Frågor från läsekretsen

● I Första Korintierna 7:14 förklaras det att barn till en troende förälder är heliga. Är dopet inbegripet i ett sådant barns helighet inför Gud? Hur förhåller det sig om barnet är utvecklingsstört?

Aposteln Paulus dryftar här problem i en söndrad familj. Han uppmuntrade den troende parten att inte lämna den icke troende, och som ett starkt skäl för att bevara äktenskapet framhöll han detta: ”Den icke troende mannen är nämligen helgad i förbindelse med hustrun, och den icke troende hustrun är helgad i förbindelse med brodern; annars skulle ju era barn vara orena, men nu är de heliga.” (1 Kor. 7:14) Detta visar att Gud betraktar sådana barn i överensstämmelse med principen om familjeförtjänst. Med familjeförtjänst menas den helighet som Gud tillräknar minderåriga barn, som är lydiga, i den mån de är oansvariga. Detta sker tack vare det värdefulla anseende för helighet och goda gärningar som ”föräldrar i gemenskap med Herren” har i Guds ögon. (Ef. 6:1) Denna familjeförtjänst tillämpas också när bara den ena av föräldrarna är troende, vilket visas av Paulus’ här citerade ord.

Vad är då att säga om dop? Ett litet barn som troget undervisas i Guds ord kommer utan tvivel att göra framsteg i kunskap och insikt och med tiden komma så långt att Guds ande förmår det att av egen vilja överlämna sig åt Jehova och be om att få bli döpt. (1 Petr. 3:21) För att förbereda sig för dopet måste barnet inse att det behöver ändra sinne och omvända sig och komma i ett tillbörligt förhållande till Gud. (Apg. 3:19; 8:34—36) Efter dopet skulle barnet inte längre stå under familjeförtjänst, utan det skulle betraktas som heligt efter sin egen ställning, i det att det är ansvarigt inför Gud att leva ett överlämnat liv. — 1 Petr. 1:14—16; Kol. 1:21—23.

Bör föräldrar till utvecklingsstörda barn mena att dopet under alla förhållanden är ett krav för att barnen av Gud skall betraktas som värdiga hans beskydd i tider av dom, såsom under den förutsagda ”stora vedermödan”? Graden av utvecklingsstörning är klart och tydligt en avgörande faktor, eftersom somliga sådana barn också när de blivit fullvuxna står kvar på ett fyra- eller femårigt barns psykiska nivå. Barnet kan vara i stånd att fatta vissa grundläggande läror i Guds ord och återge dem, när det blir tillfrågat. Det kan lyda föräldrarna och avhålla sig från att göra vissa ting som har framhållits vara felaktiga och i strid med Guds vilja. Men är barnet i stånd att fatta personliga beslut — är det i stånd att på egen hand (utan ledning från föräldrarna) avgöra vilken livskurs det vill slå in på? Kan barnet förstå vad ett personligt förhållande till Gud innebär, och kan det söka ett sådant förhållande, ett som inte är beroende av föräldrarna? Är barnet i stånd att träda fram inför en dömande instans och hållas ansvarigt för någon oriktig gärning som det eventuellt begår? Om det inte är så, då är uppenbarligen ett sådant barn inte i den ställningen att det kan bli döpt, utan det fortsätter att stå under familjeförtjänst i Guds ögon, och det räknas av honom som heligt i denna bemärkelse.

Denna sak bör följaktligen inte betraktas emotionellt, utan med skriftenliga läror som grundval. Om utvecklingsstörningen inte är så stor och barnet verkligen är i stånd att bli en lärjunge till Guds Son och tjäna Gud med sitt hjärta, sin själ, sitt sinne och sin styrka, då kan det få hjälp att komma så långt att det kan bli döpt. (Mark. 12:30) Det bör då vara i stånd att ”bära sin egen ansvarsbörda” i andligt avseende. (Gal. 6:5) Om föräldrarna är villrådiga, kan de söka råd av de äldste.

Hur trosstyrkande och trösterikt är det inte att veta att små barn såväl som psykiskt utvecklingsstörda äldre barn kan betraktas som ”heliga” på grund av familjeförtjänst!