guds] oförtjänta omtanke och förfela syftet med den”, och därpå går han i detalj in på hur angelägen han är om att hans ”tjänst inte skall klandras”. Sedan han åter försäkrat dem om sin kärlek och tillsagt dem att vidga sin ömma tillgivenhet för honom, varnar han dem för att bli ojämnt sammanokade med icke troende. Så fortsätter han och ger dem råd: ”Låt oss rena oss från varje förorening av kött och ande, i det vi fullkomnar vår helighet i Guds fruktan.” Därpå försvarar Paulus åter sin handel och vandel: ”Vi har inte gjort orätt mot någon, ... vi har inte utnyttjat någon.”

I 2 Kor. 8, 9 kapitel åtta och nio berör Paulus anordningar för bidrag som de skulle sända till sina behövande bröder i Jerusalem, och sedan ger han en klok och trösterik försäkran: Vadhelst någon ger är särskilt godtagbart ”efter vad man har, inte efter vad man inte har”, och ”den som sår sparsamt, han skall också skörda sparsamt; och den som sår rikligt, han skall också skörda rikligt. Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, ... ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Kor. 8:12; 9:6, 7.

Därnäst säger Paulus att i den kristna krigföringen gjorde han inte bruk av köttsliga metoder och ”vapen”, men hans ”vapen” var likväl mäktiga ”till att riva ner starka förskansningar” och till att ta ”varje tanke till fånga för att göra den lydig mot den Smorde”. Således tillrättavisar han dem för att de klagat på att hans brev är kraftfulla, men ”hans personliga närvaro” och ”hans tal” är svaga. Alla sina råd ger han emellertid av omsorg om deras andliga välbefinnande, eftersom han har lovat dem i äktenskap som en jungfrulig brud åt Kristus. Därför klandrar han deras ”till övermått höga apostlar”, räknar upp sina egna kvalifikationer och redogör sedan utförligt för en imponerande mängd ting som han uthärdat såsom Kristi tjänare. Ja, om någon var en hängiven Kristi tjänare, var Paulus det rentav ännu mera! — 2 Kor. 11:1—33.

Andra Korintierna ger verkligen uttryck åt Paulus’ stora, kärleksfulla omsorg om sina andliga barn i Korint. Det är obestridligt att han genom att tala ”mycket fritt och öppet” till dem handlar helt i överensstämmelse med ordspråket som säger att ”vännens slag givas i trofasthet”.