Tessalonikerna får undervisning om Kristi närvaro och Jehovas dag

I MITTEN av 1970-talet hade det gått sex tusen år av människans historia. I förbindelse med detta hade många uppriktiga Jehovas tjänare stora förväntningar beträffande att den ”stora vedermöda”, som är omnämnd i Matteus 24:21, 22, skulle vara nära, liksom också det avslutande skedet av Jehovas dag. I detta avseende kan de liknas vid de kristna i Tessalonika under första århundradet, vilkas församling aposteln Paulus hade grundat under sin andra missionsresa, år 49 v.t. Som vi skall se hade sådant som gällde Kristi parousia eller närvaro och Jehovas dag kommit att i mycket hög grad uppta dessa första kristnas tankar.

Hur länge Paulus och hans följeslagare Silas stannade i Tessalonika uppger inte den inspirerade skildringen. Men det var åtminstone länge nog för att kunna grunda en församling där och för att vid ett antal tillfällen få hjälp från församlingen i Filippi. I Tessalonika fann de många hörande öron — några judar, en stor hop grekiska proselyter och några framträdande kvinnor såväl som ett antal som lämnade sina avgudar för att bli troende. — Apg. 17:4; 1 Tess. 1:9.

Judarna på platsen blev svartsjuka på grund av Paulus’ framgång och ställde till med ett uppror, som ledde till att några av de nyomvända blev misshandlade. På grund av detta menade bröderna på platsen att det var bäst att sända i väg Paulus och Silas till Berea för att de inte skulle få ännu värre behandling. Att Paulus behövde lämna dem så plötsligt gjorde att han kände stor oro över deras andliga välfärd. Hur gick det för hans andliga barn? Stod de fasta, eller hade alla hans ansträngningar för deras skull varit förgäves? Två gånger försökte Paulus själv besöka dem, och varje gång ”gick [Satan] i vägen för” honom. Därför gjorde han det näst bästa och sände sin följeslagare Timoteus. Och när denne återvände med de goda nyheterna att de stod fasta, blev Paulus inte bara mycket glad, utan han skrev också genast ett synnerligen uppmuntrande brev till dem. Innehållet i detta brev tyder också på att Timoteus förde med sig till Paulus vissa andra upplysningar om tessalonikerna. Detta brev och det som följde kort efter det — de skrevs omkring år 50 och 51 v.t. — var mycket sannolikt, bortsett från Matteus’ evangelium, de första delarna av de kristna grekiska skrifterna som blev nedtecknade. Vid den tid då Paulus skrev dessa brev befann han sig uppenbarligen i Korint.

PAULUS’ EXEMPEL EFTERLIKNAS

Vilket utmärkt exempel gav inte Paulus och hans följeslagare åt de troende i Tessalonika att efterlikna! Det var aldrig någon villfarelse eller orenhet eller något svek i deras förmaning. Det var heller aldrig så att de uppträdde med smickrande tal eller framträdde under täckmantel för självisk vinnings skull, och inte heller sökte de ära för egen del. Fastän de var apostlar betalade de för sitt uppehälle, i det de arbetade natt och dag för att inte vara en kostsam börda för dem som de betjänade i andligt avseende. Vid alla tillfällen uppträdde de ”lojalt och rättfärdigt och oförvitligt”. — 1 Tess. 2:5, 6, 10.

De predikade de goda nyheterna inte bara med tal, utan med kraft och med helig ande och med stark övertygelse. Och mer än så — Paulus och hans följeslagare hyste djup kärlek till dessa tessaloniker, i det de uppträdde varsamt bland dem, alldeles som en ammande mor, som ömt vårdar sina egna barn, och de gav dem inte bara de goda nyheterna, utan också sina egna själar. Och precis som en vis och kärleksfull far förmanade de tessalonikerna att vandra värdigt som kristna. — 1 Tess. 2:7, 8, 11.

Principen att ”vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda”, kan tillämpas på Paulus’ ansträngningar. (Gal. 6:7) Hans goda exempel ledde till goda efterliknare. Paulus kunde därför berömma dem för att de hade tagit emot Guds ord för vad det verkligen är — inte av mänskligt, utan av gudomligt ursprung — och för att de låtit det bli verksamt i deras liv. Ja, Paulus kunde skriva: ”Ni blev efterliknare av oss och av Herren”, eftersom de tog emot ordet trots förföljelse. Detta gjorde att de blev exempel för ytterligare andra, både genom sin uthållighet och genom sin nitälskan i att predika. — 1 Tess. 1:6; 2:14.

På grund av att de efterliknade det goda exempel som Paulus gav i osjälvisk kärlek, kunde han berömma dem för deras ”trogna arbete”, deras ”kärleksfulla möda” och deras ”uthållighet”. Ja, ”med avseende på den broderliga kärleken har ni inte behov av att vi skriver till er, ty ni är själva lärda av Gud att bevisa varandra kärlek; och det gör ni ju mot alla bröderna”. (1 Tess. 1:3; 4:9, 10) I sitt andra brev berömmer han dem på liknande sätt: ”Vi är pliktiga att alltid tacka Gud för er, bröder, såsom lämpligt är, eftersom er tro växer till i så hög grad och den inbördes kärleken hos alla och envar av er blir allt större.” Det är inte att undra på att Paulus var stolt över dem på grund av deras starka tro trots all den förföljelse de måste uthärda. — 2 Tess. 1:3, 4.

FORTSÄTT ATT GÖRA DET ”MERA HELT OCH FULLT”

Även om tessalonikerna gjorde väl ifrån sig, visste Paulus att det fanns rum för förbättring, och därför skrev han till dem: ”Vi [ber] er och förmanar er genom Herren Jesus ... [i fråga om] hur ni bör vandra och behaga Gud, alldeles som ni ju också vandrar, [att] ni må fortsätta att göra det mera helt och fullt.” Vad inbegrep detta? Nitisk verksamhet i att predika och undervisa; att avhålla sig från sådan moralisk orenhet som utövas av dem som inte känner Gud; att var och en är noga med att inte kränka sin broders rättigheter, för ”Gud har ju inte kallat oss med tillåtelse till orenhet, utan i förbindelse med helgelse”. — 1 Tess. 4:1—7.

Det är riktigt att de visade kärlek till varandra, men Paulus uppmanade dem ”att fortsätta med att göra det i rikare mått”. Tydligtvis var somliga lata, och därför uppmanade Paulus dem att sköta sitt och att arbeta hårt med sina händer, så att de inte hade behov av något. I själva verket fann Paulus det nödvändigt att framhålla detta ännu starkare i sitt andra brev, där han skrev: ”Om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta.” Det var tydligt att somliga vandrade oordentligt och inte alls arbetade. I det Paulus framhåller sitt eget exempel i fråga om att arbeta natt och dag, förmanar han dem att arbeta med sina händer, så att de kan äta mat som de själva har tjänat till. — 1 Tess. 4:10—12; 2 Tess. 3:10—12.

Paulus visar sympati med dem som har bördan att ta ledningen eller presiderar, och därför förmanar han församlingen i Tessalonika att ”i kärlek långt mer än vanligt tänka på dem på grund av deras arbete”. Och i det Paulus alltid är medveten om behovet av Guds hjälp, råder han dem att bedja ”oupphörligt”. Ja, alldeles som Paulus gjorde i alla de brev som följde betonar han också här ämnet bön. Han säger gång på gång att han ber för dem, och han fortsätter också att begära av dem att de skall bedja för honom. — 1 Tess. 1:2; 2:13; 5:13, 17, 18, 25; 2 Tess. 1:11; 3:1.

KRISTI NÄRVARO OCH JEHOVAS DAG

De uppmuntrande nyheter som Paulus predikade angående Kristi återkomst och Jehovas dag tycks ha särskilt tilltalat de förföljda tessalonikerna. Detta antyds av att han ofta omnämner dessa ämnen i sina brev. Sex gånger nämner han Kristi parousia, under det att han i alla sina övriga brev nämner den bara en gång. Och det är bara i dessa brev som han talar om Jehovas dag. Paulus ser fram emot sin Herre Jesu närvaro, då han skall kunna berömma sig av dessa troende i Tessalonika, för vilka han först hade förkunnat de ”goda nyheterna”. (1 Tess. 2:2, 19) Och han ber för dem att de må bli funna ”oförvitliga i helighet inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu närvaro med alla sina heliga”. — 1 Tess. 3:13.

När Paulus tröstar de sörjande, ger han oss ytterligare insikt om Kristi närvaro. Vid den tiden skall de kristna som har somnat in i döden bli uppväckta till himmelsk härlighet, och därefter skall de som lever hämtas upp för att möta sin Herre och ta emot sin himmelska belöning. (1 Tess. 4:13—17) Paulus avslutar sitt första brev med en bön om att de må bli befunna klanderfria vid Kristi närvaro. — 1 Tess. 5:23.

DET ANDRA BREVET

Sedan Paulus i sitt andra brev berömt de kristna i Tessalonika för deras kärlek och fasta ståndpunktstagande, fortsätter han att försäkra dem om att det är rättfärdigt från Guds sida att vid Jesu Kristi uppenbarelse eller apokalypsis ge de människor vedermöda i gengäld, som vållar de kristna vedermöda. Detta sker när Kristus från himmelen tar hämnd på alla de onda och plötsligt låter ”evig undergång” drabba dem. Detta uppenbarande av Kristus sammanfaller med Jehovas dag. — 2 Tess. 1:6—9.

I sitt första brev hade Paulus gett den varnande underrättelsen att Jehovas dag skulle komma som en tjuv om natten och att när människor i världen sade: ”Fred och säkerhet!” skulle plötslig undergång komma över dem. Det var uppenbarligen på grund av detta som några av dem hade dragit den förhastade slutsatsen att Jehovas dag liksom också Kristi närvaro redan kommit. I sitt andra brev visar därför Paulus att det innan Jehovas dag kommer skulle inträffa ett stort avfall och att en sammansatt eller organisatorisk ”laglöshetens människa” och ”tillintetgörelsens son” skulle uppenbaras. Detta uppenbarande hölls tillbaka på grund av det som ”verkar återhållande”, nämligen Paulus’ och de övriga apostlarnas närvaro. Så länge som alla dessa var i den första kristna församlingen kunde detta stora avfall inte slå ut i full blom. Denna laglöshetens människa skulle i Guds rätta tid, vid Kristi framträdande, göras till intet. — 2 Tess. 2:1—12.

Vi kan vara lyckliga över att Paulus vittnade för de kristna i Tessalonika om Kristi närvaro och Jehovas dag. Om de inte hade varit så ivrigt upptagna av dessa ämnen, kunde de kristna efter den tiden ha varit utan vissa mycket värdefulla upplysningar om dessa två kristna läror.

I likhet med dessa kristna i Tessalonika har Jehovas folk ett synnerligen stort intresse för Kristi parousia eller närvaro vid hans andra ankomst.a De är också mycket intresserade av Jehovas dag. De vet att omedelbart efter den tid då de styrande i världen ropar: ”Fred och säkerhet!” skall den vedermöda som Jesus nämnde i sin stora profetia följa. — Matt. 24:21, 22; Upp. 7:14.

Det finns också utmärkta förmaningar för oss alla i Paulus’ ord i 1 Tessalonikerna 5:13—22: ”Håll frid med varandra. ... Förmana allvarligt de oordentliga, tala tröstande till de nedstämda själarna, stöd de svaga, var långmodiga mot alla. ... Gläd er alltid. Bed oupphörligt. Tacka Gud i förbindelse med allting. ... Förvissa er om allt; håll fast vid det goda.” Må vi alltid befinnas göra just detta!

[Fotnoter]