Titus: utmärkta råd att förbli ”sunda i tron”
ALLA kristna, som uppriktigt överlämnat sig åt Gud, vet att de för att behaga sin Skapare, Jehova Gud, måste vara balanserade, starka, ”sunda i tron”. Därför är de angelägna om att den undervisning de får av sina tillsyningsmän är ”sund undervisning”. Det var mycket lämpligt att aposteln Paulus i sitt brev till Titus talade om hur angelägen han var att Titus och andra tillsyningsmän skulle lära ut det som var sunt och att de kristna, som de tjänade, skulle vara ”sunda i tron”. — Tit. 1:9, 13; 2:1, 2, 6.
När skrev då aposteln Paulus sitt brev till Titus? Troligast är att Paulus skrev det mellan sin första och sin andra fängelsevistelse, dvs. mellan år 61 och år 64 v.t. Liksom i sina brev till Timoteus berättar Paulus i brevet till Titus om verksamhet som inte omnämns i Apostlagärningarna. Paulus’ andra brev till Timoteus, som han skrev medan han var fängslad eller i husarrest, antyder att Paulus hade varit fri under någon tid från att tidigare ha befunnit sig i fängelse och att han nu satt fängslad för andra gången. Det måste ha varit under denna tid, då han åtnjöt frihet, som Titus följde med honom och predikade för kreterna. Då Paulus tvingades lämna Kreta, gav han Titus i uppdrag att ta sig an oavslutade ärenden, som ännu inte blivit ordnade, och dit hörde inte minst att vederlägga dem bland de personer som var anslutna till de kretiska församlingarna och som ivrade för judiska seder och bruk.
Att Paulus gav Titus detta uppdrag vittnar om att han hade stort förtroende för honom, vilket också framgår av brev som han skrev till andra. Han skrev bland annat till korintierna att ”skulle det uppstå någon fråga angående Titus, så är han en som är delaktig med mig och en medarbetare för era intressen”. Ja, Titus hade samma osjälviska läggning som Paulus. — 2 Kor. 7:6; 8:6, 16, 17, 23.
Paulus’ brev till Titus har mycket gemensamt med det första brevet till Timoteus. I båda breven ger Paulus bland annat utförliga anvisningar om tillsyningsmännens kvalifikationer och om hur kristna kvinnor bör uppföra sig. Men det förefaller som om Titus inte stod på lika förtrolig fot med Paulus som Timoteus gjorde; brevet till Titus innehåller ytterst få personliga hänsyftningar, då Paulus’ båda brev till Timoteus däremot innehåller en stor mängd personliga hänsyftningar både på honom själv och på Timoteus.
Man kan också märka att tonen är något annorlunda i Paulus’ brev till Titus än den är i breven till Timoteus. Det beror förmodligen på det slags människor som Titus hade att samarbeta med. Paulus citerar en kretisk profet, som anklagar sitt eget folk för att vara lögnare, lata, skadegörare och stora matvrak. Ja, om man — på vissa håll på den tiden — kallade någon för kreter, var det liktydigt med att kalla honom för lögnare. Det är uppenbart att kristna människor som kom från en sådan omgivning skulle ha svårare för att göra om sina personligheter. Därför finner vi att även om de kvalifikationer, som Paulus räknar upp för tillsyningsmän, i stort sett är desamma i vart och ett av breven, framhålls det dessutom för Titus att tillsyningsmän måste kunna behärska sig och kunna ”tillrättavisa dem som säger emot”. Därefter uppmanas Titus att ”tillrättavisa dem med stränghet” och att fortsätta med att ”förmana och att tillrättavisa med full myndighet”. Vad den människa beträffar, ”som främjar en sekt”, dvs. vållar söndring, skulle Titus ”avvisa [en sådan] efter en första och en andra förmaning”. — Tit. 1:9, 13; 2:15; 3:10.
Somliga har gjort jämförelser mellan Paulus’ förhållanden till Timoteus och till Titus, och så har de undrat varför Paulus, när det gällde omskärelsen, handlade så olika i de båda fallen. I Apostlagärningarna 16:3 läser vi om att Paulus såg till att Timoteus blev omskuren. Men i Galaterna 2:3 skriver Paulus: ”Likväl nödgades inte ens Titus, som var med mig, att bli omskuren, fast han var grek.” Vad är förklaringen till detta?
Eftersom det var känt att Timoteus hade en judisk mor, kunde folk ha räknat med att han hade blivit omskuren. Omskärelsen skulle i Timoteus’ fall ha stor betydelse, när det gällde att få judarna att godta honom. I Titus’ fall var det mera fråga om en principsak. Titus var grek; förmodligen var hans båda föräldrar icke-judar. Dessutom betonar Paulus att inte ens Titus ”nödgades” att bli omskuren. Detta antyder att de judaiserande kristna kraftigt hade yrkat på att Titus skulle omskäras. Paulus avsåg utan tvivel att hävda sin ståndpunkt så kraftigt som möjligt, då han tog med sig den oomskurne Titus till mötet i Jerusalem, där apostlarna och andra äldste, efter en hel del disputerande, bestämde att hednakristna inte behövde bli omskurna eller rätta sig efter lagens alla krav.
Paulus, som hade omsorg om allas andliga hälsa i församlingen, talar om hur de olika grupperna i den bör uppföra sig. Han önskar i synnerhet att de äldre männen skall vara ”sunda i tron, i kärleken, i uthålligheten”. De skall också vara ”måttliga i sina vanor, allvarliga, sunda i sinnet”. Detta är sannerligen visa råd; somliga äldre män är benägna att nonchalera sådant som verkligen bör tas på allvar. Yngre män skall också vara ”sunda i sinnet”. — Tit. 2:2, 6.
Naturligtvis skall äldre kristna kvinnor såväl som yngre också vara ”sunda i tron”. Vad krävs i det sammanhanget av dem? ”Sök ... få de gamla kvinnorna att vara vördnadsfulla i sitt uppträdande, inte baktalerskor, inte heller slavar under mycket vin, lärare i det som är gott; för att de skall kunna återföra de unga kvinnorna till förnuft, så att de älskar sina män, älskar sina barn, är sunda i sinnet, kyska, husliga, goda, i det de underordnar sig sina egna män, så att Guds ord inte må bli skymfat.” Hur aktuella är inte sådana råd i vår tid, då den starka tonvikt, som läggs vid ”frigörelsen” för kvinnor, bär sådan usel frukt, i det att allt flera mödrar överger sina familjer och brottsligheten kraftigt ökar bland kvinnorna! — Tit. 2:3—5.
Paulus råder därpå Titus att uppmuntra slavarna att helt och fullt samarbeta med sina herrar och att vara ärliga, så att deras uppförande inte ställer deras kristna religion i ett ofördelaktigt ljus, utan i stället anbefaller den. Detta är råd som är synnerligen passande för alla arbetstagare i vår tid.
Alla som vill vara ”sunda i tron” måste sannerligen hörsamma Paulus’ ytterligare förmaning att ”säga nej till ogudaktigheten och de världsliga begären och att ... föra ett liv präglat av sundhet i sinnet och rättfärdighet och gudaktig hängivenhet”. Det krävs också av oss att vi underordnar oss denna världens regeringar, att vi är angelägna om ”att vara redo till allt gott verk, att inte bespotta någon”. Hur lämpligt är inte det sista rådet! Den fallna människonaturen är ju så benägen att bespotta eller att tala illa om andra, i synnerhet om dem som förgår sig mot oss. I stället för att vara stridslystna vill vi vara resonliga och visa mildhet mot alla, även om människor i vår omgivning är ytterligt själviska. Men Guds heliga ande och hans kärlek till mänskligheten, som kom till uttryck då han gav sin Son såsom en gåva, har räddat oss från världens vägar och har gett oss hoppet om evigt liv. — Tit. 2:12; 3:1, 2, 4—8.
Det finns verkligen många utmärkta råd i Paulus’ brev till Titus, som alla i den kristna församlingen har nytta av; råd till alla äldste om att de skall ge ”sund undervisning” och till alla troende om att de skall vara ”sunda i tron”.