Kolosserbrevet ger råd i fråga om sanning och uppförande
BLAND de inspirerade brev som aposteln Paulus skrev, medan han satt i fängelse i Rom, finner vi det som är riktat till de kristna i Kolosse. Det kan mycket väl vara så att Paulus aldrig besökte Kolosse, men han hyste ändå djupt intresse för denna församlings andliga väl.
Det är mest troligt att det var Epafras, en medarbetare till Paulus, som grundade eller hjälpte till att grunda denna församling. Och det var uppenbarligen den rapport Epafras hade med sig som föranledde Paulus att skriva till kolosserna. Av hans brev framgår det att församlingen gjorde väl ifrån sig. Men samtidigt var den utsatt för påverkan av vissa falska läror, mot vilka Paulus ville stärka sina kristna bröder.
Brevet till kolosserna liknar mycket Paulus’ brev till efesierna. Ja, man kan inte finna två andra brev av Paulus som visar sådan likhet. Det är inte bara så att omkring 78 verser av de 155 verserna i Efesierna i mycket hög grad liknar eller till och med är identiska med stoff som vi finner i Kolosserna, utan sammanställningen av stoffet är också likartad. Typiskt är Paulus’ råd att sjunga lovsånger; det är nästan identiskt i dessa brev, och ett sådant råd finner vi inte i något annat av hans brev. (Ef. 5:19; Kol. 3:16) Likaså är det bara i Efesierna 4:25 och i Kolosserna 3:9 som Paulus så kraftfullt uttalar sig mot lögn inom församlingen.
Kärleksfullt börjar Paulus sitt brev till kolosserna precis som han börjar så många andra brev — med att berömma dem. Han talar om deras tro, hopp och kärlek, vilket för tankarna till 1 Korintierna 13:13, där dessa tre egenskaper nämns tillsammans. Paulus och Timoteus har inte upphört att bedja för dem att de må uppfyllas av exakt kunskap, vishet och andlig fattningsförmåga, så att de kan fullständigt behaga Jehova. Paulus gläder sig också på grund av deras ståndaktighet och fastheten i deras tro. — Kol. 1:3—12, 23.
KRISTI STÄLLNING AV ÖVERHÖGHET
Att ha den ställning som medför överhöghet betyder att komma först, och Paulus fortsätter med att visa att detta verkligen gäller i fråga om Kristus. När det gäller tillvaro, är han den förstfödde av all skapelse. Till sin person är han den osynlige Gudens själva avbild. Han var Guds enda direkta skapelse; allt annat, vare sig synligt eller osynligt, har nämligen kommit till genom honom. — Kol. 1:15—18.
Dessutom är det ingen annan än Kristus som har räddat de kristna från Satans mörka värld till Kristi andliga rike. På vilken grundval? På grundval av Kristi lösenoffer, som ger de kristna förlåtelse för synder. (Kol. 1:13, 14) Ytterligare två gånger betonar Paulus Kristi viktiga ställning i fråga om detta. Gud fann för gott att använda Kristus till att ”försona alla andra ting med sig igen genom att stifta fred med hjälp av det blod han utgöt på tortyrpålen”. Och återigen: Alla ni ”som en gång var utestängda” och Guds fiender, ”därför att ert sinne var vänt till de gärningar som var onda”, har Gud nu försonat med sig igen med hjälp av Kristi köttsliga kropp genom hans död. — Kol. 1:19—22.
Kristi överhöghet kommer också till synes i att han är huvudet för Guds församling, alldeles som han var den förstfödde från de döda; ja, Kristus är först i allting. All fullhet sägs bo i honom på så sätt att Kristus tillhandahåller allt som behövs; vi behöver inte gå till någon annan för att få vägledning och hjälp. På grund av att han är den han är och på grund av vad han har gjort kommer allting, vare sig det är i himmelen eller på jorden, att bli försonat med Gud. Tack vare hans offer har den heliga hemlighet som länge varit fördold nu gjorts känd, och denna hemlighet inbegriper det hopp som hedningarna har i fråga om att få dela himmelsk härlighet med Kristus. I Kristus är dessutom alla vishetens och kunskapens skatter innefattade. — Kol. 1:24—2:5.
RELIGIÖSA VILLFARELSER VEDERLAGDA
Det är visserligen många verser i brevet till kolosserna som liknar stoff som vi finner i Paulus’ brev till efesierna, men det finns också slående skillnader, som visar att Paulus i vartdera fallet hade vissa bestämda förhållanden eller fakta i tankarna. Det ena brevet är inte helt enkelt en kopia av det andra. I Efesierna citerar Paulus direkt från de hebreiska skrifterna, men han gör inte detta i Kolosserna, liksom han inte heller gör det i sitt brev till filipperna. Å andra sidan vederlägger Paulus i sitt brev till kolosserna vissa falska läror, vilket han inte fann det nödvändigt att göra i de brev han skrev från fängelset till de andra två församlingarna.
I det forntida Kolosse förefaller det ha funnits världsligt visa grekiska filosofer, efterföljare till judaismen och religiösa fanatiker. Paulus varnar för alla dessa tre grupper. ”Alla vishetens och kunskapens skatter [är] omsorgsfullt fördolda” i Kristus, så varför skall man alls ägna uppmärksamhet åt dessa grekiska, världsligt visa filosofer? Han ger rådet: Se upp, var på er vakt. Låt inte era sinnen tas till fånga av tomma och bedrägliga filosofiska uppfattningar, av människors traditioner som är grundade på världens elementära ting och inte på Kristus. — Kol. 2:3, 8.
Därnäst förklarar Paulus, i det han varnar för judaiserande personer, att Gud med Kristi offer som grundval har avlägsnat Mose handskrivna lag. ”Låt därför”, säger han, ”ingen döma er.” I fråga om vad? ”Angående mat och dryck eller med avseende på en högtid eller en nymånefest eller en sabbat; dessa ting ... [var] nämligen [bara] en skugga av de ting som skall komma, men verkligheten tillhör den Smorde.” — Kol. 2:13—17.
Paulus för också en kamp mot de forntida frygernas spiritistiska fanatism och varnar slutligen för dem som finner behag i en falsk ödmjukhet och ängladyrkan — vare sig de påstår att de tillber som änglarna gör eller faktiskt tillber änglarna själva. Denna skrymtaktiga ödmjukhet ställer upp stränga regler beträffande materiella ting: ”Ta inte i, smaka inte på, rör inte vid.” Allt detta kan inbegripa en skoningslös behandling av kroppen, men det ”har inget värde i kampen mot tillfredsställandet av köttet”. (Kol. 2:18—23) Hur sant detta är kan man förstå av skildringarna av homosexualitetens utbredning i religiösa institutioner. Deras medlemmar utövade askes men kom i hög grad till korta när det gäller sexuell moral, och detta påminner om Jesu ord om att sila bort en mygga men svälja ner en kamel! — Matt. 23:24.
RÅD ANGÅENDE UPPFÖRANDET
Paulus behandlade alltså dessa läromässiga angelägenheter först, och på så sätt gjorde han de kristna i Kolosse på den tiden rustade att ta itu med eller motstå villfarelser, alldeles som det också gör oss i denna tid rustade till detta. Därpå ger han dem och oss råd som gäller hjärtat och uppförandet. För att ha det rätta uppförandet måste vi inrikta våra böjelser på andliga ting, på de ting som tillhör Kristus, och döda våra fallna benägenheter för otukt, moralisk orenhet, otyglad sexuell böjelse och skadliga begär, som faktiskt är en form av avgudadyrkan, eftersom de kommer in mellan en kristen och hans Gud. Att Paulus gång på gång nämner sexuell omoraliskhet förefaller visa att Kolosse på den tiden var lika sexuellt fördärvat som den nutida världen. — Kol. 3:1—5.
Kristet uppförande kräver också att vi lägger bort all förbittring, alla skymford, allt oanständigt tal. Och som kristna kan vi naturligtvis inte ljuga för varandra. Genom att arbeta för att förbättra vårt uppförande kommer vi att ta av oss vår gamla personlighet och ta på oss den nya personligheten, som förnyas genom exakt kunskap om Guds vilja och uppsåt efter bilden av Gud och Kristus. — Kol. 3:6—11.
Kristet uppförande har också en positiv sida. Det betyder att vi iför oss öm tillgivenhet, medömkan, ödmjukhet, tålamod och mildhet, i det vi är redo att förlåta varandra villigt, alldeles som Gud villigt har förlåtit oss. Vi skall iföra oss kärleken, eftersom den är ett fullkomligt föreningsband, och låta friden råda i våra hjärtan, i det vi alltid är tacksamma mot Gud. — Kol. 3:12—17.
FAMILJEFÖRPLIKTELSER OCH ANDRA FÖRPLIKTELSER
Därpå redogör Paulus för familjemedlemmarnas förpliktelser. Hustrur skall underordna sig sina män. Männen skall i sin tur fortsätta att älska sina hustrur och inte vara ”förbittrade på dem”. Barn skall lyda sina föräldrar ”i allting”. Samtidigt får fäder rådet: ”Reta inte upp era barn, för att de inte skall bli modfällda.” — Kol. 3:18—21.
Slavar eller anställda skall vara lydiga mot sina herrar eller arbetsgivare, som om de försökte behaga Jehova. Och ”vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor”. Varför det? Därför att Jehova Gud i tillbörlig tid kommer att belöna sådan uppriktig tjänst. Å andra sidan skall herrar eller arbetsgivare fortsätta att behandla sina slavar eller anställda rättvist, eftersom de också är ansvariga inför en Herre, Kristus, i himlarna. — Kol. 3:22—4:1.
När Paulus sedan närmar sig slutet av sitt brev, förmanar han oss att vara ihärdiga i bön, i det vi håller oss ”vakna i den med tacksägelse”. Han ber också att kolosserna skall komma ihåg honom i sina böner, på det att Gud må ge honom möjlighet att göra den heliga hemligheten känd och så göra det han bör göra. — Kol. 4:2—4.
Alldeles som i sitt brev till efesierna ger Paulus rådet: ”Fortsätt att vandra i vishet gentemot dem som är utanför, i det att ni köper den lägliga tiden åt er.” Vi skall låta vårt tal vara fyllt av ljuvt behag, ”kryddat med salt”, dvs. gjort smakligt, så att vi ”vet hur ... [vi] bör ge svar åt var och en”. — Kol. 4:5, 6.
Efter alla dessa förmaningar och anvisningar övergår Paulus till rent personliga angelägenheter och nämner ett antal kristna vid namn. Tykikus och Onesimus kommer att ha detta brev med sig till församlingen och berätta för dem hur Paulus har det. Flera av dem som är med Paulus sänder också hälsningar. Alldeles särskilt ber Epafras för dem för att de ”slutligen må stå där fullständiga och med en fast övertygelse om hela Guds vilja”. Helt visst bör vi alla vilja bedja på liknande sätt för varandra. — Kol. 4:7—17.
Vilka utmärkta råd och anvisningar som inryms i Paulus’ brev till kolosserna! Fastän breven till kolosserna och efesierna i många avseenden kan vara ganska lika varandra, råder det inget tvivel om att vart och ett av dem är särpräglat och riktat till en viss församling, som har sina egna särskilda omständigheter eller problem. Somliga bibelkännare tycker om att spekulera över vilket av dessa brev Paulus skrev först, men detta har föga betydelse. Vad som har betydelse är att Jehova Gud inspirerade Paulus att skriva dem båda. Låt oss visa vår uppskattning genom att bli förtrogna med dem och sedan handla i samklang med de utmärkta råd de innehåller.